Majoriteten av svensk media ägs i dag av två jättelika företag som dominerar medielandskapet fullständigt: Schibsted och Bonnier. Ofta får vi höra att vi ska använda oss av en mångfald av källor för att få korrekt och nyanserad fakta, gärna flera olika dagstidningar för att få med flera perspektiv. Men hur mycket skiljer sig dessa perspektiv egentligen åt?
Schibsted-koncernen – med över 6 900 anställda och en omsättning på 15,12 miljarder NOK – äger bland annat Aftonbladet och SvD. Men detta bleknar i jämförelse med det massiva Bonnier, som kontrollerar DN, Expressen, Kvällsposten, Sydsvenskan, Dagens Industri, TV4 – och en mängd andra tidskrifter, magasin och TV-kanaler. Deras omsättning ligger på 26,4 miljarder SEK.
I november tvingades Bolivias demokratiskt valda president Evo Morales avgå i en statskupp: ”en stor stund för demokratin”, enligt Donald Trump. DN upprepar samma budskap, och 13 november återgav de till och med okritiskt USA-ledda OAS påstående att det varit Evo Morales som utfört en statskupp! I SvD uttrycktes visserligen oro över att militären tagit över, men urinvånarnas och arbetarnas protester viftades bort med ord om ”våldsamheter” från ”partikamrater” och ”Moralesanhängare”.
När det USA-stödda försöket till statskupp mot president Maduro i Venezuela genomfördes i våras såg vi samma sak. Medierna accepterade okritiskt den självutnämnde högerpresidenten Guaidó. Skräckartiklar om den ”socialistiska” krisen varvades med vädjanden från Guaidó om intervention från imperialistmakterna. Expressen spred förfalskad information om att Maduroregeringen brände matleveranser under kuppen, utan att göra rättelser när det avslöjats att oppositionen var ansvarig.
Vad gäller valet i Storbritannien, återgav SvD den 6 november Boris Johnsons liknelse mellan Corbyn och Stalin, att säkerhetstjänsten ser Corbyn som en ”säkerhetsrisk”, och så vidare. På ledarplats raljerar DN:s Gunnar Jonsson om hur Corbyns ”världsbild” tydligen formas av ”hans avsky för Israel och ’USA-imperialismen'”. I Sydsvenskan försöker huvudledaren frammana förskräckelse med ”förstatligande av privatskolor, en satsning på den omstridda statliga sjukvårdskolossen NHS, höjda anslag till skolorna och (…) en grön industriell revolution”.
Att personer som vill ta strid för arbetarna och de fattiga kommer till makten i demokratiska val, verkar för omöjligt för att vara sant för de borgerliga tidningarna. Och ju närmare det kommer den svenska borgarklassens intressen, desto hårdare blir orden. Arbetare tas helst inte upp alls, förutom när de lyfts fram som en grupp det är synd om – eller som bortskämda ”lyxstrejkare” i hamnarbetarnas fall; eller som en formlös arg massa som utnyttjas av ”vänsterpopulister” och hotar det borgerliga samhället.
Borgarklassen har helt andra förutsättningar för att få sina synpunkter hörda än vad vanliga arbetare har. Men det gäller inte bara kapitalisterna som direkt äger storföretag och banker, eller medier. Det gäller även politiker och högt uppsatta tjänstemän, som själva har privilegier som gör att de har ett direkt intresse av att bibehålla kapitalismen. Dessa personer med maktpositioner ses som ”experter” – vars åsikter är fakta – medan vanliga arbetares och fattigas åsikter är subjektiva eller rena dumheter. Som Marx förklarade, är de dominerande idéerna i varje klassamhälle den härskande klassens idéer.
Historiskt sett har den enda motvikten till den borgerliga pressen och dess vinklade rapportering varit arbetarklassens självständiga press som alltid varit en viktig del av arbetarrörelsen. Den arbetarpress som i dag existerar är dock bara en skugga av sitt forna jag. Den vridning åt höger som arbetarklassens ledare gjort, innebär att många av de idéer som uttrycks inte skiljer sig på något avgörande sätt från den borgerliga pressens.
Det verkliga alternativet till det borgerliga nyhetsmonopolet är en självständig, revolutionär press, oberoende av privata aktörer eller av den borgerliga staten. Bara en sådan press kan avslöja de lögner som borgarklassens organ vräker ur sig i klasskampen.
Till skillnad från under kapitalismen så är ett fritt flöde av information en absolut nödvändighet för ett socialistiskt samhälle. För att helt bryta borgarklassens strypgrepp på information behöver vi därför bygga den revolutionära marxismens styrkor, i förberedelse för en socialistisk revolution.