På eftermiddagen den 10 december tog en amerikansk militärhelikopter kontroll över ett oljefartyg på väg från Venezuela. Som att den pirat-aktionen inte räckte, svarade Trump nonchalant på frågan om vad USA skulle göra med oljan som transporterades, som en man som hittat en dollarsedel på marken: ”Tja, vi behåller den, antar jag”. Det här är en betydande eskalering av USA:s imperialistiska aggression mot Venezuela och Latinamerika.
Trump berättade för medierna: ”Vi har just beslagtagit ett tankfartyg utanför Venezuelas kust – ett stort tankfartyg, mycket stort, faktiskt det största som någonsin beslagtagits”, och tillade på ett olycksbådande sätt: ”och andra saker händer. Så ni kommer att få se senare, och ni kommer att få prata om det senare med andra personer.”
Detta är uppenbarligen ett piratdåd. Den amerikanska flottan och kustbevakningen har beslagtagit ett fartyg från ett tredje land i internationella vatten. Den amerikanska imperialismen har inte bara förklarat ett informellt flygebargo mot Venezuela, utan går nu i praktiken mot en sjöblockad.
Senast något liknande hände i Venezuela var 1902–03, då en multinationell imperialistisk blockad genomfördes mot Cipriano Castros regering, som hade vägrat att betala sina utlandsskulder. Det var i efterdyningarna av denna imperialistiska aggression mot Venezuela som USA utfärdade Roosevelt-tillägget till Monroedoktrinen, som gav USA rätten att ingripa militärt i länder på den amerikanska kontinenten under förevändning att försvara ”civilisationsnormer”. Trumps så kallade tillägg, som tillkännagavs i hans nya dokument om nationell säkerhetsstrategi, är bara en billig kopia av det. Han är inte ens originell.
De medlemmar av den amerikanska kustbevakningen som beslagtog oljefartyget fördes till det med helikopter från hangarfartyget USS Gerald R Ford. Detta är det största fartyget i sitt slag i den amerikanska flottan och anlände till Karibien för en månad sedan, efter att ha förflyttats från Medelhavet till SouthCOM:s inflytandeområde, som en del av en militär upprustning mot Venezuela och andra latinamerikanska länder.
USA:s justitieminister Pam Bondi sade, för att försöka ge en rättslig grund för denna pirataktion, att fartyget hade ”använts för att transportera olja från Venezuela och Iran som omfattas av sanktioner”. Hon fortsatte med att säga att tankfartyget ”har sanktionerats av USA på grund av sin inblandning i ett olagligt oljetransportnätverk som stöder utländska terroristorganisationer”.
Så enkelt är det. USA beslutar att sanktionera ett utländskt självständigt land (i detta fall två: Venezuela och Iran) och några av dess företag. Sedan, efter att ha agerat som åklagare och domare, tillskriver sig landet rätten att agera som bödel och beslagtar flera ton olja. Allt detta under täckmanteln ”kampen mot terrorism”, förstås. En ordboksdefinition av terrorism lyder: ” olaglig användning av våld och hot, särskilt mot civila, i syfte att uppnå politiska mål”. Det stämmer verkligen in på USA:s agerande mot Venezuela, och mer generellt på USA:s imperialistiska aggressioner runt om i världen under de senaste 200 åren!
För övrigt ägde denna pirataktion i Karibien rum nära den lilla ön Grenada, som invaderades av USA-imperialismen 1983, när Reagan beslutade att störta den vänsterregering som satt vid makten.
Enligt källor som citeras av både Politico och Axios transporterade den beslagtagna tankern olja från Venezuela till Kuba. Detta för att Kuba skulle kunna sälja den vidare och därmed hjälpa Venezuela att kringgå USA:s ensidiga sanktioner och också tjäna lite välbehövlig hårdvaluta, eller för att raffinera oljan lokalt.
Kuba, som sedan 1962 är utsatt för en brutal amerikansk blockad, har ett akut behov av bränsle till sina elkraftverk. Öns ekonomiska kris har lett till långvariga strömavbrott och under de senaste dagarna har det förekommit gatuprotester i huvudstaden Havanna. En källa sa till Axios: ”Det här är en dubbelvinst: vi slår mot Maduros bankkonto och de kubaner som håller honom vid makten.” Det är uppenbart att den kubanska revolutionen också är ett mål för USA:s upptrappade imperialism.
Men inte bara Kuba. I sin kommentar till beslagtagandet av tankfartyget hotade Trump även Colombias president Petro: ”Han har varit ganska fientlig mot USA. Han kommer att få stora problem om han inte skärper sig. Colombia producerar mycket droger … Han bör skärpa sig, annars är han näst på tur … Colombia är en stor tillverkare av droger, det vill säga kokain.”
Som vi har förklarat tidigare är narkotikahandeln bara en täckmantel för en öppen militär aggression vars huvudsyfte är att ”återställa USA:s överlägsenhet på västra halvklotet” och att ”förvägra konkurrenter utanför västra halvklotet möjligheten att placera styrkor eller andra hotfulla resurser, eller att äga eller kontrollera strategiskt viktiga tillgångar, på vårt halvklot.”. Detta står svart på vitt i Trump-regimens nya dokument om nationell säkerhetsstrategi som publicerades förra veckan.
Kvävd av USA:s sanktioner mot Venezuelas olja går nu större delen av landets export till Kina. Trump slår flera flugor i en smäll med beslaget av tankfartyget: det skär av en välbehövlig inkomstkälla för Venezuela, ökar det ekonomiska strupgreppet om den kubanska revolutionen, påminner Iran om vem som bestämmer och skickar slutligen ett hotfullt budskap till Kina. Det vill säga: en återgång till kanonbåtsdiplomati.
Internationella regler, som tidigare fungerade som en täckmantel för USA:s imperialistiska dominans, kastas överbord och Washingtons verkliga rovgiriga mål klargörs tydligt för alla att se. Budskapet är uppenbart: USA är fortfarande den starkaste imperialistiska makten på planeten, den amerikanska kontinenten är dess bakgård och den avser att dominera den fullständigt.
Nobels “freds”-pris
Piraternas aktion sammanföll med den fars som utspelade sig i Norge, där Maria Corina Machado, den blodtörstiga reaktionära ledaren för den proamerikanska oppositionen i Venezuela, tilldelades Nobels fredspris. Wall Street Journal berättar att hon gjorde en vågad flykt med en liten båt – lyckligtvis sprängde hennes herrar inte den – till Curaçao (som är en del av Konungariket Nederländerna) för att försöka närvara vid ceremonin.
Ungefär samtidigt som Machado enligt uppgift lämnade landet gjorde amerikanska F18-stridsflygplan ett provocerat intrång i venezuelanskt luftrum, i Venezuelabukten mellan Maracaibo och Punto Fijo. Tyvärr råkade Machado ut för dåligt väder och hon anlände först sent på kvällen för att hälsa på sina anhängare från balkongen på ett dyrt hotell i Oslo.
Spektaklet, som skulle kunna vara en Netflix-serie, är kanske inte helt vad den verkar vara. Under de senaste dagarna har det förekommit starka spekulationer i Caracas om att hennes avresa från landet hade förhandlats fram tillsammans med Maduros regering. Andra hävdar att anledningen till besöket i Oslo är att hon ska sväras in som ”vicepresident” till den ”valda presidenten” Edmundo Gonzalez, som förberedelse för att båda snabbt ska kunna föras till makten med hjälp av ett amerikanskt hangarfartyg. Hennes avsikt är säkerligen att ännu mer öppet agitera för en amerikansk invasion av sitt eget land. Det är inte första gången som en krigshetsare tilldelas Nobels fredspris, så hon är i gott sällskap.
I en intervju med Politico den 8 december upprepade Trump sina hot mot Maduro: ”hans dagar är räknade”. Och vid en valkampanj i Pennsylvania den 10 december berömde han luftangrepp mot motorbåtar som redan har dödat över 80 människor: ”Missiler som slår skiten ur dem”, sa han, och hotade: ”Och nu ska vi ta oss an land, för land är mycket lättare.” Men samtidigt landade ett amerikanskt deportationsflyg med venezuelaner på Maiquetía-flygplatsen samma dag.
En sak är klar. Vi bevittnar en farlig ensidig eskalering av militär aggression från världens mäktigaste och mest reaktionära imperialistiska makt mot en självständig latinamerikansk nation. Detta är en del av ett bredare försök från USA:s sida att dominera kontinenten. Det är revolutionära kommunisters plikt, ja faktiskt alla konsekventa demokraters plikt, att motsätta sig detta med all vår kraft.