Kobane: Imperialismens hyckleri och det kurdiska folkets heroiska kamp

De kurdiska styrkorna YPG och YPJ har försvarat staden Kobane mot ett våldsamt angrepp från ISIS, som både är fler och bättre beväpnade än dem. Denna kamp har inte varit någonting mindre än heroisk. Striden om Kobane har pågått i mer än tre veckor och har intensifierats under de sista dagarna, när kurdiska styrkor har tvingats dra sig tillbaka till centrala Kobane från deras defensiva positioner utanför staden. Det rapporteras nu om intensiv stadskrigföring där YPG och YPJ håller emot ISIS framfart gata för gata.

Förskräckta av utsikterna om en massaker om Kobane faller – och äcklade av Turkiets maskopi med ISIS där de tillåtit dem att passera den turkiska gränsen fritt för att fylla på sina krigsförråd och få medicinsk hjälp – har den kurdiska befolkningen i Turkiet gått ut i ett massuppror mot AKP-regeringen i flera av Turkiets större städer.

Kobane är en stad där omkring 160.000 människor bor, som befinner sig på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Kobane kontrollerar gränsövergången Mursitpinar till Turkiet. Det ligger mellan två andra gränsövergångar som kontrolleras av ISIS – Tel Abyad till öst och Jarabulus till väst. Att vinna Kobane skulle ha stor strategisk betydelse för ISIS eftersom det skulle låta dem koppla samman dessa två gränsövergångar och konsolidera sin position i regionen. Det skulle också låta dem få större finansiellt och militärt stöd från den turkiska sidan gränsen.

Kontrollen över Kobane tillföll PYD, den syriska grenen av PKK, år 2011 efter att revolutionen i Syrien bröt ut. Assads regim kollapsade i östra och södra delen av landet och i den kurdiska delen i norr. Assads styrkor blev tvungna att överge dessa regioner, och dra sig tillbaka till att försvara västra Syrien och slåss mot rebellerna i större städer som Damaskus och Aleppo. Islamistiska fundamentalister tog kontrollen över östra och södra delen av landet medan kurderna utropade sig självständiga och självstyrande i Rojava, den norra syriska kurdiska enklaven.

Angreppet mot Kobane, som är en del av ett större angrepp mot Rojava, började den 15 september från tre fronter med en ISIS-styrka som beräknats bestå av flera tusen och är beväpnade med tunga vapen som artilleri och pansarvagnar. Trots att YPG och YPJ har ställt upp ett heroiskt motstånd för att stoppa deras framryckning, har ISIS trängt sig närmare och närmare Kobane, och stramat åt sin belägring, tills de slutligen tog viktiga kullar runtom staden. Från dessa positioner har ISIS fortsatt bombardera Kobane medan de avancerat till stadens ytterområden. De kurdiska styrkorna har intensifierat sin motoffensiv och försvårat ISIS framfart.

YPG- och YPJ-styrkorna slåss med bara handeldvapen och några pansarvärnsvapen, men de har visat prov på otroligt mod och uppfinningsrikedom. De har hjältemodigt tagit sig an ISIS pansarvagnar, och förstört många av dem effektivt och med stort självförtroende. Trots att de varit numerärt underlägsna på alla fronter har YPG och YPJ utdelat hårda slag mot ISIS, och dödat flera hundra av ISIS stridande. Många kurdiska källor har jämfört motståndet med det mot Hitlers sjätte armé i Stalingrad under andra världskriget.

Kobanes hårdnackade motstånd står i skarp kontrast till den lätthet med vilken Mosul föll i ISIS händer i Juni. Ingen trodde att Kobane skulle klara sig så länge mot det massiva angreppet från ISIS. Många har glädjefullt utropat Kobanes fall varje dag under den senaste veckan, där den turkiska staten och media har ropat högst. Men Kobanes motstånd fortsatte trots denna blodtörstiga melodi. Anledningen till att Mosul kunde falla så enkelt var den irakiska regimens fullständiga ruttenhet och den helt demoraliserade odugligheten hos den irakiska armén, tillsammans med den sunnitiska befolkningens missnöje med regeringen.

