Poddtips: kapitalismen och klasskampen genom fotbollens ögon

Som kommunister kämpar vi inte bara för ett samhälle fritt från klasser där vi inte längre arbetar för att göra en handfull parasiter allt rikare. Vi kämpar för ett samhälle där alla människor har tid och möjlighet att ägna sig åt bildning, kultur och vetenskap. 

Som marxister är det därmed både vår uppgift att peka ut hur detta förhindras under kapitalismen, hur allt detta påverkas och snedvrids av kapitalismen, men också peka ut vilken frigörelse som den socialistiska revolutionen kommer innebära. 

Det gäller även för sport, och då inte minst den största och kanske mest älskade sporten: fotbollen. I sportjournalisterna Erik Nivas och Håkan Andreassons fotbollspodd When We Were Kings, finns det hur mycket att lära sig som kommunist. 

Det är en minst sagt matig podd. Många gånger delas temat kring en spelare eller ett lag upp på flera avsnitt, ibland tre eller till och med fyra avsnitt, där varje avsnitt är minst två timmar, ibland upp till fyra timmar långa. 

De börjar sällan utifrån den första matchen som ett lag spelar för den säsong de fokuserar på eller första matchen som en spelare spelar. I de tre avsnitten om Zinedine Zidane börjar de med hans pappa Smail Zidane och hans uppväxt i en kabylisk bergsby i Algeriet på 1930- och 1940-talet och hur han sedan tar sig till Frankrike för att slutligen landa i Marseille: där Zinedine “Zisou” Zidane växer upp i det ökända området La Castellane. 

I avsnittet om Assyriska FF 2010 säger Niva lite skämtsamt att de ska börja fyra och ett halvt tusen år tillbaka för att förklara vilka assyrierna är, i det gamla Assyriska riket. Sedan gör han det också. Det är med andra ord en podd som inte bara fokuserar, eller ens huvudsakligen fokuserar, på själva spelet.

I avsnitt som det allra första om Chelsea 2003/2004, Paris Saint-Germain 2010/2011, VM i Qatar 2022, Juventus 2006/2007, 51-procentregeln, Brasilien 2014 och Olympique de Marseille 1992/1993 behandlas korruptionen inom fotbollen och kommersialiseringen av fotbollen. Avståndet mellan den gamla fotbollen, där fotbollsspelarna var arbetare och åskådarna var arbetare, kontrasteras mot dagens fotbollsvärld: styrd av korrupta chefer redo att sälja sin förstfödda för mer pengar och mer makt, fotbollsspelare som sniket bråkar med sina klubbledningar för att få ytterligare en miljon, och läktare där biljetterna i många fall blivit så dyra att de flesta inte längre kan gå på matcher.

Den gamla fotbollen berättas det om i avsnitten om IFK Göteborg och Glenn Hysén. Där får man följa hur ett lag med “elektriker, rörmokare och fritidsledare” i IFK Göteborg besegrade storklubbar i Europa under 1980- och 1990-talet. Glenn Hysén arbetade själv som elektriker under åren som back i IFK Göteborg, inklusive samma dag som de vann UEFA-cupen 1982, som började med en förmiddag på elfirman och avslutades med en seger över Hamburg.

Erik Nivas avslutande ord om Glenn Hysén, är en hyllning till en svunnen tid, när fotbollsspelare fortfarande kunde vara vanliga arbetare, vanliga människor. Men det är också en hyllning till Glenn Hysén och hans kärlek till livet. 

”Nu blev det en jävla massa matcher, å en jävla massa segrar, å rätt många fina bucklor. Men framförallt 15 år av fantastiskt gött tjöt, å människor att minnas, å biror som glömts bort, vad mer gick att begära? A inte mycket. Ha det gött Glenn.”

Fotbollens destruktiva roll behandlas också: huliganvåld, nationalism och rasism, hur fotbollen används för att piska upp en nationalistisk stämning av politiker. Men också hur klasskamp och kamp mot förtryck kan ta sig uttryck genom fotbollen.

Kamp och fotboll

I avsnitten om Corinthians 1982/1983 behandlas Sao Paolo laget Democracia Corinthiana, den tid då spelarna ledda av Sócrates och Vladimir, tog över klubben och styrde den demokratiskt. Detta var under den tid då motståndet mot militärdiktaturen i Brasilien flammade upp, då klasskampen var på uppgång och klockan hade börjat ticka för regimen. Democracia Corinthiana spelade en viktig roll i den kampen och dess mest lysande stjärna var just Sócrates. När Sócrates dör hyllas han av sitt gamla lag på precis det sätt som han hade velat.

