I år är det 80 år sedan Trotskijs äldsta son Leon Sedov mördades av agenter ur den stalinistiska hemliga polisen, GPU. Han blev trettiotvå år gammal. Mordet var ett led i en systematisk förföljelse och mord av Trotskijs viktigaste anhängare och familjemedlemmar, vars enda ”brott” var att de försvarat den verkliga marxismen från Stalin och den ryska byråkratins brott.
Leon Sedov mördades på ett sjukhus i Paris den 16 februari 1938. Mordet var ett enormt personligt och politiskt slag mot Trotskij och den rörelse han skapat. Sedov var en viktig ledare i den internationella rörelsen och valdes därför ut för att lönnmördas av den stalinistiska dödsmaskinen.
”Leon gav sig in i revolutionen som barn”, skrev hans mor Natalja Sedova, ”och han förblev i den till slutet.” Leon, eller Lyova som han kallades av de närmaste, bevittnade som tolvåring revolutionen i Ryssland 1917. Han deltog på varenda demonstration och hamnade i bråk i skolan över politiska frågor, bland annat med Kerenskijs son. Slagsmål verkar ha förekommit dagligen. Han besökte sin far i fängelset efter häxjakterna på bolsjevikerna i juli. Händelser som dessa formade hans framtid. Precis som många andra i den unga generationen gick han snart med i Ungdomens kommunistunion, Komsomol, och ägnade sina krafter åt den kommunistiska rörelsen och försvaret av den unga sovjetstaten. År 1923 var han fullt medveten revolutionär, och ägnade sig åt byggandet av vänsteroppositionen. Han hade inget till övers för byråkratiska privilegier och försvarade energiskt oppositionens idéer i Komsomols led.
Som student utvecklade Sedov utomordentliga färdigheter i matematik och läste vid Moskvas statliga tekniska universitet. Hans själ och hjärta hörde emellertid till revolutionen.
År 1927, efter att vänsteroppositionen trängts undan och fördrivits, förvisades Trotskij av Stalin. Leon Sedovs öde var knutet till faderns. Han beslöt sig därför sig för att lämna sin unga familj i Moskva och återförenas med sina föräldrar i sovjetiska Centralasien. I Kazakstans största stad Alma-Ata hjälpte han energiskt Trotskij med att upprätthålla de dolda förbindelserna med oppositionen i Moskva. Bara fyllda 22 år var han, enligt Trotskij, ”vår utrikes-, polis- och kommunikationsminister”. Familjen Trotskij stod under ständig övervakning av säkerhetspolisen och det var Leons ansvar att bryta igenom polisens mur.
För det första strömmade det in enorma mängder korrespondens från alla möjliga håll. Mellan april och oktober 1928 fick familjen ungefär tusen politiska brev och dokument samt omkring sjuhundra telegram som behövde besvaras. Utan Sedovs arbete hade inte hälften av detta varit genomförbart. År 1932 hade emellertid Stalins hemliga polis förstört så gott som alla dessa förbindelser. I februari 1929 skickades Trotskij, Natalja och Leon Sedov vidare i exil av Stalin, nu till ön Prinkipo i Turkiet.
Dessa år var väldigt krävande och relationerna var ansträngda, som Trotskij medger: ”De som stod mig närmast hade det ofta mycket svårt. Och eftersom den av ungdomarna som stod mig närmast var min son, hade han det ofta svårast av alla.” Trotskij förklarar emellertid att banden mellan dem var oupplösliga, trots de oundvikliga slitningarna: ”Under ytan lyste en djup ömsesidig närhet vars källa var något oändligt mycket starkare än blodsband – en solidaritet i åsikter och värderingar, i medkänsla och motvilja, i den glädje och sorg vi upplevt tillsammans, i de stora förhoppningar vi delade.”