Kobanes hårda motstånd, ställda inför en övermakt, är tvärtom ett resultat av den järnvilja hos de kurder som försvarar sina egna hem, samhällen och sitt demokratiska självstyre. Utsikten om nationell befrielse och viljan till ett jämlikt och rättvist samhälle driver Kobanes försvarare att slåss med stor beslutsamhet. I de områden som kontrollerats av YPG och YPJ har folket bestämt över sig själva på ett demokratiskt sätt, med massmöten och lokala kommittéer. I denna erfarenhet har vi fått en glimt av vad som kan göras när vanliga arbetande människor ges tillfälle att uttrycka sig själva. Detta faktum förklarar varför kurderna i Kobane har lämnats åt sig själva. Ingen makt i regionen vill se ett område etableras, som är stött och kontrollerat av PKK, eftersom det kunde bli ett exempel för folket i hela regionen.

Men det måste ändå påpekas att idéerna hos den kurdiska självständighetsrörelsen i Rojava och resten av Kurdistan inte är klara i fråga om vilket slags system de vill skapa, annat än att de har en abstrakt idé om att de vill ha någon slags demokrati. De hårda slagen från dessa händelser, gör det emellertid alltmer tydligt för den kurdiska nationen att det som behövs är socialism och internationalism. De kan inte lita på varken USA-imperialismen eller den turkiska!

Krig tenderar att röra upp de spänningar som finns under ytan i samhället och skärper de inblandade motsägelserna. Det har också förmågan att avslöja borgarklassens och imperialismens verkliga och brutala ansikte. Den turkiska regeringens fullständiga tillfredsställelse med den överhängande massakern bara ett par kilometer från landets gränser kan vem som helst se. Efter diskussioner med den turkiska regeringen i Ankara, utropade en av PYD:s ledare, Salih Muslim, att den turkiska regeringen inte ens var villiga att låta PYD köpa vapen och ammunition ”för sina egna pengar” för att ta till Kobane, om inte YPG gick samman med den Fria syriska armén och slogs mot Assad. Detta visar det faktum att den turkiska staten är mer intresserade i sina egna imperieambitioner än lidandet hos ett folk som står på randen till att slaktas.

Det har också varit rapporter från kurdiska källor, som understötts med videobevis, om att ISIS får både förnödenheter och medicinsk hjälp från Turkiet. En video har släppts som visar fyra stridande från ISIS som passerar gränsen in i Syrien från Turkiet nära Kobane fullastade med vapen och förnödenheter. De attackeras därefter av kurdiska styrkor och dödas. YPG parkerade efter detta en stor lastbil på järnvägsspåren som går längs gränsen på den turkiska sidan, eftersom man befarar att de används av Turkiet för att understödja ISIS materiellt. I en intervju med CNN har den turkiska premiärministern Ahmet Davutoğlu nyligen, när han frågades om Turkiet stödde ISIS över gränsen, svarat att ”ingen kan bevisa detta”. Men när man ser till bevisen är detta inte särskilt övertygande.

Innan ISIS började göra stora rubriker, efter deras blixtsnabba framryckning in i Irak och deras fasansfulla halshuggningar av tillfångatagna västerlänningar, var det välkänt att Turkiet både gav stöd och materiella bidrag till rebellstyrkorna i Syrien, inklusive de islamistiska fundamentalister som slogs mot Assad. Turkiet upplät också sitt eget territorium till dessa grupper, inklusive ISIS, för militär träning och medicinsk hjälp.

Vad den turkiska härskande klassen inte förstår är att deras inblandning i det syriska inbördeskriget gör att det riskerar att spilla över in i Turkiet. Detta är en verklig möjlighet givet att samma etniska, religiösa och politiska skiljelinjer som finns i Syrien också existerar i Turkiet, även om proportionerna är annorlunda. Slaget om Kobane leder redan till enorma oroligheter över hela Turkiet. Turkiets handlingar har inneburit ett hårt slag mot de fredsförhandlingar som pågick mellan representanter för kurderna och den turkiska staten för att avsluta det fyrtioåriga kriget med PKK. Det har fördjupat splittringen mellan Turkiet och kurderna och stärker den misstro som existerat i flera decennier. Kurderna är alltmer ursinniga över Turkiets maskopi med ISIS. Något som är särskilt förargande är att Turkiet ställt upp en massa pansarvagnar längs gränsen, som bara ser på medan ISIS kanoner hamrar mot Kobane.

