”Vänstern behöver ett nytt narrativ”, en ny berättelse. Denna idé har i dag fått fäste bland många inom vänstern som försöker bygga ett alternativ till de dominerande borgerliga partierna. Men vad innebär idén om ett ”nytt narrativ”? Och kan det hjälpa arbetarklassen och unga framåt? Yola Kipcak från Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) i Österrike, förklarar att man inte kan ersätta klasskampen med ordlekar.
I både Europa och internationellt har idén om att vänstern behöver ett bättre ”narrativ”, alltså bättre berättelser om verkligheten, fått fäste inom olika vänsterpartier och organisationer. Det tyska vänsterpartiet Die Linkes generalsekreterare Jörg Schindler har exempelvis skrivit: ”För att vi ska kunna ställa oss i klimatrörelsens första led – där vi hör hemma – behöver vi ett övertygande vänster-narrativ.”
Die Linkes ordförande Katja Kipping för fram samma idé under beteckningen ”vänsterpopulism”.
”Jag tror att vi behöver en vänsterpopulism för att tydliggöra att det finns alternativ. Och vi måste stärka alternativa förklaringsmodeller och kontra [den tyska förbundskanslern Angela Merkels] narrativ … med ett annat narrativ.”
Idén om ett ”vänsternarrativ” stod även i centrum när grekiska Syriza, tyska Die Linke, italienska Rifondazione Comunista, portugisiska Bloco de Esquerda, det svenska Vänsterpartiet och andra europeiska vänsterpartier träffades inom ramen för ”Transform Europe”-projektet i Wien 2019. Detta är bara några av otaliga exempel som visar spridningen av dessa idéer inom vänstern.1
Idén om ett ”vänsternarrativ” har vid det här laget cirkulerat länge på universiteten. Men inom den internationella vänstern fick idén först fäste när nya vänsterpartier som grekiska Syriza och spanska Podemos plötsligt ökade snabbt i stöd. Ledare för båda partierna strösslade sina tal med med hänvisningar till denna idé. Och visst har den sina ”teoretiker”, där den kanske mest inflytelserika är den belgiska akademikern Chantal Mouffe.
Tillsammans med sin nu bortgångne partner Ernesto Laclau, försökte Mouffe utveckla en teori om en ”vänsterpopulism” som grundades på narrativ. I Till vänsterpopulismens försvar tackade Mouffe både Íñigo Errejón (Podemos) och Jean-Luc Mélenchon (La France Insoumise) för personliga samtal och bidrag.
Vad ligger bakom ”narrativet”?
Mouffe menar att vi måste skapa en ”vänsterpopulism” på grundval av ett ”nytt vänsternarrativ”. Hon menar att verkligheten består av narrativ, det vill säga av berättelser. Om politiker bara lyckas framställa narrativen på ett tillräckligt gripande sätt, ”rama in narrativen”, menar Mouffe att de kan påverka folkets handlingar och därmed själva verkligheten.
Verkligheten är således inte objektiv och materiell, och enligt Mouffe ligger den inte till grund för våra idéer. Tvärtom är det våra idéer som formar världen. För henne är alltså inte kapitalismen ett system som gett upphov till en arbetarklass och en borgarklass, utan bara en berättelse, en konstruktion. Mouffe kallar sin teoretiska hållning ”anti-essentialistisk”. Detta innebär enligt henne att det inte finns en objektiv, riktig värld (en ”essens”) som motsvarar våra begrepp. Hon menar att ”samhället alltid är delat och diskursivt konstruerat genom hegemoniska praktiker”2 och det är ”aldrig en manifestation av någon djupliggande objektivitet”3.
