Den 28 september vaknade jag till nyheten att Israel mördat Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. De bomber som användes, är det enligt Genevekonventionen ett krigsbrott att använda i tätbefolkade områden. Men rubrikerna om krigsbrott lyste med sin frånvaro i DN, SvD och GP. Det är ju Israel som gör det, då är det tydligen legitim “precisionsbombning” och inte krigsbrott.
Ibland blir man nästan avtrubbad av allt man läser om vad Israel gör. Alla lemlästade kroppar i Gaza, barn som förlorar hela sin familj, bostadsområden jämnade med marken. Det känns som att inget längre kan chocka en, när det gäller vad den israeliska staten är villig att göra. Men så kom nyheten om mordet på Nasrallah. Med ens blev det så tydligt, hur mycket som Netanyahu vill ha ett storkrig i Mellanöstern, hur gärna de vill dra in Iran i kriget.
Jag tog med mig min ilska till demonstrationen för Palestina, som började på Odenplan och tågade mot Gustav Adolfs torg i Stockholm. Tillsammans med 12 andra kamrater från RKP, tågade vi dit med banderoll, det senaste numret av Revolution, flygblad om ett torgmöte och marxistisk litteratur.
Vi gick runt och pratade med så många på demonstrationen som möjligt. Det är det främsta som vi som kommunister kan göra på dessa demonstrationer. Vi ska inte bara delta, vi ska organisera alla de som vill krossa imperialismen.
Jag hade ett längre samtal med en tjej från Libanon, en av många från Libanon där den dagen. Hon var mycket upprörd och sa att “jag vet inte om jag någonsin kommer kunna besöka mitt hemland igen”. Hon var också väldigt glad över att se oss där.
– Ni förstår inte hur mycket det betyder när vi som är från Mellanöstern ser svenska personer som bryr sig, som deltar på demonstrationerna. Vi har ju koll på vad som händer där, vi har familjemedlemmar där, släktingar. Jag har vuxit upp med att följa vad som händer där. Men när ni som inte har en personlig anledning att bry er, ändå gör det, det inger hopp.
Jag sa att det var naturligt för mig. Jag berättade att jag kommer från en kommunistisk familj. Min pappas politiska uppvaknande var när han som 11-åring stod och kollade på en jordglob och inte kunde förstå varför det stora landet USA attackerade det lilla landet Vietnam på andra sidan jorden. Så började hans politiska resa som ledde honom till att som 16-åring gå med i SSU och sedan Offensiv, RKP:s föregångare. Min pappa lärde mig att som kommunist är det ens plikt att bry sig om alla som lider under kapitalismen och att ta kamp mot alla orättvisor.
Vi pratade om vad som behövs göras i kampen mot Israels krig. Jag sa: det räcker inte med dessa demonstrationer. Det kommer inte sätta stopp för Israels folkmord. Det som egentligen behövs, det är att någon ser till att sätta stopp för USA och alla västländers vapenleveranser till Israel. Det kommer inte Biden göra, det kommer ingen av dessa västvärldens politiker att göra. Men arbetarklassen kan göra det. Hamnarbetare, transportarbetare: de kan införa en facklig blockad mot vapenleveranser.
Några har också gjort det, belgiska transportarbetare exempelvis, italienska hamnarbetare. men det måste göras i alla länder som säljer vapen till Israel. Men det är ingen lätt sak att uppnå. Inte minst i ett land som Sverige.
Transportarbetarförbundet, liksom många fackförbund, har ledare som knappt vill ta kamp för grundläggande saker som högre löner. Hamnarbetarförbundet har tidigare infört blockad mot varor till Israel, men som ett mer kampvilligt fackförbund har de varit väldigt motarbetade av andra fackförbund och ofta känt sig isolerade.
Vi vet redan nu hur det skulle mottas om de tar kamp mot den svenska regeringens stöd till Israel. Media, Svenskt näringsliv och riksdagens politiker skulle genast orkestrera en massiv hatkampanj emot dem, anklaga dem för antisemitism och terroristsympatier. En del arbetare inom dessa fackförbund har nog påverkats av den pro-israeliska propagandan med.
