Knappa timmen före mötet ska börja är vi redan sju kamrater på plats. Femton minuter före är vi dubbelt så många och luften börjar bli spänd av förväntan. Det här känns inte som ett vanligt möte.
– Vi fyller halva kaféet, säger Joseph och tittar med en häpen min ut över rummet, där kamraterna sitter utspridda över tre bord.
– För ett år sedan hade vi fått plats runt ett bord.
Nästan alla mer erfarna kamrater sitter med minst en person som de träffat nyligen, företrädesvis på det veckovisa bokbordet utanför köpcentret Triangeln. Men den Joseph har träffat kan inte komma, så jag får en stund att ställa honom mina frågor om arbetet.
Vändpunkten
Jag frågar honom vad som är annorlunda, nu och då. Han funderar ett tag, och berättar sedan om en kväll i september 2023.
– Jag och Esaias sålde tidningen vid Möllan. Det var ingen dåligt vald kväll, men just där vi stod var det helt dött.
Han förklarar att de frågade de förbipasserande om de ville krossa kapitalismen, men utan gensvar.
– Det var en sak av många som vi gjorde för att vi “ska”. Vi diskuterade inte varför, för vi tänkte att det var underförstått, särskilt för oss “veteraner”. Men ingen av oss var egentligen taggad, säger Joseph eftertänksamt.
Vid den tidpunkten hade han varit organiserad kommunist i tre år, medan Esaias hade ytterligare ett par års erfarenhet på nacken.
– Vi stod där i 20 minuter. Sedan avbröt vi, gick till en pub, och satte oss och funderade på vad vi gjorde fel.
För det första behövde de tala **med** folk, inte bara säga saker i deras riktning.
– Vi bestämde oss för att nästa lördag skulle vi ställa frågor till de vi träffade, inte bara dra ett manus för dem.
– Vi fick inga omedelbara stora resultat, men någonting hade förändrats. Folk stannade, och vi snackade med dem.
Detta blev början på att börja tänka över alla aspekter av arbetet.
– Vi hade bestämt oss för att slå av autopiloten, menar Joseph.
Mötet
På kaféet på Malmö universitet börjar människor röra på sig. Några går före för att leta reda på en ledig sal, medan andra i intensiv diskussion släntrar efter.
I ett klassrum på fjärde våningen ställs mötesbord i en rektangel, medan pamfletter och tidningar lastas upp någon meter bort. På tavlan står det “Kaffe/Te 5 :-, godbit 10 :-”, ett initiativ för att få in några extra kronor till partikassan.
– Vi är än så länge två partigrupper i Malmö, förklarar Esaias för de nya när alla satt sig.
– Men idag har vi gemensamt möte, och vi välkomnar också två från Helsingborg, Fredrik från centret i Stockholm, liksom tre personer som är här för första gången. Vi börjar med en namnrunda.
De har vinnlagt sig om att alla ska känna sig välkomna. Under dagen har ett meddelande gått ut i medlemschatten.
“Vi kommer ha flera gäster med oss ikväll! Om alla som säger att de ska komma dyker upp så räknar jag med 5 gäster. Det är bra om vi har kamrater på plats i god tid innan mötet så vi kan prata med alla ordentligt. Det är absolut förbjudet att låta någon kontakt sitta själv, så vi får alla anstränga oss så att de känner sig välkomna! Om vi gör ett bra jobb ikväll kanske vi kommer ha två nya kamrater vid kvällens slut 😁”
De har också skrivit ut dagordningar för de nya – de andra har den på mobilen.
Första punkten är blygsam: perspektivet för världsrevolutionen. Jag har själv fått 20 minuter för att inleda diskussionen. Men med så många nya, får jag skrota en del av mina anteckningar och fokusera på vad jag gissar att de behöver.
– Vi lever i en period som saknar motstycke, säger jag. Den typ av världsomskakande händelser som nu händer var och varannan dag – för ett år sedan hände de kanske månadsvis. För 20 år sedan, hände de årsvis.