För att göra etter värre har den turkiska armén beordrats att evakuera byar längs den syriska gränsen nära Kobane. Turkisk kravallpolis och armén har attackerat flera tusen civila som samlats i flera av byarna som ligger längs gränsen för att iaktta striderna och för att stödja de som flyr Kobane in i Turkiet. Kurdiska källor säger att syftet med att angripa och försöka skingra iakttagarna är att utrymma området så att de kan ge stöd till ISIS utan vittnen. Att detta stämde visades när en grupp stridande från ISIS passerade gränsen efter flyganfall från USA. Trots att de passerade gränsen fullt synliga för de turkiska styrkorna ignorerade de dem. De blev sedan jagade tillbaka över gränsen av civila på den turkiska sidan gränsen.

ISIS granateld och kulor har också träffat byggnader och en samling av civila iakttagare på den turkiska sidan. Många blev skadade och det var bara ren tur att det inte var någon som dog. Kurdiska källor har påpekat att det är möjligt att turkiska soldater har gett ISIS koordinaterna till byggnader som använts av kurdiska anhängare. Oavsett om detta påstående stämmer, har ISIS tydligt skjutit mot och i flera fall gått in över gränsen på turkiskt territorium. Trots detta har den turkiska armén underlåtit att svara. Detta har av naturliga skäl gjort kurderna frustrerade.

Det turkiska parlamentet antog nyligen en motion som gör att Turkiets väpnade styrkor kan gå med i koalitionen mot ISIS. Motionen begärde också att en buffertzon upprättas i norra Syrien för att skydda Turkiet mot hotet från ISIS. Från kurdernas synvinkel är detta ett direkt hot om att invadera och skingra deras dyrköpta landvinningar i Rojava.

Slaget om Kobane har också ställt USA-imperialismens fullständiga hyckleri i rampljuset. USA tog tillsammans med sina koalitionspartners beslutet att utföra flygbombningar mot ISIS och andra fundamentalister i regionen efter ISIS invasion av Irak. Målet med dessa bombningar sades vara humanitärt – för att förhindra ISIS från att utföra en massaker mot de civila befolkningarna i Syrien och Irak och för att stoppa den irakiska regeringen från att bli helt övertagna.

Under de senaste månaderna har det inte funnits någon som behövt humanitär hjälp mer än Kobanes folk, som har stått inför ett hårt angrepp från ISIS på tre fronter och med ryggen mot ett delvis fientligt Turkiet. USA:s bombningar har varit iögonfallande främst för att det nästan inte förekommit några. De få flygbombningar som har genomförts har gjort lite för att ”försämra och förstöra” ISIS kapacitet. I själva verket har det verkat som att resultatet av bombningarna nära Kobane har varit att ISIS drivits närmare Kobane. Det var bara under de senaste dagarna som USA:s bombningar fått någon materiell verkan på ISIS. Men detta har, av någon anledning, dröjt till allra sista stund när Kobane och dess försvarare redan så gott som är nere på sina knän.

Av detta kan man bara dra slutsatsen att USA-imperialismens intentioner är att låta PYD och YPG krossas innan de tänker göra någonting för att ”rädda” Kobane. Den turkiska regeringens löfte att inte låta Kobane falla står också i motsättning till deras handlingar på plats. Turkiska styrkor ser på medan Kobanes försvarare slåss i en förtvivlat svår strid. Kurdiska representanter för PKK och PYD förutser att turkiska styrkor kommer röra sig mot ISIS i Kobane först när YPG har besegrats. Deras handlingar på plats pekar mot att detta är en riktig bedömning. Det står klart att Turkiet hellre vill se Rojava krossas av ISIS än att låta det bli en inspiration till turkiska kurder. Slaget i Kobane visar att USA är mycket mindre bekymrade med humanitär hjälp än de är med att försvara sina intressen i Irak. ISIS existerade långt innan de invaderade Irak och har genomfört sina grymheter i många år. I själva verket slog kurderna tillbaka Al Nusra-fronten – en föregångare till ISIS – från Rojava år 2012 och 2013. USA började bara ägna uppmärksamhet åt ISIS efter att de hotade deras intressen i Irak. Innan det stödde de och finansierade ISIS genom omvägar.

Kurder över hela världen och de som stödjer dem, inklusive socialister och marxister, är förskräckta över det lidande som Kobanes folks går igenom. Samtidigt inspireras de av den modiga strid som ställts upp av kämparna från YPG och YPJ. Demonstrationer för Kobanes folk har organiserats i flera städer runtom i Europa, inklusive Stockholm, Göteborg och Malmö.

