Sedan den 28 april har massorna i Colombia trotsat tårgas, kravallpolis och militär i kamp mot den hatade presidenten Ivan Duque. Varken eftergifter från regeringen, det brutala våldet, eller den tredje vågen av pandemin har kunnat stoppa massorna från att kräva ”ned med Duque!”
Rörelsen startade som en protest mot Duques planerade skattereform, som innehöll skattehöjningar på totalt 83 miljarder kronor på bland annat basvaror och bensin. Detta hade varit ett hårt slag mot landets arbetare och fattiga som redan drabbats hårt av pandemin och Duques nedskärningspolitik sedan presidentvalet 2018.
Skattereformen var ett tydligt försök att få arbetarklassen och medelklassen att betala för den ekonomiska krisen i landet, som tyngs av växande budgetunderskott och massiva utlandsskulder motsvarande 51,8 procent av BNP.
Landets fackföreningar och Nationella strejkkommittén kallade därför till en nationell strejk den 28 april som fick ett massivt gensvar. Redan första dagen bröt protester ut i 23 städer med hundratusentals deltagare.
I hopp om att sätta stopp för proteströrelsen svarade regeringen omedelbart med ett brutalt våld där man satte in armén, polisen och den ökända nationella kravallpolisen ESMAD. Sida vid sida med regeringen står överklassen som bildat medborgargarden som attackerat demonstranter med urskillningslöst våld. Under de första tre veckornas protester ledde detta våld till att 51 personer miste livet, varav 43 mördats av polisen. Utöver detta har tusentals skadats av polisens våld och 18 fall av sexuella övergrepp från poliser har rapporterats.
Detta är gamla beprövade metoder från den colombianska härskande klassen och staten, som är känd för sin brutalitet mot all form av opposition. Länge fungerade det också för att avskräcka från klasskamp. Det fruktansvärda våld som den före detta presidenten Uribe (kallad slaktaren), som regerade mellan 2002-2010 och som fortfarande är den som drar i alla trådarna bakom kulisserna, satte in för att krossa Farc-gerillan höll tillbaka klasskampen. Men det fungerar inte längre. Massorna i Colombia har fått nog och inget våld har kunnat stoppa rörelsen från att fortsätta.
Det är tydligt att Colombias härskande klass inte längre kan styra som förr. Att vänsterkandidaten Gustavo Petro fick 42 procent i presidentvalet 2018 mot Ivan Duques 54 procent var redan det ett tecken på att massorna fått nog av den colombianska högerns terror. Därefter såg vi den nationella strejkrörelsen i november 2019 följt av massprotesterna mot polisvåld i september förra året efter att polisen mördat juristen och taxichauffören Jorge Humberto Ordoñez.
Men det var bara föraningar av den nuvarande massrörelsen som antagit karaktären av ett revolutionärt nationellt uppror, som tvingat regeringen på reträtt. Redan efter några dagar drog regeringen tillbaka skattereformen och därefter har två ministrar tvingats avgå, bland annat den hatade finansministern Carrasquilla som låg bakom skattereformen. Landets härskande skikt är splittrat där vissa nu för fram idéer om att man enbart borde höja skatterna för de rika, i hopp om att fler eftergifter skulle sätta stopp för kampen. Splittringar inom militären har också observerats, där en del soldater gått över på massornas sida och vägrat utföra order från sina officerare.
Men massrörelsen handlar inte längre, om det någonsin gjorde det, bara om skattereformen. En rad olika krav har förts fram under kampens gång: avskaffandet av hälsovårdsreformen från 2010, fängslandet av Carrasquilla, upplösningen av ESMAD och inte minst: att presidenten Duque ska avgå. Massorna har också blivit mer och mer organiserade, två försvarsorganisationer har bildats: Primera Línea (första linjen) av ungdomen och ursprungsbefolkningens garde.
Men denna organisering är inte nog. Massorna kommer inte orka vara på gatorna hur länge som helst. Arbetarrörelsen har lyst med sin frånvaro som låtit arbetarklassen och ungdomarna bedriva kampen helt på egen hand. Redan efter den första dagens protester uppmanade fackföreningarna och Nationella strejkkommitéen massorna att återvända hem med pandemin som ursäkt. Den första maj kallade de till ett onlinemöte i stället. Massorna ignorerade dem dock och fortsatte protesterna. När det blev tydligt att rörelsen på intet sätt skulle avta verkade fackföreningarna och Nationella strejkkommitéen återigen vilja vara en del av rörelsen – men då främst för att förhandla med regeringen om kompromisser.
Den främsta svagheten är bristen på en revolutionär arbetarrörelse som kan leda kampen till dess seger. Men för en verklig seger räcker det inte med att avsätta Duque eller att en vänsterpresident som Gustavo Petro kommer till makten. Både Venezuela och Bolivia visar att den latinamerikanska borgarklassen och imperialismen inte kan acceptera vänsterregeringar i Latinamerika. En bestående seger för de colombianska massorna kan bara åstadkommas om rörelsen siktar in sig på att avskaffa kapitalismen i Colombia som ett första steg mot en socialistisk federation i Latinamerika och i slutändan, i hela världen.