Så hur vinner vi över dessa arbetare och övertygar dem om att ta upp kampen mot Israels krig?
Å ena sidan genom att knyta samman imperialismens krigshets med attackerna mot svenska arbetarklassens levnadsvillkor. Ju mer Sverige rustar upp sin militär, desto mer Sverige dras in i USA-imperialismens krig, desto mer pengar försvinner från skola, vård, omsorg.
Å andra sidan genom att inspirera arbetare att ta kamp, genom en massiv och välorganiserad ungdomsrörelse. Vi har sett det många gånger i historien, hur det börjar med kamp bland studenter och ungdomar, som inspirerar arbetare till att också ge sig in i kampen. Frankrike 1968 till exempel, började med en studentrörelse och slutade med att tio miljoner arbetare ockuperade sina fabriker.
Vi måste, som det sägs på demonstrationerna, “eskalera” kampen. Jag berättade att det är vad våra kamrater i Kanada gör, de mobiliserar till en studentstrejk på universiteten. Jag sa att vi förbereder för att kunna göra samma sak här. Vi vill bygga grupper av kommunister på universitet och gymnasieskolor över hela landet, så att vi kan ta just sådana initiativ.
Jag frågade om hon vill vara med och bygga en sådan rörelse. Hon sa att hon själv är arbetare, och frågade om det finns en roll för henne att spela då. Naturligtvis, det är ju arbetarklassen som har makten att förändra något i grunden, ju fler arbetarkommunister, desto bättre.
Vi lever i en period där kapitalisterna och politikerna förbereder för krig. Även om vi skulle lyckas sätta stopp för Israels krig nu, kommer det bara vara tillfälligt. De kommer starta nya krig och de kommer fortsätta annekteringen av Palestina. Att bara skrika om “eldupphör”, är helt otillräckligt. På varje demonstration ropas det “Intifada, revolution – stoppa, stoppa ockupation”. Det är svaret. Vi behöver en revolution – i Mellanöstern, i Sverige, i USA: över hela världen, som avskaffar kapitalismen.
Hon sa, ja precis, det är exakt det som behövs! Vi pratade om hur revolutioner kan segra, vi har ju sett den arabiska revolutionen 2011. Det räcker inte med att ersätta en regim med en annan, hela kapitalismen måste bort. För det, förklarade jag, behövs revolutionära kommunistiska partier som vet hur man gör. Som kan berätta för sina bröder och systrar i arbetarklassen hur man avskaffar kapitalismen. Det är vad vi bygger i RKP och vår international, RKI.
– Det är precis det som behövs, det är precis sådana som ni som behövs, svarade hon. Tack för att ni är här och gör det ni gör!
Hon var inte den enda. Vi samtalade med många som håller med om just detta: att vi måste krossa imperialismen med revolution, att det inte är USA, Sverige eller Storbritannien som kommer stoppa Israel med sanktioner, utan att det är vi: arbetare och unga som måste ta den kampen. Att vi måste organisera oss, mer än bara för ytterligare demonstrationer.
I skrivande stund läser jag om Tysklands förbundskansler Olaf Scholz kommentarer på Irans svar mot Israel.
– Iran håller på att sätta hela regionen i brand – detta måste förhindras till varje pris. Iran och Hizbollah måste omedelbart upphöra med sina attacker mot Israel, betonade han.
Kan det bli mer tydligt att dessa personer inte kommer lyfta ett finger för att stoppa Israel? De lägger all skulden på de som Israel attackerar. De fortsätter att finansiera Israels krig.
Vår kamp är mot Ulf Kristersson, Joe Biden, Olaf Scholz: alla imperialismens hejdukar. Vi kommer inte att sluta vår kamp förrän vi tagit makten ifrån alla dessa krigshetsare och krigsprofitörer. Vi kommer inte sluta förrän en socialistisk revolution svept bort kapitalismen från denna jord.