“Äldre dör ensamma”, “Äldre ligger i sin egen avföring”, “Massuppsägningar”, “Smittoutbrott”. Trots alla larm om hur illa vården och omsorgen bedrivs i Sverige idag, fortsätter vanvården.
På Forenede Care larmar anställda om att äldre dör ensamma, vilket strider mot såväl regler som vårdetik. LO-tidningen Arbetet rapporterar att personal vissa nätter är ensamt ansvariga för 18 brukare. Brukare får liggsår och ligger i blytunga inkontinensskydd för att personalen inte hinner hjälpa dem. Anställda har beskrivit ett av företagets boenden som “huset i en skräckfilm”.
Men Forenede Care går med god vinst och i slutet av mars utsågs de till ett av årets karriärföretag – på de vanvårdade äldres bekostnad, naturligtvis.
Attendo sade i sin tur upp sitt hemtjänstuppdrag i Västerås kommun efter att ha blivit påkomna med systematiskt fusk och grovt bedrägeri. Bland annat har vårdtagare fått medicin utan tillåtelse från läkare eller sjuksköterska, vilket kan leda till för höga doser läkemedel, eller läkemedel som påverkar varandra och leder till svåra biverkningar.
I Göteborg stängdes ett av Attendos boenden i höstas. “Ädelstenen” hade lovat sport och spa, rehab och pubkvällar – men i verkligheten var de boende inlåsta och satt i sin egen avföring i upp till 11 timmar. Attendo dansar trots detta vidare med 584 miljoner kronor i vinst förra året.
All granskning av privatiseringen av vården visar att det gynnar de som redan har pengar, bor i storstäder och som är friskast i samhället medan de som är fattiga, multisjuka eller äldre får sämre vård.
Men även den regionalt styrda vården är en fars. Sahlgrenskas sjukhusdirektör Boubou Hallberg har sin egen fru som anställd och har låtit henne driva sjukhusets IVF-vård i botten och på gränsen till avveckling. När detta skulle utredas anställdes en “opartisk utredare” – Boubous gamla kollega! För att inte nämna den bottenlösa korruptionen kring bygget av Nya Karolinska i Stockholm, där miljarder kronor lades på konsultanställningar samtidigt som badrum och lokaler inte var patientanpassade
“Det finns inga pengar”
Vi som arbetar i vården har inga problem att föreställa oss villkoren det larmas om – vi är fullt medvetna om att samma kris håller på att bli vardag överallt.
Det som erbjuds personalen, som plåster på såren, är symbolpolitik. Man har lanserat yrkesbevis till undersköterskor: ett papper med titeln “undersköterska” på – som de själva får betala fler hundra kronor för. I Göteborg håller man interna kurser i återhämtningstekniker för nyexaminerade sjuksköterskor.
Men det är inte större yrkesstolthet i vården eller tekniker för avslappning som fattas, utan mer personal, mer resurser och drägliga arbetsförhållanden.
28 procent av Vårdförbundets medlemmar arbetar deltid eftersom den höga arbetsbelastningen gör att de inte orkar arbeta heltid. Nyexaminerade sjuksköterskor flyr regionsjukvården på grund av låga löner, hög stress och noll möjlighet till ett liv utanför jobbet. Nästan 70 procent av Vårdförbundets medlemmar uppger att de blir kontaktade av arbetsgivaren på sin lediga tid.
I alla år har politikerna, arbetsgivarna och facken svarat i kör: “Det finns inga pengar!”, “Vi måste hålla ut och jobba smart!”
Vårdpersonalen fick nöja sig med applåder under pandemin, och total tystnad när den tog slut.
Fast nu har det blivit väldigt uppenbart att, vill man, så kan man! Sverige planerar att låna 300 miljarder kronor över 10 år för upprustning av det svenska försvaret, och ännu mer ekonomiskt stöd till kriget i Ukraina. Så visst finns det pengar!
Det finns pengar till militär upprustning men inte till vården. Det borde vara öppet mål för arbetarrörelsen att avslöja regeringens hyckleri.
Missnöje utan utlopp duger inte
Problemet är att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet själva är för satsningarna på försvaret – och låtsas att de inte sker på välfärdens bekostnad. Facken är knäpptysta.
I april slöt både Kommunal och Vårdförbundet avtal för sina medlemmar. Kommunal la sig platt, i vanlig ordning, och garanterade ingenting utöver märket – alltså en löneökning på 3,4 procent 2025, när inflationen ligger på 2,9 procent.
En ekonom på Swedbank räknade ut att den reella löneökningen för en ensamstående undersköterska med ett barn blir 150 kronor, på grund av sänkta bidrag och ökade levnadskostnader – en droppe i havet.
Efter Vårdförbundets strejk för bättre arbetstider förra året, slöts ett uruselt avtal – med löftet att “ladda upp inför nästa avtalsrörelse”. Men avtalet de slöt i år garanterade inget mer än IF Metalls “märke” och ingen arbetstidsförkortning.
Varken hos riksdagspartierna eller fackföreningsledarna finns det någon räddning. Arbetare själva kommer att behöva ta ledningen i kampen för vården. Redan har det gjorts dokumentärer, upprop och debattartiklar, men det räcker inte. Vid en viss tidpunkt går vårdarbetare ut i kamp, vare sig Vårdförbundet och Kommunal vill det eller inte. Vi behöver organisera oss för att förbereda den kampen.