Våren och sommaren i Spanien har präglats av effekterna av den globala krisen för kapitalismen. Arbetslösheten ligger på skyhöga 24 procent, för ungdomar är läget om möjligt ännu värre: 54 procent av Spaniens ungdomar är arbetslösa. I 1,7 miljoner spanska familjer är båda föräldrar arbetslösa. Dessa siffror visar effekterna av EU:s, IMF:s och den spanska regeringens försök att motverka den kris som råder i hela euroområdet genom att lämpa över kostnaden för krisen på arbetarklassen.
Spaniens ekonomi är i kris. Spaniens statsskuld uppgick efter första kvartalet 2012 till 72,1 procent av BNP. Detta innebär en ökning från drygt 62 procent på ett år. Spanska regeringen uppskattar att skulden vid årets slut kommer att ha ökat till 79,8 procent. Detta förutsatt att Spanien inte lånar ut mer pengar till banker i kris, något som antas kommer hända. Ratinginstitutet Moodys, som uppskattar nationers ekonomiska situation och betygsätter deras kreditvärdighet, uppskattar att Spanien efter nödlön till banker under 2012 kommer att ha en statsskuld motsvarande 90 procent av BNP vid årets slut, och med ytterligare ökningar att vänta.
Ytterligare exempel på den dåliga ekonomin kan hittas inom aktiemarknaden. Den 20 juli sjönk den spanska aktiemarknaden med totalt 5,8 procent. För banksektorn var tillbakagången ännu högre – 7,3 procent. Detta trots det enorma åtstramningspaket på 65 miljarder euro, som delvis genomdrevs för att ”lugna marknaderna”. Effekten var alltså den rakt motsatta, och läget förvärras dag för dag. Den 23 juli föll aktiehandeln med ytterligare 5 procent.
Spaniens ekonomi är under ett enormt tryck. Kostnaden för statsskulden beräknas under 2013 nå 38 miljarder euro, vilket är 9 miljarder mer än under 2012. Dessa siffror är ytterst låga, försiktiga uppskattningar, som möjligtvis kan hålla om inte läget förvärras ytterligare. Som vi tidigare har sett, i bland annat Grekland och Portugal, är chansen stor att läget faktiskt förvärras, och vi kan då vänta oss en mycket större siffra än 38 miljarder euro.
För att finansiera kostnaden för statsskulden är ytterligare åtstramningspaket att vänta. Men detta kommer knappast att räcka. Vad som antagligen kommer att ske är att Spanien kommer att tvingas be om utökad finansiell hjälp från EU i form av en så kallad bailout. Kortfattat kan en bailout sägas innefatta skuldavskrivning och nödlån. Värdet på denna bailout uppskattas uppgå till mellan 300-500 miljarder euro. Anledningen till denna otroligt höga summa är att Spanien är en så pass stor ekonomi. Det är Europas femte, och eurozonens fjärde, största ekonomi. En bailout för Spanien kan därför inte jämföras med en bailout för exempelvis Grekland, som är en förhållandevis liten ekonomi med plats 15 bland 29 medlemsstater i EU.
För att gå med på denna bailout, och för att säkerställa återbetalning av åtminstone delar av Spaniens utlandsskuld, kommer borgenärerna, medlemsländer i EU och Eurozonen, kräva enorma nedskärningar och åtstramningar i Spanien. Dessa kommer, precis som de åtstramningspaket som redan genomförts, att bestå av öppna attacker mot arbetarklassen, då inte minst genom nedskärningar inom den offentliga sektorn. Vi kan vänta oss en ökad arbetslöshet när anställningar försvinner på grund av nedskärningar, samt hårdare beskattning av folket, med försämrad privatekonomi för arbetarklassen som följd. Detta kommer oundvikligen att leda till en minskad konsumtionstakt – folk kommer helt enkelt inte ha råd att handla – något som kommer att försämra det ekonomiska läget för Spanien ytterligare. Sällan har begreppet ”ond spiral” känts mer passande. Nödlån, bailouts, åtstramningar – inget av detta gör något åt krisen, det skjuter endast problemet framåt i tiden. När det väl kommer till den tidpunkt när inga fler inomkapitalistiska åtgärder finns kvar så kommer problemet ha växt sig så stort att Spanien kommer att gå i konkurs, med fruktansvärda efterverkningar i Spanien, Europa och runt om världen.
Folkets svar
Responsen från det spanska folket på åtstramningarna och nedskärningarna har varit enorm – miljontals spanska ungdomar och arbetare har i demonstrationer och strejker tydligt visat sitt missnöje med den ekonomiska politiken. Torg har ockuperats av den spontana massrörelsen los indignados, inspirerat av den arabiska våren och rörelsen på bland annat Tahir-torget. Anledningen till det spanska folkets indignation är att det är de som får stå för notan för en kris som är skapad av kapitalisterna.
För att kunna betala de enorma skulder som Spanien har dragit på sig, i samband med försöken att rädda privatägda bankers och riskkapitalisters vinster, har enorma nedskärningar drivits igenom. Nedskärningarna har kommit i form av en ren slakt av offentlig sektor – offentliganställdas löner och arbetslöshetsersättningen har sänkts, men man har också infört en hårdare beskattning av relativt lågavlönade.
Kolgruvestrejken
Ytterligare en metod som staten har tagit till är att kapa det statliga stödet till den spanska gruvindustrin med 63 procent. Detta innebar att 2.000 gruvarbetare blev arbetslösa i ett slag, och att ytterligare 30.000 jobb är hotade. Svaret från arbetarna i de drabbade kolgruvorna lät inte vänta på sig. 8.000 arbetare bröt ut i strejk i slutet av maj i protest mot nedskärningspolitiken som hotade att ta ifrån dem deras levebröd. Ungefär 200 av dessa strejkande kolgruvearbetare bestämde sig för att tåga från sina hemregioner i norra och nordöstra Spanien till Madrid – en marsch på 400 kilometer som tog 18 dagar. Väl i Madrid, kvällen den 10 juli, möttes kolgruvearbetarna av enorma folkmassor; antalet varierar beroende på källa, men helt säkert var det hundratusentals människor (siffror från fackföreningen för kolgruvearbetarna uppgår till en halv miljon) som mötte upp kolgruvearbetarna på torget Puerta del Sol. Det finns en viktig symbolik i valet av slutmål för tåget: Puerta del Sol var just det torg som under det senaste året har fyllts av los indignados. Men medan los indignados-rörelsen mestadels bestod av studenter och ungdomar så fylldes torget nu till största del av arbetare.
En revolutionär stämning
Tiotusentals människor sjöng internationalen och viftade med den röda fanan. Slagorden som hördes mest var Si, se puede (Ja, vi kan) och ¡Viva la lucha obrera! (länge leve arbetarklassens kamp). Denna solidariska handling med kolgruvearbetarna står i stark kontrast mot det bemötande som de har fått i borgerlig media där de strejkande arbetarna har kallats terrorister och våldsamma extremister. Det har rapporterats om kolgruvearbetares höga löner och tidiga pensioner samt andra förmåner. Naturligtvis är detta inget annat än illvilliga rykten spridda av borgerlig media för att underminera arbetarklassens kamp. Denna taktik används även i svensk borgerlig media – alla har vi hört om hur grekiska arbetare inte betalar skatt, går i pension i femtioårsåldern och lyfter enorma löner. Detta är en taktik som sår split bland arbetare, både nationellt och internationellt. Nu har dock vinden vänt, åtminstone i Spanien. Arbetare, statliga tjänstemän, studenter och ungdomar visar tydligt sin solidaritet med de strejkande gruvarbetarna. Anledningen till detta är enkel – känslan av samhörighet. Vanliga spanska medborgare kan relaterara till den ilska och frustration som driver kolgruvearbetarna, och de inspireras av deras exempel.
Brister i fackens ledning
Kolgruvearbetarna visar den handlingskraft som saknas i de passiva fackförbunden. Kolgruvearbetarna visar att det enda alternativet under rådande omständigheter är kamp. Åtstramningspaketen avlöser varandra, nedskärningarna likaså. Attackerna mot arbetarklassen haglar – bankerna får enorma summor skattepengar i statligt stöd samtidigt som vanliga familjer vräks från sina hem. Arbetarklassen uppmanas att göra uppoffringar medan de rika fortsätter att vältra sig i överflöd – allt med statens goda minne. Detta har byggt upp en ilska hos det spanska folket i över ett års tid, och nu börjar denna ilska gå över i handling. Fackföreningsledningarna för CCOO (Spaniens största fackförbund, med rötter i kommunistpartiet) och UGT (ett av de största fackförbunden, med rötter i socialistpartiet) ledde en lyckad generalstrejk i mars, men har misslyckats med att leda kampen vidare. Kolgruvearbetarnas exempel visar att arbetare själva måste ta tjuren vid hornen och inte vänta på att fackföreningsledare ska erbjuda alternativ.
Solidaritetsrörelsen med kolgruvearbetarna har inte heller någon facklig anknytning – ännu ett tydligt misslyckande från fackföreningsledarna att ta vara på kampviljan hos sina medlemmar. För att ta kampen vidare till nästa steg krävs en tydlig organisering från fackens sida. Facken har strejkkassor och verktygen för att organisera kampen, men verkar sakna viljan och perspektiven. Det är i slutändan upp till fackens medlemmar att ställa krav på ledningen för handling. Det är absolut nödvändigt att fackföreningarna tar sitt historiska ansvar och leder arbetarklassens kamp framåt.
