I mitten av oktober bröt en revolution ut i Libanon som vid sin höjdpunkt såg 2 miljoner människor på gatorna – en tredjedel av landets befolkning. Regeringen tvingades till eftergifter, vilket följdes av en lugnare period. I januari blossade rörelsen upp på nytt.
Den 14–15 januari gick demonstranter till attack mot Libanons centralbank i Beirut, med stenar och molotovcocktails. Runtom i staden vandaliserades banker och bankomater. 18–19 januari fortsatte protesterna med attacker mot bankföreningen (som representerar de största bankerna) och ett försök att ta sig in i parlamentsbyggnaden, samtidigt som hundratals skanderade ”Revolution!” utanför.
”Det finns inget annat sätt. Det har nästan gått hundra dagar”, förklarade en kvinnlig demonstrant för Al Jazeera. ”Ingen lyssnar… De som styr är kriminella.” Inga av de problem som gav upphov till revolutionen är lösta.
Orsaken till den libanesiska revolutionen är borgarklassens försök att lägga bördan för krisen på arbetarklassens axlar. Libanon är ett av de länder i världen med flest antal miljardärer per capita, med i praktiken sju superrika kapitalister som dominerar hela ekonomin. Sedan den ekonomiska krisens början 2008–09 har levnadsstandarden fallit kraftigt samtidigt som landets ekonomiska problem bara blivit värre.
Den libanesiska statens skulder ligger på 140 procent av BNP och är bland de högsta i världen. Den officiella arbetslösheten är 25 procent och det råder hyperinflation som har lett till att det libanesiska pundet nu inte är värt mer än 0,00066 dollar. Men landets korrupta politiker, statliga byråkrater och bankchefer har kunnat undvika hyperinflationen genom att sätta sina pengar i trygghet på schweiziska bankkonton.
De vanliga människor som försöker ta ut pengar för att köpa mat, drabbas däremot av alla möjliga typer av informella kapitalkontroller från bankernas sida, vilket gör det svårt att få pengar till ens det nödvändigaste. De som stått på sig och vägrat lämna banken förrän de fått sina pengar, har drabbats av brutalt våld från privata säkerhetsvakter och till och med blivit inlåsta på kontor och fått sina mobiltelefoner konfiskerade. I allt detta är politikerna indragna, genom styrelseposter, aktier, kontakter och så vidare i bankerna.
Detta förklarar den fruktansvärda ilskan mot bankerna och parlamentet.
Trots att protesterna varit mindre än de i oktober och november, har 300 skadats och 100 arresterats efter en brutal repression från polisens sida, med vattenkanoner, tårgas och gummikulor. De har också satt eld på tält som demonstranter bott i.
En av revolutionens paroller har varit ”Allihop betyder allihop” som riktar sig mot hela det korrupta etablissemanget som måste sparkas ut. Men det enda sättet att åstadkomma det är genom att massorna tar makten i sina egna händer. Det är bara arbetarklassen som har ett intresse av att tillfredsställa massornas omedelbara behov.
För att ta kampen vidare behövs tydliga politiska och ekonomiska krav, som skulle kunna lösa massornas situation. Bankerna och pengaflödet måste ställas under demokratisk arbetarkontroll. Deras bokföring måste öppnas till allmän beskådan, för att kunna ställa de ansvariga i bankerna och regimen till svars för sina brott. Den misskötta infrastrukturen måste också övertas, samtidigt som man gör en plan för att modernisera industrin i hela landet.
Allt detta hänger på att arbetarna tar makten, genom demokratiska kommittéer på sina arbetsplatser och i sina kvarter. Sådana organ är både basen för den revolutionära kampen mot regimen och för arbetarklassens maktövertagande.
En revolutionär situation varar inte för evigt och leder förr eller senare till seger eller nederlag. Rörelsen drivs för tillfället av stor energi och kampvilja. Men utan ett medvetet ledarskap och ett revolutionärt program finns det en risk att rörelsen tröttas ut och kidnappas av sekteristiska element. Detta har skett gång på gång sedan den arabiska revolutionen började 2011.
En segerrik revolution i Libanon skulle inspirera kringliggande länders arbetare till att också ta makten. Med ett revolutionärt socialistiskt program skulle rörelsen snabbt sprida sig, och lägga basen för upprättandet av en socialistisk federation i Mellanöstern – och ett slut på den korruption, sekterism och kris som kapitalismen inneburit i regionen ända från början.