Den 7 november (25 oktober enligt den julianska kalendern) bröt Oktoberrevolutionen ut i Sankt Petersburg och de ryska arbetarna tog makten i sina egna händer. Den brittiska marxisten Alan Woods redogör för de viktigaste händelserna och lärdomarna från revolutionen.
”Oktoberrevolutionen lade grunden till en ny kultur, som tog hänsyn till alla och fick av just den anledningen internationell betydelse. Även om man för ett ögonblick antar att sovjetregimen på grund av ogynnsamma omständigheter och fientliga slag tillfälligtvis skulle störtas, skulle ändå oktoberrevolutionens outplånliga avtryck bli kvar på mänsklighetens hela framtida utveckling.” (Leo Trotskij, Ryska revolutionens historia)
I oktober för 75 år sedan1 ägde en händelse rum som förändrade hela mänsklighetens historia. Om vi bortser från Pariskommunens korta men heroiska period, var detta första gången som arbetarna själva grep makten och påbörjade den kolossala uppgiften att bygga det socialistiska samhället.
Vid detta stora jubileum står det forna Sovjetunionens folk inför ett hot om en kapitalistisk kontrarevolution. Mitt under ett fruktansvärt ekonomiskt och socialt kaos kryper de mörka krafter fram igen, som sopades undan av den revolutionära flodvågen. Privategendom, spekulation, den ortodoxa kyrkan, rasism, nationalism, pogromer, prostitution, arbetslöshet och ojämlikhet dyker upp likt en svärm groteska och giftiga insekter som gömt sig under en sten.
Och detta hyllas som en ”ny gryning” av västerländska medier. Människor som kan identifiera sådana fruktansvärda saker som ”framsteg” saknar alla gränser. Inga lögner är för stora för dem, ingen förvrängning för avskyvärd. Och lavinen av lögner har redan börjat.
För att motivera det kapitalistiska systemets existens är det nödvändigt att svärta ned socialismens namn, och särskilt den vetenskapliga socialismen, som kommit till uttryck i Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer. Framför allt är det nödvändigt att visa att revolution är någonting dåligt, som utgör en hemsk avvikelse från den fredliga sociala utvecklingens ”norm”, och som oundvikligen slutar i katastrof.
För inte så länge sedan firade vi 200-årsdagen av den franska revolutionen. Trots att det var en borgerlig revolution, trots att den inträffade för två hundra år sedan, kunde den härskande klassen i Frankrike och andra länder, inte hålla sig från att smutskasta minnet av 1789–1793. Även en sådan avlägsen historisk händelse var en obekväm påminnelse för de rika och mäktiga om vad som händer när ett givet socioekonomiskt system når sina gränser. De föreslog till och med att man skulle ändra den fruktansvärda texten till ”Marseljäsen”!
Ändå sker revolutioner, och det är ingen slump. En revolution blir oundviklig när ett bestämt slags samhälle kommer i konflikt med produktivkrafternas utveckling, som är grundvalen för all mänsklig utveckling.
En av nittonhundratalets viktigaste böcker är Leo Trotskijs Ryska revolutionens historia. Denna monumentala studie av händelserna 1917 saknar motsvarighet. Det är ett utmärkt exempel på användningen av historiematerialismen som metod för att belysa de processer som pågår i samhället. De händelser som ledde fram till oktober återberättas inte bara, utan förklaras på ett sätt som har en giltighet och tillämplighet som är betydligt mer omfattande än den ryska revolutionen själv.
I sina försök att misskreditera oktoberrevolutionen har den härskande klassen, genom sina avlönade torpeder på universiteten, flitigt försökt odla myten om att bolsjevikrevolutionen var en statskupp orkestrerad av Lenin och en handfull konspiratörer.
Massornas ingripande
I själva verket är massornas direkta ingripande i samhällslivet och politiken, som Trotskij förklarat, kärnan i en revolution. I ”normala” perioder är de flesta människor nöjda med att överlåta samhällets drift till ”experterna” – parlamentariker, kommunpolitiker, advokater, journalister, fackföreningsledare, universitetsprofessorer och så vidare.
Under en period, som kan vara i flera år eller till och med decennier, kan ett samhälle se ut att ha nått en viss ”jämvikt”. Detta är särskilt fallet under en långvarig uppgång i den kapitalistiska ekonomin, som uppgången efter andra världskrigets slut vilken varade i nästan fyra årtionden.
I sådana perioder är det inte lätt att acceptera och förstå marxismens idéer, eftersom de verkar stå i motsättning till ”fakta”. Istället når de illusioner som arbetarrörelsens reformistiska ledare har om en långsam, gradvis, evolutionär förändring en bredare publik – det är bättre idag än igår, och morgondagen blir bättre än idag.
Men under den till synes lugna ytan byggs det upp starka krafter. Det byggs gradvis upp missnöje och frustration inom massorna och oron växer inom samhällets mellanskikt. Detta märks tydligast bland intellektuella och studenter, som är en känslig barometer för och återspeglar de förändrade stämningarna i samhället.
I en fantastiskt målande beskrivning talar Trotskij om revolutionens ”molekylärprocess”, som pågår utan avbrott i arbetarnas medvetande. Eftersom denna process sker gradvis, och inte påverkar samhällets allmänna politiska gestaltning, passerar den obemärkt förbi – förutom för marxisterna.
På precis samma sätt verkar det som att marken vi står på är fast och stadig (”bergsäker”, som man brukar säga). Men geologin förklarar att berggrunden inte på något sätt är stabil, utan att marken hela tiden förflyttar sig under våra fötter. Kontinentalplattorna rör på sig och befinner sig genom sina kollisioner med varandra i ett tillstånd av ständig ”kamp”. Eftersom geologiska förändringar inte mäts i år eller ens i århundraden, utan betydligt längre perioder än så, förblir de kontinentala skiftningarna obemärkta för alla som inte är specialister. Men sprickzoner byggs upp med ofattbara tryck, som så småningom bryter ut i jordbävningar.
Krig och revolutioner
Liknande sprickzoner finns i de mest ordnade samhällen. Plötsliga utbrott av krig och revolutioner lyder under ungefär samma lagar som jordbävningar, och är lika oundvikliga. Det kommer oundvikligen tillfällen när massor av människor kommer fram till att ”det kan inte fortsätta på det här sättet.” Brytningen inträffar när majoriteten börjar röra sig för att ta kontroll över sina liv och öden. Det är detta, ingenting annat, som är själva innebörden av en revolution.
För en välbetald akademiker framstår en revolution som någonting onormalt, en ”kuriositet”, en avvikelse från normen. Samhället blir tillfälligt ”galet” tills ”ordningen” till slut återställs. För den som tänker på det viset, är den mest tillfredsställande bilden av en revolution en blind flock som plötsligt fått panik, eller ännu bättre, en komplott som genomförts av demagoger.
I själva verket är de extremt plötsliga psykologiska förändringar som äger rum under en revolution ingen tillfällighet, utan har sina orsaker i hela den föregående perioden.
Det mänskliga medvetandet är i allmänhet inte revolutionärt, utan konservativt. Så länge som förhållandena på det hela taget är godtagbara, tenderar människor att acceptera den nuvarande situationen i samhället. Medvetandet tenderar att släpa långt efter den objektiva världens ekonomiska och samhälleliga förändringar.
Det är först i sista hand, när det inte finns några andra alternativ, som majoriteten bestämmer sig för en avgörande brytning med den rådande ordningen. Under en lång tid dessförinnan kommer de på alla sätt att försöka anpassa sig, kompromissa, och följa det inbillade ”minsta motståndets lag”. Det är hemligheten bakom den reformistiska politikens dragningskraft – särskilt, men inte bara, i en period av kapitalistiskt uppsving.
Oktoberrevolutionen var resultatet av hela den föregående perioden. Innan man slutligen valde bolsjevikerna hade de ryska arbetarna och bönderna redan genomlevt erfarenheterna av två revolutioner (1905 och februari 1917) och två krig (1904–05 och 1914–17).
Tsarryssland, som räknades som en av de viktigaste imperialistiska staterna och hade en mäktig armé, var ändå en ekonomiskt efterbliven kapitalistisk makt. I enlighet med lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen var storindustrin etablerad i en handfull centra (huvudsakligen Moskva, Sankt Petersburg, Västra regionen, Ural och Donbass) till följd av västerländska investeringar. Men den stora majoriteten av befolkningen var bönder, som var fast i en nästan medeltida efterblivenhet. I många avseenden liknade den ryska tsarismens sociala sammansättning den som idag råder i många länder i den så kallade tredje världen.
Trots att de var få till antalet satte den ryska arbetarklassen sin prägel på utvecklingen mycket tidigt. Den stormiga strejkvågen under 1890-talet tillkännagav deras existens för världen. Från den stunden skulle ”arbetarfrågan” inta en central position i den ryska politiken.
Industrins kraftiga tillväxt under 1900-talets första år ledde till att arbetarklassen växte snabbt. Till skillnad från i Storbritannien, där kapitalismen upplevt en långsam, jämn och strukturell tillväxt under 200 år, komprimerades kapitalismens utveckling i Ryssland till ett fåtal decennier.
Följden av detta var att den ryska industrin inte behövde gå igenom en fas av hantverk, småindustrier och manufaktur för att nå storföretagens epok. Stora fabriker etablerades med den mest moderna tekniken som importerats från Storbritannien, Tyskland och USA. Tillsammans med den moderna teknik som importerats från väst, följde de mest moderna och avancerade socialistiska idéerna.
Från 1890-talet och framåt lyckades marxismen tränga undan den gamla terroristiska och utopiskt socialistiska narodnismen, och bli den dominerande tendensen i arbetarrörelsen.
Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet
Bolsjevismens mer sofistikerade kritiker försöker skilja mellan en civiliserad ”västerländsk” marxism, och en rå, barbarisk leninism – som enligt dem är en produkt av rysk efterblivenhet.
I själva verket finns det knappast något specifikt ryskt i Lenins idéer. Han tillbringade hela sitt liv med att outtröttligt bekämpa narodnikerna och deras ”ryska väg till socialismen.”
Både Lenin och Trotskij vigde sina liv åt att försvara den socialistiska internationalismen. Deras idéer kan inte anses mer ”ryska” än Marx idéer kan anses ”tyska”. Lenin och Trotskij utvecklade och utvidgade marxismen, men försvarade de grundläggande idéer och principer som Marx och Engels utarbetade från 1848 och framåt.
Den första stora prövningen för de ryska marxisterna kom 1905.
Den djupa sociala krisen drogs till sin spets av det rysk-japanska kriget, som slutade med en militär katastrof för tsarismen. Den nionde januari 1905 samlades arbetare i Sankt Petersburg med sina familjer för en fredlig demonstration på torget vid Vinterpalatset. Deras mål var att överlämna en namninsamling till tsaren – deras ”lillefar”.
De flesta av dessa arbetare hade nyligen flyttat från byarna och var inte bara religiösa, utan också monarkister. Marxisterna (eller socialdemokraterna, som de kallades då) hade mycket små styrkor, och var splittrade i bolsjeviker och mensjeviker. När de försökte dela ut flygblad som fördömde monarkin, rev arbetarna på flera ställen sönder flygbladen och klådde upp de som delat ut dem.
Men inom loppet av nio månader hade samma arbetare organiserat en revolutionär generalstrejk och en sovjet, och i slutet av året hade arbetarna i Moskva rest sig i ett väpnat uppror.
I alla lite större städer förvandlades socialdemokraterna till den avgörande kraften. Revolutionen 1905 besegrades främst på grund av att rörelsen på landsbygden kom igång först efter att arbetarna hade besegrats i städerna.
Under ett antal år (1907–11) täcktes Ryssland av ett reaktionärt mörker. Men 1911–12 skedde det en nystart, som kännetecknades av en massiv strejkvåg (som delvis återspeglade en uppgång i ekonomin) som började med ekonomiska krav, men snabbt antog en politisk karaktär.
Under denna period fick bolsjevikerna en avgörande majoritet i den organiserade arbetarklassen. De bröt med den opportunistiska mensjevikiska flygeln 1912 och grundade bolsjevikpartiet.
Man bör dock komma ihåg att bolsjevikerna och mensjevikerna hade varit två tendenser i arbetarnas befintliga och traditionella massparti – RSDAP (Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet), och även efter 1912 fortsatte bolsjevikerna att kalla sig RSDAP(B).
Första världskriget
Precis före första världskrigets utbrott stod Ryssland åter på randen till revolution. Det är möjligt att bolsjevikerna hade kunnat komma till makten då, men krigsutbrottet i augusti 1914 förändrade situationen drastiskt. Under kriget decimerades bolsjevikpartiet till följd av arresteringar och exil. Ungdomen, som var partiets huvudsakliga rekryteringsområde, kallades in i armén, där arbetarna blev utspridda i ett hav av bakåtsträvande bondesoldater.
I exilen var Lenin i kontakt med kanske ett par dussin medarbetare. På Zimmerwald-konferensen 1915, där de socialistiska internationalisterna samlats, skämtade Lenin om att man kunde få plats med alla världens internationalister i två hästvagnar.
Vid ett möte med de schweiziska ungsocialisterna i januari 1917, sade Lenin att han förmodligen inte skulle få leva länge nog för att uppleva den socialistiska revolutionen. Inom några veckor hade tsaren störtats, och i slutet av året var Lenin ledare för världens första arbetarregering.
Hur kan man förklara en sådan dramatisk vändning? Vulgära historiker förklarar revolutionen som resultatet av en extrem misär. Det är ensidigt och falskt. Om det stämde skulle, som Trotskij förklarat, massorna i ett land som Indien alltid vara i uppror. Reaktionens seger under perioden 1907–11 underlättades av den ekonomiska kris som följde på det politiska nederlaget, vilken tillfälligt bedövade och förvirrade arbetarna. Som Trotskij hade förutsett krävdes det en uppgång i ekonomin (1911–12) för att rörelsen skulle återhämta sig.
Upp- och nedgångar
I själva verket kan varken upp- eller nedgångar i sig orsaka revolutioner. Det är den snabba växlingen mellan upp- och nedgång, avbrottet i tillvarons ”normala” mönster, som ger upphov till allmän osäkerhet och instabilitet, och får människor att ifrågasätta det rådande systemet. Ännu mer djupgående är de chocker som orsakas av krig, som vänder världen upp och ned, gör miljontals människor rotlösa och tvingar män och kvinnor att göra sig av med sina illusioner, för att slutligen stå öga mot öga med verkligheten.
Februarirevolutionen var ett konkret uttryck för faktumet att den gamla regimen hade kommit in i en återvändsgränd. Liksom under åren 1904–05 tjänade militärens nederlag till att avslöja tsarismens inre förruttnelse.
Men att avslöja något är inte samma sak som att orsaka det. Nyligen avslöjade krisen på de internationella finansmarknaderna och pundets försvagning den brittiska ekonomins kroniska svaghet. Men den brittiska kapitalismens sönderfall har skett gradvis under en period av flera decennier, vilket dolts av den allmänna uppgången i världsekonomin. Marxisterna förklarade detta för flera decennier sedan. Skillnaden är att det brittiska folket nu börjar vakna upp och inse detta faktum, under den skoningslösa pressen från kapitalismens världskris.
Strejkrörelsen i Petrograd började under kriget och antog enorma proportioner i början av 1917. Missnöjet utgick från de industriella centrumen men fanns också inom armén, som led av nederlag och utmattning. Regimens kris var en försmak av massornas mobilisering.
Varje revolution börjar i samhällets topp, och inte i dess botten. Dess första uttryck är en rad kriser och splittringar inom den härskande klassen, som känner på sig att de befinner sig i en återvändsgränd, och inte längre kan styra på samma sätt som innan.
Trotskij uttrycker det på följande sätt: ”En revolution utbryter när ett samhälles alla motsättningar nått det högsta spänningstillståndet. Men detta gör situationen outhärdlig även för det gamla samhällets klasser – det vill säga de som är dömda att upplösas.”
En regim som har överlevt sig själv präglas alltid av korruptioner och skandaler. Dagens epidemi av politiska och ekonomiska skandaler i Storbritannien, Japan, USA och Italien är ingen slump, lika lite som Rasputin-regimen vid ”Nikolaj den blodiges” hov eller ”Pompadour-faktorn” i Frankrikes feodala regim.
Kosackerna
Trots hela dess vapenmakt, dess polis, dess kosacker och dess hemliga polis, föll tsarismen inför sin första svåra utmaning som ett ruttet äpple i en vindpust. Armén kollapsade som ett korthus när arbetarna konfronterade den med en fast beslutsamhet att förändra samhället.
Arbetarklassen som helhet lär sig av erfarenheter – särskilt erfarenheter av stora händelser. Erfarenheterna från 1905 lämnade, trots nederlaget, ett outplånligt intryck som omedelbart återuppstod i februari 1917 i och med skapandet av sovjeterna – valda kommittéer av arbetare och soldater – som på samma gång var kamporgan och, potentiellt, organ för en ny makt.
Som många gånger tidigare i historien, hade arbetarna tagit makten under februarirevolutionen, men utan att inse detta faktum. Med rätt ledning hade arbetarklassen omedelbart kunnat genomföra den socialistiska revolutionen. Men under mensjevikernas och socialistrevolutionärernas ledning stannade februarirevolutionen vid den ohållbara ”dubbelmakten”.
Revolution betyder att miljontals män och kvinnor, utan tidigare erfarenhet av politik, gör ett explosivt inträde på den politiska scenen på jakt efter en lösning på sina mest akuta problem.
