Marxismen har en helhetssyn på den historiska utvecklingen. Det går en röd tråd från ursamhälle till modern tid, i form av en fortlöpande utveckling av produktivkrafterna, från muskelkraft, via redskap och enklare maskiner, till den moderna storindustrin. Dessa har i sin tur gett upphov till en rad samhällssystem, från urkommunismen till dagens kapitalism. Som marxister lägger vi stor vikt vid historien, eftersom vi inte kan förstå dagens samhälle utan att förstå historien.
Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska synen på historien kallas den materialistiska historieuppfattningen, eller historiematerialismen. Den förklarar att historien bestäms av människorna och deras handlingar och beslut, men att människornas agerande sker inom vissa bestämda ramar. Dessa sätts av produktionens utveckling och sättet som varuutbytet sker på, som är grunden för ett givet samhällssystem.
Förr eller senare kommer produktionens utveckling i konflikt med det samhällssystem som det gett upphov till, vilket tar sig uttryck i en rad till synes slumpartade händelser, men där den ekonomiska nödvändigheten till sist måste göra sig gällande. Detta är scenen för den klasskamp och revolution, som är den historiska utvecklingens motorer. Historien betraktas i sin utveckling och förändring, som skapas av de motsättningar som präglar all utveckling.
Men det betyder inte att ekonomin är direkt eller ensamt avgörande. Engels skrev:
”Den politiska, juridiska, filosofiska, religiösa, konstnärliga, litterära etc. utvecklingen är baserad på den ekonomiska utvecklingen. Men dessa utvecklingslinjer påverkas i sin tur såväl varandra som den gemensamma ekonomiska grundvalen. Det är fel att uppfatta den ekonomiska situationen som enbart orsak – som en alltid aktiv faktor – och tro att allt annat endast kan uppträda som passiv verkan. Det rör sig istället om en växelverkan, där den som grundval fungerande ekonomiska nödvändigheten spelar en avgörande roll i den yttersta prövningen.”
Motsatsen till den materialistiska historieuppfattningens är den idealistiska, där det är tankarna och idéerna hos individerna som formar historien. Självfallet spelade upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, likhet inför lagen och så vidare en viktig roll för den franska revolutionens ledare, Jakobinerna. Men utan sanskulotterna, de egendomslösa massorna i Paris, och bönderna, så hade revolutionsledarna Danton, Robespierre och Saint Just varit maktlösa.
Feodalismen innebar att adel och präster (som utgjorde 2 procent av de 25 miljoner invånarna) befriades från skatt och hade ensamrätt på offentliga ämbeten. De utkrävde också tullar, samt avgifter för kvarnar och liknande. Men kapitalismens utveckling i renässansens städer gjorde att feodalismens dagar var räknade, och den hade avskaffats utan den franska revolutionens jakobiner även om det tagit längre tid och genomförts mindre grundligt.
På samma sätt hade ryska revolutionen 1917 inte segrat utan ett kaderparti skolat i marxismen av Lenin och Trotskij, men feodalismen och den ruttnande Tsar regimen var ändå dödsdömd. Om revolutionen hade krossats, så hade Ryssland inte återgått till en feodal tsarregim utan ersatts av en kapitalistisk militärdiktatur.
Det hade varit omöjligt att vrida klockan tillbaka, eftersom Ryssland, liksom Frankrike, hade ruinerats av krig – och befolkningen var trött på krigens fasor, samtidigt som bönderna exploaterades hårt av det feodala systemet och saknade medborgerliga rättigheter. Hög inflation, hunger och massarbetslöshet härjade samtidigt som bönderna, särskilt i Ryssland, hade beväpnats, enats och lärt sig strida.
När den franska revolutionen ebbat ut och klasskampen hamnat i ett dödläge kunde Napoleon Bonaparte ta makten och införa en militärdiktatur. Han återupprättade vissa feodala institutioner, såsom kyrkan, och gjorde sig själv till Kejsare, men det var aldrig tal om att återinföra feodalismen. Istället gjorde Napoleons arméer rent hus med feodalismen. Således gjorde sig den ekonomiska nödvändigheten gällande.
Men vi studerar inte detta för rent nöjes skull. Vi gör det för att dra lärdom av historiens erfarenheter. Och den ryska revolutionen hade inte kunnat segra om inte Lenin och Trotskij hade fått insikt om revolutionens olika etapper och hur klasserna agerar, framförallt genom erfarenheterna från Pariskommunen och den ryska revolutionen 1905 kring hur arbetarklassens makt artar sig. På samma sätt öppnade Jakobinernas effektiva likvidering av det feodala arvet för en betydligt snabbare utveckling av kapitalismen.
Urkommunismen
Under större delen av sin historia har mänskligheten levt under ett ”urkommunistiskt” samhälle, under det som benämns som jägar- och samlarstadiet. Då producerade man sina förnödenheter gemensamt och delade på dem. Man levde och bodde i större grupper och äktenskapen var lösare. När man samlat bär, frukter och rötter, mätte man inte vem som plockat mer eller mindre. Om man skrämt ett bytesdjur utför ett stup räknade man inte vem som bidragit mest. Alla fick sin andel.
Men en avgörande förändring skedde när man började odla jord och tämja djur. Det blev viktigt att veta vem som ägde marken och boskapen. Produktiviteten ökade vilket innebar att människor kunde försörja sig i mindre grupper. Därmed blev det viktigt vem som ägde mark och boskap, vilket var grunden för att privategendomen skulle uppstå.
Efterhand genererades också ett överskott, som gjorde att samhället kunde delas upp i klasser. De högre klasserna behövde inte arbeta med jordbruk eller hantverk, och kunde därmed, förutom att tillägna sig överskottet, också utveckla vetenskap och kultur. Nu blev det också lönsamt att använda krigsfångar som slavar. Slavsamhället föddes.
Mänskligheten förslavas
Grunden för det antika grekiska samhället var användningen av järn till redskap och vapen och export av keramik och olivolja. Man koloniserade områden längs kusterna i Medelhavet. I början sköttes arbetet av daglönare men dessa konkurrerades så småningom ut av krigsfångar som användes som slavar vilket visas av att det gick tjugo slavar på varje fri manlig atenare. Slavarbetet pressade i sin tur ned arbetarlönerna.
Slavarbetet försörjde inte bara befolkningen utan möjliggjorde också en enastående vetenskaplig och kulturell utveckling. Genier som Heron och Archimedes byggde pumpar, akvedukter och upptäckte också principen bakom ångmaskinen. Samma sak som utvecklade vetenskapen – den oerhörda tillgången på slavarbete – gjorde dock på samma gång att teknikens utveckling hölls tillbaka, eftersom det inte fanns någon poäng att investera i teknik när slavarbetet var så pass billigt.
I den härskande klassen etablerades åsikten om människors olika värde, med manliga atenare i topp, och därefter kvinnor, ”utlänningar” och till sist slavar. Bland fria män kom kroppsarbete att anses mer och mer förnedrande. Filosofin hade i sitt tidiga skede varit materialistisk (Thales, Anaximander, Demokritos) och hade därmed menat att de mänskliga idéerna sprang ur de materiella levnadsvillkoren.
Men efterhand blev den nu alltmer idealistisk (Platon och Aristoteles). Eftersom filosoferna och vetenskapsmännen alltmer kom att skiljas från den vanliga världen genom sitt arbete, så fick de själva intrycket av att det var deras idéer som formade samhället. Men i själva verket var det slavsamhället som formade dem och möjliggjorde deras arbete.
Efterhand som samhället utvecklades, kom Rom att bli alltmer dominerande. Under Romarrikets glansdagar hade Rom en miljon innevånare, vilket fordrar en komplicerad infrastruktur som varutransporter, akvedukter och liknande. Imperiet var dock dömt till undergång. Man var tvungna att ständigt föra krig för att erövra mark åt pensionerade soldater och skaffa nya slavar. Handeln visade underskott, inflationen ökade och bönderna pressades av allt högre skatter för att betala soldaternas löner.
När de germanska arméerna trängde fram blev gränsområdena alltmer osäkra. Pengahandel ersattes av byteshandel och jorden fick allt större betydelse. Under romarrikets nedgång blev också de idealistiska och mystiska ökenreligionerna (kristendom och islam) dominerande. Detta kan ses i varje period av nedgång för ett samhällssystem, då människor får intrycket av att samhället som helhet står inför en undergång och vänder sig till världsfrånvända religioner och filosofier. Det kunde ses under slavsamhällets och feodalismens nedgång, men också idag under kapitalismens kris.
Feodalism
Efterhand koncentrerades jorden i allt färre händer, till rika feodalherrar. Jorden blev grunden för samhället och alla rikedomar skapades av böndernas slit och släp. Feodalismen var född. Bönderna hade olika grad av frihet från självägande skattebönder, arrendebönder och livegna. Feodalherrarna bildade småriken av sina egendomar. De bestämde inte bara över jorden utan också över hantverket. Det fördes ständiga krig för att erövra mark. Den tekniska utvecklingen hölls också tillbaka även om vissa framsteg skedde inom jordbruket med bättre plogar, kvarnar, betsel etc.
Den svenska feodalismen utvecklades när överklassens, det vill säga vikingahövdingarnas, möjligheter att utkräva tributer utomlands minskade. De övergick till att beskatta bönderna, som i Sverige oftast var fria, och formade liksom Europa ett system med kung, adel och kyrka. En kung fanns sannolikt redan på tusentalet, men under elva- och tolvhundratalet styrde framförallt biskopar. Först därefter stärktes kungamakten.
Redan på 1400-talet utbröt de första striderna mellan adeln och en framväxande borgarklass. Det skedde i form av Engelbrektupproret, då de borgerliga järnbaronerna i allians med de nordtyska Hansastäderna reste sig mot det feodala Kalmarunionen.
De kommande århundradena präglades av strider mellan kungamakt och adel där den förra sökte att stödja sig på bönderna för att minska adelns makt. Adelsgods som delats ut för att finansiera olika krig drogs in till kronan, och mest omfattande var Karl XI:s reduktion. Det feodala systemet överlevde dock till 1789 då det blev tillåtet att köpa och sälja jord. Detta följdes av artonhundratalets skiften, då mindre jordplättar slogs ihop till större, vilket ledde till en koncentration av jorden och att allt fler bönder blev utan jord. Ett landsbygdsproletariat skapades, vilket var en grundsten för den kommande industriella revolutionen och kapitalismens införande.
Kapitalismens framväxt
Feodalismen underminerades stegvis. En pengaekonomi växte fram under fjortonhundratalet i takt med att handeln ökade. Handelsstäder växte fram till att börja med i norra Italien, vilka liksom feodalrikena fungerade som ett land med en borgmästare i ledningen. Där uppstod en allt starkare och rikare borgerlighet. Dessa förenade sig i köpmansgillen och hantverksskrån. Detta garanterade dem avsättning för produkterna och blev en grund för borgerlighetens strid mot adeln.
Digerdöden under trettonhundratalet hade skapat brist på arbetskraft, vilket ökade arbetslönerna. Livegna på landet köpte sig fria eller rymde till städerna och blev hantverkare. Detta frambringade en allt större handel och de första bankerna. Denna handel kolliderade direkt med feodalismen, med dess bro- och vägtullar.
Reformationen gav borgerligheten en ideologisk grund. Den katolska kyrkans dogm om att ståndssamhället var av gud givet ersattes av den protestantiska om rättfärdiggörelse genom tron att alla, som tror och ärligt ångrar sina synder, kan bli lyckliga och nå framgång. Och från och med femtonhundratalet började kungarna alliera sig med borgerligheten för att få pengar till sina krig och försvaga de grevar och baroner som hotade kungamakten.
Genom den agrara revolutionen på sjutton- och artonhundratalet lades grundvalen för den industriella revolutionen och kapitalismen. Bättre redskap togs i bruk, som effektivare plogar och harvar. Skiftena innebar att små jordlotter slogs samman till stora, och tillsammans med en omfattande nyodling gjorde det att odlingsarealen växte enormt. Bättre utsäden, växelbruk och införandet av potatis gjorde att man kunde få större skörd på mindre yta. Detta medförde att befolkningen i Sverige fördubblades 1750 till 1850 (från 1,8 till 3,5 miljoner), samtidigt som livmedelsproduktionen ökade ännu mer. Men även den långa perioden av fred och upptäckten av det första vaccinet, mot smittkoppor, bidrog till detta.
Trots kraftigt ökad odlingsyta räckte inte jorden till åt alla bönder. Den ökade produktiviteten minskade behovet av arbetskraft i jordbruket. I bondefamiljerna var det endast äldste sonen som ärvde jord. Snart utgjorde de jordlösa en majoritet av befolkningen på landsbygden. Mellan 1751 och 1850 ökade antalet bondehushåll med ca tio procent. Samtidigt fyrdubblades antalet torpare, backstugusittare, inhyseshjon, statare och andra jordlösa på landsbygden.
De jordlösa blev lantarbetare, pigor eller drängar men jobben räckte inte till och alltfler drog därför in till städerna för att söka försörjning. Genom detta fick fabrikerna alltmer arbetskraft. Industrier etablerades, som till exempel sågverk i Norrland och textilindustri i mellersta och västra Sverige. Bryggerier, bagerier och slakterier startades i hela landet. Genom en järnvägsutbyggnad som finansierades av utlandslån, så ordnades snabba och billiga transporter för varor och arbetskraft.
De politiska och juridiska förutsättningarna för kapitalismen hade skapats av den engelska revolutionen på sextonhundratalet och den franska revolutionen 1789-1794, och under artonhundratalet försvagades och krossades feodalismen i land efter land. Genom detta kunde kapitalismens segertåg över världen inledas.
Den industriella revolutionen i Storbritannien hade finansierats genom kolonialism och slavhandel. Men även flera uppfinningar snabbade på processen. Upptäckten att stenkol kunde förvandlas till kol, ökade tillgången på billig energi. Den energikris som skapats på grund av att man huggit ned Europas skogar för att få ved och träkol löstes därmed. Järn kunde nu produceras i stora mängder till järnvägar, broar och maskiner.
Man upptäckte också att det gick att producera starkare och segare järn genom att tillsätta kol, så kallat kolstål. Ångmaskinen, Spinning, Jenny, den flygande skytteln och andra uppfinningar gjorde att billiga tyger och andra varor kunde tillverkas och köpas, inte bara av över- och medelklassen utan också av de alltfler arbetare. Genom det brittiska imperiet uppstod en världsmarknad.
Kapitalismen blir en boja
Kapitalismen var till en början präglad av konkurrens, där enskilda rika äger företagen och kämpar om marknaderna. Men denna konkurrenskapitalism förvandlades vid nittonhundratalets början till monopolkapitalism – till imperialism. Engels förklarar i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap:
”En och samma industrigrens storproducenter inom landet förenar sig till en ”trust”, en sammanslutning i syfte att reglera produktionen. De bestämmer den totalmängd som skall produceras, fördelar den sinsemellan och framtvingar på så sätt det i förväg fastställda försäljningspriset. Men då sådana truster, så fort det blir dåliga tider för affärerna, är de som först går upp i limningen, tenderar de just därför till ett mera koncentrerat församhälleligande: hela industrigrenen förvandlas till ett enda stort aktiebolag, konkurrensen inom landet lämnar plats för detta enda bolags monopol inom landet. Så skedde 1890 med den engelska alkaliproduktionen, som nu, sedan samtliga 48 storfabriker sammansmälts, befinner sig i händerna på ett enda, enhetligt styrt bolag med ett kapital om 120 miljoner mark.
Med trusterna slår den fria konkurrensen om i monopol kapitulerar det kapitalistiska samhällets planlösa produktion för det inbrytande socialistiska samhällvetenskapets planmässiga produktion. Visserligen ännu närmast till kapitalisternas nytta och fromma. Här blir emellertid utsugningen så handgriplig, att den måste bryta samman. Inget folk skulle finna sig i en produktion ledd av truster, en så ohöljd utsugning av alla genom ett litet band av kupongklippare.”
De stora monopolföretagen växer efterhand till multinationella företag. Nationalstaterna uppstod som ett sätt att skapa en enad stor marknad för kapitalismen, genom den borgerliga statens stöd. Efterhand kom de nationalla marknaderna att bli för små för det väldiga kapital som byggts upp. På så sätt uppkom den moderna kolonialismen där de imperialistiska stormakterna – framförallt USA, Kina och EU – exploaterar hela planeten.
Den järnhårda konkurrensen mellan imperialisterna handlar däremot inte bara om att sälja varor. Imperialismen präglas i synnerhet av investeringar och export av kapital. Tydliga exempel på detta idag är de stora företagens investeringar i Sydostasien och Latinamerika, där enorma profiter skapas genom låga löner och hänsynslös exploatering. Imperialismen var huvudorsaken till historiens värsta katastrofer: det första och andra världskriget.
Som Marx och Engels förklarade betyder monopolen och världsmarknaden att kapitalismen går utöver sina gränser. Produktionen är samhällelig: den sker för en världsmarknad, det finns en långt driven internationell arbetsdelning och företagen planerar sin verksamhet noga. Genom den tekniska utvecklingen blir det möjligt att skapa ett överflödssamhälle där alla människors materiella behov kan tillfredsställas. Men ägandet och tillägnelsen av produktionen är privat. Alla varor måste omvandlas till vinster. Och fördelningen av rikedomar sker enligt borgerliga normer.
I dagens värld är kapitalismens inneboende motsättningar hårdare än någonsin. Produktivkrafterna hämmas av privatägandet och nationalstaten, och revolterar till slut mot dessa hämmande produktionsförhållanden. Detta är den grundläggande orsaken till den kapitalistiska kris som idag sveper över världen, men i detta elände föds samtidigt förutsättningarna för ett nytt samhälle.
Behovet av socialism
Vi har idag en väldig och tekniskt avancerad produktionsapparat som kan ge alla människor på jorden vad de behöver. Vi har en långt driven planering inom varje företag med. Vad som återstår är att arbetarna ska överta kontrollen över denna produktion, för att tillfredsställa de mångas behov istället för fåtalets vinst, genom att gemensamt planera hela produktionen och hela samhällets ekonomi – istället för att det ska göras av isolerade företag.
Detta fordrar att storföretagen och bankerna förstatligas under demokratisk arbetarkontroll och underställs en nationell och internationell planering. Men detta sker inte automatiskt utan är arbetarklassens historiska uppgift. Att krossa den borgerliga staten och upprätta sin egen statsmakt och koncentrera produktionsmedlen i dess händer:
”Proletär revolution, motsägelserna upplöses: proletariatet griper den offentliga makten och förvandlar med tillhjälp av denna makt de samhälleliga produktionsmedlen, som håller på att glida bourgeoisien ur händerna, till allmän egendom. Genom denna akt befriar proletariatet produktionsmedlen från deras hittillsvarande kapitalegenskap och ger deras samhälleliga karaktär full frihet att göra sig gällande. En samhällelig produktion enligt förutbestämd plan blir nu möjlig. Produktionens utveckling gör de olika samhällsklassernas fortsatta existens till en anakronism.
I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria. Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift. Att utröna dennas historiska betingelser och därmed själva dess natur och så bibringa den i dag undertryckta klass, som är kallad att utföra handlingen, medvetandet om dess egen aktions betingelser och natur – det är uppgiften för den proletära rörelsens teoretiska uttryck: den vetenskapliga socialismen” (Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap)
Proletariatet är kort sagt det nya socialistiska samhällets grundpelare. I början kommer vissa borgerliga fördelningsnormer att finnas kvar – till exempel lön efter arbetsinsats – men i takt med att resurserna växer och människor vänjer sig vid solidariska principer, så skapas en social tillägnelse och fördelning. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Människans historia kan då börja på allvar, och utveckla samhället till en nivå som vi idag knappt kan föreställa oss.
I Egypten, Bosnien, Venezuela och Sydeuropa har arbetarklassen tagit de första stegen på denna väg mot en socialistisk revolution. Men detta är bara början, vad om väntar runt hörnet är titaniska rörelser när miljarder arbetare i Kina, Indien, Indonesien, Ryssland, USA, Sydamerika och Afrika sätter sig i rörelse.
”Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution,” skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet år 1848. Dessa ord är mer sanna idag än någonsin tidigare.