Den 11 september – Kataloniens nationaldag – var det stora massprotester och massmöten för rätten till katalanskt självbestämmande och mot att den spanska regeringen förbjudit den folkomröstning om självständighet som planeras äga rum den 1 oktober.
På morgonen hölls flera möten av en rad olika politiska partier. På eftermiddagen genomfördes en enorm demonstration för självständighet som enligt polisen hade över en miljon deltagare. Under kvällen höll vänsterradikala Candidatura d’Unitat Popular (CUP) ett massmöte under parollen ”självbestämmande: självständighet, socialism, feminism”.
Denna kampdag ägde rum bara några dagar efter att författningsdomstolen har förbjudit den kommande folkomröstningen om självständighet. Den nationella spanska poliskåren Guardia Civil, en militär styrka som som utför polisarbete, har därefter genomfört razzior mot media och företag som sägs ha hjälpt till i förberedelserna för omröstningen. De spanska medierna har också piskat upp en hysterisk stämning mot den katalanska regeringen. Den spanska regeringen och dess medhjälpare, domarkåren och polisen, har slängt ur sig alla möjliga typer av hot. De har hotat att stänga av elen till vallokalerna, att stänga ner media och hemsidor som förespråkar omröstningen och att bötfälla eller åtala frivilliga som hjälper till med organiserandet av valet. Hittills de hotat över 700 borgmästare som har tillåtit förberedelser för omröstningen med att arresteras, kampanjmaterial (bland annat affischer och valsedlar) har beslagtagits, de har förbjudit officiella uttalanden om omröstningen samt spridandet av sådan information och folkomröstningens officiella hemsida har stängts ned. Guardia Civil har också skickats in för att ockupera bland annat statliga byggnader och har arresterat ett flertal ministrar och tjänstemän, de har tagit kontroll över den katalanska regeringens finanser med mera.
Det är inte bara i Katalonien som repressionen har ökat. Ett möte för rätten till självbestämmande i Madrid förbjöds av en högerdomare efter utpressning från det konservativa Partido Popular (PP) i Madrid, och bröts senare upp av av polisen.
Det är värt att notera att den spanska regeringen har EU och imperialistmakterna bakom sig. EU:s representanter har gång på gång förklarat att de står för ”lagenlighet”; med andra ord ställer de sig bakom Guardia Civils razzior, sanktionerna och arresteringarna av frivilliga och borgmästare och beslagtagandet av valsedlarna. Stämningen är förståeligt nog mycket spänd. Den spanska statsapparatens förtryckande och anti-demokratiska karaktär och dess francoistiska kärna, och mer generellt sett den borgerliga demokratins narrspel, avslöjas nu inför miljoner människor. Den katalanska frågan kan helt uppenbart inte lösas inom den spanska borgerliga statens ramar.
Självständighetsrörelsen är klassöverskridande och heterogen, men leds i nuläget av cyniska småborgerliga politiker med den högervridna Carles Puigdemont i spetsen. Den katalanska regeringens väljarbas och dess gräsrotsaktivister är till stor del småstadsmänniskor från medelklassen, vilka utgör en minst sagt instabil grund för en lyckad kamp mot den spanska staten. I den huvudsakliga demonstrationen den 11 september fanns det talande nog inte bara ett hav av katalanska flaggor, utan det kryllade också av EU-flaggor. Men samtidigt, trots illusionerna, fördomarna och förvirringen, trots närvaron av bakåtsträvande, trångsynta attityder hos vissa lager av befolkningen, är detta en massrörelse som lutar åt vänster som strävar efter att skapa någon typ av socialt progressiv katalansk republik som en reaktion mot det gamla Spaniens ruttenhet, i uppslutning bakom Esquerra Republicana de Catalunya, den katalanska republikanska vänstern (ERC) som är självständighetsrörelsens största parti.
Samtidigt har vi den tendens som CUP representerar, som tilltalar stora delar av ungdomen (medan de flesta på Podemos och den stora demonstrationen var runt 50 eller till och med 60 år gamla måste de flesta på CUP:s massmöte varit runt 22) och står mycket längre till vänster, åtminstone i ord, än någon annan än politisk kraft i Spanien. Huvudtalaren den 11 september, den eldigt agitatoriska ledamoten av det katalanska parlamentet Anna Gabriel, inledde med Marx citatet ”arbetarklassen har inget fosterland…” och pratade om behovet av att kombinera självständighetskampen med kampen för socialism. Gabriel bekräftade även att ett sant självbestämmande inte går att uppnå inom kapitalismen och talade om behovet av att vinna över arbetarklassen till ett antikapitalistiskt program. Hon kritiserade öppet den egna organisationen för att man ställt sig bakom den katalanska regeringens budget, och kritiserade Podemos för att de inte konsekvent stöttat kampen för självbestämmande. Gabriel uppmanade även Podemos generalsekreterare Pablo Iglesias att ta vara på möjligheten att utdela ett slag mot PP regeringen och den francoistiska statsapparaten. Mötet avslutades med att de cirka 12 000 deltagarna sjöng Internationalen – en mäktig upplevelse och en tydlig markering.
Om sanningen ska fram har den spanska vänstern, och framförallt Podemos, tyvärr hjälpt till att stärka de borgerliga katalanska nationalisterna. Genom att vägra stödja en folkomröstning på katalanskt initiativ har de gett ERC och i förlängningen CUP en ursäkt att ingå i ett klassöverskridande samarbete med det reaktionära PDeCAT – ett block som av förklarliga skäl har stött bort en viktig del av den katalanska arbetarklassen. Arbetarna hade kunnat vinnas över till kampen för Kataloniens demokratiska rättigheter om kampen hade getts en progressiv klasskaraktär med kamp mot nedskärningar, korruption, ojämlikhet och för sociala rättvisa – en kamp där bildandet av en katalansk republik ses som första steget i bildandet av en spansk republik. Detta synsätt har även skapat bitter debatt inom Podemos, där den katalanska sektionen som stödjer folkomröstningen hamnat i konflikt med det nationella ledarskapet och Barcelonas vänsterborgmästare Ada Colau. På morgonen den 11 september anordnade de separata demonstrationer i olika delar av staden, och ordföranden för Podemos katalanska sektion kritiserade det nationella ledarskapet för deras ”pinsamma” kapitulation efter att först ha lovat att erbjuda en djärv, demokratisk lösning på den katalanska frågan.
Självständighetsrörelsen har otvivelaktigt ett demagogiskt, egoistiskt och fegt ledarskap, som i stor utsträckning baserar sig på småborgerligheten och massorna i de mindre samhällena. Men den nuvarande situationen har stor revolutionär potential. Miljontals människor är trots allt fast beslutna att rösta om relationen till Spanien, och den katalanska regeringen har beslutat om folkomröstning. Detta sätter dem på kollisionskurs med den brutala spanska statsapparaten. Det är dock inte omöjligt att det nationalistiska blocket backar ur innan kampen har börjat på allvar, och att folkomröstningen därför inte genomförs. Men då ska också nämnas att PDeCAT, som historiskt sett varit de katalanska kapitalisternas parti, i allt högre utsträckning stödjer sig på den radikaliserade småborgerligheten. Dess ledning bryr sig främst om sin egen politiska överlevnad och har därför gått längre än vi hade kunnat föreställa oss.
Om folkomröstningen alls genomförs, och under vilka förhållanden, kommer i slutändan att bero å ena sidan hur stor repressionen från den spanska staten blir (och de subtilare påtryckningarna från de katalanska kapitalisterna), och å andra sidan på hur stor massmobiliseriseringen blir för självständighet. Detta i sin tur beror på den spanska statens provokationer och den politiska attraktionskraften hos självständighetsrörelsens ledarskap samt vilken retorik de omges av. Den katalanska regeringen har slugt nog gjort kampen för en republik till sin huvudparoll och därmed gett rörelsen en mer progressiv dragningskraft. Men i slutändan, om det osannolika scenariot inträffar att folkomröstningen verkligen genomförs, och självständigheten segrar, skulle utbrytningen innebära en stenhård kamp med den spanska statsapparaten. Att en borgare som Carles Puigdemont skulle gå så långt är dock mycket svårt att föreställa sig.
Sättet att lösa situationen, att ge omröstningen en katalansk massbas, vinna medhåll ifrån resten av Spanien och försäkra sig om att processen går hela vägen (det vill säga med revolutionära medel) är genom enighet inom vänstern, mellan Podemos och dess allierade, CUP och ERC, med den radikala utgångspunkten att göra en progressiv katalansk republik till en språngbräda för en revolution i hela Spanien. För att detta ska bli möjligt måste Podemos släppa sitt förtroende för legaliteten hos den spanska staten och den borgerliga demokratin, och villkorslöst ställa sig bakom självbestämmandet. Det är också nödvändigt att ERC och CUP överger sin tilltro till det borgerliga PDeCAT och överger idén om ”patriotiskt” klassamarbete.