“Det finns en myt om att Sócrates ska ha sagt att han ville dö på en söndag, på samma dag som Corinthians vinner en titel. Och det sker, Sokrates begravs redan på eftermiddagen den 4 december 2011, och det är en kista draperad i Corinthians flagga, som sänks ner i en grav där stenen sedan omedelbart omsluts av en Corinthians flagga. Och den kistan, den sänks ner i jorden, nästan exakt samtidigt som Corinthians går ut på planen för att spela mot Palmeiras om den brasilianska mästerskapstiteln. Och det första som sker inför avspark, det är att samtliga Corinthians spelare samlas i mittcirkeln och höjer sina knutna nävar mot himlen som en hälsning till Sokrates. Och sedan går de ut och tar den poäng de behöver för att uppfylla Sokrates sista eller i alla fall tydligaste vilja: jag vill dö på en söndag, på samma dag som Corinthians vinner en titel. Det gjorde han.”

I avsnittet om den egyptiska storklubben Al-Ahly 2011/2012 förklaras den roll som klubbens supportrar spelade under och efter den arabiska revolutionen och deras mest framgångsrika spelare, Mohamed Aboutrika, vars politiska utveckling vävdes samman med supportrarnas och som därför blev deras främsta hjälte. Under Israels invasion av Gaza 2008, den första politiska rörelsen som Al-Ahlys ultras Ahlawy gav sig in i, gjorde också Aboutrika sin första politiska manifestation då han under en landslagsmatch mot Sudan i Afrikanska mästerskapet drog upp sin matchtröja för att visa budskapet på tröjan under “sympatisera med Gaza”. 

När revolutionen bryter ut i Egypten 2011, ber Mubarak regimen honom om hjälp för att “lugna ned situationen”, men han vägrar och meddelar att han också vill se regimen falla och ansluter sig till demonstranterna på Tahrir torget. När regimen orkestrerar en massaker på Al-Ahlys supportrar den 1 februari 2012, under en bortamatch i Port Said, där 72 Al-Ahly supportrar mördas och 500 skadas, dör en av supportrarna i hans armar. De sista orden från tonåringen som bärs in i omklädningsrummet var “Kapten, i hela mitt liv har jag drömt om att få träffa dig, nu har jag gjort det, så nu vet jag att mitt liv är slut, att det är min tur att dö”. 

Efter massakern vägrar han på Ultras Ahlawys uppmaning att spela fotboll i den egyptiska ligan. Hela tiden ställer han sig på revolutionens sida. Den politiska rollen är inte unik för Al-Ahlys supportrar, eller ens för Egypten. Runtom i arabvärlden har fotbollsläktarna blivit en viktig arena för den politiska kampen, som kan ses i länder som Marocko och Egypten idag med solidaritet för Palestina. 

Men det är inte bara intressanta skildringar av kamp, korruption eller för den delen fotboll som man får av podden WWWK. Det finns också många fina personporträtt, rörande historier och komiska anekdoter. Som hur en GP-journalist försökte psyka den brasilianska fotbollsspelaren Romário genom att viska “Göteborg” i hans öra. 

Erik Niva och Håkan Andreasson är naturligtvis inte kommunister. Erik Niva har alltid varit öppen med att han är vänster och det lyser igenom, inte minst i hans uppenbara beundran för fotbollsspelare och supportrar som bryr sig mer om den politiska kampen än om fotbollen. Men återkommande uttryck som “från ett västerländskt perspektiv”, “för oss här i Europa”, “i en europeisk kontext” visar hur de tenderar att se på världen till stor del utifrån den västerländska imperialismens propaganda. 

Kampen reduceras i deras ögon ofta till en kamp för demokrati. De har ingen tydlig förståelse för imperialismens roll, utan ser snarare västvärlden som de främsta representanterna för den eftersträvade demokratin. I avsnittet om det irakiska landslaget 2007 beskrivs Saddam Husseins grymheter i detalj, medan våldet som följer på USA:s invasion mer beskrivs som en olycklig effekt av kriget. De går över huvud taget inte in på de massakrer som utfördes av den amerikanska militären.

Men det är en podd väl värd att lyssna på ändå. Där de brister kan man komplettera med marxistiska texter. Och alla de människoöden som man får höra om, de som kämpar för något större, de som går under av kapitalismens misär, allt det fyller en med bränsle: inspiration och ilska, det som kommunister behöver för att ge sitt allt för kampen, dag ut och dag in. Så att vi kan säga: jag lovar att vara med den dagen, på samma dag, då arbetarklassen tar makten i en socialistisk revolution. 


Fler bra avsnitt: 

1. Nr 151: Besiktas 2013/2014

Om supportergruppen Çarşıs roll i de stora massprotesterna 2013 i Turkiet.

2. Nr 185-187: Röda stjärnan 1990/1991

Om hur laget från Belgrad slets sönder under Jugoslaviens upplösning.

3. Nr 30: Amedspor 2015/2016

Om den kurdiska klubben under Erdoganregimens upptrappade förtryck av kurder.

4. Nr 216-217: Götaholm BK 2023

Om förortslaget som startades på Utmarksskolan i Kortedala och lyckades vinna Gothia Cup.

5. 226-227: Marocko 2022

Om den politiska läktarkulturen i Marocko, landslagets framgångar i VM 2022 och Palestinas roll för fotbollssupportrar i arabvärlden. 

Ylva Vinberg

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,165FansGilla
2,330FöljareFölj
1,121FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna