Occupy-rörelsen är ett tecken på att vi nu går in i en ny period av kamp. Det kan vara början till ett nytt 1968. Liksom då är ungdomar och studenter de som är mest rörliga eftersom det är de som drabbas mest av krisen genom arbetslöshet, brist på bostäder och snåla studiemedel.
De första utbredda protesterna i New York den 17 september spred sig till uppemot 1000 städer runt om i världen. Rörelsen blev störst i USA, paradoxalt nog så är missnöjet i kapitalismens högborg lika starkt som i södra Europa. Inte undra på det, i åratal har USA:s statsskuld ökat samtidigt som landets 400 rikaste har lika mycket förmögenhet som de 150 miljoner fattigaste. Rörelsens huvudslogan ”We are the 99%” är ett uttryck för just det här, att majoritetens politiska och ekonomiska intressen inte är representerade av den minoritet som styr.
Media har skildrat det hela genom att ständigt påminna oss om att rörelsen inte har något konkret politiskt mål. De var livrädda för att den skulle växa och bli mer organiserad och framförallt allt mer revolutionär.
Svenska Occupy-rörelsen
I Sverige hände också saker, dock väldigt små i jämförelse med i USA. Den 15 oktober hölls en världsomfattande protestdag till stöd för Occupy Wall Street. I Göteborg genomfördes en manifestation på Järntorget med ett par hundra deltagare, och där bestämdes att de som ville skulle sluta upp nästa dag och ”ockupera” köpcentet Nordstan. Sagt och gjort samlades sammanlagt 50-60 personer under hela första dagen, men redan dagen efter var det betydligt färre där. Syftet var att sitta där på golvet med plakat och budskap om hur ett bättre samhälle skulle kunna fungera tills den 5 november då en ny manifestation på Gustaf Adolfs torg planerades. På ockupationen i Nordstan satt folk från Ung Vänster, anarkister, hippies, miljöaktivister o.s.v., från klockan 12 på dagen till sent på kvällen ibland. Rent politiskt kunde det inte vara flummigare, men många var överens om att ”det här ska vara ett öppet forum där vi bjuder in folk till diskussion”.
Efter den 5 november har jag inte deltagit i det hela något mer men rörelsen har sedan dess har rörelsen avtagit i styrla. Det betyder inte att protesterna har tagit slut, de grundläggande problemen för ungdomar finns kvar och kommer förvärras när krisen slår igenom. Då kommer vi på nytt se en våg av protester bland studenter och elever. Sådana protester har ägt rum vid flera tillfällen de senaste tjugo åren. I slutet av 80-talet genomfördes stora elevprotester mot nedskärningar i Göteborg och Stockholm. Och 2003 strejkade 5000-6000 elever i Göteborg med omnejd mot Irakkriget.
Occupy – en ögonöppnare
Dagens protester kommer med all säkerhet handla om frustration över arbetslöshet, dålig ekonomi och missnöje över orättvisor i samhället överhuvudtaget.
Ung Vänster måste ta initiativ till sådana protester i samarbete med SSU och student-/elevorganisationer. Man måste också söka stöd från de fackliga organisationerna.
Ungdomar är som sagt den mest lättrörliga gruppen i samhället och kommer börja protestera innan den stora gruppen av löntagare går i kamp. Ungdomars protester kommer samtidigt att påverka arbetarna och göra att kraven växer på att ledningen i fackföreningarna ska ta strid.
Occupy-rörelsen må ha haft sina brister, men för många, framförallt i USA, har den varit en ögonöppnare och en chans att för första gången själva prova på att organisera protester. Allt fler har kommit till insikt om att kapitalismen bara ”fungerar” för en liten minoritet. När rörelsen tar fart igen, i någon form, kommer lärdomarna från hösten vara viktiga.