Fler nedskärningar – massiva folkliga protester
Ett tecken på hur inspirerande andras kampvilja kan vara, är den enorma reaktion som följde beskedet om de senaste åtstramingsåtgärderna som röstades igenom i det spanska parlamentet. Detta nedskärningspaket, som ska spara 65 miljarder euro, slår extremt hårt mot spanska offentliga tjänstemän – bland annat poliser, brandmän, militärer, sjukhuspersonal, universitetsanställda med flera. Svaret kom snabbt: tusentals offentligt anställda lämnade sina arbetsplatser och startade en spontan våg av demonstrationer som nådde sin höjdpunkt den 19 juli. I Madrid uppskattar fackföreningsrepresentanter att 800.000 demonstrerade, i Barcelona 400.000. Totalt demonstrerades det i över 80 spanska städer, och miljontals människor deltog. Med kolgruvearbetarnas exempel färskt i minne tog folket till gatorna i Madrid och andra spanska städer för att visa sitt missnöje. I fronten för många av dessa demonstrationer har Madrids brandmän stått. De visade sin kampvilja redan när kolgruvearbetarna nådde Madrid den 10 juli, genom att bereda väg för dem genom avspärrningar och folkmassor.
Polisen visar solidaritet med arbetarna
Liksom andra offentliganställda har också poliser demonstrerat spontant på Madrids gator. Poliser iklädda t-shirts med trycket los indignados, viftande med spanska flaggor med en mycket talande text skriven över symbolen för monarkin – för att tjäna folket, inte bankirerna! Polisernas demonstationer har naturligtvis inte varit sanktionerade, och därför illegala. Detta har lett till situationer när demonstrerande poliser försökt övertala sina tjänstgörande kollegor att byta sida och förenas med demonstranterna på andra sidan avspärrningarna. Under en examensceremoni för nya poliser i Barcelona, den 20 juli, vände de nyutexaminerade ryggen åt polismyndighetens representanter och applåderade istället strejkande offentligt anställda. Uniformerade poliser har deltagit i demonstrationer på flera håll i landet.
Detta är en mycket intressant utveckling av situationen i Spanien. Polisen, som traditionellt är ett verktyg för att upprätthålla status quo i samhället, ses nu sida vid sida med vanliga medborgare som snarare vill rubba maktbalansen. Även militären har i uttalanden fördömt nedskärningarna och hotat att gå vidare till demonstrationer och protester. Detta är en liknande utveckling som den vid Tahir-torget i Kairo, när militären ställde sig på folkets sida mot regimen. Så långt har det ännu inte gått i Spanien, men både polis och militär, borgarklassens yttersta försvarslinje, visar tydligt att de inte kommer att stå upp och slåss mot folket för att skydda kapitalisternas tillgångar.
Demonstrationerna visar inga tecken på att avta, de som deltog i de enorma demonstrationerna 19 juli uppvisar en målmedvetenhet och en tydlig förståelse av att den enda vägen framåt i detta läge är organiserad masskamp. De poliser som inte har anslutit sig till demonstranterna möter hårt motstånd. Brandmännen framförallt visar ingen rädsla för polisens övervåld, utan använder sina fordon för att bryta igenom avspärrningar och slåss mot polisen. Polisen har svarat med extremt våld, även mot åskådare. Detta visar att staten fortfarande har våldsamma verktyg till sitt förfogande, och de tvekar inte att använda dem.
Vänstern går framåt
Partiet Izquierda Unida, den förenade vänstern (IU), har i opinionsundersökningar gått från 6,9 procent av rösterna i november 2011 till 13,2 procent vid den senaste undersökningen i juli. Detta är ett tydligt tecken på att många söker ett alternativ till den rådande politiken. Dessa människor har dragit slutsatsen att den politik som förs idag, av regerande partier, inte kan lösa de problem som har skapats av en kapitalistisk politik. Problemet med IU är att de saknar ett tydligt program. IU är från början en blandning av olika partier på den spanska vänsterflanken, som förenades av sitt motstånd mot Spaniens medlemskap i NATO. Nu måste IU visa vägen för de människor som ser dem som ett alternativ. IU måste formulera ett program som tydligt visar på ett alternativ till kapitalismen och alla de kriser som den skapar. Folket har gång på gång visat sig törsta efter sådan politik, och drar redan revolutionära slutsatser. IU måste nu leda dessa människor in på en tydlig väg ut ur det rådande kaoset och mot ett socialistiskt alternativ.
Kraven som IU borde föra fram är bland annat omedelbart stopp av understöd till privatägda banker och stora företag. Istället måste dessa sättas under arbetarnas kontroll. Expropriering av skuldtyngda banker och företag är ett måste för att ge folket kontroll över sin situation. Detta är dock krav som endast kommer att möjliggöras när IU eller ett annat socialistiskt parti har tagit kontrollen över staten. Innan dess måste massiva stridsåtgärdes tas till. Generalstrejker måste utlysas, gällande alla lönearbetare i Spanien. En tydlig signal måste skickas till borgarklassen och styrande politiker: vi, arbetare och offentliga tjänstemän, tänker inte betala för en kris som ni har skapat. Vi tänker inte tyst stå och se på när ni, kapitalister och borgerliga politiker, våldför sig på oss, arbetare, tjänstemän, studenter och unga, för att betala notan för kapitalismens rovdrift på samhället. Endast genom organiserad arbetarklasskamp kan det spanska folket gå framåt.