På tröskeln till 2012: Än en gång om optimism och pessimism

För precis 12 månader sedan, i en artikel med rubriken ”2011 – Optimism eller pessimism?”, skrev jag följande: ”Den första effekten av krisen blev ett chocktillstånd, inte bara för borgarklassen utan också för arbetarna. Det fanns en tendens till att man klamrade sig fast vid jobben och accepterade nedskärningar på kort sikt, särskilt som fackföreningarnas ledare inte erbjöd något alternativ. Men detta kommer ersättas av en allmän känsla av ilska och bitterhet, som förr eller senare kommer börja påverka arbetarklassens massorganisationer.”

Dessa förutsägelser blev verklighet mycket snabbare än jag hade kunnat förvänta mig. Världen förändras hastigt framför våra ögon. Under de senaste 12 månaderna har händelserna utvecklats med en häpnadsväckande hastighet.

Det är svårt att föreställa sig att Ben Ali, Mubarak och Gaddafi för ett år sedan verkade ha ett fast grepp om makten. Berlusconi, Papandreou och Zapatero ledde fortfarande sina respektive länder. Ingen hade hört talas om indignados eller Occupy Wall Street-rörelsen. Ingen talade om eurons nära förestående fall.

Som saker har förändrats! När det nya året nalkas är den härskande klassen fångad av en växande känsla av pessimism, gränsande till panik. Alla försök att blåsa liv i en tynande världsekonomi har misslyckats. Injektionen av flera biljoner dollar in i bankerna har bara lyckats förvandla ett svart hål i hjärtat av världens finansiella system till ett svart hål i de offentliga finanserna i Europa och USA.

Ingen väg ut

Kapitalisterna ser ingen utväg från den rådande situationen. Den enda politik de har är att skära, skära och åter skära, för att försöka omintetgöra alla segrar arbetarklassen vunnit under de senaste 50 åren. Om de lyckas kommer det innebära att samhället kastas tillbaka till de slags förhållanden arbetare levde under på Marx och Charles Dickens dagar – det slags förhållanden som kinesiska arbetare uthärdar idag.

En sådan politik skulle inte lösa krisen utan, tvärtom, bara göra den än djupare. Genom att sänka lönerna och pensionerna drastiskt kommer de minska efterfrågan ytterligare, och därigenom försvåra överproduktionskrisen, vilken kommer till uttryck som överskottskapacitet på global skala.

På ett förvirrat sätt förstås det här av keynesianerna som förespråkar åtgärder för att få igång ekonomin genom att stimulera efterfrågan. Samma kråksång sjungs av reformister av alla de slag, från socialdemokraterna till de ex-stalinister som övergett varje sken av lojalitet till kommunismen och söker lösningar inom kapitalismens ramar. Dessa människor gillar inte den rådande kapitalismen. De vill ersätta den, men inte med socialism (de nämner inte ens det ordet längre) utan med en annan kapitalism, en mildare, mer human kapitalism – en kapitalism med ett mänskligt ansikte. Detta är vad de kallar ”realism”. Det liknar ett desperat försök att få en fyrkantig kloss att passa i ett runt hål eller att lära en människoätande tiger att äta sallad.

De inbillar sig att det bara gäller att stimulera efterfrågan. Men hur kan man göra det? Kanske genom att sänka räntenivån? Men räntenivåerna är redan nära noll i de flesta länder. Eller ska det ske genom att öka statens utgifter? Men det huvudsakliga problemet som Europa och USA står inför är precis hur man ska eliminera det enorma berg av offentliga skulder som lämnats kvar sedan bankkrisen 2008. Hur kan regeringar som är bankrutta öka de statliga utgifterna? Trots tappra försök lyckades alkemisterna aldrig förvandla basmetallerna till guld. Och, som antikens folk brukade säga, ”ex nihilo, nihil fit” – ingenting kommer från ingenting.

Den enda möjliga lösningen till den här gåtan är vad de kallar ”kvantitativ lättnad”, det vill säga att staten ska trycka stora mängder pengar för att täppa igen det gapande hålet i de offentliga finanserna. Detta är en desperat åtgärd som oundvikligen skulle leda till att inflationen exploderade och en ny och än djupare kollaps längre fram. Jämfört med keynesianernas voodoo-ekonomi framstår de gamla alkemisternas hokus pokus som en briljant uppvisning i logik.

