I nummer 89 av Revolution skrev jag om hur vi försökt stoppa nedskärningarna som planerades på Frölundaskolan i Göteborg, där jag jobbar. Nedskärningarna har nu genomförts och effekterna har redan börjat kännas.
Skolan ligger i ett utsatt område som många av eleverna, i synnerhet de med något mer “resursstarka föräldrar”, byter från. Öppnandet av en ny friskola i området förra året utlöste en kedjereaktion som lett till att vi har förlorat över 100 elever sedan dess. Det innebär cirka 14 miljoner kronor i förlorade intäkter.
Vi förlorade även en rektor. Det kan ha varit ett sammanträffande, men känslan hos oss arbetare är att hon flytt. Dessutom slutar en biträdande rektor om en månad. Nedskärningarna är de första stegen mot nedläggning.
Efter terrordådet i Örebro har frågor om säkerhet och trygghet blivit aktuella. Flera arbetskamrater var först positivt inställda till förslaget om att lärare skulle få visitera elever.
Men när den första chocken lagt sig vände många, inte minst när man förstod att det skulle innebära ett enormt extraarbete, skada relationerna till eleverna och att ingen skulle kunna hantera en situation där något farligt faktiskt skulle hittas.
Några började då prata om att ha låsta portar eller säkerhetsvakter på skolan. Men faktum är att just det som skapar trygghet, är det som politikernas nedskärningar och fler friskolor tar bort.
En av mina arbetskamrater har nu blivit omplacerad och vikarierar som idrottslärare. Innan var han skolvärd, ett ovanligt yrke i dagens skola – en heltidsanställd vuxen vars enda uppgift är att vistas i korridorer och på skolgården för att se till att eleverna är trygga. Om det utbröt bråk eller någon akut situation var det honom man ringde.
Med honom som skolvärd, och ansträngningar från övrig personal, fick vi positiva effekter: eleverna kände sig tryggare, fler kom till skolan, och betygssnittet ökade. Nu har allt vänts upp och ned.
En annan arbetskamrat satte fingret på det.
“Besluten som fattats respekterar inte eleverna. Våra elevers hemsituationer är välkända, de behöver trygghet i skolan! Det blir som att vi inte bryr oss om dem alls. Och ännu en rektor säger upp sig. Som att råttorna lämnar den sjunkande båten.”
Arbetskamraten berättade om hur en främmande kvinna varit hotfull mot elever på skolgården. Det fanns en annan vuxen på plats som ringde honom för att be om hjälp, men det kunde han inte ge. Inte heller rektorerna var på plats.
Vi båda konstaterade att lösningen förstås inte är att ge våra elever, som redan har en dålig relation med polisen och staten, känslan av att de går i skola i ett fängelse – en åtgärd som dessutom inte skulle lösa något.
Lösningen är fler trygga vuxna, men vi blir bara färre. Ledningens svar till oss lärare har varit: fokusera på “kärnverksamheten”, det vill säga undervisningen, men utan elever och personal finns ingen verksamhet kvar.