Måndagen den 21 april avled påve Franciskus vid 88 års ålder. Under sin tid i Heliga stolen hade han haft i uppdrag att tvätta kyrkans image, ge den ett ”mänskligt ansikte” och hejda krisen inom institutionen. Oavsett vad man tycker om honom, så fullgjorde han sin uppgift med skicklighet, men uppgiften var i sig omöjlig. Kyrkans kris fortsätter och kommer att tillta efter hans död.
Efter att hans kropp visats upp på “lit de parade” i Peterskyrkan kommer Franciskus kvarlevor att ges en anspråkslös begravning i ett kapell i Vatikanen, enligt hans önskemål, i en grav som är ”enkel, utan dekorationer”.
Detta är den bild som Franciskus har odlat sedan sin tid i Argentina, långt innan han kom till Vatikanen 2013: en man som bröt bröd med de fattiga och inte var för fin för att åka kollektivt som ärkebiskop. När han flyttade till Vatikanen avstod han från de mer lyxiga bostäder som vanligtvis är reserverade för påvar och flyttade istället in i ett enkelt gästrum.
Franciskus, chef för en av de rikaste organisationerna på jorden, ville paradoxalt nog ses som en man av enkelhet, ödmjukhet och fattigdom: en man som känner smärtan hos vanligt folk. Hans påvliga namne indikerade den bild han ville förmedla: den berömda fattigdomens man, Sankt Franciskus av Assisi.
För att uppnå detta slog han an en annan ton än sina föregångare. Han talade om klimatförändringar, han talade om sin sympati för flyktingar, han talade om krigets fasor. Han talade om många saker och framställde sig mycket skickligt som de förtrycktas vän. Fram till veckan före sin död höll han möten med den kristna församlingen i Gaza, medan Israels bomber haglade. I ett fåtal kommentarer kunde han till och med antyda viss kritik av kapitalismen, eller åtminstone dess symptom.
Detta har till och med fått några enfaldiga själar på vänsterkanten att beklaga den så kallade ”socialistiske” påvens död. Med sina späda röster stämmer de in i kören av lovord från reaktionära presidenter, premiärministrar, monarker och högerorienterade medier över hela världen.
I själva verket fanns det inte mer ”socialism” i påve Franciskus åsikter än i ”Guds rottweiler” påve Benedictus XVI eller i hans föregångare, kalla krigets påve, Johannes Paulus II. Tvärtom var han, precis som de, chef för en av de viktigaste institutionerna för det kapitalistiska styret, som i sig är ett gigantiskt kapitalistiskt företag. Liksom systemet självt befinner sig kyrkan i en djup och mångfacetterad kris.
Men den katolska kyrkan har varit en intim del av den härskande klassen sedan 300-talet. Dess grundläggande roll i klassamhället har alltid varit att erbjuda massorna ett paradis efter döden, samtidigt som man accepterar helvetet på jorden. Dess uppgift var att hindra de fattiga massorna från att göra uppror mot de rika och mäktiga i denna värld, vare sig de var feodala jordägare eller, senare, kapitalister. Ingen organisation skulle kunna upprätthålla en sådan status utan en viss genialitet när det gäller anpassningsförmåga och utan en viss skicklighet i att manövrera sig genom kriser. Mitt i den växande klassilskan över hela världen, och ilskan riktad mot kyrkan i synnerhet, var Franciskus rätt man för uppgiften att återupprätta kyrkans anseende.
Hans val av påvenamn var i detta avseende pikant.
När hans namne, Franciskus av Assisi, vandrade på Roms gator på 1200-talet, befann sig den katolska kyrkan också i kris. Vid den tiden hade det feodala samhället nått sin höjdpunkt och började gå in i en kris. Kyrkan blev alltmer föraktad av de fattiga i städerna och på landsbygden för sitt överflöd, sitt hyckleri och sitt obevekliga försvar av adeln och kungamakten. Kätterska sekter började dyka upp över hela Europa och predika klasshat mot de rika för de fattiga.
