Lugnet före stormen: Perspektiv på svensk politik efter årtusendeskiftet

OBS! Denna artikel skrevs den 25 oktober 2000 och återpubliceras här från vårt arkiv. – Webbred. december 2017

Borgerlighetens glädjeyra kände inga gränser när stalinismen bröt samman i slutet av 1980-talet. Allt vad socialistiska idéer hette dödförklarades. Kapitalismen hade triumferat i världsskala och historien var avslutad.

Vid årtusendeskiftet formuleras åter teorier om den krisfria kapitalismen. Det påstås att kriserna är ett minne blott och att IT skapat en ”ny ekonomi” präglad av evig ekonomisk tillväxt.

Men den borgerliga propagandan kommer att slå tillbaka mot dem själva. Det som lidit bankrutt i före detta Sovjet är inte socialismen, utan en byråkratisk diktaturregim som missbrukade begreppet socialism för sina egna syften. Denna har nu ersatts av en korrupt borgerlig regim, vars försök att införa kapitalism har lett till en ekonomisk och social katastrof.

Kapitalismens kris är i själva verket oändligt mycket större än socialismens. Sedan mitten av sjuttiotalet har världen genomlidit tre djupa lågkonjunkturer som skapat massarbetslöshet och social misär även i västvärlden. Asienkrisen 1997-98 gav en föraning om hur djup nästa nedgång i världsekonomin kan bli.

Sverige drabbades i början av nittiotalet av den djupaste krisen sedan depressionen på trettiotalet. Bruttonationalprodukten, BNP, minskade med 5 % mellan 1991 och 1993. 600 000 sparkades från sina arbeten och sysselsättningen föll från 4,5 miljoner till 3,8 miljoner. Risken är överhängande att nästa kris kommer att bli lika djup eller djupare.

Hur kommer detta att påverka kampen mellan klasserna och den politiska utvecklingen? Hur kommer arbetarnas medvetenhet och därmed deras massorganisationer att förändras? Det är några av de frågor som vi ska försöka besvara i detta material.

För att förstå samhällets utveckling måste den betraktas i sin helhet och förändring. Detta är marxismens metod. I synnerhet måste vi beakta de händelser som har lett fram till dagens situation, arbetarklassens erfarenheter av kamp och politiska strider och de slutsatser som klassen har dragit av detta.

Utifrån detta går det att göra en prognos över den mest troliga utvecklingen framöver. Det kallar vi för att utarbeta ett perspektiv. Utan en sådan marxistisk analys kan arbetarrörelsens ledning inte stå emot trycket från den borgerliga ideologin. Detta är en viktig orsak till ledningens inomkapitalistiska politik och byråkratisering.

Enligt marxismen är det den ekonomiska utvecklingen som är den yttersta orsaken bakom sociala och politiska förändringar. Detta betyder inte att det endast är ekonomin som avgör, eller att det finns ett direkt samband mellan ekonomi och politik. Friedrich Engels påpekade att den ekonomiska situationen utgör grundvalen, men att klasskampen, lagarna, och politiska, filosofiska och religiösa idéer ofta bestämmer den omedelbara utvecklingen.

Genom en växelverkan mellan dessa olika faktorer slås den ekonomiska nödvändigheten fast till sist. Vi skapar vår historia själva, men det sker under bestämda förutsättningar av vilka de ekonomiska ytterst blir avgörande.¹ Därför finns det inget direkt samband mellan den ekonomiska krisen och arbetarklassens kamp och medvetenhet:

”Den politiska effekten av en kris (inte bara dess påverkan utan också dess riktning) bestäms av den politiska situationen som helhet och av de händelser som utspelats innan och under krisen; i synnerhet arbetarklassens egen kamp, och dess framgångar och bakslag före krisen. Under vissa förhållanden kan krisen ge en mäktig impuls till arbetarmassornas revolutionära aktivitet; under andra omständigheter kan den fullständigt komma att paralysera proletariatets offensiv” (Leo Trotskij, 1921)²

Det inte den ekonomiska nedgången i sig som förändrar medvetenheten, utan svängningarna från uppgång till nedgång och arbetarklassens kamperfarenheter. Genom allt djupare kriser och allt svagare uppgångar kastas löntagarna mellan hopp och förtvivlan, vrede och uppgivenhet, aktivitet och passivitet. Under denna process blir alltfler politiskt medvetna, samtidigt som tilltron till det kapitalistiska systemet undergrävs.

Styrkeförhållandet mellan klasserna

I den borgerliga propagandan påstås att arbetarklassen håller på att försvinna och att klasskampen därför är passé. De hänvisar till att antalet industriarbetare minskar och att alltfler arbetar inom service-, IT- och mediesektorn. Ett nytt samhälle håller på att ta form där skillnaden inte går mellan klasserna utan mellan dem som är beredda att anamma det nya och de som klamrar sig fast vid det gamla. IT-ekonomin är den nya religionen som ska frälsa oss från allt ont och skapa ett ”himmelrike” här på jorden.

Tjänstearbetarna

Inget tyder dock på att IT minskar kapitalets möjlighet att utnyttja arbetskraften, det betyder istället ökad utsugning och kontroll. De anställda i IT-sektorn är förvisso inte slavar under maskinen, men väl under datorn och mobiltelefonen. I skrivande stund presenteras skrämmande rapporter om utslitning och utbrändhet i IT-företagen.

Även de flesta anställda i den offentliga sektorn och den privata tjänstesektorn är en del av arbetarklassen eller grupper närstående denna.

Arbetarklassen i snäv bemärkelse består av dem som måste sälja sin arbetskraft och inte har någon nämnvärd makt över produktionsmedlens användning, eller över andras arbete.³ Utifrån denna förklaring har arbetarklassens andel av de förvärvsarbetande legat kring 60 % ända sedan seklets början.

Till detta ska läggas de löntagare som har viss makt över sitt eget och andras arbete, till exempel lärare, sjuksköterskor, ingenjörer och tjänstemän på mellannivå. De flesta av dessa har emellertid villkor som liknar arbetarklassens. Det betyder att åtminstone 80 % är lönearbetare och tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse.⁴

En stor del av dem som har makt över produktionsmedel eller över andras arbete tillhör dessutom inte borgerligheten utan småborgerligheten, eftersom de är egenföretagare eller bönder med inga eller bara några få anställda. De övriga är ofta chefer på mellannivå. Dessa grupper utgör ett mellanskikt, eftersom de står mitt emellan samhällets huvudklasser.

I verkligheten är det bara några få procent som tillhör själva borgarklassen, eller den härskande klassen i samhället. Denna elit styr över näringslivet, eller innehar höga positioner inom statsapparaten (statsförvaltning, polis, militär, domstolar, massmedia etc.).

Småborgerlighetens tillbakagång

Det är inte arbetarklassen utan småborgerligheten som försvagats under det senaste halvseklet. 1930 tillhörde tre av tio småborgerligheten, 1970 var andelen en av tio och 1990 endast 7 %. Samtidigt har kvinnorna gått från hemarbete till lönearbete, främst i den offentliga sektorn. Arbetarklassens ökade styrka är alltså främst en fråga om en proletarisering av lantbrukare och kvinnor.

88 % av de förvärvsarbetande kvinnorna tillhörde arbetarklassen 1980 och denna andel har snarare ökat än minskat under senare år genom industrialiseringen av tjänstesektorn och det allt hårdare arbetstempot. Detta innebär också en utarmning av arbetets innehåll. Anställda på snabbmatsrestauranger, telefonbanker och olika ”call center” har t.ex. individuella prestationslöner och en industriliknande arbetsorganisation.

Klasstrukturen i Sverige 1990:

• Arbetare och lägre tjänstemän inom industri, transport, service 58,5%
• Delvis självständiga lönearbetare som står nära arbetarklassen 28,5%

(t.ex. lärare, sjuksköterskor, ingenjörer, tjänstemän på mellannivå)

• Borgerlighet och småborgerlighet

(Stora kapitalägare, småföretagare, bönder, chefer och höga ämbetsmän) 13%

(Siffrorna hämtade från Ahrne, Ekerwald, Leifsrud 1990)

Arbetarklassens styrka

Åtta av tio tillhör alltså arbetarklassen i modern tid, eller löntagarna som de ofta benämns idag, medan högst en av tjugo tillhör borgarklassen. Övriga 15 procent tillhör mellanskikt, som befinner sig med en fot i båda. Därför är det inte att undra på att borgarna försöker osynliggöra arbetarklassen. De hoppas att vi inte ska ”se skogen för alla träd”.

Ett uttryck för detta är att arbetare och yrkesliv får så lite utrymme i massmedia och kulturliv. Att döma av de flesta filmer och TV serier arbetar folk överhuvudtaget inte, annat än som läkare, poliser eller affärsmän, och även om de arbetar så spelar detta en mycket liten roll i handlingen. I den offentliga debatten får man leta med ljus och lykta för att hitta en vanlig lönearbetare.

Inte desto mindre är en förkrossande majoritet av befolkningen arbetare, medan borgarklassen bara utgör en ynklig liten minoritet. Det är dock denna elit som kontrollerar storföretagen och därmed landets ekonomi. Dessa klassförhållanden sätter sin prägel på den svenska utvecklingen. Ett femtiotal storföretag står emot fackföreningar med över tre miljoner löntagare.

Det betyder inte att alla som tillhör arbetarklassen också anser sig vara arbetare. Det är skillnad på klassmedvetenhet och klasstillhörighet. Klassmedvetenheten skiftar beroende på arbetarnas erfarenheter, i första hand arbetsvillkoren och erfarenheten av kamp.

Mellan 1993 och 1997 ökade andelen industriarbetare som ansåg sig tillhöra arbetarklassen från 53 % till 67 %, medan andelen bland tjänstearbetarna (t.ex. anställda i vård, skola, handel och kontor) ökade från 38 till 55 %.4 Denna förändring beror främst på krisen och den att ökade stressen i arbetslivet. Ännu starkare kommer denna medvetenhet att bli under nästa kris när allt fler arbetare tar strid för sina villkor.

Arbetarklassens uppkomst

Den ofantliga styrkan hos arbetarklassen och dess organisationer beror främst på två faktorer: Den sena men snabba industrialiseringen av Sverige, och arbetarrörelsens framgångsrika kamp, som inte avbrutits av några allvarligare nederlag sedan storstrejken 1909. Arbetarklassen i Sverige uppstod inte genom en långsam utveckling från hantverk till industri, som fallet var i England, med den konservatism och traditioner som detta för med sig.

Istället formades den svenska arbetarklassen under en ganska kort period. De jordlösa massorna på landsbygden tvingades flytta till städerna och de nya bruksorterna och där fick de kämpa hårt för sina rättigheter.

Från 1800-talets slut etablerades många nya råvarubaserade industrier. Bondeklassen minskade snabbt och andelen självägande bönder minskade från 40 % i början av seklet till 22 % 1930, 13 % 1950 och 3 % 1975. Det uppstod många nya bruksorter som dominerades av ett bolag.

Därför var klasstriderna hårda från seklets början fram till den stora metallstrejken 1945. Ibland slogs arbetarna tillbaka, men de led inga avgörande nederlag som i många andra länder där fascismen segrade. Kampen bröts heller inte av världskrigen eftersom Sverige stod utanför dessa. Istället kunde den svenska arbetarklassen dra nytta av de revolutionära vågorna i Europa efter första och andra världskriget för att tvinga fram reformer. Arbetarklassen nådde väldiga framgångar. Den fick fackliga och politiska rättigheter och bättre levnadsförhållanden, och i takt med dessa stärktes också arbetarrörelsen.

Den svenska borgerligheten präglas samtidigt av svaghet och inbördes splittring. Borgerligheten har sedan början av nittonhundratalet företrätts av tre partier: Högerpartiet (dagens moderater) representerade den gamla överklassen och den konservativa ämbetsmannabyråkratin. Liberalerna (folkpartiet) företrädde den nya borgerligheten. Bondeförbundet (centern) stödde sig på lantbrukarna. Borgerlighetens sociala bas har emellertid krympt genom den stadiga minskningen av antalet bönder och småföretagare. Det betyder att borgarna måste vinna stöd hos löntagarna för att kunna vinna val.

Samtidigt har de borgerliga partierna närmat sig varandra alltmer under de senaste årtiondena. Under trycket av kapitalismens kris har de svalt nyliberalismen med hull och hår. Moderaterna är dock alltför överklasspräglade för att vinna stöd bland vanliga löntagare. Därför behövs partier som kan ge borgerligheten ett mer ”folkligt” ansikte. Den borgerliga partisplittringen framstår alltmer som ett taktiskt drag för att locka arbetarröster.

Populism

De två borgerliga regeringar vi haft sedan trettiotalet – Fälldin-regeringen 1976-82 och Bildt regeringen 1991-94 – bekräftar detta. Borgarna kunde bara vinna majoritet genom en populistisk politik från ett av de borgerliga partierna. Valet 1976 vanns genom centerns småfolkspopulism, där socialdemokratin angreps för centralstyre och maktfullkomlighet. Bildt-regeringen 1991 kunde bara bildas med stöd av Ny Demokrati som duperade de minst medvetna löntagargrupperna genom högerpopulism och invandrarfientlighet.

I 1998 års val satsade de borgerliga propagandamakarna på kristdemokraterna som det borgerliga partiet med mänskligt ansikte. Denna gång misslyckades dock tricket, och Alf Svenssons framgångar skedde helt på de andra borgerliga partiernas bekostnad.

Borgerlighetens maktmedel

I kraft av sitt stora flertal borde arbetarklassen diktera samhällsutvecklingen. Men istället är storkapitalets makt över näringslivet större än någonsin. I politiken och debatten är det borgerliga värderingar som dominerar och det är bara ett fåtal som tror på möjligheten att avskaffa kapitalismen. Hur kan det komma sig?

En viktig förklaring är alla de maktmedel som borgarklassen har för att hålla sig kvar vid makten: långa arbetsdagar, borgerliga fördomar och vanor och en mäktig propagandaapparat. Vi tvingas ägna en stor del av vår vakna tid åt arbete och arbetsresor, och efter en lång och slitsam arbetsdag väntar barn och hemsysslor, i synnerhet för kvinnorna. Därför kommer de flesta löntagare inte att kämpa fackligt och politiskt förrän de känner sig tvungna.

Men affärsmännen slår också mynt av vår fritid. På helger och kvällar kastar sig reklam- och underhållningsindustrin över oss. I TV rullas fåniga pratshower, såpoperor och våld. Girighet, egoism, ytlighet och självfixering hyllas och frodas. Alla människans känslor och drifter exploateras och förvrängs, särskilt då sexualiteten. Porrindustrin tjänar miljarder på att förnedra och utnyttja kvinnor. Och de som inte klarar trycket drabbas av depressioner eller tar sin tillflykt till matmissbruk, alkohol, narkotika, kriminalitet eller till och med självmord.

Till detta kommer de mer förfinade maktmedlen. Vi utsätts för en massiv propaganda för att bevara borgerliga traditioner och idéer. Det gäller både den öppna politiska agitationen från SAF och de borgerliga tidningarna, och den mer dolda indoktrineringen via massmedia, skolor, universitet. För att inte tala om religion, new age och annan vidskepelse.

Borgerlighetens självbild

Det ekonomiska etablissemanget får fritt breda ut sig i medierna med sina ”sanningar”. De flesta ekonomer är överens om att en ”ny IT-ekonomi” håller på att skapas som gör att vi kan undvika kriser, förutsatt att skatterna sänks, att arbetsmarknaden avregleras och att den sociala välfärden slås sönder.

Dylika teorier framförs alltid under högkonjunkturer för att sedan falla lika platt till marken när krisen kommer. Än kallas det för tjänstesamhälle, än för kunskapssamhälle eller informationssamhälle. Teorierna om den krisfria kapitalismen är dock inte bara ett uttryck för trångsynthet eller ett försök att föra folket bakom ljuset. De är nödvändiga för att upprätthålla tilltron till det kapitalistiska systemet, och därmed en oundgänglig del av borgerlighetens självbild.

Detta är orsaken till att de borgerliga prognosmakarna bara ser det de vill se av den ekonomiska utvecklingen. Därför överdriver de det positiva och underskattar det negativa, och blir lika överraskade varje gång krisen kommer; och då är det förstås inte kapitalismens fel utan löntagarnas.

Kapitalismens fångar

Men detta räcker inte för att förklara varför arbetarklassen ännu inte styr över samhället. Borgarna har alltid haft starka maktmedel till sitt förfogande. Förr var arbetsdagarna ännu längre och slitsammare. Den allmänna misären ledde till ett omåttligt supande. Folket hölls nere med hjälp av okunnighet, auktoritetstro, religion och militarism. Det var just därför som arbetarklassen skaffade sig egna maktmedel: en arbetarrörelse med egna idéer.

Idag har löntagarna en mycket högre utbildnings- och styrkenivå än före kriget. Ändå sitter kapitalismen i orubbat bo! Den yttersta förklaringen till detta är inte lång arbetstid och borgerlig propaganda, utan att ledningen för arbetarrörelsen övergett kampen för ett socialistiskt samhälle. Den långa uppgången för kapitalismen 1948-75 gjorde att ledningen för socialdemokratin och LO blev kapitalismens fångar. De blev så vana att verka inom det kapitalistiska systemet att de övergav det socialistiska målet helt. Samtidigt skapades en tilltro till möjligheterna att reformera kapitalismen bland arbetarna.

Olika riktningar inom arbetarrörelsen

Politiska riktningar och partier grundas på klasserna och kampen mellan dessa. Den politiska högern representerar storborgerligheten (storföretagare, bankirer, höga ämbetsmän), den politiska centern företräder småborgerligheten (småföretagare och bönder) och den politiska vänstern företräder arbetarklassen (lönearbetarna).

Denna uppdelning mellan höger och vänster uttrycks också inom socialdemokratin, eftersom olika delar av partiet och dess ledning är utsatt för påverkan från olika klasser. Därför har det uppstått en höger, vänster och en center inom socialdemokratin själv.

Marxismen

Vänstern inom arbetarrörelsen har alltid präglats av de marxistiska idéerna. Grundbulten i marxismen är att det råder oförsonliga (olösliga) motsättningar mellan samhällets huvudklasser: arbetarna och borgerligheten. Därför kan socialismen inte genomföras gradvis genom klassamarbete och kompromisser. Istället fordras en grundläggande, revolutionär, förändring av samhället där arbetarklassen griper makten över statsapparaten och de stora privata företagen.

Av detta framgår att lönearbetarna har en speciell roll i den historiska utvecklingen: att avskaffa det kapitalistiska systemet och genomföra en socialistisk förändring av samhället, på samma sätt som borgarklassen en gång stod för ett avskaffande av det feodala jordägarsystemet.

Arbetarklassens egen medvetenhet om denna historiska roll skiftar dock kraftigt. Under långa perioder av ekonomisk uppgång och låg kampnivå försvagas klassmedvetenheten och begränsas till en grundläggande klasskänsla. Under perioder av kampuppsving och ekonomiska kriser blir den starkare och förvandlas till en verklig klassmedvetenhet.

De marxistiska idéerna är det politiska uttrycket för arbetarklassens historiska roll, och det är just skiftningarna i arbetarklassens medvetenhet om denna roll som gör marxismen nödvändig. I den meningen fungerar marxismen som arbetarklassen historiska minne.

Revisionismen

Trycket från borgarklassen gav upphov till den så kallade revisionismen, som växte fram inom socialdemokratin i början av 1900-talet. Dess upphovsman, den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein, menade att det var nödvändigt att revidera (omarbeta) Marx läror, eftersom utvecklingen visat att kriserna för kapitalismen inte är oundvikliga. Därför menade han att det var möjligt för arbetarna att förändra samhället gradvis utan klasskamp och en revolutionär omvandling. Den tidiga socialdemokratin präglades av en strid mellan denna revisionistiska höger och den marxistiska vänstern.

Centrism

Mellan vänstern och högern inom arbetarrörelsen finns centern, eller centrismen. Den består av de politiska riktningar som finns mellan marxismen och reformismen. Den är ett politiskt uttryck för en arbetarklass som rör sig till vänster, och uttrycker en strävan att bryta sig loss från reformismen och närma sig marxismen. Typiskt för centrismen är att den är marxistisk i ord men reformistisk i handling:

”Formellt och deskriptivt består centrismen av alla de riktningar inom proletariatet och dess periferi som sträcker sig från reformism till marxism och som oftast utgör olika stadier i en utveckling från reformism till marxism – och omvänt. Såväl marxismen som reformismen har ett stabilt socialt stöd bakom sig. Marxismen uttrycker proletariatets historiska intressen. Reformismen är ett uttryck för arbetarbyråkratins och arbetararistokratins privilegierade ställning inom den kapitalistiska staten” (Leo Trotskij 1932)⁵

Högerreformism och vänsterreformism

Dagens socialdemokrati präglas av olika revisionistiska riktningar: vänsterreformism och högerreformism. Vänsterreformismen hävdar att det går att förändra samhället steg för steg i socialistisk riktning. Den reflekterar arbetarklassens förhoppningar om att samhället kan förändras utan stora klasskonflikter. Högerreformismen står för den ”liberala typen av sociala reformer, som vill bevara det kapitalistiska systemet men mildra vissa av dess verkningar”.⁶ De försvarar kapitalismen och marknadsekonomin öppet. Den avspeglar det kapitalistiska samhällets tryck på socialdemokratins ledning, särskilt när den innehar regeringsmakten.

Revolution och reform

1900-talets första hälft präglades av hård klasskamp, och det var dessa strider som låg till grund för arbetarrörelsens oerhörda styrka. Under denna tid hade de marxistiska idéerna ett helt annat inflytande bland arbetare än idag. Striden mellan höger och vänster, mellan reformister och revolutionärer var intensiv inom det socialdemokratiska partiet. Det var först efter andra världskriget, genom kapitalismens långa uppgång, som reformismen kunde nå den starka dominansen inom arbetarrörelsen som den har idag.

Omedelbart efter partiets bildande 1889 utbröt en debatt om revolution eller reform. August Palm och Axel Danielsson drog mer i revolutionär riktning medan Hjalmar Branting och Fredrik Sterky var revisionister. Striden tog ny fart 1908 när det socialdemokratiska ungdomsförbundet började ge ut tidningen Stormklockan i en upplaga på bortåt 20 000 exemplar. Ungdomsförbundet blev med sina 10 000 – 15 000 medlemmar en massrörelse bland ungdomen. Förbundet blev också en samlingspunkt för vänsteroppositionen i arbetarrörelsen, och tidningen Stormklockan blev snart ett språkrör för partivänstern.

Oppositionen kritiserade SAP-ledningens passivitet i klasskampen, dess samarbete med liberalerna och dess kompromiss i försvarsfrågan. När kriget bröt ut 1914 förrådde de flesta socialdemokratiska partiledningar sina ideal och stödde det egna ”fosterlandet”, det vill säga borgerligheten och regeringen i det egna landet. Detta ledde till att den socialistiska internationalen bröt samman. Även i Sverige slöt SAP ledningen upp bakom ”nationen” när Branting deklarerade den så kallade Borgfreden med högerregeringen.

Splittringen 1917

Genom detta blev den interna striden i SAP allt oförsonligare och 1917 splittrades partiet mitt itu. Partivänstern och ungdomsförbundet uteslöts och bildade ett nytt vänstersocialdemokratiskt parti som senare bytte namn till det Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Det nya arbetarpartiet var ett centristiskt parti som snabbt utvecklades i marxistisk riktning.

Det hade vid sitt grundande 30 000 medlemmar i 200 arbetarekommuner och ungdomsklubbar, och hade ett masstöd bland ungdomar och radikala arbetare. Partiet stod i ledningen för många av de revolutionära rörelser som utvecklades i Sverige under åren 1917-1919, under trycket av kriget och revolutionerna i Ryssland och Tyskland.

Men revolutionen i Sverige och övriga Europa misslyckades, vilket ledde till att revolutionen isolerades till Ryssland. Det var detta som orsakade den stalinistiska urartningen, vilket också ledde till en urartning och splittring i det svenska kommunistpartiet. SKP:s majoritet som leddes av Zeth Höglund uteslöts ur den kommunistiska internationalen 1924. Två år senare slogs detta parti, som hade ca 5000 medlemmar, ihop med socialdemokraterna, ett faktum som idag torde vara ganska okänt.

När socialdemokratin vann valet 1932 hoppades många arbetare att partiet skulle alliera sig med kommunisterna och göra sig av med kapitalismen i Sverige. Istället vände sig Per Albin åt höger och inledde den så kallade kohandeln med bondeförbundet, vilket räddade kapitalismen i Sverige.

”Strömoppositionen!”

Detta ledde till en ny centristisk utsplittring från SAP. 1934 uteslöts ”Strömoppositionen” i Västsverige och med den följde ca 4000 individuellt anslutna medlemmar och ca 15 000 kollektivanslutna. Den utlösande faktorn bakom splittringen var just ”kohandeln” som de två socialdemokratiska riksdagsmännen från Göteborg, Albin Ström och Torsten Henriksson, röstat emot. 15 arbetarkommuner i Västsverige uteslöts eller lämnade det socialdemokratiska partiet. Det gällde bl.a. arbetarkommunerna i Göteborg, Borås, Halmstad, Trollhättan och Jönköping.

Strömoppositionen bildade istället det socialistiska partiet⁷, tillsammans med ”Kilbomskommunisterna”, som sparkats ut ur SKP 1929 på grund av motstånd mot Moskva och stalinismen. Detta parti växte från 7000 år 1930 till 16 000 år 1935.⁸ Det var större än det stalinistiska SKP, och många av dess medlemmar spelade en viktig roll i fackföreningarna och de många strejkerna under trettiotalet. I slutet av trettiotalet splittrades dock partiet och dess medlemmar gick tillbaka till SAP eller SKP eller ut i passivitet. Den historiska kompromissen Därför kunde arbetarrörelsens ledning fullfölja den så kallade historiska kompromissen med kapitalet. Detta var inget annat än ren och skär klassamarbetspolitik. Regeringen, facket och arbetsgivarna samarbetade för att gynna företagen, höja vinsterna och hålla tillbaka lönerna. Strejker och klasskonflikterna skulle begränsas och endast gälla fördelningen av produktionsresultatet. Inom ramen för denna kompromiss svängde politiken mellan högerreformism och vänsterreformism.

Denna historiska kompromiss hade vänsterreformistiska drag från 1932 fram till slutet av 1940-talet. Klasskampen var hård under trettiotalet och efter kriget fanns en stark misstro mot kapitalismen. Därför kunde arbetarrörelsen tvinga igenom många reformer. Efter kriget presenterade arbetarrörelsen ett efterkrigsprogram där krav ställdes på statlig kontroll och planerad hushållning. Dessa radikala idéer övergavs dock efter en massiv borgerlig skrämselkampanj, det så kallade planhushållningsmotståndet (PHM).

Femtiotalets högersväng

I början av femtiotalet vreds politiken istället till höger. Den fackliga ledningen höll tillbaka medlemskraven och gjorde upp med arbetsgivarna om att begränsa löneökningarna. Den socialdemokratiska regeringen bedrev samtidigt en marknadsvänlig politik genom att stimulera företagande och vinster. Genom den långa uppgången för kapitalismen i västvärlden blev det möjligt att pressa fram förbättringar. Företagens vinster ökade kraftigt och kapitalägarna tvangs att acceptera många reformer i utbyte mot social stabilitet och fred på arbetsmarknaden.

Inom partiledningen fanns olika uppfattningar om syftet med den historiska kompromissen. Vänsterreformister som Ernst Wigforss framhöll att kompromissen påskyndade ekonomins koncentration och utveckling, och därmed dess mognad för socialism. Högerreformister som Per Albin Hansson och Tage Erlander hävdade att staten inte behöver avskaffa det kapitalistiska ägandet över produktionen, utan det räcker med att samhället får inflytande över investeringar, produktion, och anställningar.⁹

Funktionssocialism

Denna högerreformistiska syn på makten över produktionsmedlen fick beteckningen funktionssocialism i den socialdemokratiska debatten. Det är inte nödvändigt att staten tar över ägandet av produktionsmedlem, det räcker att skaffa sig inflytande över ägandets funktioner. Folket ska kunna påverka ekonomin i egenskap av medborgare, löntagare och konsumenter.

Medborgarinflytandet utövas genom staten, som har ansvar för offentliga tjänster och omfördelning via skatterna; löntagarinflytandet sker genom de fackliga organisationerna och arbetsrätten; konsumentinflytandet utövas genom konsumentkooperation och konsumenternas egen efterfrågan.¹⁰

Båda dessa riktningar återfinns i partiprogrammet. Den grundläggande syftesparagrafen ”att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”¹¹ tolkas på två olika sätt:

”Den socialdemokratiska vägen, att förändra bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning snarare än det formella ägandet av produktionsmedlen och låta denna bestämmanderätt utövas på många olika vägar, är därför inte bara en enklare utan framförallt mer ändamålsenlig metod att skapa det folkliga inflytandet över produktionsordningen…” (Partiprogrammet s 28-29)

”Detta hindrar inte att det kan vara nödvändigt att i olika former påverka och förändra ägarstrukturen i näringslivet. Ekonomisk maktkoncentration, innebärande att stora ekonomiska sektorer domineras av fåtalsintressen, måste brytas; ett medel för detta är kollektivt delägarskap via den kollektiva kapitalbildningen. Andra ägarformer som kooperativa eller samhällsägda företag ökar mångfalden och konkurrensen. I den omfattning som viktiga gemensamma behov gör det nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i samhällets ägo eller under samhällets kontroll överföra naturtillgångar, kreditinstitut eller enskilda företag.” (Partiprogrammet s 30)

Från reformer till kontrareformer

Reformer utan öppen kamp

Framgångarna under femtio- och sextiotalet stärkte arbetarrörelsen ytterligare. Socialdemokraterna innehade regeringsmakten oavbrutet mellan 1932 och 1976 och dominerade det politiska livet. Andelen fackligt organiserade steg till dagens nivå på mellan 84-85 %, en siffra utan motstycke i något annat kapitalistiskt land. Arbetarrörelsens styrka, i kombination med det kraftfulla ekonomiska uppsvinget 1948-1975, gjorde att långtgående reformer kunde genomdrivas inom det kapitalistiska systemet. Sveriges löntagare upplevde trettio år av stigande levnadsstandard och skapandet av den mest utvecklade välfärdsstaten i världen.

Förbättringarna uppnåddes dock inte genom öppen masskamp, utan genom hot om kamp och mindre lokala strider. Detta satte sina spår. Kamptraditionerna försvagades i fackföreningarna och löntagarna började tro att det går att reformera det kapitalistiska samhället. Följden blev att de socialistiska idéerna trängdes tillbaka i partiet än mer.

Makten försköts också uppåt i arbetarrörelsen. Heltidspolitiker och ombudsmän fick alltmer att säga till om. Detta gjorde politiken än mer marknadsvänlig. Till slut övergav ledningen för arbetarrörelsen alla tankar på att avskaffa kapitalismen. Trots denna högervridning växte tilltron till ledningen inom partiet och facket, eftersom många reformer genomfördes.

Det radikala sjuttiotalet

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet svepte en radikal våg över Sverige och världen. Arbetarklassens självförtroende hade ökat och ryggarna började rätas. Många löntagare och ungdomar insåg att samhället fortfarande var orättvist trots alla reformer, och att den kapitalistiska utsugningen fanns kvar. Gruvarbetarstrejken 1969 hade bland annat parollen ”Vi är människor, inte maskiner”. Arbetsgivarnas diktatur på arbetsplatserna började utmanas och vilda strejker bröt ut på många håll. Protesterna mot USA:s krig i Vietnam och massrörelserna ute i Europa, hade också en radikaliserande effekt.

Detta gjorde att den socialdemokratiska politiken åter fick vänsterreformistiska drag. Den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme genomförde en rad arbetsrättsliga reformer som stärkte löntagarnas ställning, t.ex. lagen om anställningskydd (1974) och arbetsmiljölagen. De statliga företagens samordnades och utvecklades. Partikongressen 1975 antog ett mer vänsterorienterat partiprogram än det förra.

I mitten av sjuttiotalet bröts den långa kapitalistiska uppgången som hållit i sig sen kriget i Sverige. Arbetslösheten ökade och med den kampen för att rädda jobben. Den socialdemokratiska regeringen försökte klara sysselsättningen genom att slussa in skattepengar som bidrag och stöd till företagen, samtidigt som reformerna uteblev. 1976 vann borgarna valet för första gången på 44 år, och motsättningarna i samhället skärptes. I både SAP och SSU utvecklades vänsteroppositionen.

Löntagarfonderna

Frågan om maktkoncentrationen i ekonomin och löntagarnas brist på inflytande debatterades hett. Den marxistiska vänstern inom arbetarrörelsen _ som då främst fanns i SSU och som idag företräds av tidskiften Socialisten _ hävdade att det inte går att avskaffa kapitalismen steg för steg. Därför restes kravet på förstatligande av de stora företagen under arbetarkontroll. Det var dock ett annat förslag om hur man skulle ta makten som vann det största stödet i arbetarrörelsen, förslaget om löntagarfonder. Det innebar att en viss procent av företagens vinster skulle överföras till löntagarstyrda fonder. Dessa fonder skulle sedan köpa aktier i företagen.

Det fanns två avgörande svagheter med löntagarfondsförslaget. För det första förutsatte det en obruten tillväxt och god vinstutveckling i kapitalismen. För det andra utgick det från att kapitalägarna lugnt och stilla skulle titta på medan löntagarna för varje år som gick skulle ta över allt mer av makten i ”deras” företag. Båda dessa förutsättningar var totalt felaktiga. Därför urvattnades förslaget och löntagarfonderna blev till slut helt tandlösa. Fonderna fick bara verka under begränsad tid och hade bara rätt att köpa 5 % av aktierna i ett företag. Ändå var bara tanken på att begränsa kapitalets makt tillräckligt för att reta upp högern och arbetsgivarna, vilket kulminerade med demonstrationerna mot löntagarfonderna 4 oktober 1983 och 1984.

Det har påståtts att socialdemokratin förlorade valen 1976 och 1979 på grund av fondfrågan. Detta är rent påhitt. Orsaken var istället att socialdemokratin saknade lösningar på den ekonomiska krisen, och att partiet började framstå som lite maktfullkomligt efter det långa regeringsinnehavet. Detta i kombination med centerns småfolkspopulism gjorde att regeringen föll i valet 1976.

De borgerliga regeringarna 1976-82 gick till angrepp mot välfärden, samtidigt som en våg av företagsnedläggningar svepte över landet. Detta möttes av massiva protester. Borgarna backade under trycket av detta och tvingades föra en ”överbryggningspolitik” som innehöll ekonomiska stimulanser och subventioner till krisföretag. 1978 föll regeringen till sist, och vägen var beredd för nyval och en socialdemokratisk regering. Men S-ledningen valde att istället att passa, och släppte fram en folkpartistisk minoritetsregering. Detta i kombination med en ekonomisk uppgång 1978-79 gjorde att borgarna kunde vinna valet 1979, om än knappt.

Storkonflikten 1980

Efter att det politiska angreppet misslyckats gick borgerligheten till attack på det fackliga planet. I avtalsrörelsen 1980 ville SAF (Svenska arbetsgivarföreningen) frysa lönerna. LO lade ett massivt strejkvarsel och som svar på detta utlyste SAF storlockout. Totalt berördes nästan 1 miljon löntagare. Industri, transporter, och kollektivtrafik lamslogs. Kapitalet trodde sig kunna knäcka löntagarna på samma sätt som under storstrejken 1909.

Kapitalets övermod övergick snart i eftertankens kranka blekhet. Arbetarklassens oerhörda styrka blev en chock för borgerligheten. Storlockouten förvandlades till en storstrejk med närmast total uppslutning. 750 000 deltog i förstamajtågen som inföll på konfliktens första dag. Kungen och statsministern tvingades begära dispens hos fackföreningarna för att kunna flyga till den jugoslaviske statschefen Titos begravning. Frågan om vem som egentligen styr landet började ställas. Detta tvingade arbetsgivarna och den borgerliga regeringen att retirera och acceptera lönehöjningar på ca 7 %.

Denna seger gav arbetarklassen råg i ryggen och 1980-81 svepte en facklig protestvåg över landet mot borgarnas planer på att införa karensdagar och försämrad arbetsrätt. Det förekom politiska strejker på vissa arbetsplatser och kravet växte på en landsomfattande strejk mot regeringen. LO och Socialdemokraterna höll dock emot och ledde istället in missnöjet i en valseger 1982. Med sedvanlig taktisk skicklighet förklarade Olof Palme att en generalstrejk visserligen var bra, men att det var bättre att ge borgarna ”generalstryk” i valet.

Åttiotalets högersväng

Borgerlighetens slutsats av storkonflikten var att fackföreningsrörelsen inte kan besegras i en öppen konflikt så länge den är enad. Därför måste den fackliga fronten försvagas och splittras, samtidigt som borgerligheten måste rusta sig politiskt och ideologiskt.

Kampanjen mot löntagarfonderna blev startpunkten på en politisk offensiv från höger. Med i stort sett obegränsade ekonomiska resurser och nästan total dominans över pressen gick borgerligheten till verket. Roten till allt ont i samhället var den offentliga välfärden, skatterna, fackföreningarna, löneutjämningen och andra försök att jämna ut klassklyftorna. Istället krävs privatisering, skattesänkningar, avgiftsfinansiering, försämrad arbetsrätt, ökade löneklyftor, och fritt spelrum för marknadskrafterna. Moderaterna tog kommandot inom det borgerliga blocket och folkpartiet under Ahlmark och Westerberg svängde i nyliberal riktning. Totalt satsade SAF ca 200 miljoner per år på propaganda fram till den borgerliga valsegern 1991.

På det fackliga planet avskaffades de centrala avtalsförhandlingarna och ersattes av förbundsförhandlingar. Den lönemässiga följsamheten mellan privat och offentligt anställda avskaffades. Samtidigt började lönerna bli alltmer lokala och individuella.

Ekonomisk uppgång

Offensiven från höger sammanföll med den ekonomiska uppgången 1982-90. Detta ökade tilltron till marknaden och kapitalismen, och ledde till en viss högervridning i samhället. Trots detta hade arbetarrörelsen kunnat slå tillbaka högeroffensiven om den gått till motangrepp. Men istället backade arbetarrörelsens ledning och genomförde en högervridning av den egna politiken, på samma sätt som under femtio- och sextiotalet.

Skillnaden var dock att kapitalismen inte längre gav utrymme för några reformer. Stora resurser överfördes från offentliga sektorn till den privata t.ex. genom minskade bidrag till kommunerna. Flera devalveringar genomfördes med följden att stora resurser omfördelades från arbete till kapital.

Men devalveringarna medförde också att de svenska företagen kunde dra extra stor nytta av konjunkturuppgången. Detta tillsammans med den offentliga sektorns storlek och fackföreningarnas styrka betydde att kapitalismens kris slog igenom senare i Sverige än i resten av Europa. Under andra halvan av åttiotalet närmade vi oss full sysselsättning, och som en följd av detta började också reallönerna att öka. Detta i kombination med mordet på Olof Palme gjorde att socialdemokratin kunde vinna valen både 1985 och 1988.

Socialdemokratisk högerpolitik

Det internationella börsraset 1987 förebådade att uppgången inte skulle vara för evigt och att en ny kris stod för dörren. Regeringens slutsats av detta var att politiken måste marknadsanpassas ännu mer. Kredit- och valutamarknaderna avreglerades samtidigt som kronan knöts till ECU (en valutaunion som var en förberedelse för EMU och som bröt ihop). Det genomfördes också en skattereform som var delvis ofinansierad, vilket ledde till att statens finanser undergrävdes.

Nittiotalet inleddes med att den socialdemokratiska regeringen föreslog löne- och prisstopp samt fredsplikt i januari 1990, samtidigt som de kommunalanställdas fackföreningar utlyst strejk. Detta bemöttes med massdemonstrationer och hot om storstrejk. Inför detta backade regeringen och finansminister Kjell-Olof Feldt avgick. Hösten 1990 återkom dock regeringen med ett krispaket som innehöll försämrad sjukpenning, höjd moms och ansökan om medlemskap i EU. Detta tillsammans med det snabba fallet i konjunkturen 1990-91 beseglade ödet för den socialdemokratiska regeringen i valet 1991.

Reaktionen vädrar morgonluft

Besvikelsen mot regeringen Carlsson fick opinionen att svänga till höger, vilket också påverkade de minst politiskt medvetna grupperna av löntagare. Då vädrade de reaktionära krafterna inom borgerligheten morgonluft och satsade på att bilda ett högerpopulistiskt och invandrarfientligt parti. Detta parti, Ny demokrati, skapades med pengar från företagarkretsar, och med hjälp av en massiv uppmärksamhet i den borgerliga pressen.

Detta blev i sin tur en uppmuntran till de mest ljusskygga rasistiska krafterna. En våg av attentat mot flyktingförläggningar och enskilda invandrare svepte över landet, och i Sjöbo piskade lokala center- och moderatpolitiker upp en reaktionär opinion mot flyktingmottagandet.

Detta hot bemöttes av en antirasistisk kamp, och tiotusentals människor demonstrerade i Lund, Malmö, Göteborg, Stockholm och andra städer. Borgerlighetens taktik lyckades dock och i valet 1991 kunde Carl Bildt ta över regeringsmakten med stöd av Ny Demokrati, som vann 6,7 % av rösterna och hela 12 % bland LO-medlemmarna.¹² Socialdemokraterna gick tillbaka från 43,2 % i valet 1988 till 37,7 % av rösterna i valet 1991, och andelen bland LO-medlemmar sjönk från 65 % till 53 %.

I den borgerliga pressen gottade man sig åt tanken på att socialdemokratins dominans nu var till ända. Bland valforskarna spekulerades i att klassröstningen hade upphört. Nu skulle det nyliberala systemskiftet genomföras fullt ut, och det skulle bli fritt fram för privatiseringar, skattesänkningar och nedskärningar av offentlig verksamhet. Men det tog bara ett år för den borgerliga politiken att haverera.

Stålbadskrisen

Under 1991 föll den internationella konjunkturen snabbt. Den borgerliga regeringen svar på denna nedgång var att strama åt ekonomin. Denna ”stålbadspolitik”, som den passande nog döptes till, innebar att räntan hölls uppe för att försvara en alltför hög kronkurs, samtidigt som den offentliga och privata konsumtionen skars ned.

Detta hade en förlamande effekt på ekonomin. Företag och jobb slogs ut i rekordtakt. Ekonomin krympte med fem procent under tre år, jämfört med sjuttio- och åttiotalets genomsnittliga tillväxt på två procent, ett gap på över tio procent. Antalet sysselsatta föll från 4,5 miljoner till 3,8 miljoner. I varje familj eller släkt fanns någon eller några som förlorade jobbet.

Inte ens storfinansen hade förtroende för regeringens ”hårdvalutapolitik” utan spekulerade i en devalvering, vilket ledde till en allt större kapitalflykt. Räntan höjdes alltmer för att försvara den fasta kronkursen och läget blev alltmer ohållbart. Under hösten 1992 drev den ekonomiska krisen fram en politisk kris för den borgerliga regeringen.

Regeringskris

Detta gjorde att hundratusentals löntagare och ungdomar väcktes till medvetande och kamp. Höjdpunkten nåddes i samband med LO:s protestdag den 6 oktober 1992. Mellan 150 000 och 200 000 demonstrerade runtom i landet trots halvhjärtade förberedelser från LO-ledningen sida. Följden blev att opinionen i samhället svängde till vänster. Kritiken var hård mot ”marknadens diktatur”, och bland mer aktiva och medvetna arbetare och ungdomar fanns klart antikapitalistiska stämningar.

”Marknadens diktatur måste stoppas annars går vi mot en demokratisk kris … finanskapitalet måste tuktas på gränsen till strypas.” Det sade Transports ordförande Hans Wahlström vid demonstrationen i Gävle 6 oktober 1992.

Denna rörelse hade kunnat få borgarregeringen på fall om bara arbetarrörelsen ställt sig i ledningen för den. Den hade också kunnat bli början på en strid mot det kapitalistiska fåtalsväldet som sådant i Sverige. Händelserna hösten 1992 var i själva verket ett av de sällsynta tillfällen då arbetarklassen hade kunnat utmana kapitalets makt. Det var den största politiska krisen sedan trettiotalet.

SAP ledningen hade dock inte en tanke på att utmana kapitalismen, den var istället skräckslagen inför tanken på att komma till makten under trycket av en massrörelse från löntagarnas sida. Därför gjorde den allt som stod i dess makt för att rädda regeringen. ”Borgfred” slöts hösten 1992 genom två krisuppgörelser mellan socialdemokratins ledning och regeringen. I praktiken skapades en slags koalitionsregering, om än en inofficiell sådan.

Krispaketen medförde omfattande försämringar. Totalt drogs 47 miljarder in från hushållen genom försämrad sjukförsäkring, höjd moms, sänkta pensioner, kortare semester och indragningar från kommunerna. De desperata försöken att ”rädda kronan” var dock dödfödda redan från början och regeringen tvingades snart ge upp den penningpolitiska åtstramningen och låta kronan flyta fritt. Men den finansiella åtstramningen i form av nedskärningar och skattehöjningar fortsatte, vilket ledde till att krisen blev ännu djupare.

Till sist tvingades den socialdemokratiska partiledningen att bryta samarbetet med regeringen Bildt. Istället övergick man till att försöka hejda den växande kampvågen mot regeringen, och att begränsa missnöjet till ett politiskt stöd för socialdemokratin, efter samma mönster som under perioden 1976-82. Partiet lovade att sätta kampen för arbete åt alla främst och budgetunderskottet skulle främst minskas genom att sätta fler i arbete. Vidare avvisades många av borgarnas nedskärningar samtidigt som man lovade att försvara kärnverksamheterna i den offentliga sektorn.

Denna taktik lyckades. I valet 1994 ökade SAP till 45,3 % jämfört med 37,7 % i valet 1991, en lika hög andel som i segervalet 1982. Detsamma gällde andelen bland LO medlemmar och förstagångsväljare (se tabell 2).¹³ Tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet nåddes 56 % av rösterna medan de borgerliga partierna endast fick 42,5 %, den lägsta siffran någonsin.

Borgerlighetens kris

Valnederlaget för borgarna medförde en kris för centern och folkpartiet och till viss del även för moderaterna. Denna fördjupades efter deras misslyckande i 1998 års val. Detta är det viktigaste skälet till att ledarna för dessa partier _ Bengt Westerberg, Olof Johansson och Carl Bildt _ har avgått. Krisen för kapitalismen har också drivit de borgerliga partierna längre högerut, och stundtals tävlar de om vem som är mest fientlig mot fackföreningarna och den offentliga sektorn.

