Det som är bra med Coppolas senaste film – hans magnum opus – är att han faktiskt vill säga något. Det som är sämre är vad han säger…
”When does an empire die? Does it collapse in one terrible moment? No, no… But there comes a time when its people no longer believe in it.”
Fundi Romaine, spelad av Laurence Fishburne
Coppolas senaste film, Megalopolis, är inte lätt att beskriva i några få meningar. Den har fullkomligt splittrat biopubliken och recensenter, och beskrivs som allt från “a terrible trainwreck”, “painfully dull, self-indulgent, pretentious, incoherent mess of a movie”, till “a sprawling epic” och så vidare.
En sak är säker: Om du går och ser den (och jag säger inte att du ska det) kommer du inte att få se en typisk Hollywood-film. Detta är varken en remake, prequel eller sequel, som fyller biosalongerna världen över idag. Det här är Coppolas film från början till slut, och han har finansierat den själv med 120 miljoner dollar (genom att sälja några av sina vingårdar). Om du lämnar biografen besviken är det på Coppola, ingen annan.
Filmen är ambitiös och visuellt imponerande med storslagna scener som kombinerar vackra kostymer, koreografi och imponerande scenografi. Ibland känns den nästan teatralisk, som en blandning mellan teater och film. Karaktärerna framför ofta långa monologer som känns riktade mot publiken snarare än andra karaktärer, vilket ger en känsla av att de står på en scen.
Historien utspelar sig i en futuristisk version av New York City, kallad Nya Rom. Huvudpersonen Cesar (spelad av Adam Driver) är en arkitekt som lever i ett samhälle på randen till kollaps. Vi ser extrema tecken på dekadens, girighet och upplopp på gatorna. Att Coppola vill säga något om samtiden är uppenbart: analogin skriver publiken på näsan. Vi förstår alla att han varnar för samhällskollaps, högerextremism och fascism. Enligt honom behövs det en ny vision för att rädda samhället.
Coppola kan uppenbarligen se kapitalismens kris, Nya Roms förfall, men hans inskränkt småborgerliga synsätt skiner ständigt igenom. Massorna – arbetarklassen – framställs som okunniga får eller blodtörstiga galningar. I ena stunden gör de upplopp och i nästa följer de den Trump-lika Clodio (spelad av Shia LaBeouf). För huvudpersonerna är massorna mest ett problem som behöver kontrolleras. Den enda lösningen som presenteras är Cesars – den missförstådda geniala arkitektens – utopi: Megalopolis.
Men om filmen verkligen är en analogi för vårt samhälle idag, vem är det som ska bygga detta utopiska samhälle? Vi kan så klart fylla det med vårt eget innehåll och svara att det är arbetarklassen, inte Adam Driver, som kommer göra det efter att man har tagit makten, men av filmen att döma är det knappast vad Coppola har i åtanke. Han verkar snarare föreställa sig att en liberal visionär eller konstnär ska rädda kapitalismen. Jag önskar att jag kunde säga att filmen faller på mållinjen, men sanningen är att den faller ganska långt innan dess.
Men som sagt: Detta är ingen typisk Hollywood-film. Det är inte heller en navelskådande, nostalgisk film à la The Fabelmans, Once Upon A Time in Hollywood, Licorice Pizza eller Babylon. Det är tydligt att Coppola försöker säga något om samtiden. Problemet är bara att det han har att säga faller platt.