Den sjunde oktober föll domen mot det grekiska högerextrema partiet Gyllene gryning. Flera av partitopparna, däribland partiledaren Nikolaos Mihaloliakos, har nu dömts till 13 års fängelse för att ha drivit en kriminell organisation. Men det är inte den grekiska staten vi har att tacka för att ledarna för Gyllene gryning nu sitter bakom galler, utan masskampen.
Gyllene gryning bildades 1985 men det var först efter krisen 2008 som de kunde växa till ett större parti. I valet 2012 lyckades de med 7 procent ta sig in i parlamentet. Genom att hetsa mot invandrare och vänsteraktivister kunde de få en bas inom delar av medelklassen som ruinerats av krisen. De bildade chocktrupper som de använde för att terrorisera invandrare, arbetare och vänsteraktivister som kulminerade i ett flertal mord, bland annat på den antifascistiska rapparen Pavlos Fyssas 2013.
2015 blev de tredje största parti efter vänsterpartiet Syriza och högerpartiet Ny demokrati. Men i dag är partiet i spillror. Ledarna sitter i fängelse och i förra årets val lyckades de inte få några platser i parlamentet.
Men den grekiska staten hade aldrig lyft ett finger mot Gyllene gryning, om de inte tvingats till det. Bara några månader innan domstolen skulle fatta beslut om partiet rekommenderade åklagaren Adamantia Oikonomou att de skulle frikännas för några av de grövsta brotten.
Det har länge varit välkänt att Gyllene gryning haft ett utbrett stöd inom den grekiska poliskåren.
Ett exempel på vilken relation som rådde mellan polisen och Gyllene gryning är mordet på Pavlos Fyssas. Han mördades på öppen gata av en medlem i Gyllene gryning, Giorgos Roupakias, framför poliser som inte gjorde någonting för att stoppa mordet eller arrestera honom. När Roupakias till slut arresterades sa han till polisen ”Jag gjorde det, men berätta det inte för någon, jag är en av er”. Polisen frågade om han var polis varpå Roupakias svarade ”Nej. Jag är medlem i Gyllene gryning”.
Det som tvingat den grekiska staten att agera mot Gyllene gryning är den massiva kamp som bedrivits mot partiet. Massdemonstrationer, mobiliseringar för att driva ut dem ur bostadsområden och aktivister som tvingat dem att ge upp sina lokaler. Under denna press och med den enorma klasskamp som bedrivits i Grekland sedan 2011 (med över 40 generalstrejker, en rad massrörelser med mera), var staten tvungna att agera mot partiet för att inte riskera en revolution.
Låt oss komma ihåg att mordet på Pavlos Fyssas skedde under den mest intensiva perioden av klasskamp i Grekland, 2013-2015. Den grekiska borgarklassen ansåg det vara allt för riskabelt att låta Gyllene gryning härja fritt.
Detta visar de verkliga styrkeförhållandena i samhället. I åratal har många vänsteraktivister hävdat att fascismen är på frammarsch, att 30-talet håller på att återupprepa sig. Men då måste vi först och främst konstatera vad fascism är för något. Fascism är en våldsrörelse som terroriserar arbetarrörelsen och arbetare. Dess mål är att totalt krossa arbetarrörelsen genom att mörda dess aktivister och upplösa dess organisationer. Fascismen kan bara komma till makten om de lyckas få en sådan stor massbas att de kan krossa arbetarklassen. Det är ett vapen borgarklassen använder när de längre kan tolerera det minsta motstånd från arbetarklassen utan kräver dess totala underkastelse.
Detta var utan tvekan Gyllene grynings mål. Men de fick aldrig någon massbas. Som mest hade de 2000 medlemmar. Stödet i valen var passivt, de lyckades aldrig få till stånd några massdemonstrationer och deras chocktrupper var små.
Att de kunde göra en sådan stor skada ändå berodde på att den grekiska arbetarrörelsen inte tog sitt ansvar i att organisera ett självförsvar. Hade det grekiska kommunistpartiet KKE, vänsterpartiet Syriza och fackföreningsrörelsen upprättat ett organiserat självförsvar som skyddat deras aktivister, möten och bostadsområden hade de inte kunnat begå så många våldsbrott som de gjorde. Detta är en viktig lärdom både för Grekland, Sverige och hela världen.
Den verkliga fascismen, våldsgrupperna, är svaga men så länge kapitalismen existerar kommer också de existera. I Grekland har nya formationer redan uppstått som tagit Gyllene grynings plats. Enbart arbetarklassen har ett verkligt intresse av att bekämpa fascismen. Det är enbart våra egna styrkor som vi kan lita på i kampen mot fascismen. Inte staten, inte högern, inte kapitalisterna. Det är arbetarrörelsens ansvar att bedriva den masskamp och det självförsvar som behövs för att mota tillbaka fascismen. Och i slutändan måste vi eliminera det system som ger upphov till fascismen: kapitalismen.