Under de senaste månaderna har nyheterna fyllts av katastrofala väderhändelser, från förödande orkaner i USA till översvämningar i Valencia. Klimatkrisen förstör fler liv och än någonsin tidigare. Men på det senaste så kallade klimattoppmötet – COP29 – besvärade sig världens mäktiga inte ens att dyka upp. Det gjorde istället 1700 oljelobbyister.
Toppmötet hölls i Azerbajdzjan, en stat där olja utgör 90 procent av exporten. COP29:s vd Elnur Soltanov avslöjades mycket riktigt för att under mötet ha diskuterat investeringsaffärer för SOCAR, Azerbajdzjans största olje- och gasföretag. Soltanov, som också är Azerbajdzjans biträdande energiminister, försäkrade potentiella investerare att landets “dörrar är öppna” för klimatlösningar – inklusive de som främjar fortsatt utveckling av olje- och gasfält.
Den här farsartade processen är ingen engångsföreteelse. Förra årets COP-möte i Dubai leddes av Sultan Al Jaber, chef för Abu Dhabi National Oil Company.
Med ytterligare 1700 deltagande olje- och gaslobbysiter är det inte konstigt att kritiker gett COP smeknamnet “Branschmässa för fossila bränslen”.
Världens mäktigaste var däremot lika frånvarande som klimatåtgärderna. Joe Biden, Xi Jinping och Ursula von der Leyen valde att inte delta. Von der Leyen, som 2022 stoltserade med att EU ska “fördubbla gasimporten från Azerbajdzjan”, kanske var där “i anden” – som stinker av fossila bränslen.
Klimatfinansiering: en förolämpning
En av de viktigaste frågorna på årets möte var klimatfinansiering till fattigare länder, som kräver 1300 miljarder dollar i bistånd för att hantera klimatkrisens omedelbara konsekvenser och för att kunna genomföra en omställning.
Resultatet för avtalet blev 300 miljarder dollar till 2035 – en bråkdel av behovet. Kritiker från Alliance of Small Island States (AOSIS) och Least Developed Countries (LDC) avfärdade avtalet som “ett skämt” och lämnade förhandlingarna i protest.
Men bara en mycket liten del är tänkt att vara direkta biståndsanslag. Independent High-Level Expert Group on Climate Finance (IHLEG) föreslår att ungefär 90 procent ska komma från lågräntelån, multilaterala utvecklingsbanker som Världsbanken, utökning av bidragsbasen till rika högutsläppsländer som Kina, skuldsaneringar (debt swaps), bränsleskatter och internationell privat finansiering.
Lån och investeringar från rika länder kommer aldrig utan villkor. Institutioner som IMF och Världsbanken är ökända för att kräva omfattande privatiseringar och nedskärningar i offentlig sektor och försvagningar av miljöskydd i utbyte mot finansiering.
Pengar som utges för att stödja klimatomställning, kommer alltså i verkligheten att användas för att öppna upp marknader och säkerställa vinster för imperialisterna. Detta har inget att göra med “solidaritet” eller något annat vackert ord; det är kapitalets sätt att fortsätta exploatera de fattiga länderna genom den värsta globala krisen i mänsklighetens historia.
Vad bör göras?
Med varje nytt tomt löfte blir det allt tydligare att verklig förändring inte kommer uppifrån. Vi får inte låta oss förlamas av cyniska ledare som förhalar – vi måste ta kampen själva.
Arbetarna på GKN:s drivaxelfabrik i Florens, Italien, ger ett exempel på hur vi kan göra. När de 2021 fick höra att fabriken skulle läggas ned, beslutade de att ockupera sin arbetsplats. Därefter har de upprättat en teknisk och vetenskaplig kommitté, och planerar att exempelvis samarbeta med forskare för att kunna ställa om produktionen för klimatet. I klimatrörelsen har unga genomfört stöddemonstrationer för ockupationen.
Men arbetarna själva är medvetna om att det inte går att bygga öar av förnuft i ett hav av kapitalistisk oansvarighet.
Nyckeln är arbetarklassens rörelse som helhet. I strejker som skakar industrin, i massprotester som fyller gatorna och i fabriker där arbetare tar kontrollen över produktionen ser vi konturerna av en ny värld. En värld där klimatkrisen möts med handling – inte av politiker eller kapitalister, utan av dem som bär upp samhället: arbetarklassen.
Vi behöver förena de växande kamprörelserna under ett revolutionärt politiskt program som sätter arbetarna i centrum för klimatomställningen. Vi behöver en demokratiskt styrd produktion som tjänar mänskliga behov, inte vinster.
Fabriksockupationen i Florens är en gnista av kreativitet och kamp, som visar vad som kan ske när vi organiserar oss. Vi behöver bygga ett globalt parti som enar dessa rörelser, som inspirerar till mod och beslutsamhet, och som visar att framtiden ligger i våra egna händer.
Det vore ett dödligt misstag att acceptera kapitalismens begränsningar eller politikers korruption. Varje strejk, varje demonstration, varje okuvlig handling för rättvisa är en möjlighet att röra oss närmare den riktiga lösningen på klimatkrisen: revolution.