Diabetes typ-1 är en sjukdom som inte går att bota. Som arbetande förälder till ett barn med diabetes finns det mycket man gör avkall på – vi går ner i arbetstid, vi undviker aktiviteter som kräver mycket planering eller skapar för mycket oro, vi tar aldrig igen vår sömnbrist och vi försöker alltid vara beredda på att allt kan hända – även det värsta tänkbara. Det är en verklig dygnet-runt-jour för både förälder och barn, som kämpar för att få livet att gå ihop under kapitalismen.
I Sverige är diabetesvården högt rankad och insulintillgängligheten är mycket god i jämförelse med många andra länder. Health Action International räknar med att 50 procent av världens befolkning saknar tillgång till insulin av ekonomiska eller andra skäl, vilket innebär att de som drabbas av diabetes typ-1 inte kan överleva.
Tre enorma storföretag – Eli Lilly, Novo Nordisk och Sanofi – kontrollerar nio tiondelar av det totala marknadsvärdet på världens insulin. De håller effektivt ute andra aktörer genom att köpa ut dem från marknaden och hotar med kostsamma stämningsprocesser för alla som vill utmana dem på den så kallade ’fria marknaden’.
Genom sin maktställning och sina patent har till exempel Sanofi kunnat höja priset på insulin i USA med 24 procent mellan 2016 och 2018. Detta gäller dock inte bara insulinet, utan genomsyrar hela läkemedelsindustrin. Priset på de tolv vanligaste medicinerna som säljs i USA har ökat med 68 procent sedan år 2012. Effekten av detta är att allt fler själva börjat försöka ransonera sina medicinintag, ofta med dödliga konsekvenser.
I en jämförelse visade Business Insider att de tre största insulinföretagens prishöjningar år 1996–2016 har gått parallellt med varandra. Talespersoner från Novo Nordisk, Sanofi och Eli Lilly ursäktar sig med att de ”håller koll på varandra” eller ”övervakar marknaden noggrant” – det vill säga, de diskuterar sinsemellan och avgör hur mycket de kan höja priserna utan att förlora sitt gemensamma monopol.
Det är arbetarklassen som är de som drabbas hårdast av och dör av diabetes typ-1, men inte för att det finns brist på insulin. De dör för att dessa gigantiska, privata storföretag ska kunna göra enorma vinster på människor som såklart gör vad som helst för att överleva. Arbetarnas desperata kamp för sitt liv och välmående förvandlas av kapitalisterna till en marknad att suga ut både profit och märg ur arbetarklassen.
Även i Sverige har nu det statliga läkemedelsverket föreslagit att insulinet inte längre ska vara kostnadsfritt utan bli en del av högkostnadsskyddet som ligger på 2250 kr/år. För mig och många andra som redan tvingas arbeta deltid för att få vardagen att gå ihop, skulle detta vara ett hårt slag mot ekonomin. Men regeringen stannar inte där, utan har även föreslagit förändringar i vårdbidraget (bidrag till föräldrar med funktionsnedsatta barn), som troligen kommer att innebära att färre kommer att kunna få det och att ersättningen för många sänks.
Det är inte bara genom svält och krig som kapitalismen dödar, utan också genom att människor förvägras botemedel som faktiskt existerar och egentligen skulle kunna göras tillgängliga för alla. I vägen står en handfull enorma storföretag vars vinst går före alla andra överväganden.
Det är bara arbetarklassen som kan sätta stopp för detta, genom att ta makten i en socialistisk revolution. Genom att expropriera de största företagen – däribland de stora läkemedelsföretagen – och ställa dem under arbetarnas demokratiska kontroll kan vi planera produktionen för att möta alla människors omedelbara och långsiktiga behov. Bara då kan vi göra oss verkligt fria från våra bojor – för socialism i vår livstid!