Strejken på Norwegian blev en halv seger för piloterna. Norwegian gick med på att teckna kollektivavtal, men piloterna kommer fortsatt vara anställda av ett bemanningsföretag. Arbetsgivarna försökte allt för att knäcka piloternas kamp, och tog till och med in strejkbrytare. De försökte måla upp en bild av ett konkurshotat företag som inte har något annat val än att attackera arbetsvillkoren. Trots detta gav inte piloterna upp utan fortsatte strejken.
Den 10 mars avslutades Norwegian-strejken, som omfattade 700 piloter, pågick i elva dagar och påverkade 150.000 passagerare. De anställda på Norwegian krävde vad som förr var en självklar rättighet för många – att den som arbetar heltid också ska ha rätt till en heltidsanställning.
Norwegian vägrade till en början förhandla med norska pilotfacket Parat och försökte istället använda sig av strejkbrytare från Spanien, från deras eget bemanningsföretag Air Resources. Mitt under den pågående konflikten omstrukturerade man också piloternas anställningar och flyttade deras anställningar till tre nya nationella dotterbolag i ett försök att spela ut piloterna mot varandra och isolera de norska piloterna. Pilotfackets ordförande Hans-Erik Skjæggerud, förklarade att Norwegians vd Björn Kjos agerande var ett försök att kringgå den lagliga strejkrätten.
Strejken bottnade i att Norwegian allt mer har börjat använda sig av bemanningsföretag för att, som det heter, öka ”flexibiliteten”, men som för de anställda betyder mindre trygghet och mer stress. Norwegian ville försämra villkoren också för de fast anställda. På företag som Ryanair har piloterna inte någon fast anställning, utan de tvingas att bli egenföretagare som fakturerar för sin tid. Gissningsvis ser en hel del av piloterna på Norwegian Ryanair som ett skräckexempel, och vill inte hamna där själv. När konkurrensen blir hårdare och marginalerna blir mindre är detta ett sätt för lågprisbolagen att pressa sina anställda hårdare för att behålla lönsamheten.
Samtidigt har de passat på att registrera sina bemanningsföretag i de länder som har sämst villkor. Bemanningsföretaget Norwegian Air International bildades på Irland eftersom det är sämre arbetslagstiftning där än i Norge. I februari förra året organiserades en protest mot att Norwegian ville ge asiatiska löner till personalen som flög mellan USA och Thailand. En rad fackliga organisationer från flera olika länder deltog, ledda av det amerikanska pilotfacket ARPA.
Ska man dra sitt strå till stacken?
Förra året gjorde Norwegian en förlust på 1,6 miljarder norska kronor. Strejken ledde till ytterligare tiotals miljoner i förlust och Norwegians vd Björn Kjos påstod att man kunde tvingas gå i konkurs om strejken blev för långdragen och förlusterna för stora. Detta var en del av spelet för att pressa facket, som också inkluderade att man läckte felaktig information till media som fick det att se ut som att piloterna tjänade bättre än de gjorde.
Många kan spontant känna att det är rimligt att man som anställd drar sitt strå till stacken i ett dåligt ekonomiskt läge. Men hur stora förluster Norwegian egentligen har är omöjligt att bedöma. Storföretagen kan manipulera och planera sin bokföring på en miljon olika sätt, för att komma undan beskattning eller få andra fördelar. Norwegian är själva ett lysande exempel på detta. Förra året upptaxerade svenska Skatteverket vinsten för Norwegians svenska dotterbolag Norwegian Air Shuttle Sweden AB. Sammanlagt ansåg skatteverket att man gjort en vinst på drygt 250 miljoner kronor under tre år som man inte redovisat, och att de därför skulle betala 20 miljoner kronor extra i skatt – knappt mer än en smäll på fingrarna.
Om Norwegian verkligen har gått med förlust – eller om det bara är frågan om skatteplanering – är något vi inte kan veta så länge vi inte får se bokföringen. Därför borde det vara ett naturligt krav från fackets sida att få fullständig tillgång till bokföringen, för att få full insyn och kunna undersöka riktigheten i Norwegians påståenden. Trots allt är det inte bara värdet på ägarnas aktier som står på spel, utan framförallt inkomsten för alla de som arbetar på Norwegian, som facket representerar.
Nationalisera Norwegian
Dagens Industri skriver att Björn Kjos sålt aktier i Norwegian för 380 miljoner svenska kronor. Detta är onekligen en affär som råkar ligga väldigt bra i tiden för Norwegians ledning. Att pumpa ut Norwegian-aktier på marknaden leder till att aktiepriset faller kraftigt, vilket företagsledningen kan hänvisa till i sina förhandlingar med facket och i sin mediekampanj. Detta trick måste det norska facket avslöja. Arbetarna ska aldrig betala för företagsledningens eventuella förluster.
Om företaget verkligen dras med stora förluster, skulle det endast visa företagsledningens inkompetens och att den förbrukat sin rätt att förvalta företaget. Det rätta skulle då vara att kräva att Norwegian ska nationaliseras under arbetarkontroll, utan kompensation till storägarna. Björn Kjos äger en femtedel av Norwegian, och hans privata förmögenhet uppgår till över en miljard svenska kronor. Detta har han tjänat ihop genom Norwegian-anställdas ansträngningar och svett. Han förtjänar inte någon kompensation.
Sätt hårt mot hårt
Svenska pilotfacket gick ut i sympatistrejk för att inte användas som strejkbrytare, vilket var viktigt. Men fler fackförbund borde gått ut i sympatistrejk. Piloternas kamp för trygga anställningar är något som berör alla arbetare.
Strejken visar att ilskan mot försämrade villkor, visstidsanställningar och bemanningsföretag finns inom alla branscher. Den kan facket utnyttja, under förutsättning att man inte begränsar sig till enbart frågor om arbetsvillkor, utan att man vågar ta upp krav om fullständig insyn i företagens räkenskapsböcker och nationalisering under arbetarkontroll. Det är det enda sättet att förhindra att liknande attacker inte sker igen.