Bilden kunde knappast vara mer öde. Den 31 december uppbådade Financial Times, det mest prestigefyllda organet för den brittiska kapitalistklassen, modet att publicera en ledare med den uppmuntrande titeln: Finding reasons to be cheerful (ung. Att hitta anledningar att vara glad) – vem vill väl, när allt kommer omkring, vara olycklig på nyårsafton? Det talande är att man måste leta efter anledningar att vara glad från första början. I vilket fall kommer Financial Times läsare ha hittat väldigt lite uppmuntran i en artikel som börjar med dessa ord:

”Kommer någon sörja att 2011 är förbi? Detta har varit ett år av oavbruten kris och fördjupat ekonomiskt svårmod. Från tsunami som utlöste kärnkraftsolyckan i Fukushima, till de europeiska ledarnas förlamning när investerarnas tilltro till euron började rasa, finns det få anledningar att ringa ut det gångna året med någon känsla av sorg.”

”Nästa år ser inte mycket bättre ut med möjligheten till recession som lurar över stora delar av Europa, samtidigt som till och med de ekonomiska vidundren i Asien börjar känna trycket. Långt ifrån att välkomna 2012 kommer många av oss känna motvilja inför att fira ett nytt år som lovar ännu mer svångremspolitik och osäkerhet.”

De smulor av tröst som Financial Times kunde komma på i sin ledare motsades omedelbart av rubrikerna på framsidan av samma nummer, som informerar oss att 6,3 biljoner dollar utplånades från marknaden under 2011. Häftiga fall i världens aktiemarknader antyder att kapitalisterna, som inte hade någon anledning att fira året 2011, kommer ha än mindre att fira 2012 års ankomst.

Kapitalisterna gnäller om deras fallande profiter och rasande aktier. Men mitt i krisen förblir de superrika, superrika. Samma bankirer som ledde ruineringen av världens finansiella system belönar sig själva med hundratals miljoner i bonusar. Ingen ställs till ansvar. Ingen åker in på kåken. Pengarna fortsätter strömma in. Champagnen fortsätter flöda.

För de fattiga och arbetslösa betyder kapitalismens kris däremot en mardröm av fattigdom och förödmjukelse, hemlöshet och förtvivlan. För miljontals familjer i USA finns det ingen anledning att fira nyår.

Massorna börjar röra sig

Men varje handling har en motsvarande och motsatt reaktion. Överallt börjar massorna röra sig. Det mest slående uttrycket för den förändrade situationen är framväxten av en proteströrelse som förkastar kapitalismen. Ett växande antal människor reagerar mot den rådande ordningen: arbetslösheten som dömer miljontals till påtvingad inaktivitet; de ändlösa krigen, rasismen och orättvisorna; och framför allt, den vulgära ojämlikheten, som koncentrerar obscena rikedomar i händerna på den 1% som styr samhället, medan den stora majoriteten av världens befolkning döms ut till ett liv av ökande utarmning, lidande och nedvärdering.

Det viktigaste draget hos den här världsomspännande rörelsen är likheterna både i ursprung och mål. Detta har också insetts av borgarklassens mest uppmärksamma representanter. Således skriver Gideon Rachman, chefen för utrikeskommentarer på Financial Times:

”Trots alla uppenbara skillnader i nivåer av rikedom och frihet mellan Europa och arabvärlden, var det svårt att inte se paralleller mellan folkmassorna av arga, unga arbetslösa människor i Nordafrika och Sydeuropa. Indignados – som ockuperade centrala Madrid i maj i protest mot en ungdomsarbetslöshet på 40 procent i Spanien – gjorde kopplingen uttrycklig genom att relativt skrytsamt göra anspråk på manteln från Tahir-torget.”

”Efter upploppen i London och de folkliga protesterna mot ojämlikhet och korruption i länder såsom Chile, Kina, Israel och Indien, skrev jag en kolumn i slutet av Augusti med rubriken ’2011, the year of global indignation’. Vid den tidpunkten spekulerade jag att USA kanske skulle visa sig vara immuna mot vågen av sociala protester som spreds över världen. Men den idén visade sig snart vara felaktig. I september hade Occupy Wall Street-rörelsen kommit igång.” (FT, 2011-12-30)

De rörelser som utvecklas visar många av kännetecknen på en revolutionär eller förrevolutionär situation. Det är fallet inte bara i Egypten och Grekland, utan även i USA. ”Ställda inför folklig vrede, politiska skällsord och proteströrelser på deras trappsteg, slår de rika tillbaka i den nya omgången av USA:s klasskrig”, får vi veta av Financial Times (2011-12-22).

Självklart pratar vi här endast om revolutionens allra tidigaste stadier – stadiet när massan av människor som hitintills visat litet eller inget intresse för politik börjar ta sig ut på gatorna för att protestera och demonstrera mot en social och politisk ordning som har blivit oacceptabel.

Det är lätt att peka ut alla rörelsens bristfälligheter: dess oorganiserade, spontana och kaotiska karaktär, bristen på tydliga målsättningar och program. Men sådana bristfälligheter är karaktäristiska egenskaper hos de tidiga stadierna i varje revolution i historien.

Revolutionens skola

Överallt och i alla tider har massorna inte lärt sig från böcker, utan från deras direkta erfarenhet. Stora händelser behövs för att skaka massorna ur sin vanliga apati och politiska likgiltighet. Revolutionen är den skola där de lär sig några väldigt smärtsamma erfarenheter. Men i en revolutionär situation lär de sig mer på en enda dag av kamp än på tjugo år av ”normalt” liv. Vem kan tvivla på att arbetarna och ungdomen i Egypten lärde sig mer på några fåtal veckor av kamp än de gjort under de föregående decennierna av deras liv?

Man kan, självfallet, invända att inga av de grundläggande målsättningarna för den egyptiska revolutionen ännu har uppnåtts. Cyniker kommer säga: ”Ni ser! Den gamla ordningen har bara ändrat sitt sätt att härska, medan alla de gamla korrupta elementen blivit kvar vid makten. Militären har makten och krossar revolutionen under sina kragstövlar.” Sådan är fariséernas ”visdom”, som inte kan se längre än näsan räcker och skeptikerna som bara ser historiens baksida, aldrig dess ansikte.

Alla revolutioner går igenom bestämda steg, följandes ett mönster som reproducerar sig självt i de mest brokiga omständigheter med den mest häpnadsväckande regelbundenheten. Bortom de individuella händelserna, gör marxismen det möjligt att se processen i sin helhet – med alla sina oundvikliga motsägelser, tvärgående strömmar och ständiga ebbar och floder.

Det inledande steget är alltid detsamma: en fas av eufori i vilket massrörelsen verkar svepa undan allt i sin väg. För dem som genomlever det är detta en berusande upplevelse. Det är som om plötsligt allting är möjligt. Segern verkar oundviklig, förlusten otänkbar. Det är de demokratiska illusionernas stadium.

I Ryssland 1917 representerades den här fasen av februarirevolutionen, när arbetarna och soldaterna störtade tsaren och bildade sovjeterna (arbetarråd). Men trots massans eufori löste februarirevolutionen ingenting grundläggande. Efter att Romanov-dynastin fallit, omgrupperade sig godsägarna och kapitalisterna, bankirerna och generalerna bakom övergångsregeringens beskyddande fasad. De härskade med ”demokratiska” medel, samtidigt som de förberedde kontrarevolutionen.

Bolsjevikpartiet, lett av Lenin och Trotskij, förblev en minoritet i sovjeterna, vilka dominerades av reformistiska ledare från de så kallade socialistrevolutionärerna och mensjevikerna som stödde övergångsregeringen. Bolsjevikerna krävde att makten skulle ges till sovjeterna, men reformisterna klamrade sig fast vid borgarklassen.

Till följd av detta svängde pendeln till höger. Lenin fick fly till Finland. Pravdas tryckpressar slogs sönder av reaktionära mobbar. Trotskij och andra bolsjevikledare fängslades. Resultatet blev general Kornilovs kuppförsök, som besegrades av massans agerande.

Detta förberedde en ny omsvängning till vänster, i vilken bolsjevikerna vann en bestämd majoritet i sovjeterna, vilket beredde vägen för överföringen av makten till sovjeterna i oktober (7 november i den moderna kalendern). Vi ser ett liknande mönster i den spanska revolutionen 1931-37 och även i den franska revolutionen 1789-93.

Störtandet av Mubarak var ett enormt steg framåt. Det visade massans väldiga makt. Men, som februarirevolutionen i Ryssland, löste den inte några av massans grundläggande problem. Och det är inte möjligt att lösa problem som arbetslöshet, hemlöshet och fattigdom så länge som jorden, bankerna och de stora industrierna förblir i händerna på ett priviligerat fåtal.

