Konsumentmakt är idén om att åstadkomma förändring av samhället genom vad vi väljer att köpa. Men för varje miljöskadligt företag, produkt eller process som vi lyckas stänga ner kommer bara ett annat att ersätta det. Vi måste förändra det system som ger upphov till dess existens, det vill säga kapitalismen.
Att kräva att vanliga människor ändrar sitt levnadssätt för att rädda miljön, betyder i praktiken att man ger vanliga människor skulden för att miljöförstöringen inte stoppats än. Särskilt skuldbelägger man arbetare, som i allmänhet inte har råd att köpa så kallat ”miljövänliga produkter” (som ofta görs av samma företag som producerar de produkter som är miljöfarliga). Arbetarklassen uppmanas att offra sin levnadsstandard för att förhindra en miljökatastrof, medan kapitalisterna fyller sina fickor med stora vinster.
Se bara på ekologisk odling. Odling med enbart naturliga bekämpningsmedel innebär att fler grödor dör. Detta innebär att mer resurser måste användas, både större andel jord och mer arbetskraft, för att producera samma mängd mat. En undersökning visade att ekologisk odling producerar 25 procent mindre mat än de konventionella metoderna på ett lika stort jordbruk. De företag som producerar ekologisk mat kan inte konkurrera på en större skala med de konventionella massiva jordbruksföretagen, även om dessa företag också investerar i den ekologiska marknaden. De kan sälja deras dyrare ekologiska varor till lyxigare matvaruaffärer, men de kan aldrig ersätta de konventionella konkurrenterna som de främsta matproducenterna som föder majoriteten av befolkningen. Liknande överväganden måste göras för alla andra sektorer inom ekonomin, som gruvnäringen, kemiindustrin, transport och så vidare.
Under kapitalismen måste företag konkurrera med varandra för att maximera sina vinster för att överleva på marknaden. Konsumenters individuella ansträngningar kan inte besegra de mäktiga strukturella drivkrafterna som åstadkommer miljöförstöring.
Sanningen är att majoriteten inte har någonting att säga till om under kapitalismen i frågan om hur jordens resurser används eller hur produktionen organiseras. Det är kapitalisterna, en liten rik minoritet, som odemokratiskt fattar dessa beslut och deras främsta kriterium är huruvida det kommer ge dem profit.
Ett exempel på vilka absurditeter detta leder till är planerat åldrande, en metod där produkter medvetet tillverkas så att de ska bli oanvändbara efter en viss tid – så att nya produkter måste köpas. Bilar, nylonstrumpor, glödlampor, hus och många andra saker är medvetet tillverkade för att ha en begränsad livslängd.
Stora resurser går till spillo i rent sabotage från kapitalisterna, allt för att de hela tiden måste öka sina vinster. Ett annat exempel är att 40 procent av all mat slängs varje år i USA, enligt Washington Post. Samtidigt svälter miljoner människor världen över.
Att bara uppmana människor att konsumera annorlunda innebär i praktiken att man accepterar detta system, där natur och människor bara är råmaterial för exploatering – utan hänsyn till konsekvenserna. Det finns betydligt mer effektiva sätt att kämpa på.
Klasskamp och socialism
En stor miljöbov som många miljöaktivister vill sätta stopp för är kolkraften. Vilket är det mest effektiva sättet att stoppa produktionen av kol? Att få ditt universitet att avstå från kol (vilket bara innebär att någon annan kommer att köpa kolen och att kolkraftsproduktionen fortsätter som innan), eller att direkt och kollektivt stoppa produktionen och investera massivt i miljövänlig energi samtidigt som man då erbjuder kvalitativa jobb till de före detta kolkraftsarbetarna?
Genom att strejka kan arbetarklassen stoppa produktionen, inte bara av kol, utan av alla olika varor som produceras. Arbetarklassen har därför styrkan att utmana borgarklassens och profitjaktens herravälde på planeten.
Vi är inte dömda att för alltid producera ohållbart. Människor är väldigt rationella, kreativa och intelligenta varelser. Vi har förmågan att se ett behov och anpassa oss till det. Problemet är att den kapitalistiska ekonomin inte styrs av vår intelligens eller vårt förstånd. Det styrs genom den omänskliga anarkiska marknaden och den planeras inte medvetet för att producera i harmoni med miljön. Vad som behövs är att vi tar nästa steg i mänsklighetens utveckling.
Under socialismen skulle det inte finnas något intresse i att planera ekonomin så att den orsakar förorening eller använder sig av farliga material som dödar och vanställer arbetare. Människor skulle tillverka saker som kan hålla så länge som möjligt och som är anpassningsbara, där man minimerar mängden resurser som används.
Återvinningssystem skulle utvidgas enormt. Engångsprodukter som vattenflaskor eller plastskedar skulle reduceras till ett minimum, ersättas med andra alternativ och till slut elimineras. Kollektivtrafiken skulle vara ordentligt underhållen och finansierad, snabb, effektiv och gratis. Med en demokratiskt planerad ekonomi skulle vi använda samhällets rikedomar för att producera underverk: utveckla utbildning, infrastruktur, hälsovården och vetenskapen. Allt detta och mycket mer kommer att vara möjligt. Men bara om vi avskaffar kapitalismen.