Den 19 september gick 3800 busschaufförer ut i strejk, något de inte gjort på 22 år. Sex dagar senare följde ytterligare 4500 chaufförer efter. Kampviljan och beslutsamheten var påtaglig bland chaufförerna och de fick stort stöd från allmänheten, trots att många drabbades av inställd kollektivtrafik. Även skolelever har varit medvetna om vad chaufförerna kämpar för och uppmuntrat det.
De norska busschaufförerna hade sedan tidigare blivit lovade att deras löner skulle höjas så att de kommer ikapp industriarbetarnas, men i stället har löneutvecklingen släpat efter allt mer. Även stopp för delade arbetspass och mer tid till säkerhetskontroller före start är krav som arbetarna fört fram.
Trots den stora enigheten om att kämpa tills man segrade, gick förhandlarna i fackledningen med på en kompromiss som bara gav hälften av vad chaufförerna hade krävt i löneökningar, och inte innehöll någon av de övriga krav som förts fram.
Förevändningen för kapitulationen var ett hot om en så kallad lønnsnemnd, alltså att regeringen tvingar fram ett stopp på konflikten och att en nämnd bestämmer vilka villkor som ska gälla mellan arbetare och arbetsgivare. Lønnsnemnd är ett verktyg som den norska staten sedan 1953 hittills använt 123 gånger för att sätta stopp för klasskamp, senast mot sjuksköterskestrejken 2019.
I stället för att kapitulera borde facket tagit ut alla sina medlemmar i strejk och manat andra fackförbund till sympatiåtgärder. Om man inte tar strid mot lønnsnemnd, kommer borgarklassen och staten att använda den om och om igen för att försämra arbetarnas villkor. Men det kräver en stridbar strategi – och en stridbar facklig ledning, som inte viker sig för borgarklassens hot. På det sättet har vi samma uppgift i Norge som i Sverige: att kämpa för en stridbar arbetarrörelse.