Förra veckan iscensatte al-Jolanis jihadistregim ännu en pogrom. De som drabbades tillhörde den drusiska minoriteten i den södra provinsen Suweida i Syrien. Med detta som förevändning släppte Israel enorma bomber över försvarsministeriets högkvarter och platser nära presidentpalatset i Damaskus.
Både Jolani och Netanyahu är marionetter för den västerländska imperialismen. Nu driver de båda, var och en på sitt sätt, Syrien mot en avgrund av förnyad sekteristisk barbarism.
Med Iran och dess allierade försvagade har maktbalansen i Mellanöstern förändrats. Två alltmer fientliga makter står nu mot varandra: Israel och Turkiet, båda allierade med Väst.
De turkiska och qatariska stödjarna till fundamentalisterna i Damaskus vill se regimen utvidga sin kontroll över hela Syrien. De driver sin agenda genom terror, summariska avrättningar och sekteristisk blodsutgjutelse.
Sionisterna vill å sin sida lägga beslag på syriskt territorium för att hejda sina turkiska rivalers ambitioner och permanent försvaga Syrien. I detta avseende nöjer de sig med att se på medan Jolani och hans hantlangare driver Syriens minoriteter in i ett hörn. Väl där har Israel planer på att utnyttja drusernas och andra gruppers desperation för att göra dem till sina marionetter.
Med andra ord driver båda reaktionära sidor, båda västliga allierade, medvetet Syrien mot total förstörelse och ett nytt inbördeskrig som kan bli ännu mer förödande än det förra, enbart för sina egna cyniska intressen. Till dess att imperialismen drivs ut ur Syrien och Mellanöstern finns det ingen framtid för Syrien eller dess folk.
[Anmärkning: Jolani är känd som al-Sharra i västpressen, som i sitt försök att rentvå honom vägrar att använda ”Jolani” som varit hans stridsnamn inom al-Qaida.]
Massaker i Suweida
Fredagen den 11 juli utbröt våldsamheter mellan beväpnade sunnitiska beduinstammar och drusiska miliser i provinsen Suweida i södra Syrien.
Enligt uppgift bröt våldet ut efter att beväpnade beduiner upprättat en vägspärr och stulit grönsaker från en drusisk grönsakshandlare, varefter de utsatte honom för ett sekteristiskt överfall.
Att dessa fasor utlöstes av stölden av grönsaker visar vilken fattigdom den obevekliga imperialistiska interventionen har skapat. Detta är den förgiftade jordmån som det sekteristiska våldet växer ur. Under inbördeskriget kollapsade den syriska ekonomin med 85 procent. Ekonomin har krympt till samma storlek som den i de palestinska territorierna före den 7 oktober.
Efter detta utbrott tog Jolani-regimen i Damaskus tillfället i akt att skicka trupper, stridsvagnar, artilleri och drönare till den södra provinsen för att ”återställa ordningen”.
Suweida har varit utanför Damaskusregimens kontroll sedan Jolanis jihadistiska legosoldater tog makten i december förra året. Kontrollen har istället legat i händerna på ett antal drusiska miliser, ledda av den religiösa minoritetens tre andliga ledare. Konfrontationen var Jolani’s förevändning för att försöka utvidga sitt regims kontroll söderut.
Händelserna följde ett liknande mönster som pogromen i de västra kustområdena när armén sattes in mot alawiterna i mars.
Jolani uppmanade till att ”återställa ordningen” och ”lugnet”. De salafistiska moskéerna kompletterade detta med en uppmaning till jihad. Därefter gick hans armé av utländska jihadistiska legosoldater in i striden och började begå massakrer.
Regimens trupper anslöt sig omedelbart till striderna mot druserna på beduinstammarna sida. Summariska avrättningar genomfördes. Kroppar lämnades liggande på fält, längs vägkanter och i hem där hela familjer dödats medan de krupit ihop. Drusiska mäns ansikten rakades som ett tecken på förnedring. Hittills har mer än 1 000 människor dödats, de flesta drusiska civila.
Efter att hans styrkor hade begått massakern sa denna före detta ledare för al-Qaida, som nu är västvärldens älskling, till druserna att ”skyddet av era rättigheter och friheter är en av våra prioriteringar”. Precis som efter massakern på över 1 500 alawiter i mars lovade han en ”fullständig utredning”.
För övrigt har inga resultat av någon ”utredning” av mordet på alawiterna sett dagens ljus. Ingen har straffats. Tvärtom. De jihadistiska milismän som utförde dessa mord har sedan dess befordrats i den syriska armén, däribland ledaren för Hamza-divisionen, som nu är brigadgeneral, medan det turkestanska islamiska partiets milis som utförde många av attackerna officiellt integrerades i armén i maj.
Vi kan inte låta bli att åtminstone ge Jolani en komplimang: vilken mästare han har blivit på att spela den melodi som västerländska imperialismens hycklare älskar att höra!
Jolani är en fullständig cyniker. Han drivs inte av några principer. Han vill bara öppna landet för imperialistiska investeringar och låta dem plundra landet i utbyte mot att de återupprättar saker som elnätet. Men mer än något annat behöver han tid för att få landet under sitt järngrepp.
Han vet att han för att uppnå detta måste använda vackra liberala fraser för att lugna sina västerländska välgörare och säkerställa deras stöd, samtidigt som han använder de mest hänsynslösa metoder för att etablera full kontroll. Han överlåter åt andra i sin omgivning att översätta dessa fraser till pogromspråk.
Sionistiska intressen
När det gäller cynism har Jolani dock sin jämlike i Netanyahu. ”Vi arbetar för att rädda våra drusiska bröder”, uppgav Netanyahu. I södra Syrien vill slaktaren från Gaza, får vi höra, förhindra ett folkmord!
För att fullfölja detta uppdrag började Netanyahu bomba islamistregimens enheter runt Suweida och släppte sedan dramatiskt enorma bomber över Damaskus, som sprängde försvarsministeriets byggnad.
Det är uppenbart vad Netanyahus cyniska spel går ut på. För det första handlar det om personlig politisk överlevnad. Kriget i Gaza har uttömt alla möjliga militära mål. För närvarande kämpar IDF mot en osynlig gerilla. Han misslyckades i sina försök att dra in USA i ett utdraget krig mot Iran. Därför behöver han nya krig för att binda sina högerextrema koalitionspartner till sig.
Men bortom Netanyahus egna personliga intressen har Syrien strategisk betydelse för den israeliska imperialismen. Assads fall har oväntat stärkt deras rival: Turkiet. Sionisterna vill se till att Syrien förblir en svag, splittrad nation och att ingen regional aktör någonsin kan förvandla Syrien till en stark allierad.
I december, efter att Jolani-gänget kommit till makten, bombade israelerna all militär utrustning de kunde hitta i Syrien för att förhindra att den hamnade i händerna på den nya regimen.
Och efter pogromen mot alawiterna i mars, och nu mot druserna, träder israelerna cyniskt fram som dessa gruppers ”beskyddare”. Men de vet lika väl som alla andra att den israeliska imperialismen är hatad av alla och envar i Syrien. Att synas bomba Damaskus på uppdrag av de syriska druserna – som för övrigt också hatar den israeliska regimen! – kommer bara att göra druserna själva till måltavlor för sekteristisk fientlighet.
Allt detta är mycket tillfredsställande för sionisterna, för vilka ett etniskt inbördeskrig är ett medel för att försvaga Syrien och göra det permanent splittrat. De är mästare på att manipulera nationella grupper och underblåsa fientligheter. De har faktiskt i åratal arbetat för att forma druserna inom Israel till en ”gynnad” minoritet. Netanyahus ”humanitära” intervention genomförs också med ett öga på att stärka stödet från druserna inom Israel och ett annat på att utvidga den sionistiska expansionismen över den syriska gränsen.
Den israeliska imperialismen vill att Syrien ska delas upp permanent och förstöras, så att det aldrig mer kan utgöra ett hot mot deras ambitioner. De har redan trupper stationerade i Syrien bortom Golanhöjderna, som de nu har förklarat vara permanent ockuperade.
Nu talar de om att södra Syrien ska bli en permanent ”demilitariserad zon”, utan tvekan med planer på framtida bosättningar. I april öppnade Israel faktiskt södra Syrien för israeliska ”turister” (läs: bosättare) för att se sig omkring. De vill använda druserna för att försvaga Jolani-regimen, kontrollera Turkiets inflytande i Syrien och driva sina expansionistiska mål framåt.
Netanyahus förgiftade erbjudande till druserna
Drivna in i ett hörn av både Jolani och Netanyahu ser druserna nu Netanyahus ”vänskapliga” hand sträckas ut mot dem. Han ger dem två alternativ: att ensamma möta Jolanis mördare eller underkasta sig en roll som Israels marionetter.
Inför Jolani-milisernas våldsamma angrepp har många unga druser tagit till vapen och anslutit sig till miliserna för att slå tillbaka. Det är utan tvekan uppriktiga unga människor som kommer från enkla förhållanden.
På sociala medier finns mängder av poster där de gjort klart att de är syrier, att de inte vill splittra den syriska nationen, utan bara försvara sina familjer och bekämpa denna reaktionära, medeltida regim. Och de vill inte ha Israels hjälp; de vill ha sionismen bort från sitt land.
Men under den kommande perioden står druserna inför enbart reaktionära val. I en situation som den vi nu har i Syrien följer händelserna sin egen logik. De omedelbara alternativen för miliserna är att underkasta sig al-Jolani eller att alliera sig med Israel, vilket inte bara skulle innebära Syriens upplösning utan också riskera att druserna i Damaskus, som ligger inom räckhåll för jihadistiska mördare, blir gisslan för jihadisterna och mål för hämndaktioner.
Båda alternativen är katastrofala. De tre drusiska andliga ledarna – som utövar inflytande i Suweida och i miliserna, även om det finns många miliser och nya har bildats under den senaste veckan – har pekat i båda dessa reaktionära riktningar. Först gav de sitt samtycke till att Jolani trupper skulle komma in i Suweida, men senare uppmanade en av ledarna, al-Hajri, Trump, Netanyahu, Bin Salman och Jordaniens kung Abdullah II att ingripa för att ”rädda Suweida”.
Ingen av milisernas ledare har någon framtidsvision, och faktum är att det inte finns någon framtidsvision under detta system. Syrien kommer att förbli en lekplats för imperialisterna och uppleva den ena fasansfulla händelsen efter den andra, tills kapitalismen kastas ut ur landet och hela regionen.
Det finns bokstavligen ingen framtid för Syrien eller dess folk under kapitalismen. Deras själva existens hotas av imperialismen.
Imperialistisk inblandning
En imperialistisk omfördelning pågår i Mellanöstern. Med Iran och dess allierade försvagade ser Israel sin huvudsakliga regionala motståndare i Turkiet.
Assadregimens kollaps var en oväntad konsekvens av Israels krig i Gaza och en välsignelse för Turkiet. Assads viktigaste stödjare var Iran och dess allierade, som var upptagna av Israels attacker mot Libanon och Iran självt, samt ryssarna, som fokuserade på Ukraina.
Nu är det Turkiet och Qatar som är de verkliga makthavarna i Damaskus. Israelierna blir alltmer oroliga, med tal om att ryssarna ska dra sig tillbaka från sin hamn i Tartus på den syriska kusten och att Turkiet ska ta över flygbasen T4, vilket skulle ge turkiska flygstyrkor räckvidd över Israel.
Som den nyligen publicerade Nagelkommissionens rapport om omorganisationen av IDF uttrycker det, med direkt hänvisning till Turkiet och Syrien: ”Israel måste vara redo för krig.”
Israeliska medier gör allt mer väsen om det turkiska hotet. Det handlar bland annat om Erdogans påstådda kärnvapenambitioner, eftersom landets första kärnkraftverk i Akkuyu tas i drift i år, vilket ger Turkiet möjlighet att potentiellt anrika sitt eget uran.
Genom sitt ingripande skickade israelerna en stark varning till Jolani: de kommer inte att tillåta Damaskus (och därmed Turkiet) att utvidga sitt inflytande till Israels gräns.
Jolani vet att han måste gå försiktigt fram. Det är därför han uppvaktar alla, däribland européerna och amerikanerna. Fram till nyligen sände han till och med ut sonderingar till Israel, under påtryckningar från Trump, och antydde att han skulle vara öppen för en normalisering av relationerna.
Han behöver tid för att bygga upp en reguljär armé och konsolidera sin regim, och är inte intresserad av ett krig med Israel. Han befinner sig inte i en stark position.
Jolani förstod budskapet efter Israels ingripande: Israel har eliminerat Hizbollahs ledare och dödat iranska generaler. Jolani och hans vänner står på tur om han inte går försiktigt fram, ett hot som Ben Gvir har uttryckt tydligt.
Han försökte därför slå reträtt. Men Jolani upptäcker att det är lättare att släppa loss sina galna hundar än att tygla dem. Han har inte full kontroll över jihadisterna i sin armé. De betraktar druserna som avfällingar som måste dödas.
Det har nu varit tre vapenvilor. Under den första respekterade regeringsstyrkorna inte vapenvilan utan utvidgade pogromen till själva staden Suweida. Jolani gick med på att dra tillbaka sina trupper på onsdagen den 16 juli, efter Israels bombningar, men morden fortsatte. Det är uppenbart att många soldater fortsatte sina härjningar tillsammans med beduinstammarna, medan andra fortfarande hjälper beduinerna genom att släppa dem genom vägspärrar, förse dem med ammunition och så vidare.
Detta är den syriska regimens sanna natur, under den fernissa som väst har gett Jolani som en respektabel politiker och statsbyggare.
Västimperialismen bär skulden
Det ser alltmer sannolikt ut att det kommer att bli någon form av konflikt mellan västs mest pålitliga allierade i Mellanöstern, Israel, och Nato-medlemmen Turkiet. Båda sidor tävlar om västs fulla stöd, och det ser vi i de aktuella händelserna.
De europeiska imperialisterna var, korkade som vanligt, de första att omfamna Jolani och också de mest entusiastiska. De har en överenskommelse med Erdogan om att kontrollera flödet av migranter till Europa, särskilt syriska migranter. Nu hoppas de och Erdogan att en stark Jolani-regim som leder till någon form av ekonomisk stabilisering (genom att öppna landet för imperialistisk plundring) kan få syriska flyktingar att återvända. Det får en att ifrågasätta dessa människors intelligens. Så som händelserna utvecklas är etnisk rensning i Syrien att vänta, och med det ett nytt, ännu värre kapitel i migrantkrisen.
Donald Trumps hållning har varit mer oberäknelig. Och detta var utan tvekan en viktig motivation även för Netanyahus ingripande.
Under den senaste massakern i mars, som inträffade samtidigt som vapenvilan i Gaza var på väg att upphöra, tog Donald Trump mycket tydligt samma linje som Netanyahu. Han fördömde skarpt den islamistiska regimen i Damaskus.
Men sedan dess har Trump utvecklat en annan strategi. I maj träffade Trump Jolani, där han berömde honom och hävde sanktionerna mot Syrien. Detta skedde vid samma möten i Mellanöstern som Netanyahu utestängdes från, där Trump också undertecknade avtal till höger och vänster med Gulfstaterna, inklusive Qatar. Dessutom var det efter dessa möten som Jolani framförde idén om en normalisering av relationerna mellan Syrien och Israel och eventuellt anslutning till Abrahamavtalen. Turkiet och Qatar har också blivit viktiga mellanhänder i förhandlingarna om Gaza.
Det är tydligt vad Trumps strategi är. Han vill föra samman de båda amerikanska allierade, Israel och Turkiet, för att på den grunden sedan dra tillbaka den amerikanska imperialismen från regionen. Det finns en logik i detta, men den är hopplöst utopisk.
Genom sina senaste handlingar har Netanyahu helt kullkastat Trumps planer för Mellanöstern. Trump är inte en man som är känd för att uppskatta att bli underminerad och lurad.
Som en amerikansk tjänsteman uttryckte det: ”Bombningarna i Syrien kom som en överraskning för presidenten och Vita huset. Presidenten gillar inte att slå på tv:n och se bomber falla över ett land där han strävar efter fred och har gjort ett storslaget uttalande om att hjälpa till med återuppbyggnaden.”
En annan uttryckte det lite mer rakt på sak: ”Bibi agerade som en galning. Han bombar allt hela tiden.”
Trump skulle vilja dra tillbaka USA-imperialismen från regionen, efter att ha valts på ett program om att sätta stopp för ”evighetskrigen”. Men USA är fast där, intrasslad i ett nät av motsägelser som man själv har skapat genom sin egen inblandning.
Det är västimperialismen, USA och Europa, som har sått fröna till det vi nu ser i Syrien. Deras inblandning i det första inbördeskriget 2011 slet sönder det syriska samhällets struktur. De skapade den rad av väpnade islamistiska fraktioner som nu dominerar landet med deras finansiering och vapen. På andra sidan skapade, matade och beväpnade de det monstruösa regimen i Tel Aviv.
De fortsätter att stödja både Turkiet och Israel, som båda arbetar tillsammans från motsatta håll för att piska upp ett nytt, ännu dödligare inbördeskrig. Andra regionala makter (Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten) väntar i kulisserna för att delta i uppdelningen. Ett sådant utfall verkar nu oundvikligt. Den västerländska imperialismen har i grunden arbetat för att förstöra Syrien som nation för att främja sina egna intressen.
På grundval av kapitalismen kommer det syriska folket för alltid att vara offer för imperialistisk intervention och krig. Det finns ingen utväg under detta system, det finns inga som helst utsikter till en enad, stark och demokratisk nation. Först när arbetande människor och förtryckta hittar en ledning under vilken de kan enas och föra en kamp till döds mot kapitalismen och imperialismen i regionen kommer Syrien att återfödas som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern.