17 september 2011 bröt den första Occupy Wall street-protesten ut under parollen ”We are the 99%”. Detta satte fingret på att en procent av USA:s befolkning ägde mer än de resterande 99 procenten tillsammans. Inom tre veckor hade protesterna spridit sig till över 600 områden i USA och totalt 82 olika länder. Men dominerad av anarkistiska metoder och i ändlösa diskussioner hade rörelsen i praktiken dött ut redan vid årets slut. Denna text skrevs av den brittiske marxisten Alan Woods mitt under händelserna, och ger ett heltäckande revolutionärt svar på anarkismens idéer.
Vi befinner oss i den mest turbulenta och omvälvande perioden i historien. Globaliseringen kommer till uttryck i en global kris för kapitalismen. Krisens djup, i kombination med försämrade levnadsförhållanden, gör att händelseutvecklingen går snabbt. Allting talar för att klasskampen är på väg tillbaka med full kraft, och i själva verket har den redan börjat.
Det mest slående uttrycket för den förändrade situationen är framväxten av en världsomspännande proteströrelse, en som motsätter sig kapitalismen och allt den står för. Fler och fler reagerar mot de skriande orättvisorna i den rådande situationen: arbetslösheten som tvingar miljontals att gå sysslolösa; den skandalösa ojämlikheten där den obscena rikedomen växer i takt med utarmningen av den överväldigande majoriteten av jordens befolkning; och ändlösa krig, rasism och inskränkningar på ”livet, friheten och strävan efter lycka”.
Den rikaste procenten i USA äger 34,6 procent av nettoförmögenheten, de 19 procent som kommer därefter äger 50,5 procent och resterande 80 procent äger bara 15 procent. Om man räknar bort värdet på personernas bostäder är siffrorna ännu mer häpnadsväckande: 42,7 procent, 50,3 procent och 7 procent respektive. Denna statistik är från 2007 men den senaste statistiken visar att lågkonjunkturen inneburit att hushållens tillgångar minskat med massiva 36,1 procent i jämförelse med bara 11,1 procent för den rikaste hundradelen. Klyftan mellan de som redan är extremt rika och alla oss andra – de 99 procenten – bara växer.
Klassklyftorna har växt allt snabbare sedan krisen 2008-09: de superrika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. Rika bankirer har fått gåvor från det offentliga i mångmiljardklassen samtidigt som mer än tio miljoner människor inte kan betala sina skulder och arbetslösa köar till soppkök. Detta motbjudande spektakel eldar självklart på massornas vrede.
De flesta människor protesterar inte under ”normala” förhållanden. De förblir passiva åskådare till det historiska drama som spelas upp framför deras ögon, ett som de inte har någon roll i men som ändå styr deras liv och öden. Men då och då väcks människor ur sin skenbara apati av stora händelser, som krig eller ekonomiska kriser. De börjar agera, intresserar sig för politik och försöker återta kontrollen över sina liv.
Sådana ögonblick i historien har ett namn: de kallas för revolutioner. Sådan var den amerikanska revolutionen 1776, den franska revolutionen 1789–93, de revolutionära rörelserna i Europa 1848, Pariskommunen 1871, de ryska revolutionerna 1905 och 1917, den spanska revolutionen 1931-37, och mer nyligen den egyptiska och den tunisiska revolutionen.
Händelserna som utspelar sig nu liknar på många sätt de tidiga stadierna av en revolutionär situation. Många som tidigare inte brytt sig särskilt mycket om politik börjar protestera på gator och torg mot en samhällsordning som har blivit outhärdlig.
Det sägs att ”man lär så länge man lever”. Detta är helt riktigt. Arbetarna och studenterna på Tahrirtorget lärde sig mer på 24 timmars kamp än på 20 år av ”normala” förhållanden. På samma sätt påskyndades erfarenheterna för deltagarna i Occupy-rörelsen i USA och andra länder. Det kommer inte att ta dem 20 år att ta till sig lärdomarna. De kommer att lära sig snabbt.
Under dessa omständigheter, när ungdomarna och arbetarna letar efter en förklaring på krisen och söker en väg framåt, väcks libertarianismens, anarkismens och socialismens idéer till liv igen. Fackföreningen Industrial Workers of the Worlds heroiska ”storhetstid” har inspirerat många unga, ofta med grund i deras egen kamp för att bilda fackföreningar på sina lågavlönade arbetsplatser. Nya lager av ungdomar upptäcker anarkistiska skribenter som Proudhon, Kropotkin, Bakunin och Durruti. En ny generation läser ivrigt författare som Howard Zinn, Michael Albert och Noam Chomsky, som avslöjar imperialismens och kapitalismens ondska.
Det växande intresset för dessa idéer är väldigt positivt eftersom det gör att folk får upp ögonen för hur odemokratiskt och exploaterande det kapitalistiska samhället är. Anarkismens enkelhet tilltalar många unga: man ska motsätta sig allt och alla som har något med den rådande ordningen att göra. Om man undersöker dessa idéer närmare finner man dock att dessa idéer genomgripande lider brist på substans och djupare analyser. I synnerhet saknas det en faktiskt genomförbar lösning på kapitalismens kris. Efter att ha läst deras material blir den oundvikliga frågan: ”Men vad ska ersätta kapitalismen, och hur kan vi göra det till verklighet med utgångspunkt i de förhållanden som råder i dag?”
Det är denna författares åsikt att marxismens idéer är de enda som kan ge oss den teoretiska vägledning som krävs för att rikta rörelsens energi för att genomföra den revolutionära omvandlingen av samhället. Den genuina marxismen skiljer sig från stalinismen, som är en byråkratisk, odemokratisk och totalitär karikatyr av socialismen, och den livlösa, mekaniska och deterministiska ”marxism” som vi hittar inom den akademiska världen. Den är det mest moderna, dynamiska och allomfattande redskapet för social analys som mänskligheten utvecklat. Det är bara dessa idéer som kan ge både en analys och en revolutionär socialistisk lösning på den kris som världens arbetarklass står inför.
Frågan om marxism eller anarkism har diskuterats länge. Det är ingen slump att de gamla debatterna åter väcks till liv när klasskampen bubblar upp till ytan igen. Många som nyligen blivit politiskt aktiva tror att de är inblandade i något helt nytt och unikt men, som bibeln säger, finns det inget nytt under solen. Även om de inte själva är medvetna om det, har många av dessa diskussioner redan ägt rum tidigare.
Det finns många missuppfattningar om både marxismens och anarkismens historia, uppkomst och verkliga innehåll. Vi kan och bör lära oss av arbetarklassens kollektiva erfarenhet av vad som har fungerat och inte.
Spontanitetens gränser
De miljontals människor som gått ut på gator och torg i Spanien och Grekland för att protestera mot nedskärningar litar inte på politikerna och fackföreningsledarna. Och vem kan klandra dem? I både Grekland och Spanien påstods regeringarna som utförde dessa attacker vara ”socialistiska”. Massorna röstade fram dem men blev svikna. De drog slutsatsen att de inte kunde lita på att politikerna skulle försvara deras intressen, och att de själva måste gå till handling. Detta visar en korrekt revolutionär instinkt. De som hånar rörelsen som ”enbart spontan” visar att de inte har förstått vad som är kärnan i en revolution, vilken består just i att massorna ingriper direkt i politiken. Denna spontanitet är en enorm styrka – men i ett visst skede kommer den att bli en avgörande svaghet för rörelsen.
De som kritiserar proteströrelsen för att den saknar ett tydligt program visar att de inte vet vad en revolution är. En sådan inställning passar för en pedant och en snobb, men aldrig för en revolutionär. En revolution, i sitt innersta väsen, rör upp samhället från grunden och väcker även de mest bakåtsträvande och ”apolitiska” lagren till direkt handling. Att begära att massorna ska ha en perfekt förståelse för vad som behöver göras är att begära det omöjliga.
Självklart kommer massrörelsen att lida av förvirring under sitt första skede. Det är något som massorna bara kan överkomma genom sina direkta erfarenheter av kampen. Men om vi ska lyckas, är det absolut nödvändigt att övervinna den första förvirringen och naiviteten, att växa, mogna och dra de rätta slutsatserna.
De ”anarkistiska” ledare – ja, anarkister har också ledare, eller människor som strävar efter att leda – som tror att förvirring, organisatorisk formlöshet och avsaknaden av ideologisk klarhet är både positivt och nödvändigt, spelar en skadlig roll. Det är som en förälder som försöker hindra sitt barn från att växa upp, lära sig att prata, gå och tänka själv.
Många gånger i krigföringens historia har en stor armé bestående av modiga men otränade soldater blivit besegrad av en mindre styrka av disciplinerade och vältränade professionella trupper under ledning av skickliga och erfarna officerare. Att ockupera gator och torg är ett sätt att mobilisera massorna. Men det kan inte stanna där. Den härskande klassen kanske inte kan använda våld för att skingra massorna till en början, men de har däremot råd att vänta tills rörelsen börjat dö ut, och kan då ingripa för att få ett slut på ”oroligheterna”.
Självklart ställer sig marxister alltid i första ledet i varje kamp för att förbättra arbetarklassens livsförhållanden. Vi kommer att kämpa för varje landvinning, oavsett hur liten den är, eftersom kampen för socialism skulle vara otänkbar utan den dagliga kampen för framsteg under kapitalismen. Det är enbart genom en rad delkamper, både defensiva och offensiva, som massorna kan börja förstå sin egen styrka och vinna det självförtroende som krävs för att kämpa till slutet. Det finns vissa tillfällen då strejker och massdemonstrationer kan tvinga den härskande klassen att gå med på eftergifter. Men i dag råder inga sådana förhållanden.
För att lyckas är det nödvändigt att ta rörelsen till en högre nivå. Detta är bara möjligt om man knyter den samman med arbetares kamp i fabrikerna och fackföreningarna. Parollen om generalstrejk har redan hamnat i förgrunden i embryoform. Men inte ens en generalstrejk kan i sig lösa samhällets problem. Förr eller senare måste den kopplas samman med nödvändigheten av en generalstrejk på obestämd tid, som direkt sätter frågan om makten över staten på dagordningen.
Förvirrade och vacklande ledare kan bara åstadkomma nederlag och demoralisering. Arbetarklassen- och ungdomens kamp skulle vara oändligt mycket lättare om de leddes av modiga och förutseende människor. Men sådana ledare faller inte från himlen. Under kampens gång kommer massorna att sätta varje tendens och ledare på prov. De kommer snabbt att upptäcka bristerna hos de tillfälliga figurer som dyker upp under den revolutionära rörelsens tidiga stadier, som skum på havsvågorna, och som försvinner likt skummet gör när vågorna slår i land.
Dessa spontana rörelser är följden av flera årtionden av byråkratisk och reformistisk urartning av de traditionella partierna och fackföreningarna. Detta är till viss del en hälsosam reaktion, som Lenin förklarade i Staten och revolutionen, när han hänvisade till anarkisterna. Rörelser som indignados i Spanien uppstår för att de flesta arbetare och unga inte känner sig representerade av någon. De är inte anarkister. De uppvisar förvirring och saknar ett tydligt program. Men var skulle de få tydliga idéer ifrån?
De nya rörelserna är, å ena sidan, ett uttryck för det kapitalistiska systemets djupa kris. Å andra sidan har de ännu inte förstått situationens allvar. Trots all energi och hänförelse har dessa rörelser begränsningar som kommer att visa sig snabbt. Att ockupera torg och parker är visserligen ett radikalt budskap, men leder i sista hand ingen vart. Det behövs mer radikala åtgärder om man vill förändra samhället från grunden.
Om inte rörelsen lyfts till en högre nivå kommer den i ett givet stadium att falla tillbaka, och göra folk besvikna och demoraliserade. Efter att ha tänkt igenom sina erfarenheter kommer fler aktivister att inse behovet av ett konsekvent revolutionärt program, vilket det bara är marxismen som kan erbjuda.
Behöver vi ett ledarskap?
Argumentet att vi inte behöver partier eller ledare är fullständigt felaktigt. Faktum är att det inte ens är logiskt. Det räcker inte att bara avvisa något man inte tycker om. Man måste också förklara vad som ska ersätta det.
Om mina skor skaver så är inte svaret att gå barfota, utan att skaffa skor som passar. Om vår mat är dålig så är inte slutsatsen att vi måste gå utan mat, utan att vi behöver ordentlig, god och näringsrik mat. Om jag inte är nöjd med min läkare så letar jag efter en bättre. Varför skulle inte samma sak gälla för ett parti eller en ledning?
Arbetarklassens nuvarande ledarskap är väldigt dåligt. Vi håller med anarkisterna om detta. Men slutsatsen är inte att vi klarar oss utan ledarskap. Slutsatsen är att vi måste kämpa för att ersätta ledningen med en som verkligen försvarar arbetarklassens intressen och mål. Vi står för en revolutionär samhällsomvandling. De objektiva förutsättningarna för en sådan omvandling är mer än mogna. Vi är övertygade om att arbetarklassen är rustad för en sådan uppgift. Hur kan vi tvivla på arbetarnas förmåga att omvandla sina egna organisationer till kämpande organ som kan förändra samhället? Om de inte ens kan åstadkomma det, hur skulle de någonsin kunna störta kapitalismen?
Många unga blir avskräckta när de ser hur arbetarklassens organisationer – fackföreningarna och särskilt de stora arbetarpartierna – med sina byråkratiska strukturer och ledare som ständigt håller bankmän och kapitalister om ryggen. De verkar bara vara ännu en del av etablissemanget. I USA finns det inte ens ett stort arbetarparti. Så det är inte konstigt att många avfärdar alla partier och till och med säger att de förkastar politik helt.
Men detta är en självmotsägelse. Själva Occupy-rörelsen är djupt politisk. Genom att förkasta alla befintliga politiska partier, förde de samtidigt fram sig själva som ett alternativ. Men vad för slags alternativ? Det räcker inte med att säga: ”Vi är motståndare till det rådande systemet eftersom det är orättvist, förtryckande och omänskligt.” Man måste föreslå ett alternativt system som är rättvist, jämlikt och humant.
De är fortfarande väldigt svaga, men anarkistiska strömningar har växt den senaste tiden, på grund av att de reformistiska ledarna för arbetarnas massorganisationer är så fullständigt bankrutta. Den ohyggliga opportunismen hos arbetarrörelsens ledare ger upphov till ultravänsteristiska och anarkistiska stämningar inom ett lager av ungdomen. Som Lenin en gång sade är ultravänsterismen det pris som rörelsen tvingas betala för opportunismen.
Vid en första anblick kan idén verka lovande: ”Kolla bara på Labourpartiets ledare! De är bara ett gäng byråkrater som jämt sviker oss. Vi behöver inga ledare! Vi behöver ingen organisation!” Men utan en organisation kan vi tyvärr inte åstadkomma någonting. Fackföreningarna må vara långt ifrån perfekta, men de är det enda som arbetarna har som hindrar kapitalisterna från att krossa dem.
Kapitalisterna förstår faran som fackföreningarna utgör. Det är därför de alltid försöker underminera dem, inskränka deras rättigheter, och fullkomligt förgöra dem. Vi kan se det i lagar mot fackföreningar, såsom Taft-Hartley, som innebär allvarliga inskränkningar i arbetarnas rätt att strejka. Scott Walker, den republikanske guvernören av Wisconsin, införde en lag mot fackföreningarna för att förhindra arbetarna från att kämpa mot de brutala nedskärningar han planerade. I Ohio blev ett liknande försök besegrat av folket, som förstod behovet av att försvara fackföreningarna.
”Men ledarna för fackföreningarna är byråkrater! De vill alltid göra överenskommelser med kapitalisterna!” Kanske det, men vilket alternativ föreslår ni? Kan vi göra det utan facken? Det hade förvandlat arbetarklassen till en uppsättning isolerade atomer utlämnade till kapitalisternas godtycke. Marx påpekade för länge sedan att utan organisering är arbetarklassen bara råmaterial för exploatering. Uppgiften är inte att kasta ut barnet med badvattnet, utan att omvandla fackföreningarna till stridbara organisationer för klasskamp.
Arbetarorganisationernas ledare har hamnat under större press från borgarklassen i dag än någon gång tidigare i historien. De har övergett de idéer som deras rörelse byggdes på och skilt sig från den klass de ska företräda. De företräder gårdagen, inte nutiden eller framtiden. Massorna kommer att pressa dem åt vänster eller sopa dem åt sidan under den stormiga period vi är på väg in i.
Utan reformisternas, stalinisternas och särskilt de fackliga ledarnas stöd och klassamarbete skulle det vara omöjligt att upprätthålla det kapitalistiska systemet särskilt länge. Detta är en viktig punkt som vi hela tiden måste betona. Ledarna för fackföreningarna och de reformistiska partierna i alla länder har en enorm makt i sina händer – mycket större än vid någon annan tidpunkt i historien.
I sista hand är arbetarbyråkratin den mest konservativa kraften i samhället. De använder sin auktoritet för att bevara det kapitalistiska systemet. Det var därför Trotskij sa att mänsklighetens kris kunde reduceras till krisen för arbetarklassens ledning. Mänsklighetens öde kommer att avgöras av lösningen på detta problem. Men anarkismen är oförmögen att lösa problemet eftersom den inte ens håller med om att problemet existerar.
Det är nödvändigt att kämpa för att driva bort byråkraterna och karriäristerna från sina positioner, att rensa bort de borgerliga elementen ur arbetarorganisationerna och ersätta dem med arbetare som verkligen är beredda att kämpa för sin klass. Att förespråka avhållsamhet, att vägra kämpa för att ersätta ledarskapet, är samma sak som att förespråka bevarandet av byråkratins styre; det vill säga att det kapitalistiska slaveriet ska bevaras. Som Trotskij förklarade: att vägra kämpa om den politiska makten eller makten över fackföreningarna är samma sak som att lämna makten i händerna på de som har den nu.
One Big Union?
Innan första världskriget bedrev Industrial Workers of the World (IWW) ett enastående arbete med att organisera de oorganiserade lagren av arbetarklassen – lantarbetare och outbildade arbetare, hamnarbetare, skogsarbetare och immigranter. Parollen One Big Union (på svenska ofta översatt till ”en stor klassorganisation”) fungerade som en inspirerande samlingspunkt i motsats till den konservativa yrkesförbundsprincipen som gamla American Federation of Labor (AFL) förde.
”Wobblies”, som IWW:s medlemmar kallades, ledde flera viktiga strejker. Först i Nevadas guldfält 1906, samt i McKees Rocks-strejken 1909 i Pennsylvania. Senare ledde de även strejken bland textilarbetare i Lawrence 1912 och strejken bland sidenarbetare i Paterson 1913. De mötte ofta våldsam repression, misshandel och lynchningar. Joe Hill (Joel Hägglund), wobblies egen skald som skrev inspirerande verser och sånger, anklagades för mord och blev med extremt svaga bevis dömd och avrättad i Utah 1915.
Vid IWW:s grundningskonferens sade Bill Haywood, generalsekreterare för western federation of miners att: ”Detta är arbetarklassens kontinentala kongress. Vi är här för att förena arbetarna i detta land till en arbetarrörelse vars syfte ska vara frigörelsen av arbetarklassen från det kapitalistiska slaveriet.” (vår översättning)
IWW var konsekvent revolutionära och baserade sig på klasskampens lärdomar. Det var aldrig en anarkistisk organisation, men den saknade en sammanhängande och konsekvent ideologi. Man skulle kunna säga att dess ideologi var en märklig blandning av anarkosyndikalism och marxism. Denna motsättning avslöjades redan i ett tidigt skede. Daniel de Leon, den amerikanska marxistiska pionjären, var med och grundade IWW år 1905, och motsatte sig senare organisationens ledare och deras principer mot politisk praxis.
De Leon argumenterade för politisk handling genom Socialist Labour Party (SLP), men andra ledare, inklusive Big Bill Haywood, talade i stället för direkt aktion. Haywoods fraktion segrade, och till följd av detta tog man bort skrivningar om ”anknytning till politiska partier” ur organisationens dokument. De Leons anhängare lämnade IWW i protest. Detta var ett misstag, för händelseutvecklingen skulle snart få personer som Big Bill Haywood att ändra sig.
I själva verket lånade IWW mycket från marxismen. De två grundpelarna i deras plattform – läran om klasskampen och idén att arbetarklassen måste befria sig själv – kom direkt från Marx. Sanningen är att IWW var mer än bara en fackförening. Det var både ett stridbart industriellt fack och en revolutionär organisation; ett embryo till ett revolutionärt parti. Detta visades snart i de tumultartade händelserna i samband med första världskriget och den ryska revolutionen.
IWW var internationalister ända in i märgen. I likhet med de ryska bolsjevikerna så var de motståndare till första världskriget. En av IWW:s tidningar, The Industrial Worker, skrev strax innan USA:s krigsförklaring att: ”Amerikas kapitalister, vi kommer att kämpa mot er, inte för er! Det finns ingen makt i världen som kan tvinga arbetarklassen att strida om de vägrar.” Organisationen antog en resolution mot kriget i sin konvention i november 1916. Det var just därför som Lenin visade ett så stort intresse för IWW.
Kriget och den ryska revolutionen visade att politisk handling inte bara var en fråga om parlament och röster, utan det högsta uttrycket för klasskampen. IWW kunde inte ignorera politiken. Den statliga repression som IWW och alla andra som motsatte sig kriget tvingades utstå i samband med USA:s inträde i kriget 1917 visade behovet av att kämpa mot den härskande klassen och dess centraliserade makt. Det var bolsjevikrevolutionen som visade hur den gamla statsmakten kunde krossas och ersättas med arbetarnas demokratiska självstyre.
De ryska arbetarnas övertagande av statsmakten i sina egna händer och användandet av denna för att expropriera kapitalisterna fick ett stort inflytande över IWW:s medlemmar och några av dess mest framstående ledare. Big Bill Haywood, James Cannon och John Reed började ifrågasätta många av deras gamla antaganden. Insikten om att det behövdes en revolutionär politisk organisation fick dem att ansluta sig till bolsjevismen.
De bästa lagren av IWW anslöt sig till det unga amerikanska kommunistpartiet. I april 1921 gjorde Max Eastman en intervju med Bill Haywood som publicerades i The Liberator: ”Det känns som att jag alltid varit där’, sa han till mig. ’Du minns att jag brukade säga att allt vi behövde var femtiotusen riktiga IWW:are och sedan omkring en miljon medlemmar som kunde backa upp dem? Är inte det en liknande idé? Jag har åtminstone alltid insett att det huvudsakliga var att ha en organisation av dem som vet.'”
Att den ryska revolutionens stalinistiska urartning förvrängde det amerikanska kommunistpartiets utveckling ska inte ta något ifrån de tappra pionjärerna som påbörjade uppgiften att organisera den revolutionära förtruppen i USA trots att de utsattes för en fruktansvärd repression.
De som vägrade ansluta sig till marxismen ledde IWW in i en återvändsgränd, från vilken organisationen aldrig skulle återhämta sig. Den sterila antipolitiska dogmatismen dömde den till att bli isolerad från de stora historiska händelser som ägde rum på världsskala. Vid dess femtonårsdag 1920 så hade IWW redan trätt in i en oåterkallelig nedgång. Hundra år efter organisationens grundande hade IWW 5 000 medlemmar år 2015, jämfört med 13 miljoner medlemmar i AFL/CIO.
Idén om ”en stor klassorganisation” slår an hos många än i dag. I synnerhet unga arbetare är antingen frustrerade över de ändlösa splittringarna och dispyterna inom de största fackföreningarna, eller tillhör inget fack alls. Trots IWW:s heroiska försök att organisera en handfull caféer och snabbmatsrestauranger är det omöjligt att bygga en sådan fackförening en medlem i taget. För att uppnå sådana mål krävs de stora fackföreningarnas enorma resurser. Om man ska kunna förändra arbetarrörelsens lednings politiska inriktning kommer det att krävas politisk kamp inom de huvudsakliga fackföreningarna AFL/CIO och Change to Win, och inte i rörelsens utkanter. Detta skulle också kräva att arbetarklassen tog makten, exproprierade kapitalisterna, och att man antog lagar som tillförsäkrade varje arbetare fackliga rättigheter, löner, och förmåner. Bara då skulle vi kunna lägga grunden för förverkligandet av ”en enda stor fackförening”, där hundratals miljoner arbetare skulle vara organiserade i en enad facklig federation.
Trots sin nedgång blev IWW en inspirationskälla till utvecklingen av den moderna fackliga rörelsen i USA, vilket ledde till att CIO bildades på 1930-talet. Detta var en viktig landvinning. Men trots att det finns vissa stridbara arbetare i dess led så är dagens IWW bara en skugga av sitt tidigare jag.
IWW:s historia är en outtömlig inspirationskälla för dagens ungdom. Vi ser den nyckelroll som IWW spelade under sina tidiga år, och kan inget annat än att hylla dess militanta klassmedvetande och revolutionära traditioner. Vi ser att dess ”anarkosyndikalistiska” tendenser bara var ett ytligt uttryckt – det yttre skalet på en embryonisk bolsjevism. Vi är stolta att kalla IWW för en viktig del av vårt historiska arv.
Inga ledare?
Vid första anblick verkar idén tilltalande. Om alla ledare sviker – varför behöver vi då ledare överhuvudtaget? Men denna tanke håller inte för minsta kritiska analys. Till och med vid en halvtimmes strejk i en fabrik finns det ledarskap. Någon måste gå till chefens kontor med arbetarnas krav, och vem kommer då arbetarna att välja för denna roll? Kommer de att lämna det åt slumpen, eller kanske dra ett namn ur en hatt?
Nej, det är en för viktig fråga för att lämnas åt slumpen. Arbetarna kommer att välja den person som de vet kommer att försvara deras intressen: en man eller kvinna som har den nödvändiga erfarenheten, intelligensen, och modet att representera de som valt honom eller henne. Sådana personer är arbetarklassens naturliga ledare, och de finns på varje arbetsplats. Att förneka detta är att förneka grundläggande faktum som varje arbetare känner till.
Även om det inte skett många stora framgångsrika strejker i USA under de senaste åren, har många arbetare deltagit i åtminstone en strejk. Men hur många arbetare har deltagit i en revolutionär generalstrejk eller ett massuppror? Det är inte många som har erfarenhet av detta, och därför har de flesta inte dragit några slutsatser eller lärt sig från något sådant. Det enda som man kan göra är att utgå ifrån politisk teori och vår klass tidigare kamperfarenheter.
I djurvärlden förmedlas tidigare generationers kunskap genom den genetiska överföringens mekanism. Djuret vet instinktivt hur det ska agera i en viss situation. Men det mänskliga samhället skiljer sig från alla andra djurkollektiv. Här spelar kulturen och utbildningen en viktigare roll än genetiken. Hur förmedlas de äldre generationernas kunnande till de nya? Detta sker inte per automatik. Kunskapen måste överföras genom lärande. Och det tar tid.
Det som gäller för samhället i allmänhet gäller också för arbetarklassen och kampen för socialismen. Det revolutionära partiet är den mekanism som kan förmedla det förflutnas lärdomar till den nya generationen, i en generaliserad form (teori). Detta är motsvarigheten till den genetiska informationen. Om den är korrekt och fullständig så kommer den att leda till att en hälsosam människa bildas. Om den är förvrängd kommer barnet att bli dödfött.
Samma sak gäller teorin. En teori som korrekt sammanfattar tidigare erfarenheter kan hjälpa den nya generationen att undvika tidigare misstag. Men en felaktig teori kommer bara att orsaka förvirring och desorientering, om inte värre. Om vi är seriösa med revolutionen så måste vi ta oss an frågan på ett seriöst sätt, inte ytligt eller amatörmässigt. Taktiska och strategiska frågor måste spela en central roll i marxisternas överväganden. Utan taktik är allt prat om att bygga den revolutionära rörelsen just bara prat: som en kniv utan någon egg.
Begreppet revolutionär strategi har lånats från denmilitäraterminologin. Det finns många paralleller mellan klasskamp och krig mellan länder. För att störta borgarklassen måste arbetarklassen och dess förtrupp ha en kraftfull, centraliserad och disciplinerad organisation. De ledande kadrerna måste ha den kunskap som krävs för att veta när de ska gå framåt eller retirera, när de ska ta en strid och när den bör undvikas.
Sådan kunskap kräver, förutom erfarenhet, noggranna och detaljerade studier av tidigare strider, vinster och förluster. Med andra ord kräver det teoretisk kunskap. En slarvig eller avfärdande attityd till teori är oacceptabel, för teori är, bland annat, en generalisering av den globala arbetarklassens historiska erfarenheter.
Men är det inte möjligt att improvisera och komma på nya idéer med utgångspunkt i våra egna upplevelser av klasskamp? Ja, det är självfallet möjligt. Men det är inte gratis. Under en revolution utvecklas händelserna mycket snabbt. Det finns ingen tid för att improvisera och famla sig fram som i ett mörker. Varje misstag vi gör kommer vi att få betala för, och det kan komma att stå oss dyrt.
Genom att förneka betydelsen av organisation och ledarskap försöker anarkisterna behålla rörelsen i ett infantilt stadium, oorganiserad och amatörmässig. Men klasskampen är ingen barnlek och får inte behandlas på ett barnsligt sätt. Den amerikanske filosofen George Santayana påpekade klokt: ”Den som inte känner historien är dömd att upprepa den.” De revolutionära rörelsernas historia är en skattkammare av exempel som förtjänar att studeras noggrant för att vi inte ska återupprepa tidigare misstag och nederlag.
Behovet av teori
De härskande i samhället är oförsonliga och beslutsamma. De kan förlita sig på årtionden av erfarenheter av att hantera protester och oppositionella rörelser. De kombinerar förvrängningar i media och allt mer militariserat polisvåld med mer subtila metoder: utpressning, mutor, bedrägeri och polisprovokatörer. Staten håller sig med en armé av härdade byråkrater, cyniska politiker, sluga jurister, ljugande journalister, lärda akademiker och listiga präster: alla förenade i sitt försvar av den rådande samhällsordningen, i vilken de alla har ett egenintresse.
Marxister stödjer helhjärtat Occupy-rörelsen och det kollektiva försöket att hitta en lösning på kapitalismens kris. Den representerar ett nytt samhälleligt uppvaknande, som återspeglas i ett återupplivat intresse för idéer och teori. Det finns dock vissa som avvisar redan själva tanken på teori. ”Vi behöver inte föråldrade politiska teorier!” säger de. ”Vi är deltagare i ett stort experiment och kommer att improvisera och utveckla våra idéer allt eftersom.” Dessa ord, som låter sympatiska, döljer en djupgående motsättning.
I det verkliga livet skulle ingen seriös person ha en sådan inställning i sin vardag. Föreställ dig att du går till tandläkaren med tandvärk och tandläkaren säger: ”Jag har faktiskt aldrig studerat tandvård, men öppna munnen ändå så ska jag göra ett försök.” Du skulle springa därifrån! Eller om en rörmokare knackar på dörren och säger: ”Jag vet inget om rörmokeri, men låt mig fixa ditt avloppssystem”. Du skulle kasta ut honom direkt!
Samtidigt som vi (med rätta!) insisterar på en seriös och professionell inställning till allt i vår vardag, så förväntas vi överge all vår kritiska förmåga när det gäller den revolutionära kampen mot kapitalismen. Helt plötsligt är allt tillåtet. Alla idéer är lika bra, oavsett hur irrelevanta eller galna de är. Allt reduceras till en permanent kärna av härdade aktivister, som i sin tur reduceras till en menlös diskussionsklubb.
Detta är inget hot mot det kapitalistiska systemet. I bästa fall är det en mindre olägenhet. Man har till och med på allvar föreslagit att bankirerna och kapitalisterna – istället för att våldsamt skingra demonstranter – själva borde delta i debatterna och därigenom etablera en vänlig dialog med sina unga meningsmotståndare för att visa dem att utsugarna inte är så illa trots allt.
På det här sättet skulle proteströrelsen tappa sin revolutionära karaktär. Den skulle gradvis integreras i det system som den är avsedd att utmana. Protestens mest militanta talespersoner kan föras åt sidan och frestas med beröm, jobb, och karriärer: ”vilken intelligent ung person! Du lyckas nästan övertala mig! Vi behöver faktiskt begåvade ungdomar som dig i affärslivet…” Vi har sett det många gånger förut.
En nödvändig förutsättning för att undvika dessa fallgropar och nå framgång, är att tillgodogöra sig teorin och de historiska lärdomarna. Medan de flesta lär sig genom att mödosamt pröva sig fram, kan marxister basera sig på lärdomarna från det förflutna. Vi kan säga vad som fungerat och inte, och tillämpa den kunskapen på den rådande situationen. Vi kommer fortfarande att begå vissa misstag, och det är inte så enkelt att man bara behöver kolla upp svaren i den revolutionära kokboken, men vi behöver inte heller uppfinna hjulet på nytt; det uppfanns för länge sedan!
Reformism eller revolution?
Förr i tiden kunde reformisterna förhandla sig till några smulor från kapitalisternas bord. Men kapitalismens kris betyder oundvikligen också att reformismen hamnar i kris. Vägen framåt är en hårdnackad kamp mot reformismen, en kamp för att återuppliva arbetarklassens massorganisationer, med början i fackföreningarna. De måste omvandlas till kamporganisationer för arbetarklassen.
Marxister motsätter sig inte reformer, tvärtom. Vi kommer att kämpa hårt för varje reform som kan göra majoritetens liv bättre. Men under rådande omständigheter kan man inte vinna några meningsfulla reformer utan en fullskalig kamp. Tiden är sedan länge förbi då arbetare kunde få löneökningar bara genom att hota om strejk. Kapitalisterna säger att de inte ens har råd med dagens lönenivåer, och än mindre med några ytterligare förbättringar. Det är länge sedan som fackliga högerledare kunde få igenom bekväma avtal med arbetsgivarna och staten.
När man kritiserar den politik som förs av arbetarrörelsens ledning måste man också föra fram en annan och bättre politik. Men proteströrelsen har hittills inte utarbetat något alternativ till reformismen. Ett försök att begränsa finansiell spekulation genom en skatt på finansiella transaktioner är inte ett alternativ till det kapitalistiska systemet – det är ett halvhjärtat försök att reformera ett system som inte kan reformeras. Att även vissa kapitalistiska politiker stödjer sådana skatter visar att de överhuvudtaget inte utgör något hot mot kapitalismen. De kommer inte att lösa något i längden.
De som drömmer om att lösa krisen genom reformer lever i det förflutna, i en fas i kapitalismens utveckling som inte längre existerar. Det är de, inte marxisterna, som är de verkliga utopisterna! Det vi behöver är en stridbar arbetarrörelse och ett återupplivande av klasskampen. Men i sista hand räcker inte stridbarhet. Under kapitalismens kris kommer arbetarklassens landvinningar inte att bli särskilt långlivade.
Det kapitalisterna ger med den ena handen tar de tillbaka med den andra. Löneökningarna utraderas av inflation eller skattehöjningar. Fabriker stängs och arbetslösheten ökar. Det enda sättet att se till att reformerna inte tas tillbaka är att kämpa för en radikal samhällsomvandling – att kämpa för socialism. Dessutom avgörs framgången i kampen för reformer av hur storskalig och revolutionär kampen blir. Hela historien visar att den härskande klassen endast gör meningsfulla eftergifter när den fruktar att förlora allt.
Det räcker inte att säga ”nej”, vi måste erbjuda ett alternativ. På samma sätt som vi behöver erbjuda ett verkligt alternativ till kapitalismen, behöver vi erbjuda ett alternativ till det gamla reformistiska ledarskapet. Vi måste kämpa mot högerfalangen inom arbetarorganisationernas byråkrati. Vi måste bryta med de amerikanska Demokraterna och Republikanerna, och kämpa för att bilda ett arbetarparti med bas i fackföreningarna. För att detta ska bli verklighet måste vi organisera, skola, och träna revolutionära kadrer som har dragit korrekta slutsatser från klasskampens historia, både nationellt och internationellt.
Anarkismens teori och praktik
Det är sant att det funnits många modiga kämpar i anarkisternas led. Detta gällde särskilt i Spanien under 1920- och 1930-talet. Men tagen i sin helhet visar anarkismens historia under de senaste hundra åren tydligt att det är en återvändsgränd. Det som är mest slående är kontrasten mellan teori och praktik. Trotskij sa att anarkismens teori är som ett paraply fullt av hål: värdelöst just när det regnar. Detta har visats gång på gång.
Som teori är anarkismen både förvirrad och ytlig. Bakunins idéer var ett hopkok och plagiat på 1800-talets utopiska socialister, i synnerhet Proudhon. Dessutom gjorde Bakunin snart raka motsatsen till vad hans teorier förespråkade. Samtidigt som han predikade ”frihet” styrde han sin egen organisation med hänsynslös centralism. Bakunin (eller ”Medborgare B”, som han kallades) utövade en tyrannisk, personlig diktatur över sin organisation. I sin polemik med Marx tvekade han inte en sekund från att använda de mest avskyvärda metoder, inklusive antisemitism.
Peter Kropotkins skrifter är av betydligt större intresse. Han var en idéernas man, som bland annat skrev en av de bästa skildringarna av den franska revolutionen vilken beundrades djupt av Trotskij. Trots detta måste det påpekas att Kropotkin glömde sina anarkistiska ideal 1914, när han stöttade de allierade i det första världskriget. Han var inte den enda som gjorde det.
Innan första världskriget lyckades de franska anarkosyndikalisterna bli dominerande i landets största fackliga organisation. Deras främsta paroll var generalstrejk, som de såg som ett universalmedel. Detta var ett misstag. Även om generalstrejken är ett av klasskampens mest kraftfulla vapen, så kan den inte lösa den centrala frågan: frågan om makten över staten.
En obegränsad generalstrejk – till skillnad från en generalstrejk som bara varar en enda dag, vilket i praktiken bara är en styrkeuppvisning – ställer frågan om makten i samhället. Den ställer frågan: vem styr samhället egentligen, ni eller vi? Därför måste den logiskt sett antingen leda till att arbetarklassen tar makten, eller till ett nederlag. Om inte arbetarklassen tar makten, kommer hela våldsapparaten bestående av armén, polisen, domstolarna, lagarna och så vidare att förbli i kapitalisternas händer. Detta är någonting som anarkister aldrig kan förstå, eftersom frågan om statsmakten för de flesta av dem antingen är helt irrelevant, eller något som kan avskaffas över en natt. Anarkisterna kan försöka ”ignorera” staten hur mycket de vill, men staten ignorerar definitivt inte arbetare som kämpar för att förändra samhället!
Tyvärr kan man inte lösa frågan om staten, det vill säga vem som styr samhället, så enkelt. Vi kan inte bara ignorera problemet. Låt oss ställa frågan konkret: Vad händer när arbetarklassen går ut i en total strejk? Alla industrier, alla transporter och all kommunikation stannar av. Fabrikerna, affärerna och bankerna tvingas stänga. Och vad händer sedan? Kapitalisterna har råd att vänta – de riskerar knappast att svälta. Men arbetarklassen kan inte vänta hur länge som helst. Den kan svältas tillbaka till jobbet. Och om taktiken att vänta ut rörelsen inte räcker till har staten många repressiva verktyg som den kan plocka fram för att färdigställa arbetet. Detta har skett mer än en gång i historien, och sker just nu med Occupy-rörelsen.
Om kravet på generalstrejk inte knyts till perspektivet om arbetarklassens maktövertagande blir det med andra ord alltså bara tom demagogi.
Så hur gick det för anarkosyndikalisterna i Frankrike i praktiken? 1914, när Frankrike gick in i första världskriget, släppte de anarkosyndikalistiska ledarna omedelbart sina fina ord om generalstrejk. I stället gick man in i en koalitionsregering med de borgerliga partierna, ”den heliga unionen” (L’Union Sacrée), där de spelade en strejkbrytande roll under hela kriget.
Denna kontrast mellan teori och praktik, mellan ord och handling, har präglat anarkismens historia sedan dess födelse. Sina mest tragiska konsekvenser fick detta i Spanien under den revolutionära perioden på 1930-talet.
Anarkismen i Spanien
I Spanien stöttade många av de bästa arbetarna anarkisterna. I deras led fanns många modiga och hängivna klasskämpar. Det anarkistiska fackförbundet CNT var med stor marginal den största arbetarorganisationen i Spanien. De anarkistiska arbetarna utmärkte sig för sitt mod och sin stridbarhet. Trots detta visade den spanska revolutionen år 1931–37 att anarkismen är helt oduglig som vägledning för arbetarklassen i kampen för socialism.
Sommaren 1936 – efter att Franco utlyst en fascistisk militärkupp mot Republiken – stormades arméns baracker i Barcelona av arbetare, till största del organiserade i CNT. Beväpnade med improviserade vapen krossade de fascisterna innan de kunde ansluta sig till Francos kupp. Genom denna hjältemodiga handling hindrades fascisterna från att vinna redan 1936.
Därmed hade anarkisterna full kontroll över Barcelona. De valde arbetarkommitéer för att styra fabrikerna under arbetarkontroll och etablerade arbetarmiliser. Den gamla borgerliga staten hade upphört att existera. Arbetarklassen var den enda makten.
Det hade varit enkelt att välja delegater från fabrikerna och miliserna till en centralkommitté, som sedan kunnat utropa en arbetarstat i Katalonien och mana resten av de spanska arbetarna och bönderna att göra samma sak.
Men anarkisternas ledare gjorde inte detta; de vägrade att bilda en arbetarregering i Katalonien när de hade chansen. De vägrade till och med när Lluis Companys, president i Kataloniens gamla borgerliga regering (Generalitat), föreslog anarkisterna att ta makten. Detta var en dödsstöt för revolutionen. Gradvis kunde borgerligheten och stalinisterna bygga upp den gamla statsmakten i Katalonien, för att sedan använda den för att avväpna de folkliga miliserna och krossa den arbetarmakt som fanns.
Och vad gjorde de anarkistiska ledarna? Samma personer som tidigare vägrade att skapa en arbetarregering gick i stället in i den borgerliga regeringen och hjälpte till att förstöra revolutionen. Det fanns faktiskt anarkistiska ministrar i både den nationella borgerliga regeringen i Valencia och i den regionala regeringen i Katalonien. I praktiken fungerade CNT:s ledarskap som en ”röd front” för den borgerliga regeringen. Dessa handlingar var en viktig bidragande faktor bakom den spanska revolutionens nederlag, och Spaniens arbetare fick betala priset genom över fyra decennier av fascistiskt barbari.
Detta berodde inte på några enstaka individer i det anarkistiska ledarskapet – tvärtom är det ett naturligt resultat av en inneboende svaghet i anarkismens teori och praktik. Utan en teoretisk kompass som kan vägleda en genom revolutionens stormiga hav, behöver man improvisera fram besluten. Resultatet är ”pragmatism” och tom demagogi. Och utan en stark, centraliserad, demokratisk organisation står inte ledarna under medlemskapets kontroll. Organisationen kan då inte agera som en enad och därmed mer kraftfull helhet.
Det fanns ett anmärkningsvärt undantag till denna regel: José Buenaventura Durruti, en enastående revolutionär som organiserade en armé av arbetarmiliser. Denna armé förde ett revolutionärt krig mot fascisterna i Aragon, och omvandlade varje by till ett fäste för revolutionen. Men Durruti kunde bara uppnå dessa saker i den mån som han samtidigt bröt med de anarkistiska dogmerna och i praktiken rörde sig närmare den revolutionära marxismen – bolsjevismen.
Trots att vanliga anarkistiska arbetare utan tvivel var ärliga och modiga, är anarkismens historiska bokslut helt och hållet negativt. Detta förklarar varför anarkismen i dag i stort sett är utraderad som tendens i arbetarrörelsen, och bara lever vidare i utkanterna av student- och proteströrelser, där den, som vi ska se, enbart skapar förvirring.
Anarkismen i den antikapitalistiska rörelsen
Vilken effekt har anarkismens teori och praktik på den antikapitalistiska rörelsen?
Det första problemet är dess motstånd mot majoritetsbeslut. Det är en självklarhet i varje demokrati att majoritetens beslut måste accepteras av minoriteten. Anarkisterna motsätter sig detta, eftersom de menar att det innebär majoritetens ”tyranni” över minoriteten.
Tyvärr är det sällan möjligt i en grupp att nå ett beslut som alla är 100 procent nöjda med, och ofrånkomligen blir någon missnöjd om dess åsikt inte antas av majoriteten. Men vad är alternativet? Det enda som finns är konsensuspolitik. Vad innebär detta i praktiken?
Låt oss säga att 100 personer deltar i en omröstning. Om 99 av dem röstar för ett förslag och bara en person röstar emot – vad borde då hända? Enligt den demokratiska principen vinner det förslag som de 99 röstade för, medan den person som är ensam om en annan åsikt får acceptera majoritetens beslut. Personen behöver inte ändra sin åsikt, och kan välja att fortsätta att argumentera för sin sak och försöka övertyga en majoritet. Men fram tills dess måste majoritetsbeslutet respekteras.
Förutom att detta är rimligt ur en strikt demokratisk synpunkt, hjälper en sådan process oss också att gå från ord till handling. I grund och botten är detta en klassfråga. Arbetare och fackligt aktiva känner mycket väl till hur en demokratisk beslutsprocess ser ut. Man använder det i varje strejk. Den disciplin som kapitalismen påtvingar arbetarklassen – genom arbetsdelningen och organisering av produktionen – är samma disciplin som arbetarklassen genom facklig och politisk organisering kan vända mot kapitalistklassen.
Till skillnad från arbetarna är medelklassen van vid individualistiska metoder och har en individualistisk inställning. En grupp studenter kan debattera i timmar, dagar och veckor utan att komma fram till någonting. De har gott om tid och är vana vid detta. Ett stormöte på en fabrik är något helt annat. Innan strejken måste arbetarna diskutera, debattera och lyssna på olika åsikter, men i slutändan måste ett beslut tas. De går till omröstning, och majoriteten bestämmer.
Detta är en självklar process för alla arbetare. I nio fall av tio accepterar också minoriteten frivilligt majoritetens beslut. Om en strejk utlysts rättar sig alla arbetare efter det. Ofta tar även de som argumenterade emot strejken en aktiv roll under strejken och hjälper kanske till som strejkvakt.
Så hur skulle den anarkistiska konsensusmetoden fungera? I praktiken innebär den att en enda person kan stoppa ett beslut från att fattas. Detta är inget mindre än minoritetens tyranni över majoriteten, vars rättigheter förnekas. Den kan till och med innebära individens diktatur, raka motsatsen till demokrati. Detta har absolut ingenting med demokrati eller socialism att göra, utan ger endast uttryck för småborgerlig individualism och egenkärlek.
För att se vad detta kan leda till, kan vi återvända till strejkexemplet. Vid strejker är det ofta ett par individer som fortsätter arbeta, trots att deras arbetskamrater lagt ner sitt arbete. De gråter över att ”majoritetens tyranni” kränkt deras individuella rättigheter, vilket också är argumentet bakom lagstiftning för så kallad ”rätt att arbeta”. Den borgerliga pressen målar alltid ut dem som ”förkämpar för friheten och individens rättigheter”. Arbetarna har däremot ett annat namn för sådana stora individualister: de kallas för klassförrädare och strejkbrytare.
Detta är i korthet den grundläggande skillnaden mellan den revolutionära proletära ståndpunkten – som bygger på arbetarnas kollektiva vilja – och småborgerlig individualism.
Ett recept för att misslyckas
Occupy-rörelsen har gett oss många exempel på de anarkistiska metodernas negativa inverkan. För att illustrera detta mer konkret följer nu några kommentarer från Occupy-aktivister som jag hittade på webbplatsen Reddit.
En deltagare skrev att: ”Jag tog mig till vårt lokala Occupy Wall Street-möte, ’Occupy Victoria’. Där upptäckte jag att anarkisterna inte skulle kunna organisera sig ut ur en låda, om så deras liv hängde på det.”
En annan person hade följande att säga:
”Trots att den leds av en självutnämnd kommité, styrs den lokala Occupy Wall Street-gruppen genom vad de kallar ’konsensusbaserat beslutsfattande’. Om en enda person inte håller med så kan de få hela konversationen att spåra ur och debattera, debattera, debattera, tills alla är överens.
Med andra ord: den minsta gemensamma nämnarens diktatur.
Det tog en och en halv timme innan någon ens berättade vad vi ens tänkte på att göra denna lördag. Fram tills vi av en slump blev informerade om vad som skedde, såg vi en ändlös parad av fluffiga ultravänsteristiska tal, ’tysta minuter för att reflektera över våra känslor’, debatter om vi skulle tillåta fotografering, tjafs om polisens roll, om vi skulle stödja ett uttalande om solidaritet med urbefolkningen och så vidare… Det var en fullständig röra och slöseri av tid, och under de två timmar vi var där blev ingenting gjort förutom att vi delade ut några affischer som folk skulle sätta upp.
Det enda beslutet som fattades var att vi skulle ’fortsätta diskussionen på vår hemsida’.”
Detta är ett typexempel på hur ”konsensuspolitik” helt paralyserar proteströrelsen och reducerar den till en diskussionsklubb, och förhindrar den från att ta ett enda steg framåt. Bara för att en liten grupp inte är helt tillfredsställd är mötet dömt att gå runt i cirklar: ”Vi måste diskutera mer! Vi måste diskutera mer!” Detta är som en man som försöker släcka sin törst med saltvatten.
En annan person gjorde denna iakttagelse:
”Ett problem med konsensus är att avvikande synpunkter faktiskt sopas under mattan. Eftersom alla måste hålla med (eller åtminstone låtsas hålla med) kan man inte uttrycka avvikande synpunkter på något tydligt sätt, i rädsla för att rubba gruppens ’konsensus’. Det slutar som ett utmattningskrig – vem är beredd att hålla fast vid sin åsikt längst – och det driver av nödvändighet bort de flesta människor, eftersom de flesta människor varken har tid eller lust att stå ut med sådana processer.
I praktiken leder konensuspolitiken till minoritetens diktatur – ibland en minoritet bestående av en enda individ – över majoriteten. Den är fullständigt odemokratisk och håller tillbaka både organisering och politisk utveckling.
Det gör att ett fåtal personer helt kan kapa processen. I en demokrati ska alla få komma till tals, men att en liten minoritet starkt motsätter sig något är inget argument för att de ska kunna förhindra vidare beslutsfattande.
Och om en eller två människor kommer med starka etiska invändningar mot ett förslag, kan det vara tecken på en principiell meningsskiljaktighet med den större gruppen. Frågan man bör ställa sig då är om det alls är logiskt för dem att vara med i denna grupp från första början.”
Frustration
Naturligtvis skapar detta en enorm frustration bland dem som vill göra proteströrelsen till något mer än en diskussionsklubb. Tråkigt nog är denna upplevelse mer regel än undantag för deltagare i rörelsen. Här är en annan beskrivning från Florida:
”Det är exakt samma sak med Occupy Florida. Den självutnämnda administratören/volontären som styr Facebookgruppen för den lokala avdelningen, i denna ledarlösa rörelse, talar för hela gruppen, och den här diktatorns ideologi är att problemet handlar om korporatism (på det sätt som det felaktigt används i dagligt tal). Att kapitalismen skulle vara problemet diskuteras inte ens.
Jag påpekade att: ’Det är systemet, dumbom! [It’s the system, stupid!] Förlåt men jag tror inte att det räcker att kämpa mot korporatism när…’
Diktatorn svarar: ”Kalla mig inte dumbom! Och börja nu inte be om ursäkt för det…”
Ärliga anarkister inser dessa uppenbara motsägelser, vilket följande kommentar visar:
”Jag är anarkist och jag håller med dig till fullo. Jag upplevde samma sak på en lokal protest. Vi spenderade över två timmar på en diskussion om att bilda arbetsgrupper, där majoriteten av diskussionen var en meta-diskussion om hur diskussionen om arbetsgruppernas bildande bör äga rum. Till slut var jag tvungen att gå, och det var jag ganska glad för eftersom denna organisatoriska process var extremt frustrerande.”
En annan Reddit-användare behövde vädra en frustrerad känsla som förmodligen många känner igen sig i: ”Är alla anarkistiska grupper så här fullständigt j***a värdelösa? Har någon annan haft en liknande erfarenhet?”
Hela poängen med demokrati är att majoriteten styr. Som någon skämtsamt observerade: ”Om alla måste hålla med varandra om allting, så kanske vi borde ändra vår paroll till ’Vi är de 100 procenten’!”
Trots sina begränsningar är det demokratiska systemet det enda som gör att massorna verkligen kan delta. Man måste ha fria och genomgripande diskussioner, där alla åsikter kan uttryckas fritt. Men om det inte ska urarta till en diskussionsklubb måste varje diskussion avslutas med en omröstning där majoriteten bestämmer och minoriteten accepterar beslutet.
Konsensuspolitik leder oundvikligen till handlingsförlamning, frustration, slöseri med tid och så småningom till att folk faller ifrån. Många som till en början deltog på Occupy-mötena gled gradvis iväg och lämnade sina organisationskommitéer på grund av frustration med de ändlösa debatterna och diskussionerna som inte ledde någonstans.
Dessa metoder, som på pappret verkar så demokratiska och som skulle garantera ett maximalt deltagande, lyckades i slutändan bara skrämma bort folk och underminera rörelsen. Vi behöver en annan metod, en genuint demokratisk sådan, där alla får komma till tals, men som i slutändan mynnar ut i tydliga beslut och faktisk handling.
Självutnämnda klickar
Den ryske bolsjeviken Bucharin skämtade om att anarkismen har två regler: den första regeln är att man inte får bilda ett parti – och den andra regeln är att ingen får följa den första regeln! Trots att anarkismens metoder i teorin är ultrademokratiska, så leder de i praktiken till den värsta formen av byråkrati: självutnämnda klickar. För de mer klartänkta anarkisterna är denna motsägelse tydlig:
”Jag är anarkist och jag håller med om kritiken mot konsensusbeslut. Att ge alla i en större grupp vetorätt är paralyserande. Massmöten, framför allt utan en tydlig dagordning, tenderar att köra in på långa sidospår.
Jag har varit på aktivistmöten med mestadels anarkister där konsesusbeslut använts. Det fanns problem, men gruppen försökte vara medveten om dessa, och de lyckades faktiskt få saker gjorda. Jag lärde mig ett par saker från denna erfarenhet.
Trots att det såklart inte fanns några officiella ledare, formades det i praktiken ett ledarskap på tre personer som helt dominerade diskussionen och beslutsfattandet, helt enkelt genom att de var äldre, mer erfarna och mer självsäkra. Det fanns till och med en person (en vit man, vilken överraskning!) som var tydligt ledande i gruppen. Det blev mycket drama kring detta, och jag var faktiskt glad att folk pekade på effekterna som hudfärg, klass, och kön har på bestlutsfattande och ledarskap. Men likväl kollapsade gruppen på grund av allt missnöje.
Detta var en grupp bestående av ungefär 9 personer, och till och med en så liten grupp hade stora problem att få ihop allt genom konsensusbeslutsfattande. Det verkade som att många beslut togs endast för att de yngre och mindre självsäkra medlemmarna var för nervösa för att protestera eller använda sitt veto. Återigen var det bra att de försökte belysa dessa problem, men problemen kvarstod, oftast outtalade, förutom bland några mindre grupper av medlemmar.”
De anarkistiska organisationsformerna vänds oundvikligen till sin motsats. Motståndet mot ledarskap, centralism och byråkrati skapar i praktiken det mest byråkratiska och odemokratiska systemet av alla. Det finns flera exempel på detta. Bakom den till synes demokratiska anarkin av formlösa möten utan regler, strukturer, och (i teorin) utan ledare, så är det alltid någon som fattar besluten. Men denna ”någon” är inte vald av någon – ”Val?” Med majoritetsbeslut? Gud förbjude!” – och kan därför inte heller hållas ansvarig inför någon.
Bakom kulisserna styrs dessa ”icke-byråkratiska” grupper av självutnämnda klickar (oftast anarkister). I praktiken skapar dessa den värsta tänkbara byråkratin – en oansvarig byråkrati som gör precis som den vill, eftersom det inte finns någon formell demokratisk kontroll.
Staten
Friedrich Engels summerar sin historiska analys av staten så här:
”Staten är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den ’den sedliga idéns verklighet’, ’förnuftets bild och verklighet’, som Hegel påstår. Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig själv, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.” (F. Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung)
Den moderna staten är ett byråkratiskt monster som glupskt slukar en kolossal mängd av de rikedomar som arbetarklassen producerar. Marxister och anarkister är överens om att staten är ett fruktansvärt verktyg för förtryck som måste krossas. Frågan är: Hur? Av vem? Och vad ska ersätta den? Denna grundläggande fråga ställs i varje revolution. I ett tal om anarkism under det ryska inbördeskriget sammanfattade Trotskij den marxistiska synen på staten väl:
”Borgarklassen säger: rör inte statsmakten, den är de bildade klassernas okränkbara privilegium. Men anarkisterna säger: rör den inte; den är en uppfinning från helvetet, en djävulsk apparat, ha inte med den att göra. Borgarklassen säger: rör den inte, den är helig. Anarkisterna säger: rör den inte, det är en synd. Båda säger: rör den inte. Men vi säger: inte bara rör den, utan ta den i era händer, och sätt den i arbete för era egna syften, för att avskaffa privategendomen och genomföra arbetarklassens befrielse.” (Leo Trotskij, How The Revolution Armed, Vol. 1, 1918. London: New Park, 1979, vår övers.)
Marxismen förklarar att staten i sista hand består av beväpnade grupper av människor: militär, polis, domstol och fängelser. Den härskande klassen använder staten som ett vapen för att förtrycka andra klasser. I motsättning till anarkisternas förvirrade idéer, menade Marx att arbetarklassen behöver en egen stat för att undkomma de utsugande klassernas förtryck. Men denna tanke har förvrängts av såväl borgare som anarkister.
Pariskommunen 1871 är en av de största och mest inspirerande händelserna i arbetarklassens historia. Genom en magnifik revolutionär rörelse ersatte arbetarna i Paris den kapitalistiska staten med sitt eget styre och hade den politiska makten fram tills de efter några månader störtades. Arbetarna i Paris kämpade under oerhört svåra omständigheter, för att avskaffa all utsugning och allt förtryck – och för att omorganisera samhället på en helt ny grundval.
Kommunen var ett heroiskt kapitel i arbetarklassens historia. Massorna, med arbetarna i spetsen, besegrade för första gången den gamla staten och påbörjade byggandet av ett nytt samhälle. Utan någon tydlig plan, ledarskap eller organisering, visade arbetarna en väldig tapperhet, initiativtagande och kreativitet. Men bristen på ett djärvt och förutseende ledarskap med ett tydligt program ledde i slutändan till ett fruktansvärt nederlag. Marx och Engels följde noggrant händelseutvecklingen i Frankrike och baserade sig på erfarenheterna för att utarbeta sin teori om ”proletariatets diktatur”, som bara är en mer precis vetenskapligt term som betyder ”arbetarklassens politiska styre”.
Marx och Engels undersökte noggrant Pariskommunens erfarenhet, och framhöll såväl dess framgångar som dess misstag och svagheter. Dessa kan nästan alla spåras till ledarskapets svaghet. Pariskommunens ledning var en blandad skara: från en marxistisk minoritet till mer anarkistiska eller reformistiska element. En av anledningarna till att kommunen misslyckades var att man inte inledde en revolutionär offensiv mot den reaktionära regering som barrikaderat sig i Versailles. Detta gav reaktionärerna gott om tid och möjligheter att samla sina styrkor och attackera Paris. Över 30 000 människor slaktades av kontrarevolutionen. Kommunen begravdes bokstavligen under ett berg av lik.
Marx och Engels sammanfattade Kommunens lärdomar på följande vis:
”Särskilt har Kommunen tillhandahållit beviset för att ’arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syften’.” (Förord till 1872 års tyska upplaga av Kommunistiska Manifestet)
Stalinism eller kommunism?
Borgarklassen och dess försvarare försöker förvirra arbetare och ungdomar genom att koppla samman kommunismen med Stalins monstruösa byråkratiska och totalitära regim i Ryssland. ”Så du drömmer om kommunism? Varsågod! Detta är kommunism! Berlinmuren är kommunism! Ungern 1956 är kommunism! Arbetslägren i Sibirien är kommunism!” Tyvärr upprepar även anarkister dessa påståenden.
Detta är ett enfaldigt förtal. Den arbetarstat som etablerades av bolsjevikerna var varken byråkratisk eller totalitär – tvärtom. Innan den stalinistiska byråkratin stal makten från folket, så var det den mest demokratiska stat som någonsin existerat. De principer som Sovjetunionen baserade sig på skapades inte av Marx eller Lenin. De byggde på de faktiska erfarenheterna från Pariskommunen, som Lenin senare summerade.
Arbetardemokratins grundläggande principer framställdes i ett av Lenins viktigaste verk: Staten och revolutionen. Här beskriver han de villkor som råder vid grundandet av arbetarstaten, proletariatets diktatur:
1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer.
2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.
3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.
4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister. ”När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.”
Lenin formulerade inte dessa villkor för en fullt utvecklad socialism eller kommunism, utan för den allra första perioden med en arbetarstat – perioden av övergång från kapitalism till socialism.
Övergången till socialism – en högre samhällsform baserad på verklig demokrati och överflöd åt alla – kan endast bli verklighet genom arbetarklassens aktiva och medvetna deltagande i styret av samhället, av industrin och av staten. Det är inte något som kapitalister eller byråkrater godhjärtat överlämnar till arbetarna. Detta ligger till grund för Marx, Engels, Lenins och Trotskijs hela uppfattning.
Den sovjetiska staten under Lenin och Trotskijs tid byggdes för att involvera arbetarna i dess ledning och administration, för att stadigt minska behovet av ”särskilt utbildade funktionärer” och därigenom minska statsapparatens makt. Strikta begränsningar sattes på de statsanställdas löner, befogenheter och privilegier för att förhindra framväxten av en privilegierad kast.
Till de ryska arbetar- och soldatsovjeterna valdes inte professionella politiker eller byråkrater, utan vanliga arbetare, bönder och soldater. Sovjeterna var inte en främmande makt som stod över samhället, utan en makt som direkt baserades på folkets egna initiativ underifrån. Deras lagar fungerade inte som lagar i en kapitalistisk stat. Sovjeterna var en helt annorlunda typ av makt än de parlamentariska borgerligt-demokratiska republiker som i regel finns i de avancerade länderna i Europa och Amerika. Denna makt var av samma typ som Pariskommunen 1871.
Lenin förklarade:
”Grunddragen hos denna typ [av stat] är: 1) Makten har inte sitt ursprung i en lag som diskuterats och antagits av parlamentet på förhand, utan i folkets direkta initiativ underifrån och lokalt – det direkta ’erövrandet’, för att använda ett vanligt uttryck; 2) Polisen och armén, som är institutioner avskilda från och riktade mot folket, ersätts med hela folkets direkta beväpning – i en sådan stat upprätthålls ordningen av de beväpnade arbetarna och bönderna själva, av det beväpnade folket självt; 3) statstjänstemännen, byråkratin, ersätts antingen på liknande sätt med folkets egen direkta makt eller ställs åtminstone under en särskild kontroll. De blir vanliga funktionärer, som inte bara väljs utan också kan avsättas så snart folket kräver det – från att ha varit ett privilegierat skikt med en hög lön enligt borgerliga normer för sina ’poster’, blir de arbetare av ett särskilt ’vapenslag’, vars lön inte överstiger den genomsnittliga lönen för en yrkesskicklig arbetare.
Detta, och enbart detta, utgör Pariskommunens innersta väsen och dess särskilda statsskick.” (Lenin, ”Om dubbelväldet”, april 1917)
Lenin underströk att arbetarklassen endast behöver ”en stat så uppbyggd, att den omedelbart börjar dö bort och inte kan undgå att dö bort”. En verklig arbetarstat har ingenting gemensamt med det byråkratiska monster som existerar i dag, och ännu mindre med det som existerade i Stalins Ryssland.
Faktum är att den tidiga sovjetrepubliken inte var en stat i vanlig bemärkelse, utan ett organiserat uttryck för det arbetande folkets revolutionära makt. För att använda Engels uttryck var den en ”halvstat”, organiserad för att med tiden vittra bort och upplösas i samhället, vilket skulle bereda vägen för en kollektiv förvaltning och ett samhälle till förmån för alla, utan våld eller tvång. Det, och bara det, är marxismens verkliga uppfattning om arbetarstaten.
Våld eller icke-våld?
Frågan om staten är naturligtvis sammankopplad med frågan om våld. Den härskande klassen har flera tvångsmedel till sitt förfogande: militären, polisen, säkerhetspolisen, rättsväsendet, jurister, domare och fångvaktare. Många demonstranter har nyligen givits värdefull utbildning i marxismens teori om staten – genom slagen från polisbatonger.
Detta borde inte förvåna någon. All historia visar att den härskande klassen aldrig ger upp sina rikedomar, sin makt och sina privilegier utan motstånd – och det betyder vanligtvis att de inte skyr några medel. Varje revolutionär rörelse kommer att stöta på detta maskineri av statligt förtryck.
Så vad är marxisters inställning till våld? Borgerligheten anklagar alltid marxister för att förespråka våld. Detta är högst ironiskt, med tanke på den stora mängd vapen som den härskande klassen har samlat på sig, arméerna av tungt beväpnade militärer, poliser, fängelser, och så vidare. Den härskande klassen är inte alls några motståndare till våld i sig. Tvärtom grundar sig deras makt på våld i många olika former. Det enda våld borgarklassen avskyr är de fattigas och förtrycktas försök att försvara sig mot den borgerliga statens organiserade våld. Med andra ord är de motståndare till våld som riktar sig mot deras klass’ styre, makt och egendom.
Självklart förespråkar vi inte våld. Vi är redo att utnyttja varje öppning som den borgerliga demokratin ger oss. Men vi ska inte ha några falska förhoppningar. Under demokratins tunna fernissa lever vi under bankernas och de stora företagens diktatur.
Medan folket får höra att de kan bestämma landets riktning demokratiskt genom valen, fattas alla viktiga beslut i själva verket bakom stängda dörrar i kapitalisternas styrelserum. Ett fåtal bankirers och kapitalisters intressen väger mycket tyngre än miljontals vanliga medborgares röster i ett val. Den formella borgerliga demokratins verkliga innehåll är följande: alla kan (mer eller mindre) säga vad de vill, så länge storfinansen får bestämma.
Storfinansens diktatur döljs vanligtvis bakom välputsade fasader. Men under avgörande händelser spricker den demokratiska fasaden, och kapitalets diktatur avslöjar sitt fula tryne. Frågan är om vi, folket, har rätten att bekämpa kapitalets diktatur och sträva efter att störta den.
Svaret gavs för länge sedan när det amerikanska folket reste sig med vapen i hand för att försvara sina rättigheter mot den engelska monarkins tyranni. Det är förevigat i Andra tillägget till den amerikanska konstitutionen, som försvarar folkets rätt att bära vapen för att garantera sin frihet. USA:s grundlagsfäder försvarade rätten för folket att göra väpnat uppror mot en tyrannisk regering. Delstaten New Hampshires konstitution från 1784 informerar oss om ”att inte göra motstånd mot maktfullkomlighet och förtryck är absurt, ett slavbeteende, och destruktivt för människans godhet och lycka”.
Varje revolution i historien – däribland den amerikanska revolutionen – visar hur sanna Marx’s ord var när han skrev att ”våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt”. Likväl skrev Engels följande i Kommunismens grundsatser, marxismens första programmatiska text:
”Fråga 16: Blir det möjligt att upphäva privategendomen på fredlig väg?
Svar: Det vore önskvärt att så kunde ske och kommunisterna vore säkert de sista att motsätta sig en fredlig lösning. Kommunisterna vet alltför väl att alla konspirationer inte bara är helt meningslösa utan till och med skadliga. De vet alltför väl att revolutioner inte görs avsiktligt och villkorligt, utan att de överallt och i alla tider varit en nödvändig följd av omständigheter, vilka helt igenom är oberoende av enskilda partiers och klassers vilja och ledning. Men de ser också att proletariatets utveckling motarbetas med våld i nästan alla civiliserade länder och att det härigenom från kommunisternas motståndare med all kraft arbetas på en revolution. Blir det förtryckta proletariatet till slut utjagat i en revolution, då kommer vi kommunister att i handling försvara proletariatets sak på samma sätt som vi nu gör i ord.” (Engels 1847, Kommunismens grundsatser)
När arbetarklassen är organiserad och mobiliserats för att förändra samhället, kan varken staten, militären eller polisen stoppa den. I nio fall av tio är det den härskande klassen som börjar bruka våld under en revolutionär situation, eftersom de är desperata att hålla sig kvar vid makten. Därför står faran för våld i omvänd proportion mot arbetarklassens vilja att kämpa för att förändra samhället. Som de antika romarna brukade säga: Si pacem vis para bellum – om du vill ha fred, rusta dig för krig.
Detta innebär inte att vi förespråkar sporadiska våldshandlingar från enstaka grupper eller individer: meningslösa kravaller, att krossa fönster, mordbrand och så vidare. Sådana saker återspeglar ibland en verklig ilska och frustration mot klassamhällets orättvisor, särskilt bland fattiga och arbetslösa unga. Men dessa handlingar åstadkommer inget positivt. De skrämmer bara bort arbetarklassens bredare lager och ger den härskande klassen en ursäkt för att använda hela statens styrka för att slå ned på proteströrelsen i allmänhet.
Det finns en kraft i samhället som är långt starkare än också de mäktigaste stater eller arméer: styrkan hos arbetarklassen då den väl organiseras och mobiliseras för att förändra samhället. Inte ett hjul snurrar, inte en telefon ringer, inte en glödlampa lyser utan arbetarklassens tillstånd! När denna enorma makt väl mobiliseras, finns det ingen kraft på planeten som kan stoppa den.
Det finns mäktiga fackliga organisationer, som redan är mer än kapabla att störta kapitalismen, om de miljoner arbetare som de organiserar mobiliserades för detta ändamål. Problemet kokar återigen ned till frågan om ledarskapet för arbetarklassen och dess organisationer.
Vad bör göras?
Massorganisationernas ledning, inte minst fackföreningarnas, är i ett bedrövligt skick överallt. Vi kan inte bara vänta oss stora strider, utan också nederlag för arbetarklassen till följd av dåligt ledarskap. Det är förståeligt att vissa unga, som ser med avsmak på den roll som de nuvarande ledarna spelar, ser till anarkistiska idéer som en lösning.
I allmänhet vet dock inte de som beskriver sig själva som anarkister någonting om varken anarkismens teori eller historia. Deras anarkism är egentligen inte alls någon anarkism, utan en hälsosam reaktion mot byråkrati och reformism. När de säger ”vi är emot politik!”, menar de ”vi är emot den nuvarande politiken, som inte återspeglar vanliga människors vilja!”. När de säger ”vi behöver varken partier eller ledare!”, menar de ”vi behöver inte de nuvarande verklighetsfrånvända partierna eller ledarna som bara försvarar sina egna och sina rika uppbackares intressen.”
Sådan ”anarkism” är egentligen bara det yttre skalet på en omogen bolsjevism, alltså på revolutionär marxism. Detta är ärliga ungdomar som helhjärtat vill omvandla samhället. Många kommer att förstå de anarkistiska idéernas och metodernas begränsningar och söka ett mer effektivt revolutionärt alternativ. Bristen på ledarskap och ett tydligt program märks redan av allt fler aktivister i Occupy-rörelsen.
Genom smärtsamma erfarenheter börjar den nya generationen av arbetare och unga att förstå karaktären på de problem som finns framför dem och gradvis börjar man förstå behovet av radikala lösningar. De bästa elementen börjar förstå att den enda vägen ut ur återvändsgränden är en genomgripande revolutionär samhällsomdaning.
Detta kommer inte att vara lätt att uppnå, men ingenting som verkligen betyder något är lätt. Det första och viktigaste steget mot detta är att säga nej till vårt nuvarande samhälle, dess institutioner, värderingar och moral. På många sätt är detta det lättaste steget. Det är inte svårt att protestera och avvisa. Men det är också nödvändigt att konkret säga vad det är som måste göras.
Detta visar behovet av klarhet i idéer, program och taktik. Teoretiska misstag leder oundvikligen till praktiska misstag. Detta är inte någon akademisk fråga. Klasskampen är ingen lek, och historien är full av exempel på hur bristande politisk klarhet får verkligt tragiska konsekvenser. Spanien på 1930-talet är ett tydligt exempel.
Revolutionens första stadium kommer oundvikligen att präglas av naivitet och alla möjliga slags illusioner. Men sådana illusioner kommer att krossas av händelseutvecklingen. Rörelsen utvecklas genom att testa sig fram. Den behöver tid för att lära sig. Om ett marxistiskt parti med bas och politisk auktoritet bland massorna redan hade existerat, skulle lärprocessen utan tvivel bli mycket kortare, och det skulle bli färre nederlag och bakslag. Men ett sådant parti finns ännu inte. Det måste byggas under de kommande årens stormiga händelser.
Förvirring, bristande program och oändliga debatter kan inte ersätta konkret handling. Om Occupy-rörelsen ska lyckas måste den beväpnas med klara idéer och ett konsekvent revolutionärt program. Detta kan bara marxismen erbjuda. Arbetarna och studenterna har visat på fantastisk förmåga och initiativ. Allt beror nu på i vilken utsträckning som de mest revolutionära elementen bland arbetarna och ungdomen lyckas dra alla nödvändiga slutsatser. Beväpnade med ett verkligt revolutionärt socialistiskt program skulle de vara oövervinnerliga.
Kämpa för socialism!
Är det verkligen sant att det inte finns något alternativ till kapitalismen? Nej, det är inte sant! Alternativet är ett system som bygger på att producera för att tillfredsställa allas behov i stället för att skapa profiter till ett litet fåtal; ett system som ersätter ekonomiskt kaos och anarki med harmonisk planering; som ersätter de rika parasiternas minoritetsstyre med att den majoritet som producerar samhällets alla rikedomar styr. Detta alternativ kallas socialism.
Verklig socialism har ingenting gemensamt med den byråkratiska och totalitära karikatyr som fanns i Stalins Ryssland. Det är en äkta demokrati som bygger på att arbetarklassen äger, kontrollerar och styr över produktionen.
Vissa tycker att tanken på att mänskligheten skulle kunna ta kontroll över sitt eget öde och styra samhället i enlighet med en demokratisk produktionsplan låter utopisk. Men det var varken Marx eller någon annan tänkare som uppfann behovet av en socialistisk planekonomi. Det är tvärtom en objektiv nödvändighet. Möjligheten att uppnå världssocialism beror på de förhållanden som redan finns inom kapitalismen. Det enda som behövs är att arbetarklassen, befolkningens majoritet, tar över samhällets styre, exproprierar bankerna och de stora monopolen, och använder den enorma oanvända produktiva potentialen till att börja lösa de problem som människan står inför.
För att mänskligheten ska kunna förverkliga sin fulla potential måste vi befria industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin från kapitalismens kvävande begränsningar. När produktivkrafterna frigjorts från detta strypgrepp, skulle samhället omedelbart kunna tillfredsställa alla mänskliga behov och bereda vägen för ett kolossalt kliv framåt för hela vår art.
Vi välkomnar alla som vill förändra samhället att gå med oss, diskutera, debattera våra skiljelinjer och testa idéernas och programmens livskraft i klasskampen. Bara på det sättet kan vi övervinna den rådande förvirringen och uppnå den ideologiska klarhet och organisatoriska sammanhållning som är nödvändig för att uppnå vår slutgiltiga seger.
London, 6 december 2011