Jag betonar hur illusionerna överallt undergrävs i polisen, i medierna, i reformistiska arbetarledare. Som exempel tar jag skolskjutningen i Örebro.
– Eller terrordådet, borde man nog säga. Ni såg hur många som var eniga: politikerna ljuger, polisen ljuger, medierna ljuger. Och Sverige är ändå bland de länder i världen där förtroendet för staten och medierna är störst. Tänk hur folk tänker i andra länder, manar jag.
– Detta gör vägen för arbetare till revolutionära idéer desto mer öppen. I Revolutionära kommunistiska internationalen har vi tagit oss an att samla kommunisterna, men det är bara första steget.
I salen ser man vilket gensvar idéerna ger, men framförallt gästerna har frågor. Hur tar vi kampen mot de högerextrema partier som nu växer fram överallt?
“Måste förstå världen”
Jag betonar först och främst hur man inte kan göra det: genom en allians mellan de partier och ledare som ansvarar för alla de senaste årens försämringar. Nyckeln är tvärtom klasskamp, som visar människor vilka som står på deras sida. Och Trump, Le Pen, Åkesson och deras anhang står inte på arbetarnas sida.
Esaias fördjupar resonemanget när han inleder nästa punkt, om hur vi kämpar mot förtryck: “Marxism eller identitetspolitik”. Arbetarklassen utgörs inte bara av alla olika förtryckta grupper – ännu viktigare är att den kan utmana borgarklassen genom sin position i produktionen, i kamp för sina klassintressen.
– Det går en linje i sanden mellan oss och de liberaler som påstår sig slåss mot förtryck. Vi gör det på grundval av arbetarklassens gemensamma intressen.
Precis som borgarklassen i stort, strävar liberalerna alltid efter att ställa arbetarna mot varandra.
– Den härskande klassen har en högervariant, som säger att vita måste bejaka sina intressen gentemot svarta, eller kristna mot muslimer eller liknande. Men de har också en ”vänstervariant” – postmodernism, identitetspolitik – som speglar samma idéer, fast här är det svarta mot vita och muslimer mot kristna, förklarar Esaias.
Kommunisterna, förklarar han, kan inte förlita sig på deras idéer.
– Vi måste förstå världen som den är.
En av gästerna träffade vi på demonstrationen mot rasism föregående fredag. När Esaias talat klart, räcker hon blygsamt upp handen men talar med kraft om terrordådet i Örebro.
– Vår regerings politik har lett till terrordådet. Det är därför de inte vill kalla det terrordåd, menar hon.
Fanny, som också är ny på mötet, talar om samma sak. Jakup knyter samman det med den svenska statens rasism.
– Alla erfarenheter jag och mina föräldrar haft av poliser är att de gör saker mot oss, och sedan ljuger de, förklarar Jakup.
Han talar med allt kraftigare glöd och hetta om hur de behandlar oss som idioter – och varför.
– De försöker skyla över sin roll, på grund av att politikerna är ansvariga för det. Sveriges förfall är politikernas och kapitalismens fel. Det har gjort detta.
Men i en plötsligt lugnare ton säger han att han inte vill kidnappa hela diskussionen till Örebro.
Joseph tar då till orda om hur ryska revolutionen visade hur man bryta ned barriärer mellan arbetare. Elna beskriver hur borgarklassen använt identitetspolitik för att pacificera vänstern – kanske tydligast på sista tiden med det antisemitiska slagträet, med vilket de hamrar Vänsterpartiet med jämna mellanrum för att partiet ska distansera sig från Palestinarörelsen.
Det är slående att en diskussion på ett 40-tal minuter kan spänna över tusentals år – från kvinnoförtryckets och klassamhällets uppkomst till de senaste händelserna – och ändå inte kännas spretig. Esaias avslutar punkten med att rikta sin eld mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som påstår sig kämpa mot förtryck men inte gör något i verkligheten.