Slutsatsen är att det inte finns några verkliga klasser i samhället. Arbetarklassen är bara en av många identiteter som skapas genom narrativ, så kallad diskurs (sättet man talar om något) och språkbruk: ”Det är genom representationen som kollektiva subjekt skapas – de existerar inte på förhand.”4
Vänsternarrativets uppgift – som en del av vänsterpopulismen – är därför att konstruera en kollektiv identitet genom att säga till folk att de har gemensamma intressen och att ”eliten” är deras fiende. Det är en ”diskursiv strategi syftande till att skapa en politisk frontlinje mellan två läger i samhället, där ’underdogen’ mobiliseras gentemot ’makthavarna’.”5
I Julia Fritzsches Djupröd och radikalt färgrik – för ett nytt vänsternarrativ, får vi höra att ett sådant narrativ ”för det första måste koppla an till människors vardagliga erfarenheter, ’lyfta upp dem’. Det måste ge intrycket att narrativet svarar mot en delad erfarenhet. Det spelar ingen roll om de faktiskt haft dessa erfarenheter.”6
Med detta i åtanke är det knappast förvånande att klasskampen lyser med sin frånvaro närhelst vänsternarrativens försvarare talar om samhällelig förändring eller praktisk handling. Om de pratar om klass är det bara som en eftertanke, ett mer eller mindre acceptabelt tillägg. I stället uppmanas vi att ”artikulera”, ”prata om”, ”skildra”, ”visa” och så vidare.
En företrädare för vänsternarrativets idéer är den österrikiske socialdemokraten Max Lercher. I en artikel argumenterar han för att partiet behöver en ny konstituerande kongress, som kan ge partiet en nystart.
”Vad har en tjeckisk industriarbetare gemensamt med en gruvarbetare från Steiermark? Eller en reformivrare från Wien med en ungersk radikal socialist? … Trots allt är vi alla olika och har olika synsätt. Och detta är bra. Men i Hainfeld [där Socialdemokraterna i Österrike grundades 1888] lyckades vi komma överens om några centrala gemensamma idéer. Och ett parti grundades för att göra dessa idéer gällande.
Den nya arbetarklassen är de som saknar rättvis tillgång till välstånd. Detta inkluderar också små- och medelstora företag. Här kan vi definiera en ny konfliktlinje.”
För Lercher är alltså basen för enhet inte gemensamma klassintressen, utan idéer. Samhällets konfliktlinjer är inte objektiva, utan kan ”definieras” så att plötsligt ”små- och medelstora” kapitalister också är en del av arbetarklassen!
Från ett marxistiskt perspektiv har arbetare från Tjeckien och Steiermark i Österrike faktiskt mycket gemensamt: båda lönearbetar och utsugs av en kapitalist, och är därför objektivt sett en del av arbetarklassen. Om man däremot antar att våra identiteter skapas av gripande känslomässiga berättelser, blir den logiska slutsatsen att kapitalismen inte kan störtas genom klasskamp mot kapitalisterna – utan endast genom att skriva nya berättelser.
Berättelsen blir sedan mäktig (”hegemonisk”) i människors tankar. Med Mouffes ord: ”Varje ordning kan därför utmanas genom mothegemoniska praktiker som försöker plocka isär den och etablera en annan form av hegemoni.”7
Fritzsche instämmer: ”Narrativ kommer inte att vara den snabbaste vägen ur dagens besvärliga förhållanden … Ett nytt vänsternarrativ kommer att ha sprickor och hål, men i det långa loppet är det den enda vägen ur det förtryckande nuet.”8
Sanningen är att detta innebär att man avvisar revolutioner och förnekar behovet av att avskaffa det rådande systemet. Vänsternarrativets förespråkare, som herr Lercher och andra, antar medvetet eller omedvetet en avgjort omarxistisk ståndpunkt. Mouffe är en medveten motståndare till marxismen. Hon skriver att ”myten om kommunismen… måste överges”, och hävdar att den redan misslyckats i praktiken på grund av det hon kallar ”klassreduktionism”, alltså att den reducerar all kamp till klasskamp. Mouffe och hennes kollegor ser bara arbetarklassen som en rörelse i mängden, vid sidan av feminism, miljöaktivism, HBT-kampen, och så vidare.
Hon fortsätter: ”Det kommer alltid att finnas antagonism och kamper, och det samhälleliga fältet kommer alltid att vara delvis höljt i dunkel.”9 Med detta menar hon helt enkelt att ojämlikhet, förtryck och liknande är ofrånkomligt och aldrig helt kan övervinnas. Det är på denna pessimistiska grund som hon föreslår sin ”mothegemoniska praktik”. Det är ett alternativ till kommunismen, fast hon erkänner att det ”aldrig skulle kunna utmynna i ett fullständigt emanciperat samhälle, och att målet för det emancipatoriska projektet inte kunde vara att avskaffa staten”. I ett teoretiskt appendix skriver hon att hennes resonemang ”utesluter möjligheten av ett odelat samhälle fritt från maktrelationer.”10 Kort sagt, bakom en fasad av ett komplicerat och till synes radikalt språk, avvisar hon revolution och omfamnar reformismen. Idén om att ställa kvinnors och HBT-personers kamp i motsättning till klasskampen är i själva verket ett försök till klassamarbete: att ena sig med delar av borgarklassen och medelklassen för att kämpa för en mer ”rättvis” kapitalism.
Vissa modiga förespråkare för ett ”vänsternarrativ” kan hänvisa till kapitalismen, men har inte en tanke på att avskaffa den. ”Intelligent kritik av kapitalismen är lämplig, vi måste lyfta frågan”, säger Lercher i en intervju. Senare preciserar han vad han menar: ”Det vi behöver är en arbetsmarknad som delvis är statligt ägd, som rättar sig efter marknaden och inte är vinstdrivande.”11
Denna förvirrade idé om att reglera kapitalismen genom halvhjärtade kontrollåtgärder är som att försöka få en tiger att bli vegetarian. Det är mycket mer utopiskt än den socialistiska idén om en nationaliserad planekonomi under arbetarklassens kontroll.
Dessa idéers filosofiska grundval leder alltså till att man rättfärdigar uppfattningen att kapitalismen själv är oantastlig. Detta visar varför det är så viktigt för marxister att stå på en fast filosofisk grundval för att kunna avslöja reformisternas hopplöshet och föra fram ett revolutionärt svar.
”Att bli staten”
De som förespråkar det så kallade vänsternarrativet inriktar sig inte på klasskamp mot kapitalismen, utan framförallt på demokratiska krav. ”Vi måste våga kräva mer demokrati”, skriver Lercher i artikeln ”Vad behövs socialdemokratin för i dag?”. Den dåvarande ordföranden för det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Österrike, Julia Herr, instämde: ”1970-talets socialdemokrati kämpade för att demokratisera det ekonomiska systemet och distribuera rikedomarna på ett rättvist sätt. Sedan förlorade vi på något sätt, vid någon tidpunkt, bara självförtroendet.”12
Det tyska vänsterpartiet Die Linkes tankesmedja menar att sociala frågor ”måste ställas radikalt, på ett sätt som inte är definierat än, som frågor om demokrati.” Dess ledande ideolog Thomas Seibert menar att den verkliga kampen handlar om ”sann” demokrati.
Mouffe skriver; ”Problemet med de moderna demokratiska samhällena var, enligt oss, att de inte tillämpade sina grundande principer om ’frihet och jämlikhet åt alla’ i praktiken … Den ’radikala och pluralistiska demokrati’ som vi försvarade kan därför ses som ett sätt att radikalisera de befintliga demokratiska institutionerna …”13
Perspektivet som förs fram här är… status quo! Den befintliga överbyggnadens ”demokratiska” institutioner, som gång på gång visat sig vara riggade till den härskande klassens fördel, ska enligt Mouffe inte avskaffas utan bara ”förbättras”. Samtidigt erkänns inte kapitalismen som den faktiska orsaken till ojämlikhet och utsugning.
En avgörande skiljelinje här är vår uppfattning om staten och dess så kallade demokratiska institutioner. För revolutionärer är en tydlig förståelse av statens karaktär absolut nödvändig. Det är en fråga på liv och död för den revolutionära rörelsen. Det finns en avgörande skillnad mellan att vilja avskaffa staten genom revolution och att tro att staten kan förändras och omformas för att tjäna de förtrycktas intressen. Det senare perspektivet leder alltid till samarbete med den existerande staten och därmed med de klassintressen som den tjänar.
Låt oss därför jämföra en marxistisk förståelse av staten med den som framförs av de som förespråkar ett ”vänsternarrativ”. Mouffe förstår staten på följande sätt:
”… en utkristallisering av styrkeförhållanden och som ett stridsfält … Eftersom de utgör en yta för agonistiska interventioner kan dessa offentliga rum bli en skådeplats för betydande demokratiska framsteg. En hegemonisk strategi bör därför engagera sig i statsapparaterna i syfte att transformera dem och göra staten till ett redskap genom vilket en mängd olika demokratiska krav kan komma till uttryck … I viss mening kan både den revolutionära politiken och den hegemoniska politiken kallas ’radikala’, såtillvida att de eftersträvar en brytning med den rådande hegemoniska ordningen. Emellertid representerar de två helt olika typer av brytningar, och det är fel att ge dem båda etiketten ’extremvänster’. Tvärtemot en vanlig uppfattning är den populistiska strategin inte en av ’extremvänsterns’ utlöpare, utan en alternativ idé om en brytning med nyliberalismen genom en vitalisering och radikalisering av demokratin.”14
Mouffe skiljer alltså tydligt mellan ett ”revolutionärt” synsätt och hennes egen hållning, som hon kallar ”hegemonisk”. För henne är staten ett nätverk av institutioner och ”funktioner” som inte svarar mot ett gemensamt intresse. Därför kan vänsterpopulismen influera, omvandla och helt förändra dem.
Marxister menar tvärtom att staten inte är ett neutralt slagfält, utan ett verktyg för den härskande klassen som måste krossas och ersättas med en arbetarstat. När den undertryckt den gamla kapitalistiska ordningen och lagt grunden för det klasslösa kommunistiska samhället, kommer denna arbetarstat att tyna bort i takt med att samhällets klasser försvinner. Detta perspektiv menar postmodernistiska teoretiker som Mouffe är ”för simplistiskt”. Men genom att analysera statens historiska uppkomst och syfte, kan vi med all säkerhet säga att denna definition förklarar grunddragen i vad en stat är.
Marx och Engels förklarade att staten historiskt växte fram tillsammans med klassamhället, när mänskligheten utvecklat produktivkrafterna till en nivå där de producerade mer än vad som behövdes för den omedelbara överlevnaden. För första gången i historien behövde ett litet skikt i samhället inte längre arbeta på samma sätt som förut. Men produktionen var inte avancerad nog för att alla i samhället skulle kunna ta del av detta privilegium. Detta skapade förutsättningar för att klasser skulle uppstå: härskande klasser som äger produktionsmedlen och förtryckta klasser som utsugs och producerar de rikedomar som den härskande klassen tillägnar sig.
Men dessa motsatta klassintressen måste hanteras. Man måste få de förtryckta att tro att den nuvarande ordningen är oantastlig och att den som vågar ifrågasätta den måste bestraffas. Samtidigt måste förtryckarna hindras från att förinta sig själva genom ständiga krig mot varandra. Staten uppkom just i detta syfte. Med Engels ord:
”Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.”15
I sista hand är alltså staten ett förtryckande organ som består av särskilda förband av beväpnade människor (militär och polis), fängelser, domstolar och så vidare, som verkar stå över samhällets motsättningar men som i grunden försvarar det ekonomiska system som födde den. I takt med att borgarklassen blev härskande klass och kapitalismen det dominerande produktionssättet, skapade borgarklassen också sin egen stat.
Den ”liberala demokratin” som Mouffe försvarar är en produkt av revolutioner som genomfördes i borgarklassens intresse. Att i likhet med Mouffe och andra tro att denna form av stat är den ultimata, bästa och sista institutionen som någonsin kommer att finnas – och att den därför inte får röras – är helt historielöst. Det innebär också att man försvarar verktyget för den nuvarande härskande klassens, kapitalisternas, styre.
Det faktum att staten är ett verktyg för förtryck är inte alltid tydligt. Kapitalisterna döljer medvetet dess verkliga natur. Det vore omöjligt, för att inte nämna ineffektivt, för kapitalisterna att bara styra genom våld och repression. De förtryckta utgör majoriteten i samhället. Om de förtryckta förstår detta kan de störta det kapitalistiska samhället.
I den mån de har råd med det föredrar den härskande klassen vanligtvis att upprätthålla en ”rättvis” fasad med ”lika möjligheter” och så vidare. Kapitalisterna föredrar därför i allmänhet en stat med fria val, en viss pressfrihet, flera olika partier och så vidare. Sådana stater ger dem ett visst handlingsutrymme. Men under inga omständigheter tillåter den härskande klassen att deras grundläggande roll som ägare till produktionsmedlen utmanas. Staten finns till just för att upprätthålla den rollen.
Det är inte särskilt konstigt att den enda rättighet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som inte ständigt försummas eller kränks – utan tvärtom försvaras noga med lagens fulla kraft – är artikel 17: ”Var och en har rätt att äga egendom”, och ”Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom”. I slutändan är detta precis statens, lagarnas och rättssystemets syfte. Detta är också varför marxister förklarar att den borgerliga staten måste krossas genom revolution. Den är i grunden sammankopplad med borgarklassen och dess klassvälde.
Demokrati är en politisk regim, en politisk överbyggnad på det kapitalistiska systemet. Kapitalismen skapar olika typer av styren: såväl borgerligt demokratiska som diktaturer. Men de är alla olika slags kapitalistiska stater, som är bundna med tusen trådar till borgerligheten. I Kommunistiska Manifestet hade Marx och Engels all anledning att skriva: ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”
Naturligtvis påverkar styrets form – hur statsapparaten konkret uttrycker sig – vilka fri- och rättigheter som människor har. Därför har kampen för demokratiska krav, såsom allmän och lika rösträtt, spelat en viktig roll i den revolutionära rörelsens historia. Marxister för konsekvent fram och stödjer demokratiska krav, som kan mobilisera den stora majoriteten i samhället mot den härskande klassen och stärka de förtrycktas och utsugnas enhet – och därmed skapa bästa möjliga villkor för klasskampens utveckling.
Marxister varken ignorerar eller bortser från demokratiska val. De kan vara ett viktigt tecken på stämningarna i samhället, och att delta i dem kan vara ett verktyg i klasskampen. Men kapitalismens grundläggande motsättningar – kapitalisternas utsugning av arbetarklassen, de ständiga kriserna och krigen – fortsätter att existera under varje form av borgerligt styre, oavsett hur demokratiskt det är. Detta är orsaken till att ”frihet och jämlikhet för alla” inte kan genomföras inom kapitalismens ramar.
Revolutionärer kan använda val och parlamentarisk representation för att sprida revolutionära idéer till en masspublik. De kan avslöja borgarklassens intressen och dess institutioners hyckleri. Om revolutionärer i parlamentet till exempel skulle kräva verklig jämlikhet och rättvisa genom att expropriera de stora industrierna och bankerna – genom att utmana kapitalisternas ägande av produktionsmedlen – skulle hela etablissemanget mobiliseras för att stoppa detta krav.
Om det krävs för att rädda kapitalismen kommer kapitalisterna att åsidosätta både ”demokratin” och parlamentariska majoriteter, och glömma allt tidigare prat om ”frihet”. Om revolutionärer inte skulle gå längre än så, utan lägga sig platt och säga ”tyvärr, det finns inget vi kan göra åt saken, vi har helt enkelt inte vunnit den hegemoniska striden inom staten än” – då skulle de inte vara några revolutionärer. De skulle vara reformister. Men detta är precis vad de som förespråkar ”vänsternarrativ” föreslår. Eftersom de accepterar det ekonomiska systemet (kapitalismen) och dess politiska överbyggnad (borgerlig demokrati), kan de inte gå längre än så.
Revolutionärer ser massornas aktivitet som den viktigaste faktorn i att gå bortom dessa gränser och förändra samhället. Parlament och val är endast en del i att stärka och främja denna rörelse. Lenin påpekade att ”en hel rad, om inte alla revolutioner” förenade ”massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen)”. Han betonar särskilt att ”massornas aktioner – exempelvis en storstrejk – alltid är viktigare än den parlamentariska verksamheten och inte bara under en revolution eller i en revolutionär situation.”16
Marxisternas inställning till staten kan alltså sammanfattas enligt följande: den är ett verktyg för den härskande klassens förtryck. Den måste avskaffas och ersättas med en arbetarstat. Efter en lyckad socialistisk revolution kommer så småningom staten försvinna, tillsammans med klasserna. Men detta innebär inte att vi anser att demokratiska rättigheter och friheter inte är nödvändiga här och nu. Tvärtom kämpar vi för och använder dessa friheter. Samtidigt sår vi inte några illusioner i att demokrati kan lösa kapitalismens förtryck, fattigdom och ojämlikhet. Detta kan bara lösas genom att avskaffa kapitalismen.
”Vänsternarrativets” teoretiker avvisar bestämt den marxistiska teorin om staten och fäster i stället all sin uppmärksamhet på frågan om demokrati. Enligt dem ”finns det ingen nödvändig koppling mellan kapitalism och liberal demokrati”. De skriver: ”Olyckligt nog har marxismen spätt på förvirringen genom att beskriva den liberala demokratin som kapitalismens överbyggnad”.17
Denna ”olyckliga förvirring” ligger i själva verket helt hos dessa språkfilosofer. För dem är stater bara ”diskursiva” konstruktioner – institutioner som kan ändras genom ”nya narrativ”. Staten, menar de, är ett ”stridsfält”. Och för att ”omdefiniera” detta förmodat neutrala, klassoberoende ”fält” behöver man bli en del av det. ”Målsättningen är inte att gripa statsmakten utan att ’bli staten’.”18
Det blir återigen tydligt varför denna teori är så populär bland reformister. Att bli en del av statsapparaten – helst utan att massorna blandar sig i – är hela syftet med reformisternas existens. I det ”stridsfält” som statsapparaten utgör, blir målet att upprätta ett samarbete på lika villkor med kapitalisterna, för att komma överens om förbättringar för väljarna.
Max Lercher beskriver det på följande sätt: ”Socialdemokratin måste sätta kapitalet på plats och tämja marknaderna … Jag tänker mig en samhällelig välfärd som distribuerar välstånd på ett rättvist sätt och som lämnar ett visst handlingsutrymme.”
Men se upp! Vid konfrontation med klassfienden (ett begrepp de inte skulle använda) är det viktigt att ”konflikterna som uppstår inte uttrycks som en ’antagonism’ (en kamp mellan fiender)” utan att ”opponenten betraktas som en motståndare med en legitim existens snarare än som en fiende som bör utplånas.”19
Detta är bara samförstånd och klassamarbete översatt till akademiskt språk. Om det var möjligt att ständigt vinna reformer och förbättringar genom ”tålmodigt, fredligt arbete i ett nytt paradigm” (med Fritzsches ord), skulle majoriteten av arbetarklassen knappast ha något emot det.
Problemet är bara att kapitalismen, på grund av sina egna motsättningar, ständigt hamnar i kris. De ”onda” nyliberalernas brutala åtstramningspolitik uppstår inte ur någon allmän vilja att orsaka mänskligt lidande. Den är ett resultat av det kapitalistiska systemets press, där ökad vinst (som trots allt är kapitalisternas enda syfte) endast är möjlig genom hårdare och upptrappade attacker på arbetarklassen.
Det handlar inte om, som Herr påstår, att socialdemokratin plötsligt ”förlorat självförtroendet” efter 1970-talet. Reformisterna har stött på kapitalismens objektiva gränser. Det finns i dag helt enkelt inte mer utrymme för bestående, betydelsefulla reformer inom kapitalismens ramar.
Ledarskapets ansvar
De grekiska massorna har redan smärtsamt tvingats genomlida följderna av reformismens gränser. Som svar på den kris som slog hårt mot landet 2012 deltog massorna i en rasande kamp. Först anordnades massiva ockupationer av allmänna torg. Sedan kastade sig arbetarklassen in i kampen genom åtskilliga strejker och generalstrejker. När allt detta misslyckades uttryckte de grekiska massorna sin ilska genom att rösta på vänsterpartiet Syriza som gick till val på ett program mot nedskärningar.
Men det dröjde inte länge innan Syrizas ledare Alexis Tsipras böjde sig för EU:s och IMF:s krav på nedskärningar. Detta var ett öppet svek mot folkomröstningen i juli 2015, där 61 procent röstade nej till trojkans så kallade ”räddningspaket”. Detta innebar att massornas levnadsstandard helt raserades. Mot det grekiska folkets vilja drev kapitalismen och dess trogna tjänare i EU igenom sin agenda.
Vad har ”vänsterpopulisterna” att säga om denna förlust?
”Syrizas kamp misslyckades, eftersom enbart ett motstånd från en betydande del av de viktigaste länderna i eurozonen kunde ha gett Syrizas idéer en tillräcklig hävstång. Bara så kunde de ha nått ett genombrott och omvandlat Greklands ekonomiska och politiska kris till en kris för hela EU.”20
Och: ”Tyvärr lyckades Syriza inte genomföra sitt program mot åtstramningar på grund av den brutala reaktionen från EU, som svarade med en ’finansiell kupp’ och tvingade partiet att acceptera diktaten från den så kallade ’trojkan’ (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF).”21
EU:s ”brutala reaktion” var ingen överraskning alls. Tsipras fortsatte likväl i flera månader att träffa påven och viktiga europeiska ledare för att ”diskursivt” vinna dem till sin sida. När han misslyckats med att övertyga dem kapitulerade han till trojkan och svek därmed den stora majoritet av det grekiska folket som mobiliserade till stöd för Syrizas program mot nedskärningar. De grekiska kamraterna i IMT, som var var representerade i Syrizas centralkommitté vid den tidpunkten, skrev följande direkt efter valet:
”Inga illusioner i förhandlingar med det europeiska kapitalet och dess institutioner! Våra fiender är inte trojkans teknokratiska anställda utan de kapitalistiska intressen, inhemska och utländska, som lurar bakom. Vår enda verkliga allierade är den europeiska arbetarklassen! Syriza måste omedelbart kalla till europeiska massaktioner för att göra hela Europa till ett enormt ’Puerta del Sol’! [en hänvisning till indignadosrörelsen i Spanien 2011–12]”22
De föreslog en mängd åtgärder, inklusive att skriva av statsskulden och nationalisera bankerna. Antingen skulle man behöva bryta med kapitalismen eller underkasta sig trojkans diktatur.
Att vänsterpopulisterna hänvisar till allehanda ”olyckliga” faktorer som orsak till Syrizas nederlag – allt förutom partiets eget ledarskap – är typiskt för reformismen. I ett kritiskt läge spelar ledarskapet en avgörande roll. De har möjligheten och auktoriteten att föreslå och organisera de korrekta stegen framåt. Om en massrörelse besegras måste man noga studera ledarskapets roll. Hade de rätt idéer? Varför vågade de inte ta de nödvändiga stegen? Om vi ignorerar dessa frågor, hjälper vi till att skyla över den roll som dåliga ledare spelat i nederlaget. I stället skyller man nederlaget på massorna själva.
Fritzsche påstår till exempel följande – inte bara om Gula västarna i Frankrike och Occupy-rörelsen – utan till och med om den arabiska våren:
”[De misslyckades] eftersom potentiellt intresserade människor tyckte att de var för akademiska, eller för att de tyckte att [deras] tält var fina och gulliga, men att kapitalismen på något sätt var bättre. Eftersom ockupanterna på torgen gav upp för att återgå till sina jobb, eller för att de ockuperade platser där ingen blev störd. Och i slutändan även för att, om de var störande, så avhyste polisen och militären dem från torgen, slog dem och fängslade dem.”23
Detta är ren cynism. Massorna i länder som Egypten eller Tunisien riskerade bokstavligen sina liv, övervann sekteristiska splittringar och var beredda att ge allt för att erövra sin frihet. Det är värt att poängtera att Gula västarna i Frankrike inte bara uppnådde sitt inledande mål om att besegra Macrons arbetarfientliga höjning av bränsleskatten: de arbetare och unga som deltog lärde sig mer om statens roll och borgerlig ”demokrati” än de skulle kunnat lära sig ur alla böcker om ”vänsternarrativ” tillsammans. Fritzsches argument är användbart för politiker som inte vill konfrontera kapitalisterna. Det är skönt för dem som vill bortförklara sin egen förrädiska passivitet och vacklan genom att skylla på ”bristen på hegemoni i samhället”.
Revolutionära idéer – revolutionär praktik
Idén om ett vänsternarrativ är ett bra exempel på sambandet mellan filosofi och politisk handling. Det till synes radikala ”narrativet” hos de personer som här diskuterats är egentligen en täckmantel för reformistisk politik, som inte utgör något hot mot kapitalismen överhuvudtaget. Eftersom dessa idéer förutsätter att det inte finns någon verklighet utanför berättelserna leder ”vänsternarrativet” inte till någonting annat än en massa prat.
Förespråkarna för ett nytt ”vänsternarrativ” vill ”prata om” de exploaterade och förtrycktas problem för att vinna röster åt reformistiska partier. Men de för fram väldigt få konkreta förslag eller krav. De krav de faktiskt ställer rör enbart demokratiska frågor – i övrigt är det inte mer än fromma förhoppningar om en välfärdsstat. Sådana krav är inte nödvändigtvis fel i sig, men betonar inte nödvändigheten av klasskamp mot kapitalisterna för att uppnå dem. När dessa tamt formulerade krav sedan går om intet, när man stöter på den härskande klassens verkliga motstånd – som vi så tydligt såg med Syriza – lägger man antingen skulden på massorna, eller på ”den nyliberala hegemonin”.
Det spelar ingen roll om ”vänsternarrativets” försvarare medvetet förespråkar de filosofiska grundvalarna för sin teori (vilket Mouffe gör), eller om de omedvetet använder dessa idéer för att rättfärdiga sin egen (avsaknad av) handling. Revolutionärer måste avslöja dessa idéer och deras praktiska konsekvenser – och kontrastera dem mot verkliga lösningar på kapitalismens misär.
I sista hand uttrycker idéer de klassintressen som finns i samhället. De är en vägledning till handling. Vi måste fråga oss: Hjälper dessa idéer den härskande klassen? Vilseleder de arbetare och vänsteraktivister? Eller hjälper de oss att förändra samhället?
Låt oss möta verkligheten med öppna ögon. Låt oss kämpa för en värld utan utsugning och förtryck – för att störta kapitalismen i en socialistisk revolution.
Fotnoter:
1. ”About us,” Transform Europe, tillgänglig 3 juni, 2021, https://www.transform-network.net/about-us/
2. Chantal Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar (Tankekraft Förlag, 2019), s. 22.
3. Ibid., s. 116.
4. Ibid., s. 78.
5. Ibid., s. 23.
6. Julia Fritzsche, Tiefrot und Radikal Bunt: Für eine neue linke Erzählung, (Hamburg: Edition Nautilus, 2019), s. 20. Vår översättning.
7. Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar, s. 116.
8. Fritzsche, Tiefrot und Radikal Bunt, s. 177–8. Vår översättning.
9. Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar, s. 13.
10. Ibid., s. 115.
11. Max Lercher, ”Wir müssen ein System zerschlagen,” intervjuad av Florian Gasser i Zeit, 10 oktober, 2019, https://www.zeit.de/2019/42/max-lercher-spoe-sozialdemokratie-neugruendung
12. Julia Herr & Josef Cap, ”Julia Herr und Josef Cap über die Defizite der Sozialdemokratie,” intervjuade av Rosemarie Schwaiger i Profil, 25 September, 2019, https://www.profil.at/oesterreich/julia-herr-josef-cap-gespraech-sozialdemokratie-11146436
13. Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar, s. 59–60.
14. Ibid., s. 68–69.
15. Friedrich Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884.
16. Lenin, ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom, 1920.
17. Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar, s. 70.
18. Ibid., s. 68.
19. Ibid., s. 119.
20. Thomas Seibert, ”Erste Notizen zum Plan A einer neuen Linken (nicht nur) in Deutschland,” Marxistische Linke, 8 december, 2015, https://kommunisten.de/rubriken/meinungen/6010-thomas-seibert-erste-notizen-zum-plan-a-einer-neuen-linken-nicht-nur-in-deutschland
21. Mouffe, Till vänsterpopulismens försvar, s. 34.
22. Kommunistiska tendensen i Syriza, ”The ruling class is terrified of ’the virus’ of SYRIZA – Time to move forward!,” In Defence of Marxism, February 9, 2015, https://www.marxist.com/the-ruling-class-is-terrified-of-qthe-virusq-of-syriza-time-to-move-forward.htm
23. Fritzsche, Tiefrot und Radikal Bunt, s. 25. Vår översättning.