Den 11 november valdes den korrupta och reaktionära ranchägaren Merino till president i Peru. Bara fem dagar senare ledde ett massuppror mot korruption till hans avgång.
Enligt en rapport från det amerikanska justitiedepartementet förlorar Latinamerika mer än 140 miljarder dollar, eller 3 procent av BNP, till följd av korruption varje år. Samtliga Perus senaste sex presidenter har anklagats eller dömts för korruption. Den senaste i raden var Martin Vizcarra som avsattes av parlamentet den 9 november.
Men parlamentet är lika goda kålsupare – hela 50 procent av parlamentet står just nu under utredning för korruption. Som efterträdare till Vizcarra valde parlamentet den lika korrupta Merino, en ranchägare med kopplingar till gruvindustrin och den mest reaktionära delen av den peruanska borgerligheten. Målet var att ta fokus från sin egen korruption, vinna nästa års val och förbereda en rad attacker mot arbetarklassen.
Den 12 november gick tiotusentals i Lima och ytterligare tiotusentals i resten av landet ut i en stor nationell demonstration mot President Merino, som anses helt illegitim eftersom han inte valdes på demokratisk väg. Massrörelsen är ett uttryck för den kokande ilskan underifrån. Peru har drabbats hårt av pandemin, med en av de högsta dödstalen per invånare i världen, samtidigt som staten försöker stimulera ekonomin genom lönesänkningar, varsel, inskränkningar av arbetares rättigheter, förlängning av arbetstiden, med mera.
Inom bara fem dagar tvingade massorna Merino att avgå. Den härskande klassen i Peru valde då Francisco Sagasti till president i ett försök att ta udden av rörelsen och öka legitimiteten för den korrupta borgerliga staten. Men att bara byta ut olika politiker kommer inte att lösa massornas problem. Problemet är kapitalismen.
Fyrtio superrika familjer kontrollerar Perus ekonomi och politik. Det enda sättet att bryta korruptionen är att bryta deras makt genom att expropriera deras egendomar. För att möjliggöra detta måste rörelsen organisera sig och sammankalla en nationalförsamling med representanter för folket: arbetare, fackföreningar, kvinnoorganisationer, studenter, hemmafruar, fattigbönder och så vidare och göra en plan för kampen – inklusive att svepa undan alla ruttna i det borgerliga samhällets institutioner i en storstrejk som kan sätta arbetarna till makten.
På bara en vecka har massorna i Peru visat sitt mod, sin kampvilja och sin makt, på samma sätt som massorna i Chile och Ecuador gjorde förra året. Beväpnade med ett revolutionärt ledarskap och ett tydligt socialistiskt program, skulle de vara ostoppbara.
- Varken Vizcarra, Merino, eller kongressens skurkar – ut med allihopa!
- För en storstrejk och en nationalförsamling av arbetare
- För en arbetarregering