– Det ligger på oss att bygga ett alternativ.
“Jag känner mig hoppfull”
Vid denna punkt är det hög tid att börja diskutera hur vi ska göra just det. Det stora mötet lämpar sig inte särskilt väl för detaljdiskussioner, så Joseph ger en allmän bild av läget i Malmö-arbetet.
Med en stadig ström av nya intresserade, är det tydligt vad fokus måste ligga på.
– Alla måste gå från att bara ha en glöd – till att bli självgående kommunister, analysera, nå ett korrekt program att ge skolan, arbetsplatsen, vännerna – och bli en referenspunkt, betonar han.
Han pekar på bordet med tidningar och pamfletter, och menar att Malmökamraterna köper för lite – antagligen för att de allt för sällan har materialet med sig. Efter några månader i partiet måste varje ny kamrat ha lärt sig tillräckligt för att kunna skola nästa.
Denna lärdom har satt sig djupt. Under vårt tidigare samtal berättade han om misstag de gjort i diskussion med Palestinaaktivister.
– Vi fick det att låta som att vi vill omvandla marxismen till ren aktivism: skolstrejk, vapenblockad och så vidare. Allt detta var ju bra, men folk behöver mer.
– Folk kommer till oss för djupa förklaringar för hur allt hänger ihop – inte bara säger rätt saker i den eller den frågan. De ser alla olika problem i världen – och att den rena aktivismen bara trampar vatten. Vi behöver en plan.
Och på mötet går planen hem. En ny kamrat, som senare berättar för mig att han är 16 år, räcker upp handen med påfallande entusiasm.
– Jag känner mig hoppfull. Det kanske blir en revolution. Med allt som händer, tror jag att vi kan växa snabbt.
Själv börjar jag bli lite otålig. Det är inte många minuter kvar av mötet. När ska vi bestämma vad vi ska göra?
Mötesledare Esaias frågar då vilka som kan vara med på veckoförsäljningen utanför Triangeln på fredag. Jakup frågar vem som kan ta en plats i affischeringsbilen för den kommande studiedagen den 9 mars, **Kommunismen: människans frigörelse**. En av de nyaste beslutar sig för att följa med när hon förhört sig om planen. En lapp går runt för anmälan till studiedagen.
Mötet delas efter några snabba vändor upp i två snabba samtal för de ingående partigrupperna, där planerna kan slutföras medan vi gradvis övergår i mindre samtal mellan kamrater.
Två kamrater sticker snabbt ut och börjar affischera runt universitetet, medan andra stannar kvar, packar och diskuterar. Esaias ser till att alla har klistermärken att sprida över stan.
Som så ofta när man är många inbegripna i intensiva samtal, rör vi oss ut i februarikvällen i ojämna klungor, där man hoppas att någon har en plan. Någon säger “puben”, möts av allmänt bifall, och vi rör oss över kanalen mot Gamla Väster.
Vid det laget har tyvärr de nyaste behövt gå, men jag försöker sätta mig i deras skor när jag tänker över upplevelsen. Jävlar, vad jag skulle vara imponerad.
En bekräftelse kommer dagen efter i ett meddelande. Två personer vill gå med i partiet direkt, och alla gäster ska vara med på partiaktiviteter i veckan. En skriver något anmärkningsvärt: vi verkar ha “förstått vad folk egentligen tänker”. Sant, det är ambitionen. På det baserar vi vår taktik. Och det är därför vi vet att vi kan vinna.
| En vanlig kommunistvecka i Malmö Måndag: partimöte på universitetet. Börjar kl. 18 men folk börjar samlas 1–2 timmar innan för att diskutera. Någon veckodag: -tidningsförsäljning när ett gäng kan, -affischering när ett gäng kan, -ett par kamrater ses på universitetet för att arbeta ihop och diskutera Fredag: Stort bokbord utanför triangeln kl. 15:00. Lördag: Introträff för nya medlemmar, ledd av en erfaren och 1–2 halvnya medlemmar. |