Till och med löftet om demokrati kommer att förbli en tom fras under kapitalismen. De besuttna klasserna omgrupperar sig bakom arméofficerare, som själva äger en stor del av den egyptiska ekonomin och har ett bestående intresse av att motstå förändring. Massan har förstått detta och agerar i enlighet med det. Ungdomen står naturligtvis i frontlinjen av den revolutionära kampen. Borzo Daraghi skriver:

”Frågade gång på gång om vad de skulle göra om någon försökte kapa deras revolution, har unga egyptier, tunisier och libyer gett samma svar: iscensätta en ny revolution. Få har föreslagit att bilda eller gå med i ett politiskt parti som kan företräda deras intressen.

”’Det är vi som gjorde revolutionen’, sa Siraj Moasser, en 26-årig libyer. ’Om revolutionen går fel så gör vi en till. Vi har inget annat att förlora.”

Och igen:

”’Vi hoppas på frihet och rättvisa, och att shabab [arbetarklassungdomen] äntligen ska hitta jobb.’ säger Mohammad Medhad, en 21-årig arbetslös man i Kairo som var bland dem som protesterade på Tahir-torget i januari, och återigen förra månaden. ’Det är de unga som borde bestämma eftersom de gjorde revolutionen’.” (Financial Times 2011-12-30)

Detta är den revolutionära massans och ungdomens autentiska röst.

Den svagaste länken

I januari för ett år sedan skrev jag:

”De skeptiker som gnäller om massans påstått ’låga klassmedvetande’ visar bara att deras kunskap om marxismen enbart består av tomma fraser. Deras pedantiska inställning till klasskampen är en giftig blandning av okunnighet och intellektuellt snobberi. Alla skeptikernas impotenta klagosånger kommer svepas bort av de jättelika händelser som nu förbereds. Till skillnad från eunuckerna, kan massorna bara lära sig genom kamp. Det kommer naturligtvis bli många förluster, misstag och motgångar, men genom alla dessa erfarenheter kommer rörelsen lära sig och växa. Det finns inget annat sätt.”

”Steg för steg bereder kapitalismens sönderfall vägen för en revolutionär utveckling. Vägen till stora sociala förändringar förbereds av en hel rad av småskaliga kamper. Detta är det nödvändiga förberedande stadiet i vilket vi nu lever.”

Tolv månader senare behöver jag inte ändra en enda stavelse i det jag skrev då. Det förberedande stadiet i den världsomspännande revolutionära kampen för socialism kommer oundvikligen att förhalas till följd av svagheten i den subjektiva faktorn: det revolutionära partiet och ledarskapet. Detta kommer behöva byggas i händelsernas eld.

Den verkliga betydelsen av den arabiska revolutionen är denna: att kapitalismen har börjat brytas i sin svagaste länk. Krisen i arabvärlden är långt djupare och mer explosiv än krisen i Europa eller USA. Men i grund och botten är det samma kris. Detta erkänner åtminstone somliga av kapitalets strateger, som Andreas Whittam Smith, en finansiell journalist och grundare av tidningen Independent.

Den 20 oktober 2011 skrev Whittam Smith en artikel med titeln: Western nations are now ripe for revolution (ung. Västländerna är nu mogna för revolution). I den här artikeln påpekar han att ingen trodde i början av 1848 att en revolution var nära förestående. Naturligtvis! Hypnotiserade av ytliga fenomen, är borgarklassens så kallade experter blinda för processer som rör sig i samhällets djupaste lager. Framför allt är de organiskt oförmögna att förstå de verkliga stämningar av ilska och frustration som utvecklas hos massan. Därför blir de alltid tagna på sängen av revolutioner.

Borgerlighetens oförmåga att förstå revolutioner visades tydligt av den arabiska revolutionen. Så sent som 6 januari 2011 skrev The Economist: ”Oroligheterna i Tunisien är osannolika att störta den 74-åriga presidenten eller ens att skaka hans diktaturmodell.” Ett par veckor senare hade Ben Ali störtats och hans regim låg i spillror.

25 januari 2011 slog Hilary Clinton fast: ”Vår bedömning är att den egyptiska regeringen är stabil och letar efter sätt att svara på de legitima behoven och intressen hos det egyptiska folket.” Detta i ett läge när massorna redan hade kommit ut på Kairos gator.

