– Det här är mycket dystra siffror för de offentliga finanserna… Det här är de sämsta siffrorna vi sett sedan budgetsaneringen (mitten av 1990-talet).
Orden är Magdalena Anderssons, vår nya socialdemokratiska finansminister, som citeras i DN efter en presskonferens om de offentliga finanserna. Med andra ord finns det inget utrymme för några större reformer eller förbättringar.
Regeringsförklaringen visar att inte mycket kommer förändras. De vill redan nu minska förväntningarna. Den blödande svenska välfärden får gå utan plåster – kaoset i skolan och inom sjukvården kommer bestå. Lärare ska fortsätta bränna ut sig, undersköterskor knappt hinna prata med de människor de tar hand om och barnmorskor oroa sig för patientsäkerheten.
De flesta inser också att ungdomsgaranti inte kommer att lösa massarbetslösheten. Tillväxt är ingen kran som man kan vrida på eller av. Arbetslösheten beror på kapitalismen och inte på den ena eller andra förda politiken.
Utrikespolitiken ligger också i allt väsentligt fast. Erkännandet av Palestina är bra även om det främst har har symbolvärde, och bryter med Löfvéns tidigare hårt kritiserade ”lika goda kålsupare”-linje. Men en riktig omläggning hade åtminstone börjat med att man utan förbehåll skickade vapen till Kobane, även om det inte är vad USA och Turkiet vill se. Därefter ett omedelbart tillbakadragande av de svenska trupper som befinner sig i Afghanistan under NATO-befäl, kopplat till att avbryta allt samarbete med NATO.
Med den svaga situationen i parlamentet kommer alla eventuella förslag på förbättringar för arbetare att kunna torpederas av högerpartierna. Det är en tacksam ursäkt för Löfven, som inte ens behöver försöka föra vänsterpolitik, eftersom han alltid kan säga att han ändå skulle förlora i riksdagen.
Den som hade förväntat sig någon förändring med socialdemokrater vid makten får vänta vidare. Politiken ligger fast. Trots enstaka små reformer så kommer politiken till allra största del vara en högerpolitik. På alla möjliga sätt kommer de försvara kapitalisternas vinstnivåer, eftersom de tror att det är bra för ”ekonomin”. Om inte något drastiskt sker i ekonomin får den härskande klassen ytterligare något års vinstregn under en S+MP-regering som står på deras sida och går deras ärenden. Det finns inget ”utrymme” för förbättringar, bara så länge man inte är beredd att expropriera in i företagens vinster. Men det kräver att man nationaliserar deras tillgångar och ta upp kampen emot dem. Denna regering är tvärtom fast besluten att försvara kapitalismen och dess härskande klass.
Vänsterpartiet är inte en del av denna regering, vilket är är den bästa situationen för partiet. Men man måste ge upp sina ambitioner om att samarbeta med regeringen även i framtiden. Varje sådant samarbete kommer nämligen ske längs kapitalistiska linjer, vilket under kris och nedgång betyder högerpolitik. I stället borde man distansera sig från alla de andra partierna och visa att man själv är det enda verkliga oppositionspartiet. Det gör man inte genom att få igenom en eller annan mindre förändring i parlamentariska förhandlingar, utan genom att visa att man är det enda parti som står på arbetarnas sida.
Då måste man vara beredd att bygga en rörelse för det, och kräva av sossarna och facket att delta och kämpa för konkreta krav. En politisk agitation och propaganda mot nedskärningar måste kopplas till att man faktiskt organiserar eller ingriper i de kamper som sker. I varje läge måste man stå på arbetarnas sida: mot varje nedskärning, mot varje försämring. Hela tiden måste man förklara att alla delsegrar är provisoriska under kapitalismen, och att en varaktig lösning kräver socialistisk revolution.
Ute i Europa och världen fortsätter kapitalismens kris i skiftande former. Det är avgörande att förstå detta, och varje socialistisk strategi måste utgå från detta grundläggande faktum. Ingenting grundläggande är löst, och varje oroshärd är en tickande bomb som väntar på att brisera. För första gången på flera decennier minskar nu produktiviteten i viktiga länder som Storbritannien och USA. Kapitalismen utvecklar inte längre produktivkrafterna eller samhället, utan är ett hinder för vidare utveckling.
I sista hand är det inte valen eller regeringens färg som är avgörande. Historiens hjul rullar på. Från massdemonstrationer mot nedskärningar i Madrid till protesterna mot Fotbolls-VM i Sao Paolo är en sak väldigt tydlig. Det har redan börjat röra på sig. Vänsterpartiet måste förbereda för detta perspektiv också i Sverige. Vi kommer kämpa för att beväpna partiet och rörelsen med revolutionära marxistiska idéer, som är de enda som kan leda framåt och som visar hur man kan avsluta den kapitalistiska mardrömmen en gång för alla.