Den 12 juni meddelade Karolinska universitetssjukhuset att man varslar ytterligare 450 anställda inom administration och stödjande verksamhet. Detta innebär ökad stress för den redan hårt pressade vårdpersonalen, samtidigt som pengarna fortsätter att rulla in till de privata vårdprofitörerna.
För sjukhusledningen förefaller varslet vara en enkel åtgärd för att frigöra ”hundratals miljoner kronor” och täcka upp för ett växande budgetunderskott som under årets första fyra månader uppgick till 400 miljoner kronor.
Att varslet skulle ”värna” vård och utbildning genom att ”inte omfatta vårdprofessioner”, som sjukhusdirektör Björn Zoëga skriver i ett pressmeddelande, stämmer naturligtvis inte. ”Färre administratörer leder till att fler administrativa arbetsuppgifter läggs på vårdpersonal som inte är utbildade för det,” förklarar fackförbundet Vision i ett uttalande.
”Effektiviseringen” kommer som brukligt med löften om tekniska ”lösningar”, i detta fall ett nytt schemaläggningssystem, förenklad journalföring och en digital kassa. Men nya digitala system har hittills aldrig löst problem med underbemanning och orsakar inte sällan enorm frustration: 2017 ledde introduktionen av ett nytt schemaläggningssystem till massuppsägningar på Södersjukhuset.
Som ”för 100 år sedan”
Det senaste varslet kommer mitt under en sommar med allvarlig personalbrist i hela landet, där regionerna erbjudit vårdarbetare mellan 10–25 000 kr per flyttad semestervecka.
”Villkoren för sjuksköterskor i vården har i dag många likheter med hur det var för 100 år sedan när vi bodde på sjukhusen och inte fick gifta oss om vi ville arbeta kvar,” skriver barnsjuksköterskan Malin Tillgren på DN debatt. ”Raster och pauser får man bara om verksamheten tillåter det, det vill säga om vi är tillräckligt många sjuksköterskor och arbetsbelastningen inte är för hög.”
Tidigare i år sa 50 barnmorskor på Karolinska upp sig i protest mot nya försämringar. Men trots otaliga demonstrationer, upprorsgrupper på Facebook, massuppsägningar och liknande initiativ från vårdarbetare de senaste åren har nedskärningarna och försämringarna fortsatt. För sin mastodontinsats under pandemin belönades man bara med applåder.
Vinst före vård
Skrytbygget Nya Karolinska, ”världens dyraste sjukhus”, är i sig ett monument över allt som är fel i den svenska vården. Där fanns ingen hejd på hur mycket offentliga medel som kunde slussas till privata entreprenörer och amerikanska konsulter, samtidigt som vårdköerna växte och läkare och sköterskor tvingades springa snabbare i korridorerna för att hinna med. Byggföretaget Skanska gjorde en vinst på 5,5 miljarder – pengar som exempelvis hade kunnat betala lönerna för de nu varslade administratörerna under många år framöver.
Nedskärningarna fortsätter trots att IVO i mars larmade om allvarlig brist på vårdplatser på landets akutsjukhus. För att lösa personalbristen behövs mer resurser, men problemet är att pengarna finns i fel fickor.
Samtidigt som 17 av 21 regioner budgeterar för underskott tillåts multinationella riskkapitalbolag suga ut miljarder varje år genom nätläkarföretag, specialistvård och apotek.
Arbetarrörelsen måste ta kampen
Krisen i den svenska sjukvården har pågått under lång tid och är så djup att det krävs en grundläggande förändring. Det nuvarande varslet kommer inte att vara det sista – det är dags att kämpa tillbaka.
En gemensam strejk bland vårdpersonal, administratörer, forskare och övrig sjukhuspersonal skulle sätta press på ledningen att stoppa varslet. Breda lager av arbetarklassen hade kunnat vinnas till stöd för en strejk.
Nedskärningarna på Karolinska visar att det grundläggande problemet är det kapitalistiska systemet: Förklaringen till underskottet och de nya besparingskraven är enligt sjukhusledningen att inflationen drivit upp pensionskostnaderna.
Med andra ord är vårdkrisen en del av kapitalismens allmänna kris – och som vanligt är det arbetarklassen som ska stå för notan. Arbetare sparkas, reallönerna pressas ner och tempot höjs på arbetsplatserna – samtidigt som regeringen genomför skattesänkningar för de rika.
Situationen i vården berör inte bara vårdarbetare själva, utan alla arbetare. Ett slut på attackerna — i vården och resten av välfärden — kräver inget mindre än ett organiserat svar från hela arbetarrörelsen.