En 75-årig man dog när hans bil föll ned i en spricka på en av de över 40 vägar som närmast förvandlades till forsar. En brandman från Viksjö utanför Härnösand beskrev scenerna som något som liknar “en krigszon”. I medierna framstår det som en oundviklig naturkatastrof. Men bakom skadorna ligger åratal av politisk misskötsel av infrastrukturen och en likgiltig hantering av krisberedskapen.
Under söndagen den 7 september föll omkring 100 millimeter regn på olika platser i Västernorrland – mycket mer än vad som är normalt på en hel månad. Veckan efter följde ytterligare kraftiga skurar.
Byn Kubbe utanför Örnsköldsvik hamnade till stor del under vatten när ån steg fyra meter, och många hushåll evakuerades. Den närliggande orten Skorped blev avskuren från omvärlden och flera personer blev strandsatta flera mil från sina hem. Bland annat kunde hemtjänsten inte ta sig fram.
Jörgen Anderen i Kramfors berättar för SVT att ett vattenfall bildades på hans tomt efter att en kulvert gått sönder, vilket förstört stora delar av hans tomt. I Ärsta utanför Kramfors blev Yvonne Hansson isolerad i hemmet när hennes väg rasade. Hon misstänker nu att hon kommer att få bekosta återuppbyggnaden på egen hand. I Överlännäs i närheten av Sollefteå fick Alex Oberhoffs hela huset bortspolat.
– Vi kan inte betala för den här skadan, det kommer att kosta hundra tusen, säger Alex till SVT.
Oavsett ekonomisk hjälp eller inte, kommer översvämningarna att få stora konsekvenser för folk under lång tid framöver. I vissa områden har skador även drabbat vattenförsörjningen och gjort dricksvattnet odrickbart.
På järnvägen spårade två godståg ur och järnvägsförbindelsen mellan södra och norra Sverige sattes ur spel i över en vecka när Botniabanan, Ådalsbanan och Stambanan genom övre Norrland skadades kraftigt.
Stora följdproblem råder även under andra veckan efter översvämningarna och flera månader av arbete återstår innan alla skador på banvallar, vägar, mark, byggnader med mera är åtgärdade och träd och vatten avlägsnats.
Kollapsande infrastruktur
Västernorrland har landets tredje sämsta vägar. Redan före de kraftiga regnen var 16 procent av vägarna i mycket dåligt skick. Bara Dalarna (16,4 procent) och Jämtland (20,5 procent) har sämre vägar. I Sollefteå är siffran så hög som 23 procent och i Örnsköldsvik 19 procent.
Landets förfallande infrastruktur är ett välkänt problem bland politikerna. Majoriteten av de svenska vägarna byggdes under perioden 1950–1980 och enligt International Institute for Management Development rankas Sveriges transportinfrastruktur nu på 19:e plats – sämst i Norden.
Även järnvägsnätet är kraftigt eftersatt. Enligt en undersökning gjord av World Economic Forum ligger Sveriges järnvägsnät på plats 40 i världen.
Trots detta har regeringen bara gett Trafikverket vad som i sammanhanget måste anses vara småpengar för att underhålla järnvägen i år: 16 miljarder kronor, i ett läge där underhållsskulden ligger på 91 miljarder och ökar med 400 000 i timmen. Till 2037 beräknar Trafikverket bara kunna åtgärda 10–15 procent av det nödvändiga underhållet.
En förutsägbar katastrof
Västernorrlands bergiga landskap gör regionen känslig för stora regnmängder – något som inte är okänt för SMHI, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Trafikverket och andra myndigheter.
Våren 2022 hade regeringens expertråd för klimatanpassning lämnat sin första rapport. I Dagens Nyheter kan man läsa utdrag från rapporten, där expertrådet beskriver ett fiktivt scenario som liknar denna katastrof.
”Under 2020 talets senare del drabbades Norra stambanan av ett omfattande skred vid Ångermanälven. Detta gjorde att stambanan fick stängas av under 15 månader för ombyggnation, något som påverkade trafiken till och från Norrland på ett katastrofalt sätt.”
[…]
”En skada på en sådan anläggning, till exempel bortspolning av banvallen på grund av ett skyfall, kan leda till mycket stora störningar i trafiken och avsevärda reparationskostnader.”
Deras slutsats var att åtgärder inte kan skjutas på framtiden och att bilvägar och järnvägar behöver rustas upp.
Förra året gjorde teknikkonsultföretaget Sweco en granskning över hur många byggnader samt väg- och järnvägsmil som går genom riskområden för erosion, ras, skred eller översvämningar. Av Sveriges 8,8 miljoner byggnader finns nästan en miljon, och 250 mil bilväg och 195 mil järnväg (12,5 procent av järnvägsnätet) inom dessa områden.
Även Sweco pekade ut Västernorrlands kust som en särskilt utsatt region, liksom Statens geotekniska institut (SGI) och MSB, som kartlagt mellersta Norrlandskusten som ett av Sveriges tio riskområden för jordskred och översvämning.
Den omfattande skogsavverkningen i närheten av viktig infrastruktur, är därtill något som Skogsstyrelsen varnat för i flera år. De stora kalhyggena som nu breder ut sig i skogarna kan förvärra översvämningar. Detta sker eftersom det saknas träd i de områdena som annars hade kunnat suga upp vatten.
Både vid platsen där godstågen spårade ur och där en man avled när han körde av vägen, fanns kalhyggen i närheten. Även vid stormen Hans för två år sedan spårade ett tåg ur vid ett kalhygge utanför Hudiksvall.
Trots den kända risken ökar kalhyggen vid branta sluttningar. År 2021 rapporterade Skogsstyrelsen att 4 000 avverkningar runt om i landet anmäldes under 2018 i områden där risken för ras och översvämningar är stor, varav mer än 40 procent ansågs kunna få en direkt påverkan på samhällsfunktioner nedanför sluttningar. Sedan dess har avverkningen i sådana områden fortsatt att öka.
Även torrperioder, som blivit vanligare, ökar risken för översvämningar i ett senare skede, eftersom uttorkad mark är sämre på att binda vatten. Dessutom kommer klimatförändringarna att öka risken för ras, erosion och översvämningar i framtiden. SGI beräknar att risken för jordskred kan öka sexfaldigt under de kommande 75 åren.
Naturkatastrofer som skyfall och översvämningar är i sig ofrånkomliga, och att människor kan komma att drabbas av dem likaså. Utan tvekan är skyfall också svåra att förutspå exakt.
Men hur hårt de slår mot samhället är en fråga om beredskapen inför dem. Hur mycket pengar som politikerna väljer att spendera, eller inte spendera, på människors säkerhet och infrastruktur, är inte en fråga om naturens krafter, utan om det kapitalistiska systemets natur. Trots att vetskapen har funnits har infrastrukturen inte säkrats för att garantera liv och säkerhet på järnväg, bilväg eller i städerna.
Det som översvämningarna i Västernorrland visar mer än något annat är behovet av en planekonomi för att genomföra en massiv upprustning av all infrastruktur, kunna förebygga kriser som dessa och ställa om produktionen till en som inte förvärrar klimatförändringarna.