Undantagslöst kommer massorna i första hand att söka det minsta motståndets väg, de enklaste lösningarna, de mest välkända politikerna och de partier man redan känner till.
I Rysslands fall hade själva kriget en avgörande inverkan på styrkeförhållandena mellan klasserna. Här representerade ”massan” först och främst bönderna, som hade utgjort ryggraden i den tsaristiska armén. Fram till 1914 ledde bolsjevikerna fyra femtedelar av den organiserade arbetarklassen. Men denna situation förändrades i och med kriget.
Under februarirevolutionen förändrades styrkeförhållandet mellan klasserna genom att massor av politiskt oskolade arbetare, som tenderade att ställa sig bakom mensjevikerna, gjorde sitt intåg på den politiska scenen. Den avgörande faktorn i ekvationen var armén, och här hade bönderna en förkrossande övervikt. Bondesoldater, som nyligen väckts till politiskt liv, vände sig inte till bolsjevikerna, utan till de ”moderata” socialistiska ledarna: mensjevikerna och i synnerhet socialistrevolutionärerna.
Arbetarna var rädda för en brytning med bönderna i uniform (soldaterna) efter 1905 års erfarenheter, och var tills vidare beredda att vänta. Bönderna och de politiskt oerfarna arbetarmassorna lade sin samlade tyngd bakom mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, vilket gjorde bolsjevikerna till en liten minoritet under revolutionens första stadier.
Mensjevikerna
Massorna förlitade sig på de reformistiska arbetarledarna. Och dessa ledare satte som vanligt sin tillit till borgerlighetens ”liberala” flygel, som i sin tur desperat strävade efter att försvara monarkin och sätta stopp för revolutionen. Bakom kulisserna förberedde de reaktionära generalerna samtidigt en kontrarevolutionär kupp.
Det var varken första eller sista gången som arbetarna hade kämpat och vunnit, bara för att bli snuvade på segern av sitt ledarskap. Socialistrevolutionärernas och mensjevikernas ledare var som besatta av en enda sak: att så snabbt som möjligt lämna tillbaka makten till bankirerna och kapitalisterna.
Den provisoriska regering som uppstod ur februarirevolutionen var en regering av godsägare och kapitalister som kallade sig ”demokrater”. Kerenskij, som var ledare för arbetarrörelsens höger (trudovikerna), inträdde i regeringen som justitieminister. Krigsminister blev Gutjkov, den stora industrimannen från Moskva. ”Liberalen” Miljukov blev utrikesminister.
Arbetaraktivister
Arbetaraktivisterna var djupt misstänksamma mot regeringen. Men bland samhällets massor rådde en euforisk stämning. Massorna hade illusioner i sina ledare och betraktade Kerenskij som sin talesman i regeringen.
Den rådande stämningen av revolutionär demokratisk yra påverkade till och med vissa av bolsjevikledarna i Petrograd. Lenin var fortfarande i exil i Schweiz. De främsta ledarna i Petrograd var Kamenev och Stalin, som gav efter för pressen i riktning mot ”enhet”. Petrograds bolsjeviker kritiserade instinktivt den provisoriska regeringen, som de korrekt betecknade som en kontrarevolutionär regering. Men Kamenev och Stalin ledde partiet till en nära allians med socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, och föreslog till och med att man återigen skulle gå ihop med mensjevikerna.
Från sin exil i Schweiz betraktade Lenin situationen med oro. Hans första telegram till Petrograd var fullständigt oförsonligt i ton och innehåll: ”Vår taktik: ingen tilltro; inget stöd till den nya regeringen: misstro särskilt Kerenskij; beväpning av proletariatet den enda garantin; omedelbara val till Petersburgsduman; inget närmande till andra partier.”
Efter Lenins återkomst i april uppstod det en kris i bolsjevikpartiet. Detta är en lag i en revolutionär situation, när trycket från främmande klasskrafter väger tungt på partiet och dess ledning: trycket för ”enhet inom vänstern”, rädslan för isolering, och mycket annat.
Motsättningarna mellan Lenin och majoriteten av ledarna var så skarp att han omedelbart efter sin återkomst var tvungen att publicera sina aprilteser i Pravda med sig själv som ensam undertecknare.
Vid aprilkonferensen, där en hård kamp ägde rum, varnade Lenin för att han, hellre än att acceptera Kamenevs och Stalins inställning, skulle föredra att vara ensam ”som Karl Liebknecht, 1 mot 110” (med hänvisning till Liebknechts modiga ställningstagande mot kriget i det tyska SPD:s parlamentsgrupp).
Lenin förklarade att revolutionen inte hade uppnått sina viktigaste mål: att det var nödvändigt att störta den provisoriska regeringen; att arbetarna måste ta makten, allierade med de fattiga bönderna. Endast på detta sätt kunde kriget avslutas, jorden ges till bönderna och förhållanden skapas för en övergång till ett socialistiskt styre.
I grunden var dessa idéer identiska med de briljanta perspektiv som utarbetats av Trotskij 1904–05, och som idag är kända som den ”permanenta revolutionen”.
Lenins idéer segrade. Men bolsjevikerna förblev en minoritet i sovjeterna, och sovjeternas ledare – socialistrevolutionärerna och mensjevikerna – stod bakom den provisoriska regeringen. Och här ser vi Lenins flexibla taktik, som inte har någonting att göra med ultravänsteristisk äventyrspolitik. Under parollen ”tålmodigt förklara” uppmanade han bolsjevikerna att vända sig till arbetarna för att få dem att ställa krav på de reformistiska ledarna, att kräva åtgärder i stället för ord, att publicera de hemliga fördragen, att avsluta kriget, att bryta med borgerligheten och att ta makten i egna händer. Om de skulle göra dessa saker, sade Lenin många gånger, skulle kampen om makten begränsas till den fredliga kampen för en majoritet i sovjeterna.
Maktövertagandet
Men mensjevikernas och socialistrevolutionärernas ledare hade inte för avsikt att bryta med den borgerliga provisoriska regeringen. I själva verket var de livrädda för att ta makten, och var mer rädda för arbetarna och bönderna än för den kontrarevolutionära generalstaben.
Sanningen var att den provisoriska regeringen bara var ett tomt skal. Det fanns bara två verkliga makter i landet, och en av dem var tvungen att störtas.
På den ena sidan sovjeter med arbetar- och bonderepresentanter; på den andra sidan resterna av den gamla statsapparaten, som slutit sig samman kring monarkin och generalstaben, vilken under den provisoriska regeringens beskyddande vingar förberedde sig på en kraftmätning med sovjeterna.
Explosiv tillväxt
Ett av de viktigaste inslagen i en revolutionär situation är hur snabbt massornas stämningar kan förändras. Arbetarna lär sig snabbt på grundval av händelseutvecklingen.
Därför kan en revolutionär tendens gå igenom en explosiv tillväxt, och gå från en liten minoritet till en avgörande kraft, på ett villkor: att den kombinerar flexibel taktik med oförsonlig principfasthet i alla politiska frågor.
I början förlöjligades Lenin av sina motståndare som en hopplös ”sekterist”, som var utdömd till följd av att han hållit sig utanför ”vänsterns enhet”. Tidvattnet började emellertid snart att strömma starkt i riktning mot bolsjevismen.
I en revolution, skriver Trotskij, ”ersätter de mer extrema alltid de mindre”. Arbetarna förstår riktigheten i den revolutionära tendensens idéer på grundval av sina egna erfarenheter, särskilt erfarenheter av stora händelser.
Dessa är absolut nödvändiga för att arbetarna ska kunna övertyga sig om behovet av en radikal förändring av samhället. De olika stadierna i utvecklingen av klassens medvetande återspeglas av olika politiska partiers, tendensers, politiska programs och individers uppgång och fall.
Den borgerliga provisoriska regeringens misslyckande med att lösa ett enda av samhällets grundläggande problem ledde till en kraftig reaktion i arbetarklassens viktigaste centrum, särskilt Petrograd, där det kampvilliga proletariatet gick samman med de revolutionära matroserna (som till skillnad från infanteriet vanligen värvades bland fabriksproletariatet, och då särskilt bland de kvalificerade arbetarna).
De ständiga prisökningarna och den krympande brödransonen orsakade ett växande missnöje. Framförallt höjde det fortsatta kriget temperaturen till kokpunkten.
Arbetarna reagerade genom en rad massdemonstrationer med början i april, vilket indikerade en ständigt ökande förskjutning åt vänster i stämningen bland arbetarna. Reaktionens krafter försökte samtidigt mobilisera på gatorna, vilket ledde till en rad sammandrabbningar.
Demonstration
Bolsjevikerna kallade till en demonstration i april för att sätta press på de reformistiska ledarna och testa stämningarna i huvudstaden.
Resolutioner från fabrikerna och arbetardistrikten som krävde en brytning med borgerligheten strömmade in till Petrogradsovjetens exekutivkommitté. Arbetare kom till de lokala kommittéerna för att fråga hur de kunde skriva över sig från mensjevikerna till bolsjevikerna.
I början av maj hade bolsjevikerna redan minst en tredjedel av Petrograds arbetare.
”Varje massaktion” skrev Trotskij, ”oavsett dess omedelbara syfte, är en varning riktad till ledarskapet. Denna varning är till en början mild, men blir mer och mer bestämd. Mot juli har den blivit ett hot. I oktober inleds den sista akten.”
Den härskande klassens försvarare försöker alltid framställa revolutionen som en blodig händelse. De reformistiska ledarna framställer sig som fredsälskande parlamentariska demokrater. Historien visar att båda påståendena är falska. De blodigaste händelserna i de sociala stridernas historia uppstår när ett fegt och olämpligt ledarskap vacklar i det avgörande ögonblicket, och misslyckas med att genom kraftfulla åtgärder få ett slut på samhällets kris. Initiativet övergår då till kontrarevolutionära krafter som alltid är skoningslösa och beredda att gå över lik för att ”lära massorna en läxa”.
I april 1917 kunde de reformistiska sovjetledarna ha tagit makten ”fredligt” – vilket var vad Lenin uppmanade dem att göra. Då skulle det inte ha blivit något inbördeskrig. Den auktoritet dessa ledare åtnjöt var så stor att arbetarna och soldaterna skulle ha lytt dem villkorslöst. Reaktionärerna skulle ha varit som generaler utan någon armé.
Men reformisternas vägran att ta makten fredligt gjorde blodsutgjutelse och våld oundvikligt, och satte revolutionens framgångar på spel. På samma sätt överlämnade de tyska socialdemokratiska ledarna tillbaka makten som de tyska arbetarna och soldaterna vunnit 1918, vilket hela världen fick betala för genom Hitlers maktövertagande, koncentrationslägren och det nya världskrigets fasor. I stället för att ta makten ingick mensjevikerna och socialistrevolutionärernas ledare i den första koalitionsregeringen med de borgerliga ledarna.
Massorna välkomnade först detta i tron om att de socialistiska ministrarna var där för att företräda deras intressen. Än en gång var det bara händelser som kunde åstadkomma en förändring i medvetandet. Oundvikligen blev de socialistiska ministrarna brickor i godsägarnas och kapitalisternas spel, och framförallt i den engelska och franska imperialismens, som otåligt krävde en ny offensiv på den ryska fronten.
Samma ”socialister” som tidigare hade intagit en pacifistisk ståndpunkt, glömde direkt bort alla sina tal i Zimmerwald när de klev in i regeringen, och stödde entusiastiskt kriget. En ny offensiv tillkännagavs. Åtgärder för att återinföra disciplinen i armén var ett försök att återupprätta officerskastens makt. Stämningen bland arbetarna i Petrograd var nära kokpunkten. Som ett varningsskott och en kraftmätning övervägde bolsjevikerna en väpnad demonstration för att sätta press på sovjetkongressen i juni.
Partiet gav röst åt den växande känslan av frustration bland Petrograds arbetare, sammanfattade i slagord riktade mot de reformistiska ledarna i sovjeten: ”Grip statsmakten!” ”Bryt med borgerligheten!” ”Släpp tanken på en koalition och ta makten själva!” Tanken på en väpnad demonstration gjorde att de småborgerliga ledarna reagerade med hysteri, och inledde en förtalskampanj där de förvrängde det hela till att handla om ett kuppförsök. Den mensjevikiska ministern Tsereteli slog olycksbådande larm om att ”människor som inte vet hur man använder vapen måste avväpnas”. Eftersom de bara var en liten minoritet på sovjetkongressen (som demonstrationen var planerad att sammanfalla med) bestämde sig bolsjevikerna för att retirera. Planerna på en väpnad demonstration övergavs. I stället kallade sovjetkongressen själv till en obeväpnad demonstration den 1 juli. Detta försök att utmanövrera bolsjevikerna slog tillbaka mot dem själva.
Växande medvetande
Arbetarna och soldaterna kom till den ”officiella” demonstrationen bärandes på plakat med bolsjevikernas paroller: ”Ned med de hemliga fördragen” ”Ned med de tio kapitalistiska ministrarna!” ”Nej till offensiven!” ”All makt åt sovjeterna!” Under en revolution var till och med sådana extremt demokratiska och flexibla organisationer som sovjeterna inte i stånd att spegla de snabba växlande stämningarna inom massan. Sovjeten släpade efter fabrikskommittéerna, och fabrikskommittéerna släpade efter massorna. Framför allt släpade soldaterna efter arbetarna, och de underutvecklade provinserna släpade efter det revolutionära Petrograd.
Klassmedvetandets utveckling är aldrig en jämn process. Olika skikt kommer till olika slutsatser vid olika tidpunkter. Det finns alltid en risk för att de mer avancerade skikten av klassen kommer att gå för långt för tidigt och avskiljas från majoriteten, med ödesdigra konsekvenser.
Rasande över offensiven, förberedde sig de mest radikala delarna av Petrogradgarnisonen för en väpnad demonstration. Eftersom de insåg att provinserna ännu inte var redo för en uppgörelse med den provisoriska regeringen försökte bolsjevikerna hålla tillbaka soldaterna, men blev till slut tvungna att ställa sig i spetsen för demonstrationen för att förhindra en massaker.
Precis som bolsjevikerna hade varnat för, tog regeringen chansen att slå ner på rörelsen, stöttad av de mer bakåtsträvande regementena. ”Julidagarna” slutade i ett nederlag, men tack vare bolsjevikernas ansvarsfulla ledning hölls förlusterna till ett minimum, och nederlagets effekter blev inte långvariga.
En revolution är inte ett drama i en akt. Inte heller är det en enkel och rak process framåt. Den ryska revolutionen varade i nio månader. Den spanska revolutionen ägde rum under sju år – från monarkins fall 1931 till majdagarna i Barcelona 1937. Under revolutioner förekommer perioder av hisnande framsteg, men också perioder av lugn, av nederlag, och till och med av reaktion. Februarirevolutionen efterträddes sålunda av den reaktion som följde på julidagarna. Bolsjevikerna anklagades för att vara tyska agenter och förföljdes, arresterades och fängslades skoningslöst. Lenin var tvungen att gå under jorden och sedan ta sig till Finland.
Kontrarevolution
Från februari och framåt hade kontrarevolutionen bidat sin tid och gömt sig bakom den provisoriska regeringen. Offensiven, och krossandet av bolsjevikerna i juli, fick nu pendeln att slå över till höger. Officerskasten påbörjade allvarliga förberedelser för en statskupp, som kulminerade i general Kornilovs uppror i slutet av augusti. Endast de modiga arbetarnas och soldaternas reaktioner räddade revolutionen. Järnvägsarbetarna riskerade sina liv genom att vägra köra tågen, eller köra in dem på fel spår. Kornilovs armé stod utan leveranser och bensin, oorganiserade och desorienterade. Agitatorer, främst bolsjeviker, började arbeta bland Kornilovs trupper och vann över dem. Kornilov slutade som en general utan en armé. Motvilligt tvingades mensjevikerna och socialistrevolutionärerna att legalisera bolsjevikerna. Men nu hade massorna börjat inse den verkliga situationen. I en tidig artikel om revolutionen, skriven mellan sessioner under fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918, mindes Trotskij händelser som han fortfarande hade i färskt minne: ”Bolsjevikernas växande inflytande och styrka var obestridlig, och de hade nu fått en oemotståndlig kraft. Bolsjevikerna hade varnat för koalitionen, för julioffensiven, och hade förutspått Kornilovs uppror. Folkmassorna kunde nu se att vi hade haft rätt.”
Panikslagna av Kornilovs ”barbariska divisions” framfart, blev de reformistiska sovjetledarna tvungna att beväpna arbetarna. Bolsjevikernas ståndpunkt blev nu den avgörande i Petrogradsovjeten. Dessutom började tiden närma sig för den Andra allryska sovjetkongressen, där bolsjevikerna hade en säker majoritet. Den kontrarevolutionära politik som fördes av sovjeternas reformistiska ledare, fick Lenin att vid ett tillfälle överväga att slopa parollen ”All makt åt sovjeterna”, och istället förespråka ett maktövertagande genom fabrikskommittéerna. Detta faktum visar den extrema flexibiliteten i Lenins taktik. Det var inte fråga om att göra en fetisch av någon organisatorisk form, inte ens av sovjeterna. Men sovjetens former, med direkta val från arbetsplatser och garnisoner, gav ett betydligt mer demokratiskt uttryck för samhällets vilja än vad någon borgerligt-demokratisk parlamentarisk regim har gjort i historien.
En av de mest uppenbara lögnerna om oktober är att bolsjevikerna var ”odemokratiska” eftersom de baserade sig på sovjetdemokratin snarare än ett parlament (”konstituerande församling”). Argumentet är att Lenin och Trotskij inte representerade massorna utan bara en liten, hårt disciplinerad grupp av konspiratörer. För dessa kritiker var oktober inte en revolution utan en ”kupp”.
Sanningen är en helt annan. Sovjetsystemet år 1917 och åren närmast efter revolutionen var det mest demokratiska system för representation av befolkningen som någonsin funnits. Inte ens de mest demokratiska varianter av borgerlig parlamentarism kan jämföra sig med sovjeternas enkla direktdemokrati. I förbigående sagt betyder det ryska ordet ”sovjet” endast ”råd” eller ”kommitté.” Sovjeterna föddes 1905 som utökade ”strejkkommittéer”. År 1917 utvidgades arbetarsovjeterna till att omfatta representation av soldaterna, som till största delen utgjordes av bönder i uniform. Sovjeternas representanter valdes direkt av sina arbetskamrater och deras mandat kunde omedelbart återkallas. Jämför detta med det nuvarande systemet i Storbritannien eller Sverige, där parlamenten väljs i genomsnitt vart fjärde år. Det finns inget sätt att återkalla den som blivit vald. När ett parlament väl har valts, kan det inte avlägsnas innan nästa riksdagsval. Regeringarna är fria att svika sina löften – och gör det också hela tiden, eftersom de vet att det är omöjligt att göra sig av med dem.
De flesta parlamentariker är professionella politiker utan kontakt med de människor som valt dem. De lever i en annan värld, med höga löner och utgifter som placerar dem i en annan social kategori än de människor som de är tänkta att representera.
I en revolutionär situation, där massornas stämningar förändras snabbt, skulle den formella borgerliga demokratins besvärliga mekanismer vara helt oförmögna att korrekt återspegla situationen. Till och med sovjeterna har, som vi har sett, ofta släpat efter.
I sitt verk från 1918 karaktäriserar Trotskij demokratin i sovjeterna på följande sätt: ”De stöder sig omedelbart på organiska grupper, såsom fabriken, verkstaden, bykommunen, regementet och andra. Här saknas naturligtvis dessa juridiska garantier för valens noggrannhet, som är förhanden vid tillsättandet av demokratiska stadsråds- och zemstvoinstitutioner (en slags vald kommunfullmäktige på landsbygden under tsarismen, förf. anm.). Men i gengäld har vi härvidlag en vida allvarligare och djupgående garanti för den direkta och omedelbara förbindelsen mellan den valde och hans väljare. Stadsrådets eller zemstvons delegerade stöder sig på den lättare bearbetade massan av väljare, som för ett år anförtror honom sina fullmakter och sedan upplöser sig. Men sovjetväljarna binds ständigt samman genom förutsättningarna för deras arbete och existens, de har alltid sina delegerade inför ögonen, i varje ögonblick kan de ge honom instruktioner, överlämna honom till att dömas, avsätta honom, eller ersätta honom med en annan person.”
Socialisternas högerflygel försökte med alla medel att hindra sovjeterna från att ta makten. Först organiserade de den så kallade ”demokratiska konferensen” där de efterlyste ett ”ansvarigt” departement. Detta gjorde ingen nöjd, och attackerades från höger och vänster. Den snabba polariseringen mellan klasserna gjorde att alla ”mittens” manövrer var dömda till nederlag redan på förhand. Politikernas ändlösa intriger och sammansvärjningar kontrasterades denna kalla och våta höst av det desperata läget vid fronten. Stämningen i byarna blev allt otåligare. Socialisternas högerflygel menade att bönderna skulle invänta valet till den ”konstituerade församlingen”. Bolsjevikerna krävde omedelbar överföring av jorden till bondekommittéerna. Paroller som ”fred, bröd och jord” vann över bondemassorna till sovjeternas sida. I oktober var det dags för den sista akten i det revolutionära dramat.
I motsats till en vanlig fördom är en revolution inte detsamma som ett uppror. Nio tiondelar av arbetet i revolutionen bestod i att vinna över den stora majoriteten av arbetarna och soldaterna genom tålmodigt politiskt arbete, sammanfattat av Lenins paroll:
”Tålmodigt förklara!”
Bolsjevikernas propaganda och agitation delade ut hårda slag, men de riktades inte mot arbetarklassens högervridna ledare, utan mot klassfienden – monarkin, godsägarna, kapitalisterna, de svarta hundradena (som var fascister), och de liberala borgerliga ministrarna i koalitionsregeringen.
Bolsjevikmajoritet
I oktober hade bolsjevikerna en klar majoritet i sovjeterna. Trotskij insisterade på att datumet för upproret skulle bestämmas så att det sammanföll med sovjetkongressens öppnande, där bolsjevikerna skulle vinna majoriteten av exekutivkommittén, och därför kunna agera med sovjeternas fulla auktoritet, som innefattade den avgörande majoriteten av samhället.
I varje revolution når man en punkt där frågan om makten ställs rakt på sak. I detta skede går antingen den revolutionära klassen över till en avgörande offensiv, eller så går möjligheten förlorad, och det kan ta lång tid innan den dyker upp igen. Massorna kan inte hållas i rörelse för evigt. Om tillfället går förlorat och initiativet övergår till kontrarevolutionen, då kommer blodsutgjutelse, inbördeskrig och reaktion oundvikligen att följa.
Detta är erfarenheten av alla revolutioner. Vi såg det under perioden 1918–23 i Tyskland, och i Spanien 1931–37. I båda fallen fick arbetarklassen betala för ledningens brott genom fruktansvärda nederlag, Hitlers och Francos fascistiska diktaturer och andra världskriget, som nära på resulterade i civilisationens förstörelse.
Så viktigt är ledarskapet, att den ryska revolutionens öde i slutändan bestämdes av två män – Lenin och Trotskij. De andra bolsjevikledarna – Stalin, Kamenev, Zinovjev – vacklade upprepade gånger under pressen från medelklassen och den ”allmänna opinionen” – i själva verket fördomar hos de övre skikten av medelklassen, de intellektuella och lärda liberala ledare förklädda till socialister. Dessa ledare representerade massornas första förvirrade, formlösa strävanden för att hitta en lösning genom att ta den kortaste vägen.
Ett svek
Men erfarenheten lärde arbetarna och bönderna att se att denna påstådda genväg var ett grymt svek. Denna erfarenhet, tillsammans med Lenins och Trotskijs korrekta politik, strategi och taktik, banade väg för den massiva förskjutningen av opinionen i riktning mot bolsjevismen. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om medlarnas linje hade accepterats.
Lenin anklagades ständigt för ”sekterism” av bolsjevismens fiender – och av en del av bolsjevikernas ledare som ville ha en ”bred vänsterfront” med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, och som var livrädda för att bli ”isolerade”. Denna rädsla var ännu tydligare efter erfarenheterna från juli. Med undantag för Lenin och Trotskij (den senare anslöt sig till bolsjevikerna under sommarens period av reaktion, tillsammans med en viktig grupp partilösa marxister, Mezrajonsij), föredrog de flesta av de andra framstående bolsjevikerna att delta i den ”demokratiska konferensen” och även i det falska ”förparlamentet”, som inrättades vid konferensen – ett ”parlament” utan befogenheter, som ingen valt och som bara representerade sig själva.
De gamla partiledarna återspeglade arbetarnas och böndernas förflutna, inte deras nutid eller deras framtid. Till slut lämnade bolsjevikerna demonstrativt ”förparlamentet”, till arbetarnas och soldaternas applåder – och medlarnas skräck och upprördhet.
Främst tack vare Trotskijs arbete vanns Petrogradgarnisonen över till den bolsjevikiska kampen. Trotskij använde den revolutionära militärkommittén, som inrättats av den reformistiskt ledda sovjetens exekutivkommitté, för att beväpna arbetarna i försvaret mot reaktionärerna. Arbetarna i vapenfabrikerna distribuerade gevär till det röda gardet. Massmöten, demonstrationer och till och med militärparader hölls öppet på gatorna i Petrograd.
Långt ifrån att vara ett verk av en liten, hemlig grupp av konspiratörer, engagerade man ett massivt antal arbetare och soldater till att delta i förberedelserna inför upproret.
John Reed ger i sin berömda bok Tio dagar som skakade världen en livlig ögonvittnesskildring av dessa massmöten, som hölls under dygnets alla timmar, där bolsjeviker, vänstersocialistrevolutionärer, soldater som nyligen anlänt från fronten och till och med anarkister talade. Inte ens under februarirevolutionen hade det varit några möten som dessa. Och alla talade med en röst: ”Ned med Kerenskijs regering!” ”Ned med kriget!” ”All makt åt sovjeterna!”
Det revolutionära Petrograd
Den provisoriska regeringens maktbas hade krympt till praktiskt taget ingenting. Till och med de konservativa regementen som blivit ditkallade från fronten smittades av stämningen i det revolutionära Petrograd. Stödet för den provisoriska regeringen i huvudstaden kollapsade omedelbart när arbetarna började röra sig. Upproret i Petrograd var en näst intill oblodig affär.
Några år senare gjorde den berömda sovjetiske regissören Sergej Eisenstein filmen Oktober, som innehåller en känd scen om stormningen av Vinterpalatset, där det skedde några olyckor. Fler människor dödades och skadades under filminspelningen än under den faktiska händelsen! Den borgerliga propagandan mot oktoberrevolutionen är en grov historieförfalskning. Det faktiska maktövertagandet ägde rum smidigt och med mycket litet motstånd. Utan att avfyra ett enda skott ockuperade arbetare, soldater och matroser den ena regeringsbyggnaden efter den andra. Hur var det möjligt? Bara några månader tidigare verkade Kerenskij och den provisoriska regeringens ställning vara oantastlig. Men i sanningens ögonblick fanns det ingen som försvarade den. Dess auktoritet hade kollapsat. Massorna övergav den och gav sitt stöd till bolsjevikerna.
Själva tanken att allt detta var resultatet av en liten grupps lömska konspirationer kanske duger för en poliskonstapel, men håller inte för en sekund som en vetenskaplig analys. Bolsjevikernas överväldigande seger vid sovjetkongressen understryker att de högerreformistiska ledarna hade förlorat allt sitt stöd. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna vann bara en tiondel av kongressen – cirka 60 personer totalt. Sovjeterna röstade med massiv majoritet för ett maktövertagande.
Lenin lade fram två korta dekret om fred och jord som antogs enhälligt av kongressen. Den valde också en ny centramakt som de kallade ”Folkkommissariernas råd”, för att undvika den borgerliga ministerjargongen. Och makten låg i det arbetande folkets händer.
Ett nytt oktober
Idag, sjuttiofem år senare, verkar historiens film spelas upp baklänges. Den sovjetiska arbetarklassen har fått betala ett fruktansvärt pris för stalinismens brott. Den byråkratiska regimens kollaps var upptakten till ett försök att återgå till kapitalismen. Men som Lenin brukade säga: ”historien känner alla slags omvandlingar”. Längs den kapitalistiska vägen finns ingen framtid för det arbetande folket.
På grundval av sina erfarenheter, kommer arbetarna i det före detta Sovjetunionen att förstå detta faktum. De gamla idéerna, programmen och traditionerna kommer att återupptäckas. Grunden kommer att läggas för en ny upplaga av oktoberrevolutionen, på en kvalitativt högre grundval – inte bara i det forna Sovjetunionen utan på en världsomfattande skala.
Noter:
1. Artikeln skrevs ursprungligen till revolutionens 75-årsjubileum 1992.
Köp Den ryska revolutionen 1917 på www.stormklockan.nu