Alla talar om behovet att slåss mot ISIS, men hittills har mycket lite gjorts. Kurderna i Syrien har varit de mest modiga kämparna mot ISIS, men i de välutrustade och välfinansierade islamistiska fundamentalisterna står de inför en överlägsen vapenmakt. Vad som borde göras är att tillhandahålla kurderna i Kobane med de vapen de behöver för att försvara sig. Regeringarna i väst tycker det är viktigare att avsluta vänsterstyret i Rojava, än att ställa upp en verklig kamp mot ISIS. De låter inte ens frivilliga PKK-kämpar passera över gränsen till Kobane för att hjälpa till med försvaret av dess folk.

Under de sista dagarna har enorma protester, som stått på gränsen till uppror, brutit ut i många viktiga städer över hela Turkiet. Våldsamma protester har pågått i Istanbul och Izmir under de sista dagarna, med eldar som tänts på gatorna och sammandrabbningar med polisen. I många kurdiska städer i Turkiet som Diyarbakir, Batman, Mardin och på många andra platser, rapporteras det om våldsamma sammandrabbningar med polisen. När detta skrivs har det rapporterats att 12 demonstranter har blivit dödade i dessa sammandrabbningar.

Det rapporteras från flera turkiska städer att demonstranter har bränt ned det regerande AKP-partiets kontor. Det har varit räder mot och ockupationer av flera polisstationer där vapen konfiskerats från polisen och demonstranterna beväpnat sig. Som svar på detta har den turkiska armén beordrats ut på gatorna i många kurdiska byar och städer. Alla dessa demonstrationer har varit ett svar på PKK:s upprop om att utvidga kampen i Kobane till alla delar av Kurdistan och världen. Det är också en verklig möjlighet att PKK-gerrillorna beordras att återuppta strider med den turkiska armén, vilket skulle innebära slutet på alla fredssamtal.

Slaget om Kobane kan vara den gnista som än en gång försätter den kurdiska nationen i rörelse. Protesterna i Kurdistan och i resten av Turkiet har redan nått proportionerna av ett uppror. Detta kan få revolutionära konsekvenser för Turkiet och Kurdistan som, i sin tur, kan blåsa nytt liv i den arabiska våren och sätta hela regionen i rörelse igen.

Det är marxisters plikt att stödja det kurdiska folket i deras kamp, både i Kobane och i resten av Kurdistan. Men det är också vår plikt att påpeka att den enda vägen till fråmgång inte är snäv nationalism utan internationell socialism. Det är av denna anledning som vi säger till den kurdiska nationens ledare, till PYD, PKK, BDP och HDP, att bryta sina kopplingar till och upphöra med sitt lönlösa köpslående med den turkiska borgerliga staten. Vi säger till ledarna för kurderna att överge alla illusioner de kan tänkas ha i att USA ska rädda dem. Vi ber dessa ledare att appellera, över huvudet på den turkiska borgarklassen, till arbetare och progressiva element att resa sig mot sina egna regeringar och de illdåd som utförs.

Det kurdiska folket får inte sätta någon tilltro till någon imperialistisk koalition. Varken USA eller Europa kommer göra någonting för att ge ett genuint hemland till kurderna. Och Turkiet kommer bara använda kurderna för att gynna sina egna intressen i regionen. Vad som behövs är en organiserad ansträngning från de kurdiska arbetarna och bönderna med stöd från deras turkiska bröder och systrar.

Den turkiska regeringen är fiender till både turkiska och kurdiska arbetare. Det kurdiska folket måste försöka vinna den turkiska arbetarklassens stöd och bilda en allians mot den falska och repressiva turkiska staten. Så länge den borgerliga regimen i Turkiet förblir vid makten kommer den använda alla sina resurser för att förvägra kurderna sina grundläggande demokratiska rättigheter. En lösning på den kurdiska frågan kan i sista hand bara uppnås genom en revolution i hela Mellanöstern, som kan göra slut på alla de despotiska kapitalistiska regimerna i regionen.

Översättning från engelska av Stefan Kangas.

Erdal Kacar

Föregående artikel
Nästa artikel

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,325FöljareFölj
1,114FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna