I september drar Natos militärövning Aurora 2017 igång. Över 16 000 soldater kommer att delta i den största militära övningen i Sverige sedan 1993, som är ett led i regeringens och högerns kampanj för att dra in Sverige i den USA-ledda krigsalliansen Nato. Marxister måste ta kampen mot dessa försök att ingå en närmare allians med USA och att hetsa arbetare i olika länder mot varandra.
Aurora 2017 är en följd av den breda försvarspolitiska överenskommelse regeringen gjorde 2015 med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern. Övningen kommer att hållas över hela landet, med fokus på Gotland och Göteborgs hamn. Förutom svenska trupper kommer även soldater från USA, Finland, Frankrike, Estland, Danmark och Norge att delta, och enligt försvarsmakten finns det ”inga garantier” för att USA inte tar med sig kärnvapen in i landet.
Enligt stoppaaurora.se kommer notan för detta att landa på 583 miljoner kronor. Då ska man tänka på att den endast är ett led i en allmän upprustning av militären som ska ske enligt avtalet i riksdagen, vilket gäller fram till år 2020, och att detta samtidigt som regeringen inte anser sig ha råd med vitala åtgärder mot den kroniska arbetslöshet, bostadsbrist och kaos i välfärdssektorn som plågar landet.
”Samförståndsavtal”
Sveriges utrikespolitiska ”alliansfrihet” har i praktiken alltid tolkats godtyckligt. Under det kalla kriget skedde ett endast halvdolt underättelse- och spaningssamarbete med västmakterna, mot Sovjetunionen. Sedan Sovjets fall har Sverige konstant, och trots en bred folklig motvilja, fortsatt ta steg efter steg mot en formell anslutning till Nato. Svenskt flyg har deltagit i de katastrofala äventyren i Afghanistan och Libyen, i det förra fallet även med trupper. Man har låtit Nato öva på svenskt territorium, och Sverige har även förbundit sig att delta i Natos snabbinsatsstyrka NRF. Dessutom har man slutit en rad avtal: 2007 och 2009 beslutades det om en solidaritetsklausul i händelse av krig i Norden eller EU.
År 2014 skrev Sverige under det så kallade Värdlandsavtalet. Detta ”samförståndsavtal” som trädde i kraft förra året gör, som namnet antyder, att det blir lättare för Sverige att stå som ”värd” åt Natoövningar, men även att ge och ta emot stöd i krigssituationer. Nato får upprätta militärbaser i Sverige, vilket givetvis innebär att Sverige dras in i dess provokationer mot Ryssland.
En majoritet av partierna till höger stöder idag ett fullt Natomedlemskap, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, trots att de inte öppet går lika långt, ändå röstade för Värdlandsavtalet och på så vis tog oss närmare det uppenbara målet. Vänsterpartiet motsatte sig det och försökte få beslutet uppskjutet, men Sverigedemokraterna, som tidigare sagt sig vara emot avtalet, röstade emot en uppskjutning och drev på så sätt igenom beslutet.
Natomotståndet ökar
Opinionen bland folket är däremot traditionellt skeptisk gentemot ett medlemskap, i synnerhet om det ställs en rak fråga om att antingen stanna utanför eller gå med, och har på sista tiden blivit alltmer negativ. Enligt en undersökning publicerad av Sifo/SVD i juli 2016 sa 49 procent nej och 33 procent ja, medan 18 procent var osäkra. Detta var en klar ökning för motståndet, och bröt trenden från en tidigare mätning från september 2015 där stödet på 41 procent för första gången var högre än motståndet. Den mätningen gjordes efter en sväng i frågan av C och KD, och en hets i media om ett påstått hot från Ryssland.
En undersökning av SOM-institutet i Göteborg 2015 visade att 76 procent av befolkningen var oroliga över situationen i Ryssland jämfört med 53 procent 2013. Detta är följden av hetsen från politiker och i media, där man utmålar Rysslands agerande som särskilt hotfullt mot Sverige och andra grannländer. Visserligen är Ryssland en aspirerande imperialistmakt, och har på olika sätt ingripit i länder som Georgien, Ukraina och Syrien. Men det som utelämnas i propagandastormen är att det oftast handlat om svar på direkta eller indirekta provokationer i form av planerad Natoutvigdning och/eller förflyttande av trupper till dess närområde, eller direkta aggressioner mot dess allierade.
Behovet av världsrevolution
Marxister är motståndare till all kapprustning mellan imperialistländerna, och att fler länder – som Sverige – dras djupare in i detta cyniska spel. Ytterst har de växande spänningarna mellan olika stater sin grund i kapitalisternas konkurrens om marknader och naturresurser, som trappas upp i en tid av kapitalistisk kris.
Arbetarna i varje land har mer gemensamma intressen med den internationella arbetarklassen än sin egen härskande klass, och allt att vinna på att ena sig med sina proletära grannar mot det kapitalistiska systemet. Denna kamp måste börja med ett motstånd mot de inhemska kapitalisternas krigshets och deras exploatering av arbetare på hemmaplan, och avslutas med den socialistiska världsrevolutionen.