De borgerliga må träta inbördes om detaljfrågor, men när det kommer till de stora ideologiska frågorna lyckas de ofta komma överens: Statliga företag och offentlig verksamhet ska styckas upp och säljas ut till vännerna i näringslivet. Fackföreningarna ska näpsas och löntagarna ska tvingas bjuda under varann för att få ett jobb.

Denna nyliberala politik har emellertid lidit bankrutt och har avvisats i val efter val. Därför är de borgerliga partiernas kris lika stor, om inte större, än socialdemokratins. Oppositionen framstår som svag och orkeslös trots sin massiva dominans i massmedia.

Detta är förklaringen till att den konservativa falangen inom borgerligheten har stärkts. Kristdemokraterna har med framgång lanserats som ett ”mjukare” socialkonservativt alternativ till moderaterna. Dessa partier tävlar nu om ledningen för det borgerliga blocket. Kd:s framgång har hittills helt skett på de andra borgerliga partiernas bekostnad, och partiet kommer inte att kunna dölja sin verkliga karaktär hur länge som helst. När den ekonomiska krisen slår igenom kommer partiets djupt konservativa politik att framträda tydligare.

S-regeringens svek

Den socialdemokratiska regeringens lösning på den statsfinansiella krisen var att fortsätta den ekonomiska åtstramningen. Under 1994-1997 drogs 160 miljarder in genom nedskärningar och skattehöjningar, vilket motsvarade 7 % av BNP. Bidragen till kommunerna minskade ytterligare och 100 000 förlorade sina jobb i den offentliga sektorn. Barnbidraget minskade, ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna sänktes till 75 %, samtidigt som skattenivån höjdes genom egenavgifter.

Detta medförde att arbetslösa och sjukskrivna förlorade ungefär en femtedel av sina realinkomster medan en genomsnittlig löntagare förlorade en tiondel. Köpkraften minskade och arbetslösheten bet sig fast. Samtidigt satsade regeringen på att driva in Sverige i EU.

Facklig protestvåg

Missnöjet mot detta lät inte vänta på sig. Under våren 1995 genomfördes en mängd fackliga aktioner. I många förstamajtåg vädrades ilskan öppet samtidigt som fackliga ledare dundrade mot regeringen från talarstolarna. I Luleå genomförde LO en egen demonstration skild från SAP:s, och i Malmö bars industrifackets fana med svarta sorgflor, bara för att ta några exempel.

Under hösten samma år undergrävdes regeringens auktoritet ytterligare. Försöken att lansera Mona Sahlin som partiledare stoppades genom hennes slarv med sin personliga ekonomi, vilket avslöjade det låga förtroende hon åtnjöt inom arbetarrörelsen. Resultatet av valet till EU-parlamentet var uselt och samtidigt genomfördes nya åtstramningspaket.

Missnöjet mot politiken var så starkt att partiledningen tvingades utlysa en extra partikongress 1996. Där kunde partiledningen undvika förlust endast genom att göra eftergifter eller genom att skjuta upp flera viktiga stridsfrågor (EMU, pensionerna och skatterna) till den ordinarie kongressen 1997. Partiledningen tvingades ändra politiken på flera punkter. Persson lovade extrapengar till kommunerna och att höja ersättningsnivåerna till 80 %.

Efter kongressen återkom dock regeringen med nya löntagarfientliga förslag: En ”bortre parentes” i A-kassan och uppluckring av lagarna om anställningsskydd och arbetstid. Detta ledde till nya protester och en öppen spricka mellan partiet och LO. Vi upplevde den unika händelsen att LO-kongressen hösten 1996 gick ut och demonstrerade mot regeringen.

I Stockholm genomfördes två demonstrationer under samma höst på initiativ av transportarbetarförbundet, anförda av Therese Rajaniemi. Protesterna kulminerade i januari -97 när 10 000 byggnadsarbetare demonstrerade i Stockholm. Inför dessa protester slog regeringen åter till reträtt. Frågan om arbetstiderna och den ”bortre parentesen” sköts på framtiden, samtidigt som man gjorde upp med LO om förändringar av LAS.

”När 1996 går mot sitt slut är socialdemokratin splittrad internt, osams med stora väljargrupper och ännu ser inte medborgarna någon ände på besparingar och skattehöjningar” (Valanalysgruppen, s 5)

EU-motstånd och vänsteropposition

Som en följd av detta växte det fram en vänsteropposition inom SAP. I samband med folkomröstningen mot EU hösten 1994 bildades ”Socialdemokrater mot EU”. Denna förening fick ett starkt stöd i partiet, och spelade en avgörande roll för det starka EU-motståndet inför folkomröstningen.

Detta tvingade partiledningen att gå ut med två listor vid valen till EU-parlamentet året därpå, varav den ena toppades av EU-motståndaren Maj-Britt Theorin. Denna lista fick fler röster än den som toppades av en EU-anhängare, vilket resulterade i att tre av sju s-ledamöter i EU-parlamentet 1995-1999 var EU-motståndare. Vid EU-parlamentsvalet 1999 fick Maj Britt Theorin, som var den ende kvarvarande EU-motståndaren på partiets listor, överlägset flest antal personröster.

Partikongressen 1997

Den framväxande vänsterflygeln i SAP hade därmed uppbackning av fackliga protester när partikongressen 1997 nalkades. Därför var vänsterkraven starka. I 35 motioner riktades hård kritik mot att den förda politiken strider mot partiets värderingar. I 14 ställdes direkta krav på att politiken ska vara underordnad det socialistiska målet, och att partiet måste satsa på ideologiska studier. Partiledningen hänvisade till den programrevision som ska göras på partikongressen år 2001. Därför kunde den komma undan debatten på dessa punkter. I motion 28 skrev Kristianstads arbetarekommun:

”partiets företrädare gör sig till tolk för liberala idétraditioner eller ännu värre, högerinriktade. Många beslut som fattats med betydande konsekvenser för parti- och fackföreningsmedlemmar, har inte föregåtts av några interna rådslag eller debatter. Att slopa valutaregleringen och kreditreglering är sådana exempel. Likaså skattereformen och pensionsreformen. I oppositionsställning har man utlovat höjda ersättningsnivåer i bland annat A-kassesystemet och en återupprättad arbetslagstiftning. Men som regeringsparti har man beslutat tvärt emot. Det säger sig självt att ett sådant politiskt agerande inte håller i längden. Konsekvenserna har heller inte uteblivit. Medlemmar flyr partiet och vanligt folk vänder ryggen åt politiken.”

Den stora debatten gällde istället de frågor där missnöjet varit som störst: egenavgifterna, EMU, LAS, arbetstidslagen, 6-timmarsdagen, A-kassan och den bortre parentesen. Den överväldigande delen av motionerna och talarna var kritiska mot regeringen på dessa punkter.

I EMU-frågan fanns bara en arbetarekommun som motionerat för (Göteborgs centrala) medan 17 motionerat emot, och 12 ville avvakta och folkomrösta. I tre av tio skattemotioner (46 av 164) ställdes krav på ökade skatter på kapitalet framförallt genom införande av en produktionsskatt. Sex av tio (55 av 93) motioner kring arbetstidsfrågorna handlade om förkortad arbetstid och 9 av 22 talare pläderade för detta krav.

Vänstersegrar

Kongressen körde över partistyrelsen och sa nej till införande av en bortre parentes i A-kassan, och gav partistyrelsen i uppdrag att bevaka att regeringen inte förändrar arbetstidslagen till arbetsgivarnas fördel. Därför har regeringen, än så länge, inte vågat lägga fram sådana förslag.

Partivänstern fick också igenom kravet på att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i statsbudgeten. Ifråga om egenavgifterna nåddes en kompromiss som medförde att egenavgifterna i sjukförsäkringen ska överföras till pensionsavgifter och att löntagarna ska kompenseras för detta. När det gäller EMU och kravet på mer pengar till den offentliga sektorn hade partiledningen backat redan innan kongressen.

Kongressen visade den djupa klyftan mellan partiets ledning och dess gräsrötter. Den överväldigande delen av de aktiva partimedlemmarna drar åt vänster medan partiledningen drar åt höger. Partistyrelsen kunde tvingas till eftergifter i frågor där det fanns en stark folkopinion och av starka fackliga protester. Men kongressen visade också att partivänstern var oförmögen att rubba de stora linjerna i regeringens politik.

Striden i SSU

Vänstern har växt sig starkast inom SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Många klubbar och hela distrikt har radikaliserats. Krav ställdes på att SSU måste bli ett verkligt socialistiskt ungdomsförbund, som tar strid för ungdomen och för att förändra hela arbetarrörelsen. Vänstern fick majoritet i hela distrikt. Det gäller t.ex. Skåne, Örebro, Stockholms stad, Dalarna och Kronoberg.

Därför lanserades Luciano Astudillo som förbundsordförande av SSU-vänstern. Detta var detsamma som att utmana SSU-högern om makten över förbundet. Men vänstern lyckades inte utforma ett verkligt socialistiskt alternativ till SSU:s rådande politik. Istället valde man att tona ned de politiska skillnaderna mellan kandidaterna.

Om vi håller en låg profil kan högern inte angripa oss så hårt, resonerade man. Men i verkligheten blev det tvärtom. Genom att gå i närkamp med sänkt garde öppnade man sig för högerns angrepp och för ”slag under bältet”. Striden blev därigenom mer personlig än politisk, och det blev svårare att bemöta de påtryckningar, det baktaleri och det mygel, som i vanlig ordning präglade högerns ordförandekampanj. Att vänsterns kandidat trots detta bara var två röster från att vinna visar att vänsterradikalismen är stark i SSU.

Vänsterreformism

Vänsterns oförmåga att formulera ett verkligt alternativ till ledningens politik är typisk för alla vänsterreformistiska riktningar. De kan visa bristerna i partiets politik men dess eget alternativ är det lite si och så med. I en vänsterreformistisk motion till partikongressen 1997 från Stockholms arbetarekommun framhålls att partiledningen genomför åtgärder som leder bort från de socialistiska målen. Det gäller avregleringarna, hanteringen av EU-frågan, skatteuppgörelsen, de stora neddragningarna i välfärdssystemen och privatisering och bolagisering av offentlig verksamhet. Motionären kritiserar också alla fallskärmar, de kraftiga höjningarna av löner och arvoden för politiker, samt mångsyssleriet inom politiken.

”Vi behöver en demokratisk socialistisk och moralisk uppstramning inom vårt parti. Det stärker medlemmarnas entusiasm om vi rakt på sak och utan krusiduller talar om hur vi vill driva politiken efter våra värderingar. Och det är medlemmarnas aktivitet som vårt parti som folkrörelse är beroende av för att kunna hävda oss i val. Den nyckelroll som de många tusentals ideellt arbetande medlemmarna har för vårt partis framgång i val glöms ofta bort av de strateger som är förblindade av det högljudda mediabruset. En klar demokratisk socialistisk framtoning skapar också förtroende hos den stora allmänheten/väljarkåren, som vill ha klara besked om var partiet står såväl i aktuella frågor som vart vi syftar på längre sikt.”¹⁴ (Motion 228)

Vidare framhålls att partiprogrammet innehåller skarp kritik mot den otyglade kapitalismen, och dess oförmåga att förhindra orättvisor, resursslöseri, arbetslöshet och ekonomiska kriser. Därför menar motionärerna att kapitalägarnas makt måste brytas och att inflytandet över näringslivet måste fördelas mer jämt.

Hur detta ska ske är dock mer oklart. Det talas bara om att förtroendevalda organ ska sätta gränser för kapitalets bestämmanderätt, att löntagarna ska ha inflytande över sina arbetsplatser, och att det måste finnas ett klart samband mellan dagspolitiken och de långsiktiga socialistiska visionerna.

En av de radikalaste motionerna till partikongressen 1997 kom från SSU:s Stockholmsdistrikt och hade rubriken: ”Dags att ta det tredje steget”. Med det tredje steget syftade man på det schema som en gång formulerades på trettiotalet. Detta innebar att politisk demokrati (rösträtten) kommer först, den sociala demokratin (de sociala reformerna) därefter, och den ekonomiska demokratin till sist:

I motionen framhålls att funktionssocialistiska instrument, som lagar och regleringar, har allt mindre effekt och att direkt ägande är ett allt viktigare styrmedel. Dessutom måste de resurser som frigörs genom den tekniska utvecklingen styras över till de områden där behoven finns som vården. Därför krävs en demokratisk styrning av ekonomin. Människorna är dessutom mer engagerade, kunniga och kritiskt tänkande än tidigare. Därför både kan och vill de ha ökad makt.

Kollektivt ägande

Istället framhålls att kollektivt ägande av produktionsmedlen är nödvändigt, och att förutsättningarna för detta skapas av kapitalismens egen utveckling. Därför föreslås att partiet ska anta ett konkret handlingsprogram för att införandet av den ekonomiska demokratin på nästkommande partikongress 2001, och bedriva en bred folkbildningssatsning kring detta.

Man framhåller att det är nödvändigt att få en total uppslutning från arbetarklassen, och stöd av en stor del av medelklassen och tjänstemännen. Detta anknyter till marxismens historieanalys _ den materialistiska historieuppfattningen _ som innebär att villkoren för det socialistiska samhället skapas genom kapitalismens egen utveckling, och att det är arbetarklassens historiska uppgift att skapa detta samhälle.

Motionen utgår dock endast från den ena mer progressiva sidan av kapitalismens utveckling: internationaliseringen, den tekniska utvecklingen och den växande medvetenheten hos lönearbetarna. Den andra, nedbrytande sidan: arbetslöshet och sänkt materiell standard, anses motverka möjligheten att förändra samhället i socialistisk riktning. Här är dock motionärerna pessimistiska i onödan. Den marxistiska analysen och erfarenheterna av arbetarklassens kamp under 1900-talet visar att kriserna spelar en avgörande roll för att underminera tilltron till det kapitalistiska systemet:

”Den växande konkurrensen inom bourgeoisien och de därur uppkomna handelskriserna gör arbetarnas lön alltmer osäker; maskinernas allt snabbare utveckling och ständiga förbättring gör hela deras livssituation allt ovissare; sammandrabbningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde borgaren antar alltmer karaktären av en sammandrabbning mellan två klasser.” (Marx Karl, Engels Friedrich, Kommunistiska Manifestet s 18)

Perspektiv på radikaliseringen

Valet 1998…

Trots besluten på partikongressen 1997 fortsatte regeringen att göda kapitalet och stryka marknaden medhårs. Stat och kommun tvingades snåla med pengar trots att ekonomin hade förbättrats. A-kassa och sjukpenning låg kvar på 80 %. Det förbättrade ekonomiska läget användes istället för att göra politiken ännu mer marknadsvänlig. Det gäller inte minst privatiseringar och avregleringar. Statliga företag och offentliga verksamheter har sålts ut i allt snabbare takt, och det har blivit fritt fram för friskolor.

Ändå har missnöjet inom arbetarrörelsen dämpats efter partikongressen 1997. Skälen till detta är inte bara regeringens eftergifter, utan också förbättringen av ekonomin och den strävan efter samling som alltid finns inför ett val. Detta medförde att partiets stöd i opinionen ökade jämfört med lågvattenmärket i februari 1997 på 28%. Men stora grupper hade inte desto mindre tappat förtroendet för regeringen och partiledningen. Partiet fortsatte att förlora medlemmar och aktiviteten föll. 1994 hade SAP ca 260 000 medlemmar; 1996 hade antalet fallit till ca 200 000; och 1998 till 177 000. Detta fick konsekvenser i valrörelsen 1998.

”Vi kan också konstatera att raset i medlemsantal också avspeglade sig i svårigheten att rekrytera valarbetare. Trots att socialdemokraterna fortfarande har klart flest valarbetare är övertaget inte alls så stort som tidigare. På många håll har partiföreningarna haft svårt att bemanna valstugorna.” (Den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport s 21)

Tabell 2 – Socialdemokraternas röstandel i procent

	1998	1994	1991	1988	1985	1982
Totalt	36,6	45,3	37,7	43,2	44,7	45,6
LO medl.	53	66	53	65	67	70
TCO medl.	33	47	34	40	38	39
18-21 år	22,4	40	25	44	43	45%

Fortsatt vänstervind

SAP gick tillbaka med 9 % (eller 600 000 röster) i valet 1998. Partiet tappade mest bland förstagångsväljare, kvinnor, LO-medlemmar, i förorter och i landets industribygder. Därmed var partiet tillbaka till samma låga nivå som 1991 och till och med lite lägre. Men till skillnad från valet 1991 kanaliserades detta missnöje inte till höger utan till vänster. Vänstervinden från valet 1994 höll i sig.

Hälften av de väljare som SAP förlorade (ca 300 000) gick till vänsterpartiet som fördubblade sin röstandel (från 6,2 % till 12 %), medan ytterligare 100 000 – 150 000 valde att stanna hemma. Även bland de som röstade på SAP ansåg sig de flesta stå till vänster. Enligt SVT:s vallokalsundersökning ansåg sig 72% av s-väljarna stå till vänster i politiken, medan endast 5 % ansåg sig stå till höger.¹⁵

Orsaken till detta är de erfarenheter som löntagarna dragit under de senaste tio åren. Den djupa krisen i början av nittiotalet och Bildts stålbadspolitik undergrävde tilltron till ”marknaden” och de borgerliga krislösningarna. Detta förklarar också varför kritiken blossade upp så snabbt när den socialdemokratiska regeringen fortsatte i samma fotspår som den borgerliga efter valet 1994.

En annan viktig förklaring är det starka stödet för välfärden och den offentliga sektorn, särskilt bland kvinnliga löntagare. Enligt en LO-undersökning under våren 1998 ansåg endast 12 % att det var viktigast att sänka skatterna medan åtta av tio ansåg det viktigast att satsa mer på sjukvård, äldreomsorg eller skola. Inte ens bland moderaternas väljare fanns en övervikt för skattesänkningar (39 % sänkt skatt, 57 % mer pengar till vård, skola, omsorg).¹⁶ Många väljare hade dock tappat förtroendet för socialdemokraterna i dessa frågor.

Tabell 3 – Vad anser väljarna om socialdemokraterna

	1998	1994
Bästa sjukvårdspolitiken	24%	41%
Bäst för sysselsättningen	27%	49%
Står på de svagas sida	25%	55%
Byråkratiskt	60%

Källa: Valanalysgruppens rapport s 11

”Och trots alla partiföreträdares vittnesmål om att det var nödvändigt att först skära ned i välfärden för att på lång sikt kunna säkra välfärdssamhällets överlevnad, kan man nog konstatera att väljarna inte fullt ut accepterade dessa argument. Många har uppfattat att besparingarna har varit uttryck för en ideologisk högervridning av partiet snarare än en tvingande nödvändighet.”¹⁷ (SAP:s valanalysgrupp)

Valresultatet betydde att partiledningens auktoritet fortsatte att vara lågt hos många medlemmar. Detta tillsammans med vänsterpartiets kraftiga uppgång och centerns och folkpartiets usla resultat gjorde det omöjligt för Persson att söka samarbete högerut. Därför upprättades det röd-gröna samarbetet.

Kampen….

Ökad arbetsbörda

Den största frågan bland löntagarna är de alltmer pressande arbetsförhållandena. Enligt en SCB undersökning 1997 upplevde tre av fem att deras sömn försämrats genom ökad arbetstakt och arbetsbörda. Sex av tio upplevde att de hade för mycket att göra. Samtidigt rapporterades att stress och utbrändhet blivit de främsta arbetsmiljöproblemen. Detta har nu lett till en kraftig ökning av antalets sjukskrivna. 1999 hade regeringen anslagit 16,7 miljarder till sjukpenningen. Men kostnaden beräknades bli 23,5 miljarder för att sedan stiga till 27 miljarder per år.¹⁸

Det är de medellånga och långa sjukskrivningarna som blivit fler. Den största ökningen har skett bland äldre kvinnor i offentlig sektor, vilka fått allt tyngre arbetsbörda under nittiotalet. Enligt en undersökning gjord av försäkringskassan i Värmland har antalet som är sjukskrivna på grund av stress och utbrändhet fyrdubblats mellan 1996 och 1999, från 68 till 280 personer.¹⁹

Detta visar att alltfler inte orkar med sina jobb. Otryggheten i jobbet har samtidigt ökat. Antalet som har tillfälliga anställningar i olika form har ökat från en tiondel 1988 till mellan 15 och 20 % under 1998-1999. Även på andra sätt har arbetsförhållandena försämrats t.ex. genom att arbetstiden blivit alltmer flexibel.

Explosiv mix

Breda löntagargrupper har fått sämre arbetsvillkor samtidigt som lönerna hållits tillbaka. Detta är ett recept för en explosion av missnöje. I skriften: ”Är Sverige räddat – Den svenska kapitalismens kris”, som Socialisten gav ut i maj 1998 skrev vi:

”Löntagarna får betala priset för denna jakt efter ökade profiter och besparingar. Stress, utbrändhet och mobbning har blivit de främsta arbetsmiljöproblemen. Men det finns en fysisk gräns för hur mycket man kan utnyttja arbetskraften. För att inte tala om den frustration som skapas bland löntagarna. Det jäser av missnöje under den lugna ytan. I Danmark strejkade en halv miljon arbetare i nästan två veckor under våren 1998 för längre semester och kortare arbetstid. Det väldiga stödet för just dessa krav berodde på den hårda pressen på arbetsplatserna. Man ville ha mer ledigt för att orka med. Hårt utnyttjande väcker arbetarklassen till kamp mer än något annat. Därför kommer missnöjet mot de försämrade arbetsvillkoren att explodera i en öppen kamp också i Sverige.”

Bussförarstrejken 1999

Bussförarna blev de första som tog strid. Den stora bussförarstrejken i början av 1999, handlade nästan helt om arbetstider och arbetsvillkor. Strejken omfattade nästan 16 000 chaufförer och pågick i 12 dagar. Det breda stödet för strejken berodde på att många kände igen bussförarnas arbetssituation. Strax före den uppgörelse som slöts stödde 77 % av allmänheten förarna medan bara 2 % stödde arbetsgivarna. Ändå vägrade Kommunals ledning att fullfölja striden. Därför blev resultatet ganska magert i jämförelse med vad som hade kunnat nås om kampen hade fortsatt.

Strejken kan i viss mån jämföras med gruvstrejken 1969-70. Även denna handlade om orimliga arbetsvillkor och blev början på en bredare proteströrelse inom arbetarklassen ett par år senare. Den utspelades också under en ekonomisk uppgång som efter några år följdes av ekonomiska kriser och politisk instabilitet.

Efter bussförarstrejken har alltfler protesterat mot de försämrade arbetsvillkoren. Det gäller i synnerhet sjukvården där många anställda pressas till bristningsgränsen. I Göteborg demonstrerade tusentals vårdanställda under våren 1999, detsamma har skett på flera andra håll i landet. Det har gått så långt att det till och med blivit svårt hitta personal i många landsting. Detsamma gäller inom hemtjänsten, förskolan och skolan.

Även elever har protesterat. I Göteborg genomfördes en stor skolstrejk under vintern 1997. I Malmö utbröt en ännu större strejk under våren 1999. Under våren 2000 har elever, föräldrar och personal protesterat i Göteborg, Stockholm, Umeå, Östersund och på andra orter.

Kampen för jobben

Ett annat kampavsnitt har gällt avskedanden inom industrin. Jakten på snabba profiter och ökat börsvärde känner ingen gräns. Trots att storföretagen ”skär guld med täljkniv” krymps arbetsstyrkan ständigt. Allt mer ska göras av allt färre, eller ”downsizing” som det så vackert heter på ekonomspråk. Antalet företagsköp och sammanslagningar har ökat dramatiskt. Dessa kortsiktiga vinstintressen beror inte bara på kapitalägarnas girighet, utan också på deras rädsla för den kommande ekonomiska krisen.

Det jäser av missnöje som då och då kommer upp till ytan. Att detta ännu inte exploderat i öppen masskamp beror till största delen på att den fackliga ledningen hållit tillbaka kampen. LO, TCO och fackförbunden har protesterat i ord, men initiativen till kamp har lyst med sin frånvaro. Industriförbunden inom LO och TCO har svängt till höger och satsat på samarbete med arbetsgivarna. Det såg vi exempel på vid nedläggningarna av Ericsson i Norrköping och Lear i Bengtsfors.

Kommunalarbetarförbundets ledning har inte varit beredd att samordna kampen mot privatiseringar och kampen för mer resurser till vården. Kommunal avfärdade det socialdemokratiska kvinnoförbundets krav på återanställning av 100 000 kvinnor i den offentliga sektorn som orealistiskt. Istället har Kommunal satsat på gemensamma projekt med arbetsgivarna, där de anställda ska hjälpa till att rationalisera arbetet och spara pengar. För att inte tala om vårdförbundet vars borgerliga ordförande Eva Fernvall välkomnat privatiseringar och privata sjukhus.

”Nygamla” kampmetoder

Därför har löntagarna tvingats att ta saken i egna händer och organisera kampen underifrån genom lokala fackliga aktioner och lokala aktionsgrupper. När Volvo Aero i Arboga skulle läggas ned 1996 bildades en facklig aktionsgrupp som försökte mobilisera hela befolkningen. Vid SSAB i Luleå genomfördes en facklig kamp under vintern 1998-99. I Arboga förlorade arbetarna på grund av det bristande stödet från Metall och LO. I Luleå tvingades däremot bolagsledningen till eftergifter.

Under 1998-1999 har strejker för jobben genomförts för första gången på länge. Det skedde vid SJ:s verkstad i Göteborg och vid SCA i Mölnlycke. På ASSI i Piteå genomfördes en massjukskrivningsaktion. Dessa aktioner ger en föraning om de bittra strider för jobben som kommer bryta ut när krisen kommer.

Det senaste kampavsnittet gäller privatiseringar, avreglering och konkurrensutsättning inom den offentliga sektorn. Regeringen har fortsatt på denna linje trots alla protester inom partiet och fackföreningarna. De flesta statliga företag har sålts under nittiotalet, t.ex. SSAB, Tobaksbolaget, Nordbanken, ASSI och Pharmacia. Tele-, post-, tåg- och elmarknaden har avreglerats. Nu går regeringen vidare genom att stycka upp och sälja ut de gamla statliga verken. Tåglinjer blir privata. Postkontoren ska leasas ut. Delar av Telia har sålts ut.

Ute i kommunerna har lokaltrafik, energibolag, sophämtning och andra tekniska verksamheter privatiserats. Särskilt omfattande är privatiseringarna i de borgerligt styrda storlandstingen, Skåne och Stockholm. I Stockholm är all kollektivtrafik i privata händer. Här satsar man också på att sälja ut vårdinrättningar och äldreomsorg.

Generaler rädda för sina trupper

Löntagarnas kamp 1990-1999 kan i grova drag delas in i 4 perioder:

• 1990-1993 bedrev löntagarna en facklig kamp för att försvara sig mot stålbadskrisen och den åtstramningspolitik som inleddes av regeringen Carlsson och fullbordades av regeringen Bildt.
• 1993-1994 övergick man till politisk kamp i form av ett stöd till socialdemokraterna i valet.
• 1995-1997 kämpade löntagarna både fackligt och politiskt för att förändra partiets politik.
• 1998 – 2000 har det främst handlat om lokal facklig kamp mot nedskärningar, avskedanden, dåliga arbetsförhållanden och privatiseringar.

Kampens höjdpunkter nåddes under vintern 1990, hösten 1992 och hösten 1996. Efter massprotesterna mot strejk- och lönestoppet 1990 fanns möjlighet att få den socialdemokratiska regeringen att bryta högerkursen, men LO-ledningen stoppade istället kampen. Efter massdemonstrationerna den 6 oktober 1992 fanns alla förutsättningar för en politik storstrejk mot regeringen, ett nyval och en radikal socialistisk politik för att stoppa det ekonomiska förfallet.

Men LO-ledningen agerade åter som en stoppkloss. Den stödde först krispaketen men tvingades ändra sig efter de massiva demonstrationerna den 6 oktober. Därefter begränsades missnöjet till ett politiskt stöd för SAP. Detsamma upplevde vi under hösten 1996. Först gick LO-ledningen emot demonstrationerna, sedan gav den sitt stöd till dem och därefter gjordes en kompromiss med regeringen.

Erfarenheten av detta är att den fackliga ledningen kan tvingas till aktioner om trycket är starkt, och att regeringen kan tvingas till eftergifter om dessa aktioner hotar att växa till en massrörelse. Men lärdomen är också att den fackliga ledningen försöker avsluta kampen så fort det bara går. Detta hindrar löntagarna från att använda sin verkliga styrka.

Därför har kampen inte nått massomfattning annat än vid enstaka tillfällen. LO-ledningen lättar på trycket och lägger sedan på locket. De liknar generaler som är rädda för sina egna trupper. Denna tendens finns hos den fackliga ledningen i alla länder, men den är extra stark i Sverige eftersom den fackliga organisationen är så mäktig här.

Men ju mer den fackliga ledningen lägger locket på kampen, desto mer kommer trycket att öka. Det gäller i synnerhet så länge ekonomin fortsätter att gå uppåt. Då kommer löntagarna att försöka ta tillbaka det som förlorats under krisen, och driva en offensiv facklig kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden. Detta tryck kommer att nå bristningsgränsen och kan explodera i masskamp och en ny storkonflikt under de närmaste åren.

Politiken…

Uppgångens effekter

Genom det förbättrade ekonomiska läget har budgetunderskottet vänts till ett överskott. Därför har politiken varit mindre stram under 1998 – 2000. Ekonomin har växt relativt snabbt under 1998 och 1999 (2,6 % respektive 4,5 %), om än från en låg nivå.

Som ett resultat av detta har neddragningarna inom den offentliga sektorn minskat. Kommuner och landsting tillförs 20 miljarder extra under åren 1998-2001. Statsbidragen till skolan höjs med fem miljarder år 2001-2006, vilket ger totalt 17,5 miljarder. Sjukvården får ytterligare 9 miljarder under samma tid. Detta lindrar problemen men det krävs mer än dubbelt så mycket för att komma tillbaka till den nivå som gällde i början av nittiotalet.

Regeringen har också ökat anslagen på andra områden. Barnbidragen höjs, liksom bostadstilläggen till pensionärer, och en maxtaxa ska införas inom barnomsorgen. Budskapen från Persson och regeringen är att det nu är tid för reformer. Men dessa reformer handlar till största delen om att reparera en del av de skador tidigare nedskärningar lett till. Fler sådana ”återställare” är möjliga så länge som uppgången fortsätter.

Arbetslösheten har börjat sjunka, och den totala sysselsättningen närmar sig 4,2 miljoner, även om den ännu befinner sig långt från de 4,6 miljoner som fordras för att uppnå full sysselsättning.

Talet om att arbetskraftsbrist kommer att vara framtidens problem är dock rent önsketänkande. Visst finns det bristyrken som sjuksköterskor, ingenjörer och tekniker, men detta är normalt under en högkonjunktur.

Dessutom beror svårigheten att locka arbetskraft till sjukvården inte på att det saknas folk utan på dåliga arbetsvillkor och låga löner. Den verkliga nivån på arbetslösheten döljs av arbetsmarknadsåtgärder, utbildning, sjukskrivningar och utslagningen i arbetslivet.

”Förbättringarna” är dock inte tillräckliga. Kommuner och landsting kommer fortfarande inte att ha de resurser som behövs och pressas hårt av kraven på balans i budgetarna. Regeringen har själv erkänt att sjukvårdens andel av BNP måste höjas från åtta till tio procent.

Breda löntagargrupper har löner som knappt går att försörja sig på. Det gäller inte minst stora kvinnogrupper i offentliga sektorn och den privata tjänstesektorn. Ännu besvärligare är situationen för de som är beroende av A-kassa och sjukpenning, och för de som står utanför trygghetssystemen. Arbetslösheten är fortfarande hög i vissa grupper och i vissa regioner. Det är främst storstäderna som gynnats av högkonjunkturen medan resten av landet går på sparlåga. Och ingen kan garantera att alla de som nu utbildas verkligen kommer att få jobb.

Regeringens politik bygger på den sköra tråden att vi kan undvika nya ekonomiska kriser, vilket är lika troligt som att dag inte längre kommer att följas av natt. I själva verket är inga jobb eller reformer säkra så länge kapitalismen finns kvar.

Medvetenheten…

Den ekonomiska uppgången i kombination med en låg inflation har medfört att löntagarna fått tillbaka en del av det som förlorats under perioden 1991-1997. Jobben upplevs som säkrare och lönerna börjar öka.

Därför har människor blivit mer optimistiska inför framtiden. Tilltron ökar till möjligheten att uppnå förbättringar inom det kapitalistiska systemet, och därmed stärks också tilltron till systemet självt. Ett uttryck för detta är att fler vågar byta jobb och låna pengar till hus och bil. Ett annat är att miljoner löntagare har placerat sina spar- och pensionspengar på aktier eller aktiefonder.

Detta beror på att arbetarklassens politiska medvetenhet främst styrs av dess egna erfarenheter, och särskilt då de allra senaste. Dessutom har människan en naturlig tendens att alltid hoppas på det bästa. Kris och massarbetslöshet är förfärliga saker som ingen önskar sig.

Detta är orsaken till den klyfta som finns mellan löntagarnas politiska medvetenhet och den verkliga situationen i samhället. Nästa kris kommer därför att bli en överraskning för många löntagare, på samma sätt som tidigare kriser. 1980-talets ”fest” för finansvalpar och fastighetsspekulanter slutade med den djupaste krisen sedan trettiotalet. Det ”gyllne sextiotalet” följdes av sjuttiotalets ekonomiska stagnation. Nästa kris kommer att få än större effekter.

Löntagarnas erfarenheter

Inte desto mindre har löntagarnas politiska medvetenhet påverkats och förändrats av de senaste 25 årens erfarenheter. På sjuttiotalet fanns ett starkt förtroende för den socialdemokratin och dess ledning som skapats av den långa perioden av reformer sedan krigsslutet. Det fanns också många illusioner om den så kallade ”socialismen” i Kina, Kuba och Vietnam. Radikaliseringen begränsades därför till vänsterreformistiska strömningar i SAP och till en uppgång för olika stalinistiska och maoistiska grupper.

Krisen på nittiotalet föregicks av en kris både för reformism och stalinism. De byråkratiska diktaturregimerna i Sovjet och Östeuropa bröt samman. Den socialdemokratiska regeringen 1988-91 svängde samtidigt till höger, liksom socialdemokratin i övriga Europa, och genomförde försämringar som ingen tidigare trott vara möjligt.

Borgarna missade förstås inte tillfället att dödförklara socialismen och inledde en massiv ideologisk offensiv i form av den så kallade nyliberalismen. Samtidigt fick USA en icke tidigare skådad stormaktsdominans. Den tidigare vänstern inom socialdemokratin hade byggt på möjligheten att driva igenom förbättringar under kapitalismens uppgång. När uppgången bröts, och kapitalismen i stället erbjöd arbetslöshet och sänkt materiell standard hade denna vänster tappat självförtroendet. Därför var vänsteroppositionen i partiet svag när krisen kom. Därför blev den politiska förvirringen och uppgivenheten utbredd bland löntagarna. Krisen fick därför, i början, reaktionära än radikala effekter. Detta uttrycktes bland annat av en växande rasistisk aktivitet och av Ny Demokratis framgång i valet 1991.

Dessa stämningar förändrades hastigt efter valet 1991. Den politiska medvetenheten ökade bland löntagarna som började röra sig till vänster. Först kämpade löntagarna mot regeringen med fackliga medel, men denna väg blockerades av ledningen för LO och TCO. Då övergick löntagarna till politiska kamp och ställde sitt hopp till socialdemokratin, trots den förra socialdemokratiska regeringens svek. Detta visar hur snabbt stämningsläget kan förändras.

Men detta handlade just om hopp och inte om en verklig tilltro till socialdemokratins ledning. Ett tydligt bevis för detta är hur snabbt missnöjet från vänster växte mot den nya socialdemokratiska regeringen 1994.

Radikaliseringen…

SSU

Trots bakslaget på SSU-kongressen kommer radikaliseringen i SSU att fortsätta. SSU-byråkratin kan visserligen fördröja radikaliseringsprocessen. Dess dominans gör det svårare att dra till sig radikala ungdomar och nya medlemmar kan stötas bort. Men de ungdomar som går med i SSU gör det för att förändra och inte för att bevara samhället. Det gäller särskilt i nästa ekonomiska krisläge. Trycket från denna kris kommer att vara starkare än byråkratins tyngd. Radikaliseringen kommer också att påskyndas av oppositionen från vänster inom partiet.

För att SSU ska bli en verklig massorganisation för ungdomen krävs ett radikalt socialistiskt program som motsvarar ungdomens radikalisering. Förbundet måste bli en ungdomens kamporganisation och det måste ske en demokratisering så att olika åsiktsriktningar kan föra fram sina idéer. Dessa idéer vinner idag ett allt starkare gensvar bland ungdomsklubbister landet runt.

[Det socialdemokratiska] Partiet

Extrakongressen 2000 hade inkallats just för att behandla EMU-frågan, men partiledningen ville förhindra att denna fråga skulle dominera på kongressen. Därför lade den också fram ett så kallat tillväxtprogram. Partiledningens EMU-vänliga förslag inför kongressen bröt den likgiltighet och uppgivenhet som funnits i frågan sedan inträdet i EU.

Kvinnoförbundet avvisade EMU liksom många av arbetarrörelsens tidningar (LO-tidningen, Arbetet, Dala-Demokraten, Länstidningen (Jämtland) och Norrländska Socialdemokraten). Det uppstod en öppen splittring ända upp i partistyrelse, riksdagsgrupp och regering, och tre ministrar gick emot EMU (Marita Ulvskog, Margareta Vinberg och Leif Pagrotsky).

Trots detta sade kongressen ja till EMU, stick i stäv med den dominerande uppfattningen hos partiets väljare och medlemmar. Förklaringen till detta är att större delen av partistyrelse och distriktsledningar är för EMU. Samtidigt är EMU-frågan ännu inte tillräckligt het i partiet för att skapa ett verkligt partiuppror. I det läget är det inte att vänta att kongressen ska köra över partiledningen.

Också i övrigt gick kongressen partistyrelsens väg, även om ombuden kunde driva igenom nya krav på reformer och förbättringar. Kongressen ska därför betraktas som ett mellanspel i striden mellan höger och vänster, i väntan på den ordinarie partikongressen 2001.

Kongressen 2001

Det verkliga slaget kan komma att stå vid den ordinarie kongressen under hösten 2001. Då har sannolikt konjunkturen gått ned med nya ”saneringsprogram” som följd. Detta kommer att leda till en bitter strid om krispolitik, arbetslöshet, privatiseringar, offentlig verksamhet och arbetsrätt. Även maktfrågorna kommer att ställas, och det blir debatt om det är kapitalet eller arbetarna som ska diktera regeringens politik. Samtidigt ska partiet genomföra en programrevision, där partiledningen kommer att försöka kasta de mer socialistiska formuleringarna över bord. Det blir säkerligen också strid om partistyrelsens sammansättning och kanske också en partiledarposten.

Detta kommer att utlösa de hårdaste interna striderna sedan 1930-talet. Vänsterfalangen kommer att stärkas och bli alltmer välorganiserad. De nätverk som bildats mot privatiseringar och mot EMU ger en föraning om vad som komma skall.

Krisens effekter

Dessa strider kommer att äga rum under en kraftig ekonomisk nedgång, till skillnad från striderna 1995-97 då ekonomin gick uppåt. Detta gör den inre kampen skarpare och ger vänstern en radikalare karaktär. Erfarenheterna från trettiotalet visar att en djup kris förändrar medvetenheten mer än något annat, eftersom den skakar om arbetarklassen och hela befolkningen i grunden.

Precis när det börjat vända uppåt kommer en ny våg av massavskedanden och nedläggningar. När löntagarna äntligen börjat tro på ljusare tider kommer nya krav på uppoffringar. Börsens fall, och möjliga krasch, kommer ha en särskilt stor psykologisk effekt. Många kommer förlora sina besparingar på börsen, själva symbolen för kapitalismen, vilket kommer att undergräva tilltron till kapitalismen oerhört.

Den socialdemokratiska regeringens lösning på krisen kommer att vara nya hårdare svångremmar: lägre socialförsäkringar, nedskärningar av välfärden och försämrad arbetsrätt. Detta kommer att utlösa en proteststorm i partiet som får tidigare missnöje att framstå som en stilla västanfläkt. Det kommer uppstå motsättningar och en spricka ända in i maktens korridorer – i partistyrelse, riksdagsgrupp och regering.

Bitter kamp

Då kommer breda grupper av löntagare att ta strid för att försvara sina villkor. Att kampen är defensiv betyder inte att den blir mindre hård. Den blir istället tuffare och leder till mer långtgående slutsatser.

Sverige kommer att explodera av bitter kamp, med eller mot den fackliga ledningens vilja. Hela orter och regioner kommer resa sig till försvar för jobb, sjukhus och social service. Löntagarna kommer att protestera och demonstrera, och även ta till mer drastiska aktioner som strejker och ockupation av sina arbetsplatser. Medvetenheten kommer att förändras snabbt inom arbetarklassen och dess organisationer.

Då kommer den fackliga ledningen att tvingas gå i opposition mot regeringen och utlysa kamp, t.ex. i form av en landsomfattande aktionsdag i likhet med den 6 oktober 1992. Förr eller senare kommer vi att stå inför en kraftmätning mellan klasserna i form av en storstrejk på samma sätt som vid storkonflikten 1980. Idag råder ”Lugnet före stormen”, och denna storm kommer att skaka om landet i grunden!

Hotet från höger

Krisen skapar också en grogrund för reaktionära och rasistiska strömningar. Hittills har dessa hållits på mattan genom det förbättrade ekonomiska läget, eftersom detta gjort det möjligt för löntagarna att tvinga fram vissa förändringar av politiken. Detta kommer att förändras när krisen drabbar oss. Då sprids en känsla av bitterhet och besvikelse särskilt bland de mest utsatta och de minst politiskt medvetna delarna av befolkningen.

Då kommer reaktionen att använda det rasistiska tricket för att vända bort missnöjet från de verkliga problemen, på samma sätt som när Ny Demokrati bildades i slutet av åttiotalet. En lögnaktig propaganda om invandring och invandrare kommer att skölja över oss, vilket vi redan ser tecken på i media.

Mycket talar också för att den konservativa falangen inom borgerligheten kommer att växa och lanseras hårdare, eftersom det är deras enda möjlighet att vinna regeringsmakten. Den djupt konservativa tidskriften SALT är ett tecken på detta. Den används som en ideologisk vapensmedja för den svenska högern och testar gränserna för högerreaktionen. Allt detta kan leda till att det bildas ett nytt högerpopulistiskt parti. Om så är fallet och borgarna vinner valet 2002 kan vi få den mest reaktionära regeringen i mannaminne.

Utvecklingen i Österrike, där de konservativa bildat regering med ett rasistiskt parti, är ett varnande exempel på vad som kan hända när socialdemokraterna dansar efter kapitalets pipa. Men det visar också att ett angrepp från höger kan fungera som en väckarklocka för löntagarna. I Wien har de största demonstrationerna någonsin genomförts. Reaktionens ”piskrapp” driver ofta arbetarklassen åt vänster.

Massradikalisering

Dessa händelser kommer leda till en radikalisering av partiet, och en massbaserad partivänster kommer att ta form. Då kommer hoppet om en förändring av politiken att väckas till liv och tiotusentals löntagare och ungdomar kommer att aktivera sig i partiet och SSU. Vänsterflygeln kommer att stärkas i takt med att nya grupper strömmar in i partiet. Oppositionen kommer till en början att präglas av vänsterreformism men efterhand kommer den att gå i centristisk riktning och kräva ett avskaffande av kapitalismen.

På basnivå domineras partiet redan av vänsterreformistiska idéer, medan ledningen är högerreformistisk. Det är bara en tidsfråga innan dessa falanger kommer att strida öppet om makten i partiet. Efterhand kommer därför partiet och ungdomsförbundet att svänga i vänsterreformistisk riktning. Under denna process kommer alltfler, särskilt bland de som nyligen blivit aktiva att dra slutsatsen att krisen i samhället bara kan lösas genom en socialistisk förändring. Då kommer marxismens idéer möta ett massivt gensvar inom arbetarrörelsen. Styrkan i denna radikalisering beror på krisens djup och omfattningen av arbetarklassens kamp.

Detta är den marxistiska vänsterns perspektiv för de kommande åren. Detta ger oss en vägledning till handling, till skillnad från arbetarrörelsens ledning och de borgerliga som famlar i mörkret. På den grunden kommer vi att delta i kampen och verka för att omvandla socialdemokratin till ett verkligt socialistiskt arbetarparti.

Martin Oscarsson 25/10 – 2000

Fotnoter

¹ Marx Karl, Engels Friedrich, Brev i Urval, s 190, Gidlunds förlag 1972

² Trotsky Leon, ”Flood-Tide – The economic cunjunkture and the world labour movement”, The first 5 years of the communist international, s 76, New York 1977.

³ Ahrne mfl, s vi.

⁴ Greider Göran, Arbetarklassens återkomst.

⁵ Leo Trotskij, Kampen mot Hitler, s 111, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1983.

⁶ Korpi, s 93.

⁷ Det socialistiska partiet på trettiotalet var ett massparti och har ingen anknytning till dagens socialistiska parti som är en liten vänstergrupp.

⁸ Kennerström, Berndt, Mellan två internationaler – Socialistiska Partiet 1929-37, Arkiv, Lund 1974

⁹ Korpi s 102.

¹⁰ Partiprogram antaget av socialdemokraternas 31 kongress 1990 med ändringar beslutade vid socialdemokraternas partikongress 15-21 september 1993 i Göteborg, Socialdemokraterna, Stockholm 1994

¹¹ Partiprogram, s 5.

¹² Bäck/Möller, Partier och organisationer, s 44, Fritzes förlag AB, Stockholm 1995.

¹³ Enligt valundersökningar gjorda av Göteborgs universitet, återgivna i: Analys av 1998 års val, socialdemokraterna 1999.

¹⁴ Vårt parti – motionerna 1-261, motion 228, s 191-194

¹⁵ GP 25/9 1998.

¹⁶ LO-tidningen 14/98 (24/4).

¹⁷ Analys av 1998 års val, s 15

¹⁸ LO-tidningen nr 23/99 (20/8), s 6.

¹⁹ LO-tidningen nr 17/99 (21/5), s 18.