Liksom i många andra europeiska länder försöker den belgiska regeringen ”lösa” sina statsfinansiella problem med attacker på välfärdssystemen. Som svar på detta genomförde tre belgiska centralorganisationerna1 med start på kvällen 29 januari en 24-timmars generalstrejk.
Strejkens omfattning
På morgonen den 30 januari låg arbetet nere i de viktiga hamnarna i Gent, Antwerpen och Zeebrugge. Bryssels flygplats hade ställt in en del avgångar medan flygplatsen i Charleroi, landets näst största för passagerartrafik, var helt stängd. De mindre flygplatserna i Liège och Antwerpen verkar inte ha berörts. Tågtrafiken inom landet var inställd och i flera stora städer reducerades buss- och spårvagnstrafiken till ett minimum. På en rad viktiga vägar i industriområden i bland annat Tournai, Genk och Doornik uppfördes vägspärrar för att blockera trafiken till och från fabriker.
I metall- och textilsektorn tycks strejken haft ett visst genomslag i de större företagen (där den fackliga organiseringsgraden förmodligen är högre): Volvo i Gent var till exempel stängt. I kemikalieindustrin, där man av säkerhetsskäl inte helt kan stanna produktionen, var uppslutningen i strejken ändå väldig god. Hos Coca-cola, Atlas-Copco, Audi, Candico (socker) och Inza (mejerivaror) låg arbete nere helt eller delvis. Livsmedelskedjan Carrefours samtliga stormarknader i Wallonien var stängda, men i Flandern var tre fjärdedelar av deras butiker öppna som vanligt. De butiker som drivs av franchisetagare var också öppna.
En av kedjan Colruyt (livsmedel) distributionscentra blockerades under ett par timmar, sju av Delhaizes (livsmedel, med ungefär 800 butiker i Belgien) butiker i Flandern var stängda. Ett par gör-det-själv-butiker ur Brico och Cora-kedjorna var stängda, liksom Ikea i Anderlecht. Inga banker hade meddelat att de skulle påverkas av strejken.
I den offentliga sektorn har strejkens omfattning varierat. Posten har i stort sett arbetat som vanligt, men på en del platser har man lagt ner arbetet. I Leuven uppvaktades strejkande postarbetare av en liten delegation studenter.2 Inom utbildningssektorn var situationen blandad. Stödet tycks vara större än vid den förra generalstrejken 22 december förra året, men det är oklart hur många lärare som faktiskt strejkade. Det största lärarfacket, COV, meddelade att ungefär 45-55 procent av lärarna i de katolska grundskolorna deltog. I de offentliga skolorna är omfattningen av deltagandet ännu oklar. Universiteten är öppna som vanligt. Sjukhusen var i drift som vanligt, men på en del håll hade man skjutit på operationer som inte var av akut natur.
Strejken tycks ha haft större omfång än den i december. Strejken i december omfattade bara den offentliga sektor, men inom ett par företag, till exempel Bombardier (tåg) och FN Techspace Aero (flyg och försvarsindustrin) lade arbetarna ner produktionen trots att deras förbund inte tagit ut dem i strejk. Den här gången har man alltså tagit ut även företag i den privata sektorn, med viss framgång. Strejken i december föregicks av en massiv kampanj från media och näringslivet. En av arbetsgivarorganisationerna startade en namninsamling mot strejken, och i tidningar paraderade människor som fick berätta varför de inte skulle strejka. Olika opinionsundersökningar inför den nya strejken har visat att en majoritet av befolkningen är emot den, men Bart Meuleman, professor vid universitetet i Leuven, hävdar i en aktuell studie att 70 procent av befolkningen stöder fackens rätt att strejka.
Nya klasstrider förbereds
Som aktiv i den svenska arbetarrörelsen kan det vara lite svårt att känna sig i de belgiska förhållandena. Förutom att man alltså har tre fackliga centralorganisationer delade längs politiska linjer snarare än vilka yrkesområden man organiserar, så saknas också en motsvarighet till Vänsterpartiet. Den största grupperingen till vänster om Socialdemokraterna är ett obetydligt maoistparti. Belgiens politiska liv har de senaste åren dominerats av till synes ändlösa regeringskriser, och konflikten mellan det rikare Flandern i norr och fattigare Vallonien i söder. Den nya regeringen, ledd av den vallonske socialdemokraten Elio Di Rupo, kunde tillträda 6 december 2011 efter drygt 530 dagars förhandlingar. Koalitionen av socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler kunde enas kring massiva nedskärningar i service- och pensionssystemet.
Belgien har ett årligt underskott på ungefär 3% och en statsskuld som motsvarar nästan hundra procent av landets bruttonationalprodukt. Uppemot tjugo procent av skulden kommer från stödinsatser för banksektorn under finanskrisen för några år sedan. Nu förväntar sig den belgiska borgerligheten att arbetarklassen ska betala: i ett första steg ska drygt 11 miljarder drivas in genom besparingar och skattehöjningar. Från EU:s sida efterlyser man än hårdare tag. Reaktionen från fackföreningarna lät inte vänta på sig. Det återstår att se hur man kommer gå vidare, men det är inte troligt att regeringen ger med sig. Utifrån en kapitalistisk logik har man inget annat val än att skära och skära. Den är ännu för tidigt att säga hur facken ska gå vidare, men än större klasstrider förbereds i Belgien
Fotnoter
1. Belgiens tre fackliga centralorganisationer är ABV/FGTB, det socialistiska facket, ACV/CSC, det kristna facket och ACLVB/CGSLB, det liberala facket.
2. http://www.nieuwsblad.be/article/detail.aspx?articleid=DMF20120130_085