Samma brist på medvetenhet visades av andra borgerliga kommentatorer, som exempelvis BBC:s korrespondent i Kairo som den 17 januari skrev att det inte skulle bli någon revolt i Egypten eftersom folket där är apatiska: ”Till skillnad från Tunisien har folket en mycket lägre utbildningsnivå. Analfabetismen är hög, internettäckningen är låg.”

Artikeln, signerad Jon Leyne i Kairo hade rubriken: ”Inga tecken på att Egypten kommer ta den tunisiska vägen.” För att göra ont värre togs dessa rader även med i hans rapport om händelserna den 25 januari, de massdemonstrationer som blev startskottet för revolutionen. Sådan var den fulla omfattningen av klokheten hos de borgerliga experter som för mindre än tolv månader sedan förnekade rena möjligheten till en arabisk revolution.

Givetvis är det klart att revolutionen inte är fullbordad och fortfarande måste genomgå en hel rad etapper, vilkas exakta kurs är omöjliga att förutsäga. Det finns för många variabla faktorer både nationellt och internationellt för att genomföra en detaljerad analys. Det enda som är möjligt att förutsäga är den allmänna linjen i utvecklingen och antyda de olika möjligheter som är inneboende i situationen. Huvudsaken är emellertid att se att revolutionen har börjat och nu kommer gå igenom en hel rad olika stadier innan den når sitt slutliga avgörande.

Kampen för en ny värld

Händelserna som skakar arabvärlden i sina grundvalar är bara en uppenbarelseform för den allmänna krisen för världskapitalismen. Inte ett enda av de problem som folken står inför kan lösas inom det kapitalistiska systemets snäva ramar. Detta är grundorsaken till de revolutionära explosionerna i Nordafrika och mellanöstern. Det är därför den arabiska revolutionen inte kan stanna förrän den har löst grundproblemet, som är den privata äganderätten över produktionsmedlen och nationalstaten, vilken är för trång för att inrymma produktivkrafternas kolossala potential.

De nya rörelserna är ett uttryck för det kapitalistiska systemets djupa kris. Å andra sidan har dessa rörelser inte själva förstått allvaret i situationen. Trots all sin energi och entusiasm har dessa rörelser begränsningar som snabbt kommer att avslöjas. Även om ockupationer av parker och torg kan vara ett kraftfullt ställningstagande, leder de i sista hand ingenstans. Mer radikala åtgärder är nödvändiga för att få igenom en fullständig förändring av samhället.

Om inte rörelsen tas till en högre nivå, kommer den vid ett visst stadium avta och lämna människor besvikna och demoraliserade. När de funderar igenom sina erfarenheter, kommer ett ökande antal aktivister se behovet för ett konsekvent revolutionärt program. Det är denna skribents uppfattning att ett sådant bara kan tillhandahållas av marxismen.

Den väg vi kommit in på kommer inte vara enkel. Det kommer bli många upp- och nedgångar. Det kommer bli förluster såväl som segrar. Men en sak står klart. Det kapitalistiska systemet har gått in i en fas av obotlig och oåterkallelig nedgång. Det enda den kan erbjuda mänskligheten är en framtid av omvälvningar, kaos, kriser och krig. Dess fortsatta existens hotar själva grundvalarna för civilisation och kultur, och i det långa loppet även framtiden för liv på jorden.

Det är lätt att bli modfälld av de fasor som omger oss på alla sidor: de svältande miljonerna, massarbetslösheten, de ständiga krigen och omvälvningarna, de oundvikliga förlusterna och bakslagen. Sentimentala moralister och gråtmilda pacifister må skaka sina huvuden åt detta monstruösa spektakel. De ser bara de ytliga uttrycken och är okunniga om de djupare orsakerna. Men det som behövs är inte bedrövade suck och stön över ”människans omänsklighet mot människan” utan en vetenskaplig diagnos och förslag på lösning.

Historien är inte bara en vettlös katalog över katastrofer och brott. Försiktiga iakttagelser avslöjar tydliga mönster som ständigt återupprepar sig. Perioden vi nu genomlever har många likheter med perioden av nedgång för det romerska imperiet, vilket återspeglade dödläget för ett föråldrat produktionssätt – slaveriet. Denna långa nedgång drogs ut i flera århundraden. Det fanns perioder av synbar återhämtning, vilka bara var förspel till nya och ännu djupare fall.

Produktivkrafternas stagnering ledde till en allmän förtroendekris som började med den härskande klassen själv. I perioden för dess nedgång fanns en allmän känsla av pessimism i det romerska samhället, vilket återspeglades i irrationella tendenser i filosofin och religionen. Nästan ingen trodde på de gamla gudarna. Istället bröt det ut en epidemi av mystiska sekter från orienten. Samma genomträngande lukt av förruttnelse – ekonomisk, social, moralisk och intellektuell – klamrar sig idag fast överallt i det kapitalistiska samhället.

Reaktionärer klandrar ungdomen för dess brist på tilltro. Men vad finns det för unga människor att tro på? Det fanns en tid när de socialdemokratiska och kommunistiska partierna förde fram ett perspektiv om en grundläggande förändring i samhället. Det är en av periodens centrala motsägelser att ledarna för de partier och organisationer som skapats av arbetarklassen för att förändra samhället blivit monstruösa hinder i förändringens väg.

Inte desto mindre är arbetarklassen tusen gånger mäktigare än de mest mäktiga byråkratiska apparater. De senaste tolv månadernas händelser är ett förödande svar till alla cyniker och skeptiker. De utgör ett obestridligt bevis för att inget kan krossa massans vilja att förändra samhället.

Samhällets härskare – likt eliterna i det romerska imperiet – kämpar för att kväva den här nya världen i sin linda. De är inte beredda att ge upp sin makt, eller avträda ett enda uns av sin rikedom och sina privilegier. De kommer inte ge upp utan en våldsam strid. De måste störtas av en medveten rörelse från arbetarklassen – dessa moderna slavar som producerar alla samhällets rikedomar, och som själva är kapabla att bygga en ny social ordning på den gamla ordningens ruiner. De inspirerande händelserna i Tunisien och Egypten har gjort det uppenbart att när väl massorna mobiliseras för att förändra samhället, kan ingen kraft på jorden stoppa dem.

Den världsomfattande revolutionära rörelsen har börjat. Den kommer att gå igenom många omväxlingar, förluster och motgångar. Men genom alla dessa erfarenheter kommer de avancerade arbetarna och ungdomarna att lära sig och dra slutsatser. Vi marxister sätter all vår tilltro till arbetarna och ungdomen i Egypten, Tunisien, Grekland, Spanien, USA… Vår roll är inte att predika från sidolinjerna utan att ge oss in i kampen. Vår plats är vid deras sida, att delta i var och varenda kamp, samtidigt som vi förklarar att den enda verkliga lösningen är omkullkastandet av kapitalismen och dess ersättande med ett samhälle som lämpar sig för människor att leva i – socialismen.

Vi förstår att alla de styggelser vi ser runt omkring oss är de smärtsamma födslovåndorna hos en ny värld som kämpar för att födas. Tillfälliga förluster kommer inte att avskräcka oss från vår kurs. Det kapitalistiska samhället är ruttet ända in till dess själva kärna. Det är dödligt sjukt. Det kan inte räddas, och alla försök att förlänga dess existens kan bara förlänga dess dödsplågor, och framkalla nya maror för mänskligheten: nya utbrott av våld, krig, terrorism och död för miljontals människor. Det kapitalistiska systemet måste dö för att mänskligheten ska kunna leva.

Någon sade en gång till Durruti – den modiga spanska anarkisten som på basis av egna erfarenheter närmade sig bolsjevismen – ”även om du vinner kommer du sitta på en hög av ruiner”. Som svar på detta levererade Durruti ett karaktäristiskt revolutionärt svar: ”Vi har alltid levt i slummen och hålen i väggen. Vi kommer veta hur vi ska klara oss själva ett litet tag. För du får inte glömma, att vi också vet hur man bygger. Det är vi arbetare som byggt dessa palats och städer, här i Spanien och Amerika, och överallt.

”Vi arbetare kan bygga nya för att ta deras plats, och bättre! Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer ärva jorden; det finns inte det minsta tvivel om det. Borgarklassen må spränga och ruinera sin egen värld före den lämnar historiens scen. Vi bär en ny värld, här, i våra hjärtan. Den världen växer i detta nu.”

London, 3 januari, 2012

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,176FöljareFölj
647FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna