Trots alla keynesianska experiment och den monetära stimulansen har Kina misslyckats med att undkomma den globala ekonomiska krisen. Under 2014 sjönk den ekonomiska tillväxten till 7,4 procent, vilket är den svagaste på 24 år. För första gången på 16 år låg tillväxten under regeringens årliga mål på 7,5 procent.
Den kinesiska regeringen har försökt att skyla över avmattningen i ekonomin genom att hänvisa till det som en ”ny normalitet i ekonomisk tillväxt”, där Kinas ”strukturanpassning går stadigt framåt”.
Men att kalla den reducerade tillväxttakten för någonting annat förändrar inte de kinesiska arbetarnas situation i grunden. De upplever avmattningen i form av nedläggningar av fabriker, släpande löneutbetalningar, långsammare tillväxt av minimilöner, och obetald social trygghet. Således har Kina upplevt flest arbetarstrejker och protester under det år som haft den svagaste tillväxten.
Enligt de uppgifter som samlats in av China Labour Bulletin, förekom 1378 arbetarstrejker och protester under 2014, vilket är mer än dubbelt så många som 2013 (656) och tre gånger så många som 2012 (382). Det skedde en dramatisk uppgång det sista kvartalet 2014, med 569 noterade strejker, vilket är en ökning från tidigare kvartal och nästan en fyrdubbling jämfört med samma period 2013.
Även om dessa siffror delvis speglar en ökning av rapporteringen av åtgärder av arbetarna själva – som använder billiga smartphones och sociala medier för att nå en bredare massa – så sker det helt klart en ökning av arbetarkamp och en skärpning av klassmotsättningarna. Detta återspeglas inte bara i den ständiga ökningen av strejker, men också i utbrottet av den största strejken i modern kinesisk historia, i Yue Yuens skofabriker, med mer än 40 000 deltagande arbetare i april förra året.
Även om Guangdongprovinsen i söder fortsätter att vara centrum för arbetarrörelsen i Kina, så står den bara för 22 procent av det totala antalet protester under 2014, vilket är en stor minskning från 37 procent 2013. Detta beror inte på uppkomsten av flera mindre centrum – även om Heilongjiang, Shandong, Jiangsu och Henan ser ett språng i antalet strejker – utan snarare på det ökade antalet strejker över hela Kina. 22 av 31 provinser har ökat sin andel strejker under 2014. Att fabriker flyttar inåt landet för att få billigare arbetskraft – kombinerat med den ekonomiska nedgångens långtgående effekter och de kinesiska arbetarnas ökade klassmedvetande – är anledningarna till att stridsåtgärderna blir alltmer jämnt fördelade över landet.
Tillverkningsindustrin har fortfarande ledningen bland industrierna, med 559 strejker, vilket är 41 procent av alla under 2014. Men den största ökningen har skett inom byggsektorn med ökning från 20 strejker 2013 (motsvarande 3 procent), till 254 strejker under 2014 (motsvarande 18 procent).
Sedan 2009 har bostadsmarknaden fortsatt att blomstra, och storskalig byggnadsindustri som drivs av den keynesianska politiken har blivit en av de drivande krafterna i Kinas ekonomi. Men detta fick ett slut i början av förra året. Bostadsmarknaden står nu inför en allt djupare lågkonjunktur. Belastade med minskad försäljning och svagare krediter, är många fastighetsägare i en prekär ekonomisk situation, vilket i sin tur förklarar de ökande lönetvisterna.
Över 90 procent av strejkerna inom byggsektorn under 2014 var relaterade till släpande löneutbetalningar. De var mer koncentrerade till de mindre utvecklade provinserna i nordost och i inlandet, där bostadsbubblan brast snabbare.
Dessutom genomfördes 251 strejker i transportsektorn, vilket var en ökning från 185 under föregående år. Bland dessa var lastbilschaufförsstrejken i Yantians hamn, i Shenzhen, tvärs över sundet från Hong Kong, en i Beiluns hamn i Ningbo, Zhejiang, och taxiförarnas strejker som kulminerade i en strejk som involverade flera städer i början av januari 2015. Medan oljepriset faller har taxibolagens höga avgifter och konkurrensen från olicensierade förare blivit fokus för taxi- och lastbilsförare.
En annan viktig utveckling var den snabba tillväxten av strejker och protester från lärare, som såg en ökning från 43 under 2013 till 82 förra året. Mer än hälften av dessa ägde rum under det sista kvartalet. De mest kända var protesterna i Heilongjiang-provinsen i nordöstra Kina, där cirka 20 000 lärare från grundskolor gick ut i strejk i städer och distrikt runt om i huvudstaden Harbin. De protesterade mot låga löner och pensionsoegentligheter. Lärarprotester i statliga skolor bröt främst ut i mindre utvecklade områden, så som Xiaogan och Enshi i Hubei-provinsen, Yulin i Shaanxi-provinsen, Baoto i Inre Mongoliet och var huvudsakligen över låga löner, brist på formell sysselsättningsstatus, pensioner, bostadsbidrag och över prestationsbaserade lönesystem. På grund av de relativt svaga finanserna, misslyckades de lokala regeringarna både med att höja lönerna och att betala pensioner och bostadsbidrag till lärarna.
Därutöver genomfördes det protester mot låga löner, löneefterskott och kränkande ledning på privatägda skolor och daghem. Trots att lärare tidigare varit relativt ovilliga att vidta strejkåtgärder, så har de nu blivit radikaliserade av trycket på levnadsstandarden och inspirationen de får från andra lärares åtgärder.
Gruvarbetarnas strejker och protester ökade också efter en nästan två år lång nedgång i Kinas kolindustri. Enligt Wang Xianzheng, som är ordförande för China Coal Industry Association, har mer än hälften av Kinas kolgruveföretag problem med att betala sina arbetares löner, och över 70 procent av Kinas kolgruveföretag går med förlust. Fokus för gruvarbetarnas kamp är släpande löneutbetalningar och nedläggningar av gruvor.
I alla branscher är de viktigaste kraven betalning av obetalda löner, löneökningar och kompensation, vilket står för 73 procent av de strejker som registreras. Tillsammans med nedgången i den ekonomiska tillväxten sker också en minskning av minimilönens ökning. Bara 20 regioner – det minsta antalet sedan 2011 – har ökat sin minimilön under 2014, med i genomsnitt bara 13,1 procent, vilket är den lägsta löneökningen sedan 2011. Förutom lönefrågor ställer fler och fler arbetare också krav på att arbetsgivarna ska betala för social trygghet och bidrag till bostäder, så som skedde i fallet med Yue Yuen-strejken.
Den snabba ökningen av protesterna i industrin är helt klart ett hot mot den kinesiska härskarklassen. Medan regeringen, under de tidigare blomstrande åren, har försökt att spela förhandlare, svarar de nu med i allt större utsträckning med repressiva åtgärder. Det har skett en tydlig ökning av polisingripanden och gripanden under strejker och protester. Till exempel slog inte bara polisen några av de strejkande arbetarna hårt i Yue Yuen strejken, utan de gick också in i fabriken med polishundar för att tvinga arbetarna tillbaka till arbetet.
Samtidigt försöker regeringen kontrollera rörelsen genom att sätta press på fackföreningsaktivister och icke-statliga organisationer genom ökade arresteringar, förlängda häktningar och generellt mer trakasserier. Det främsta syftet med detta är att ”vägleda” arbetarna mot den officiella fackföreningsfederationen, All-China Federation of Trade Unions (ACFTU), som är det enda lagliga fackförbundet i Kina.
Som en motvikt till arbetarnas oberoende rörelse försöker staten skapa en ”säkerhetsventil” för det tryck som byggs upp under ytan. Till exempel lyckades arbetarna vinna rätten att styra valen av de fackliga förhandlarna i 163 företag i Shenzhen, i provinsen Guangdong, under 2012. Staten kontrade detta med den nya ”Reglering av Kolllektivt Samråd för Företag och Kollektiva Kontrakt” som infördes den 1 januari 2015, enligt vilken de officiella fackföreningarna kommer att vara arbetarnas enda officiellt sanktionerade förhandlare.
Den fortsatta nedgången i den kinesiska ekonomin kommer att leda till en ytterligare försämring av löner och arbetsvillkor, som redan är de viktigaste orsakerna till den nuvarande ökningen av strejknivåerna. Men framförallt kommer det att leda till ökad arbetslöshet och mer osäkerhet i arbetarnas liv. Som premiärminister Li Keqiang nyligen uttalade sig, behöver den kinesiska ekonomin växa med 7,2 procent per år, enligt officiella uppskattningar, för att säkerställa arbetstillfällen för de 10 miljoner nya arbetstagare som kommer in på arbetsmarknaden varje år. I år kommer tillväxttakten sannolikt att sjunka under denna tröskel, och det finns redan tecken som pekar på stigande arbetslöshet.
Alla dessa faktorer kommer att leda till fler strejker, protester och bittra strider, där arbetarna kommer att börja organisera och förena sig på en högre nivå. Kina går nu in i en era av ”ny normalitet”, inte bara vad gäller den ekonomiska tillväxten, utan även av interna motsättningar och klasskamp. Arbetarklassen i Kina håller på att vakna!
[Data från China Labour Bulletin]
Översättning av Petra Edlund
Se original här.