Så berättas det att Franciskus av Assisi stod framför krucifixet i San Damiano och medan han bad blev han förskräckt när Herrens röst talade till honom från denna ikon: ”Franciskus, gå och bygg upp min kyrka igen. Du ser att den håller på att förfalla”.
Sankt Franciskus av Assisi tog sig an uppdraget. Liksom de kommunistiska kätterska sekterna som strövade omkring i Europa vädjade han till klasskänslan hos Italiens fattiga. Hans budskap till dem hämtade inspiration från kyrkans tidiga lära: att himmelriket tillhör de fattiga, att Gud föraktar rikedom. Men i detta fall rekryterades de fattiga av franciskanerorden … som de mest ivriga försvararna av påvens auktoritet och status quo.
Liksom Sankt Franciskus kände också påve Franciskus kallelsen att bygga upp kyrkan som “håller på att förfalla”, att återställa den som ett verktyg för försvaret av den kapitalistiska ordningen och att återställa dess fläckade rykte bland de fattiga och förtryckta.
En mystisk vit låda
Påve Franciskus pontifikat inleddes i kris. År 2013 blev påve Benedictus XVI den första påve att abdikera på nästan exakt 600 år. Den siste påven som avgick från sin post, Gregorius XII, gjorde det 1415 för att läka en schism i den västliga kyrkan. Påve Benedictus XVI avgick av ”hälsoskäl”… eller så påstods det i alla fall.
I själva verket var tidpunkten för hans avgång ytterst lämplig. Vatikanen var just då uppslukad av ”Vatileaks”-skandalen, som avslöjade penningtvätt, korruption, mutor, förskingring och skatteflykt i hjärtat av kyrkans skumma finanser.
Men även om påven Benedictus abdikerade hade han ingen avsikt att flytta. Nej, han insisterade på att stanna kvar som påve emeritus, och blev ett nav för fortsatta intriger från den konservativa falangen inom kyrkan fram till sin död 2022.
Det var under dessa omständigheter som den vita röken steg upp den 13 mars 2013 och det tillkännagavs att den argentinske kardinalen Jorge Bergoglio, nu påve Franciskus, skulle efterträda Benedictus XVI som ny biskop av Rom.
Det är inte särskilt vanligt att en avgående påve får träffa den tillträdande påven, men omständigheterna kring påve Benedictus XVI:s avgång gjorde det möjligt för honom att överlämna makten direkt till sin efterträdare. Vid överlämnandet överlämnade Benedictus en vit låda till Franciskus. ”Allt finns här”, sa han till påve Franciskus, ”Dokument som rör de svåraste och mest smärtsamma situationerna. Fall av övergrepp, korruption, mörka affärer, oegentligheter.”
Lådan måste ha varit stor, eller så var dokumenten i den tryckta med mycket liten stil, eftersom anklagelserna mot den katolska kyrkan har blivit synnerligen omfattande under årtiondenas lopp. En enorm lista över brott och övergrepp, inklusive utbredda sexuella övergrepp mot barn och mörkläggning av dessa, har överskuggat kyrkan.
I många länder, till exempel Irland, har kyrkan gått från att vara en obestridd auktoritet till att bli föremål för allmänt hat från den yngre generationen. I hela Europa och Amerika har avsky för kyrkans brott och en allmän troskris tillsammans lett till att skarorna tunnats ut. Enbart i Tyskland har kyrkan förlorat 3 miljoner församlingsmedlemmar sedan år 2000.
Samtidigt som kyrkan har förlorat anhängare i rika länder i Europa och Amerika har den fortsatt att växa i fattigare länder, särskilt i Afrika och Latinamerika. Faktum är att endast en av fem katoliker idag bor i Europa, medan cirka 7 av 10 bor i Latinamerika, Afrika och Asien. Men ett växande antal församlingsmedlemmar i fattigare länder kommer inte att fylla kassan hos en organisation med växande kostnader, bland annat pensioner för åldrande präster som ersätts i minskande antal, och olika skadestånd som kyrkan tvingas betala för gamla brott.
Alla som oroar sig för katolska kyrkans ekonomi kan dock vara lugna. Ingen vet exakt hur stora den katolska kyrkans tillgångar är – kyrkan själv har varit mycket noggrann med att dölja sin affärsverksamhet. Men vi vet att den katolska kyrkan besitter enorma tillgångar. Att vara själasörjare är mycket lönsamt.
Enbart i Italien äger kyrkan över 4 000 fastigheter. Kyrkan uppskattas äga 717 000 kvadratkilometer fastigheter och mark världen över, en yta större än Texas. Den katolska kyrkan i Tyskland, trots att den förlorat så många församlingsmedlemmar, uppskattas fortfarande ha en förmögenhet på cirka 430 miljarder euro.
Kyrkans förmögenhet räknas med största sannolikhet i tusentals miljarder dollar. Och som Vatileaks-skandalen visade är Vatikanen, bakom en slöja av hemlighetsmakeri, en grogrund för penningtvätt, skatteflykt, mutor och förskingring.
Den moderna katolska kyrkan är ett enormt, lönsamt kapitalistiskt företag med alla möjliga typer av verksamheter och fastigheter kopplade till sig. Att den ägnar sig åt samma ruttna affärsmetoder och oegentligheter som alla andra stora företag bör inte överraska någon.
Men även i Afrika och Latinamerika, där den katolska kyrkan hittar nya konvertiter, blir den också utmanad av evangeliska sekter.
Medan den katolska kyrkan har upprätthållit brutala oligarkier och lovat de fattiga frälsning i livet efter detta i utbyte mot ett liv i lidande, har andra sekter, såsom pingstkyrkorna, ett mer tilltalande budskap. Dessa så kallade ”hälso- och rikedomskyrkor” erbjuder de fattigaste utsikter om välstånd i detta liv som belöning för hängivenhet.
Detta är i korthet den situation som påve Franciskus ärvde: en kyrka som är insyltad i kriser och skandaler, som går med underskott trots att den badar i fantastiska rikedomar, som är uppslukad av doktrinära tvister, splittringar och interna intriger, och där stora skaror av frälsta, i många delar av världen, överger sin tro.
I en tid när alla pelare i etablissemanget blir alltmer hatade behövde kyrkan en man som kunde förnya dess image, ge den ett mänskligt ansikte och vända dess öde. Påve Franciskus karriär förberedde honom för uppgiften.
Påven och det ”smutsiga kriget”
Påve Franciskus föddes som Jorge Mario Bergoglio i Argentina 1936. Han gick in i jesuitorden 1958, 22 år gammal, och steg i graderna till ”provinsial”, det vill säga ordens överhuvud i Argentina, från 1973 till 1979.
Han var därmed chef för jesuiterna under en tid då Argentina styrdes med järnhand av militärjuntan under ledning av general Videla. Omkring 30 000 människor mördades eller ”försvann” under juntans ”smutsiga krig”, främst kommunister, stridbara fackföreningsmedlemmar och intellektuella.
Juntan mördade också ett antal vänsterpräster. Detta bör inte komma som någon överraskning, eftersom samma klassklyftor som genomsyrar samhället också genomsyrar kyrkan. Bland de lägre graderna inom kyrkan och jesuitorden fanns många präster vars sympati för de fattiga ledde dem till att direkt motsätta sig regimen och till och med ta till vapen mot den.
De högsta skikten inom katolska kyrkan sanktionerade dock inte bara juntans brott moraliskt – de medverkade direkt till morden på dess motståndare. Ögonvittnen har beskrivit hur kardinaler gick så långt som att direkt överlämna präster till regimen för att mördas. Kyrkan ställde till och med sina privata öar till förfogande för den argentinska flottan, för att gömma politiska fångar under besök i landet av människorättskommissionärer.
Vilken roll spelade Jorge Bergoglio, den blivande påve Franciskus, under dessa mörka år? Mycket är oklart kring hans agerande. Vissa anklagar honom för att ha varit direkt inblandad i kidnappningen av vänsterpräster, däribland Orland Yorio och Francisco Jalics. Andra har hävdat att han faktiskt hjälpte dissidentpräster att fly från Argentina.
Oavsett vilken roll han spelade i försvinnandena höjde han inte sin röst mot juntan. Om han inte var direkt delaktig, var denna ”de fattigas vän” tyst när de fattiga maldes ned och deras ledare slaktades.
Men det var hans senare gärningar som gjorde honom kvalificerad i hierarkins ögon att bli påve, tjänster som han utförde efter juntans fall. När juntan föll var den katolska kyrkan fullständigt besudlad av sin medverkan i regimens brott. Den behövde en man som kunde tvätta rent dess rykte: en ”folkets man” och ”de fattigas vän”.
In i denna roll trädde Jorge Bergoglio, som blev ärkebiskop av Buenos Aires 1998. Under hans ledning gjorde den katolska kyrkan allt för att återupprätta sitt anseende i massornas ögon. Bergoglio uppmuntrade ”slumpräster” att gå ut i de fattiga villas miserias för att bedriva välgörenhetsarbete, renovera förfallna kyrkor, skolor och fotbollsplaner. Han talade med de fattiga invånarna, drack mate med dem och tvättade och kysste fötterna på prostituerade och narkomaner.
Efter att ha medverkat till att döda och fängsla deras ledare tog nu kyrkan in en man för att trösta de fattiga och arbetarklassen. Varför valde samma kyrkliga hierarki som hade de försvunnas, desaparecidos, blod på sina händer, som till och med hade mördat vänsterdissidenter från sina egna led, denna ”de fattigas vän”?
I tider av klasskamp, av kamp mellan revolution och kontrarevolution som går så långt som till inbördeskrig, står de övre skikten av kyrkans hierarki alltid på sin klass sida, på den härskande oligarkins sida, på de kontrarevolutionära mördarnas sida.
Men kyrkans hierarki spelar en större roll för den härskande klassen än att bara välsigna deras mest avskyvärda handlingar med lite heligt vatten. Genom att visa generositet och välgörenhet, genom att lära ut att de fattiga är välsignade, att det finns värdighet och ära i fattigdom och i tålmodig underkastelse under lidandet i detta liv, som kommer att rädda deras själar i nästa, gör kyrkan en enorm tjänst för den härskande klassen. Den erbjuder tröst om massorna försonar sig med sin situation.
Påve Franciskus var en mästare på detta område. När massorna var ute i revolutionär kamp mot sina utsugare och förtryckare visade han ingen sympati för de vänsterorienterade präster som modigt bröt med kyrkans hierarki och ställde sig på arbetarklassens och de fattigas sida i Argentina eller någon annanstans i Latinamerika.
Men när dessa modiga män inte längre utgjorde något hot eftersom de var döda, erbjöd påve Franciskus villigt några smulor av tröst åt massorna. Så kunde en martyr som Óscar Romero, ärkebiskop i El Salvador, som mördades av dödspatruller för sitt motstånd mot militärregimen, förskjutas av hierarkin under sin livstid, medan han efter sin död helgonförklarades av påve Franciskus.
Som en teolog vid University of Dayton i Ohio uttryckte det, gav hans arbete som ärkebiskop i Argentina honom viktig erfarenhet för den uppgift som skulle vänta honom som påve:
”Som ärkebiskop stod han inför en monumental uppgift… Om han kan återställa kyrkans trovärdighet där, kan han hantera de skandaler som drabbat kyrkan världen över, eftersom han vet hur man når ut till folket”.
Oavsett Jorge Bergoglios avsikter representerade hans ansträngningar att rehabilitera den argentinska kyrkan, att omvandla den från en dödlig fiende till en tröstande ”vän” till de fattiga, en ovärderlig tjänst för den härskande klassen som utfördes på ett skickligt sätt. Det kvalificerade ärkebiskopen av Buenos Aires för ett högre kall: att tvätta rent hela institutionens besudlade image.
Djupa splittringar
Under sin karriär manövrerade påve Franciskus utan tvekan skickligt utan att röra några av doktrinens grundsatser, eller hierarkins materiella intressen. Han kunde beklaga kapitalismens fasor samtidigt som han predikade tålmodig acceptans. ”Vi har skapat nya avgudar”, klagade han i en av sina uppmaningar. ”Dyrkan av den gamla guldkalven (jfr 2 Mos 32:1–35) har återvänt i en ny och hänsynslös skepnad i form av pengarnas avgudadyrkan och en opersonlig ekonomis diktatur som saknar ett verkligt mänskligt syfte.”
När det gällde de bittra doktrinära tvisterna och de interna maktkamperna inom kyrkan visade han sig också vara skicklig på att framställa sig som en ”reformator” utan att vara något sådant.
När det gäller homosexualitet hyllades han som en vän till HBTQ-samhället när han sa det berömda ”Vem är jag att döma?” och godkände välsignelsen av homosexuella par… samtidigt som han fortfarande motsatte sig homosexuella äktenskap. I abortfrågan förklarade han sig vara för att katolska politiker som är för aborträtt ska få ta emot sakramenten… samtidigt som han fortfarande motsatte sig abort som en dödssynd. Han befordrade kvinnor till högre positioner inom den romerska kurian, Vatikanens byråkrati… samtidigt som han fortfarande motsatte sig kvinnliga präster.
Och trots att han försökte visa ”transparens” inför de ekonomiska skandalerna, finns det ingenting som påve Franciskus kunde ha gjort för att städa upp den ruttna röran i Vatikanens finanser, även om han hade velat. De avslöjade fallen av förskingring, bedrägeri, mutor, penningtvätt och andra brott går till själva kärnan av kyrkan och speglar bara förruttnelsen i hela det kapitalistiska systemet, där den katolska kyrkan bara är en mycket rik och inflytelserik del.
Franciskus fick därmed ett rykte om sig att vara ”mänsklig”, att sympatisera med de fattiga och förtryckta, att vara ”progressiv” och ”reformator”, och han blev till och med genuint populär, utan att någonsin gå längre än till tomma gester.
Men längre än så kunde han inte gå. Som chef för en institution som är en del av den härskande klassen, som delar alla dess sjukdomar, all dess förruttnelse, alla dess övergrepp och brott, fanns det ingenting han kunde göra för att i grunden lösa de kriser som tär på kyrkan.
Den ilska som kapitalismens kris föder i samhället har riktats mot den katolska kyrkan som aldrig förr, just under Franciskus pontifikat.
Låt oss bara titta på två av de mest katolska länderna i Europa fram till nyligen. I Irland har vi sedan Franciskus blev påve sett två folkomröstningar, en om homosexuella äktenskap 2015 och en om aborträtt 2018, som utdelade knockoutslag mot kyrkan. I Polen gick 500 000 människor ut på gatorna 2020 för att kräva rätten till abort och ett slut på kopplingen mellan kyrka och stat, samtidigt som ungdomars deltagande i mässan har kollapsat.
Även i Latinamerika har en massiv militant kvinnorörelse, Marea Verde, kämpat för och vunnit rätten till abort i det katolska Mexiko, i Colombia, och i Franciskus hemland Argentina. Och medan den katolska kyrkan fortsatt att växa, har ateismen ökat i mycket snabbare takt över hela kontinenten.
När kapitalismens outhärdliga kris tvingar de mest förtryckta delarna av samhället att resa sig och kämpa, riktar de också sin vrede mot kyrkan, en institution som saknar motstycke i historien när det gäller brutalitet och förtryck av kvinnor.
När kardinalerna sätter sig för att välja ny påve kommer alla de motsättningar som Franciskus inte lyckats dämpa att komma upp till ytan. Intrigerna, maktkamperna, polariseringen och splittringen mellan ”liberaler” och ”konservativa”, mellan de förfallna men rikare europeiska och amerikanska kyrkorna och de växande men fattigare afrikanska och latinamerikanska kyrkorna – allt detta kan komma att träda i förgrunden.
För arbetarklassen, för världens fattiga, är det likgiltigt om nästa påve har reformatorns vänliga leende eller den öppna reaktionärens ilskna grin. Kyrkan som institution och dess hierarki var, är och kommer att förbli deras fiende.