En ny bok om ekonomi har rönt stor uppmärksamhet i nationell och internationell press, inte minst inom rapporteringen om ekonomi. Kapitalet i det 21:a århundradet, av den franska ekonomen Thomas Piketty, har legat nära eller i toppen av försäljningslistorna i USA under några månader och har fått kommentarer också från de mest oväntade håll. De flesta seriösa kapitalistiska tidningar har på ett eller annat sätt ägnat en ledare åt den under de senaste veckorna.
Är Piketty en ny Marx?
Titeln på boken är helt uppenbart en anspelning på Karl Marx mest kända bok, Kapitalet, och vissa kommentatorer har gjort tydliga paralleller mellan dem. I en kommentar i New York Times beskriver signaturen ”Marx Rises Again” Pikettys verk som en av de två pelarna i det ”pågående marxistiska återupplivandet”. ”Ja, det stämmer”, skriver han, ”Karl Marx är tillbaka från de döda”, och han beskriver Pikettys bok som den typ av syntes som Marx själv en gång förde fram.
I själva verket är boken allt annat än en marxistisk analys av den moderna kapitalismen. Författarens analys ger ingen sammanhängande teori och innehållet har inget samband med Marx. Arbetsvärdeteorin, grunden för Marx verk, går inte att finna, och det finns för den delen inte heller någon kritik av Marx. Bokens huvudtes är helt enkelt att den nuvarande bruttoojämlikheten i välstånd över hela världen är inneboende i kapitalismen, att ojämlikheten är en källa till ekonomisk och politisk instabilitet och att orättvisorna kommer att fortsätta växa under överskådlig framtid.
Det är tydligt att Piketty inte stödjer Marx teorier, samtidigt som han har en ytlig analys av dem. Genom att försöka koppla samman Marx analys av kapitalismen med stalinismen, konstaterar Piketty att efter dess kollaps 1989 har han ”aldrig känt den minsta kärlek” för Sovjetunionen. I stället är han en ivrig försvarare av den ”fria marknaden”. Privat egendom, skriver han, ”spelar en viktig roll för att samordna miljontals individers gärningar”, som han kontrasterar med ”de mänskliga tragedier som orsakats av sovjetisk centraliserad planering”.
På väg mot en katastrof med förbundna ögon
Varför har då hans bok orsakat en sådan sensation? Det verkliga svaret är att jämfört med de flesta kapitalistiska ekonomer går Piketty sin egen väg. Han följer helt klart en linje som skiljer sig från de flesta av sina samtida författare. Den stora majoriteten av de ”officiella” ekonomiska teorierna saknar helt någon förklaring av orsakerna till 2008 års ekonomiska krasch. Till skillnad från marxisterna kunde de flesta ekonomer inte förutse kraschen och de vet fortfarande inte varifrån den kom. De har ingenting alls som kan liknas vid en övergripande bild.
Som en ledare i The Guardian uttryckte det, med hänvisning till universitetens ekonomifakulteter: ”Man får inte erkännande, doktorsgrader och anslag genom att höja blicken och fokusera på det övergripande, utan snarare genom att behandla ändlösa datamängder om den ena eller andra marknaden, eller genom att postulera en aritmetik som verkar styra särskilda relationer under väldigt specifika omständigheter.”
Så trångsynta är de officiella ekonomiska inriktningarna, vilket har har gjort att elever och lärare på många universitet har protesterat mot det faktum att deras kurser inte säger någonting alls om kraschen. Föreläsningar och ekonomiska kurser fortsätter glatt som om 2008 inte alls hade hänt. Det finns nu till och med en internationell organisation av studenter och akademiker som kampanjar för att universitetens ekonomifakulteter ska öppna upp för ”alternativa” teorier, bland annat marxistisk ekonomi.
Pikettys bok har rört om i debatten eftersom han, trots att han inte är en marxist, med egna ord upprepar en del av de argument som marxister har fört fram i åratal. Framför allt har marxister länge hävdat att den stora efterkrigsboomen som varade fram till mitten av 1970-talet inte var mer än ett undantag och att kapitalismen under de senare åren av 1900-talet såg en återgång till sitt ”normala” mönster av hög- och lågkonjunkturer , med resulterande massarbetslöshet och klasskamp. Piketty har uttryckligen bekänt sig till den allmänna uppfattningen att se de gyllene uppgångsåren som en serie lyckosamma sammanträffanden vilka sannolikt inte kommer att upprepas.
Uppmärksammar ojämlikheten
Även om han inte på något sätt är den första att peka i den riktningen, så har Piketty också med en enorm detaljrikedom beskrivit de växande klyftorna i samhället, mellan de som har och de som inte har. Detta är faktiskt hela grunden för hans bok. En stor del av de uppgifter som han har samlat in, i huvudsak baserat på USA, men även Europa och Japan, finns tillgängliga på nätet.
Hela hans bok är en enda lång sammanställning av statistiskt material om ojämlikhet i välstånd och förmögenheter. Den ökande ojämlikheten är den stora frågan för honom och den främsta orsaken till den ekonomiska och sociala krisen. Han påpekar till exempel att 5 procent av hushållen i USA äger en majoritet av rikedomen, medan de lägsta 40 procenten har negativ förmögenhet på grund av skuldsättning. Data över amerikansk inkomstskatt visar också en monstruös koncentration av rikedomen, inte bara i händerna på den rikaste procenten, utan också på den rikaste 0,1 procenten, eller till och med den rikaste 0,01 procenten. Vidare förklarar han att denna trend av ökande koncentration av rikedom kommer att fortsätta.
I den mån Piketty baserar sina idéer på en ekonomisk teori, beklagar han det faktum att pengar skapar pengar. Han har inget att invända mot att de han kallar ”entreprenörer” gör sig en hacka, men det grundläggande fel han ser i systemet ligger i det faktum att när en rikedom har etablerats – hos samma dynamiska och företagsamma entreprenörer – så fortsätter den att ackumuleras, även efter det att den ursprungliga dynamiken har klickat av. Han konstaterar beklagande det faktum att nästan alla världens miljardärer bara är kupongklippare som lever på räntor, eller med andra ord tjänar mer pengar på pengar. Ta Bill Gates som exempel. Piketty poängterar att Gates förmögenhet på 50 miljarder dollar ”för övrigt fortsatt växa lika snabbt sedan han slutat arbeta”. Det är som om Piketty vill ha kapitalism, fast utan kapitalismens naturlagar. Det är som att be djävulen att avstå från synd.
Rädslan för klasskamp
I förbifarten tar Piketty också upp det faktum att löjligt uppblåsta löner delas ut till höger och vänster i de stora företagens styrelserum. Detta, tillsammans med fokuset på uppgifterna om ojämlikhet, exponerar de verkliga motiven bakom boken och anledningen till dess popularitet även bland kapitalistiska ekonomer. Problemet är att de alla är bekymrade över det hot om klasskamp som följer av den försämrade levnadsstandard som de flesta människor står inför.
Liksom alla kapitalistiska ekonomer och politiska kommentatorer, fruktar Piketty för framtiden. Han ser möjligheten till att det som han kallar ”demokrati” undermineras av den okontrollerade tillväxten av ackumulerad rikedom, vad han kallar ”nedärvd kapitalism”. Inte för att han erbjuder några realistiska lösningar. Det bästa han kan komma med är att beskatta icke-entreprenörerna som utgör miljardärsklassen. Ännu bättre om denna förmögenhetsskatt samordnas över hela världen. Det krävs inte en marxist för att påpeka felet i detta argument, för även Piketty själv säger att denna politik – den enda han för fram – är ”utopisk”.
Pikettys bok har satt fokus på viktiga aspekter av kapitalismens verkningar. Den belyser hur 2000-talets globala ekonomi ägs och förvaltas av en extremt liten kleptokrati som saknar självförtroende och hopp om framtiden. Marxisternas politik är en annan form av ekonomisk förvaltning, en baserad på en demokratisk produktionsplan, med hjälp av all vetenskap, teknik, kompetens och resurser som finns på planeten, i hela mänsklighetens intresse.
Piketty påminner oss om kapitalistklassens världsperspektiv – oändlig koncentration av rikedom och en obruten marsch mot större och större social oro. Marxisternas roll är inte att försöka undvika detta scenario – det är inte något vi kan påverka – utan vår roll är att förbereda oss på denna utveckling och argumentera för den revolutionära omvandlingen av samhället som det enda verkliga alternativet för hela mänskligheten.
Översättning från engelska av Christofer Bengtsson.