Under denna tid ägnade han sig åt att lära sig främmande språk och arbetade nära tillsammans med sin far på flera skrivprojekt. Trotskijs arkiv och privata bibliotek stod till sonens förfogande. Han arbetade outtröttligt på de offentliga biblioteken, först i Turkiet, sedan i Berlin och slutligen i Paris, med att samla och studera citat och statistik till Trotskijs monumentala verk, Ryska revolutionens historia. Samma gällde Trotskijs Den förrådda revolutionen. Trotskij gick så långt som att säga: ”Min sons namn borde med rätta placeras bredvid mitt på nästan alla böcker som publicerats efter 1928.”
Föräldrarna uppmanade Leon att fortsätta sina vetenskapliga studier, så han flyttade till Berlin tidigt under 1931. Där kastade han sig förstås in i den internationella vänsteroppositionens arbete och blev snabbt den ryska representanten i det internationella sekretariatet. Han hade redan de facto blivit redaktör för Oppositionens bulletin (Biulletin Oppozitsiji) under exilen på Prinkipo, men blev redaktör fullt ut när han kom till Berlin och fortsatte med det fram till sin död. Varje nummer betraktades som en stor framgång, och han översåg arbetet noggrant och försökte på olika sätt smuggla in i dem Ryssland.
Stalin var fast besluten att tysta Trotskij och vänsteroppositionen. Leon Sedov stod på deras dödslista. Enligt Ignace Reiss, en hemlig agent som bröt med Stalin och gick över till Trotskij (för vilket han fick betala med sitt liv), konstaterade stalinistiska GPU flera gånger att: ”Den lilla sonen [Leon] gör sitt jobb duktigt. Den gamla mannen [Trotskij] skulle inte ha det så lätt utan honom.” Detta var helt riktigt. Och detta var anledningen till att stalinisterna omringade Leon Sedov med agenter – spioner som nästlade in sig i oppositionen.
I och med att Hitler kom till makten förbjöds Biulletin Oppozitsiji och Leon tvingades flytta till Paris. Där fortsatte han med sitt revolutionära arbete, men lyckades dessutom klara sina vetenskapliga examina. Stalinisternas nät slöt sig emellertid allt närmare. Hans brev öppnades, hans telefon avlyssnades och det bodde GPU-agenter i lägenheterna intill hans egen. Till och med när han tog korta raster förföljde de honom. Det var samma agenter som senare mördade Ignace Reiss. Leon vägrade dock att vidta alltför många säkerhetsåtgärder, i synnerhet om de kom i vägen för hans arbete. Trotskij förklarade att ”som en sann revolutionär värdesatte min son sitt eget liv bara till den grad det tjänade proletariatets frihetskamp.”
Under påtryckningar från den franska regeringen flyttade Trotskij 1935 till Norge där Arbeiderpartiet vunnit valet. I augusti 1936 utbröt Moskvarättegångarna, där gamla bolsjeviker som Zinovjev och Kamenev tillsammans med Trotskij och hans son beskylldes för att bedriva kontrarevolutionär aktivitet, för vara i maskopi med Hitler, och så vidare. Skenrättegångarna utgick helt och hållet från falska bekännelser som tvingats fram från de anklagade. Det var nödvändigt att omedelbart bemöta detta förtal, men den norska regeringen lade munkavle på Trotskij. Leon Sedov visade sig mogen situationen och svarade på Stalinregimens groteska anklagelser. Medan Trotskij hölls isolerad i Norge, belagd med munkavle och bakbunden av den ”socialistiska” regeringen, genomskådade Leon rättegångarna som de fruktansvärda bedrägerier de var i sin utmärkta Rödbok om Moskvarättegången. Den var det första grundliga arbete som avslöjade de falska anklagelserna, och den publicerades på flera språk. Trotskij beskrev den som en ”ovärderlig gåva … det första dräpande svaret till lögnarna i Kreml”. Inom några månader hade Trotskij lyckats få asyl i Mexiko, vilket för tillfället var utom Stalins räckhåll.
Under de här åren riktades en strid ström av förtal, lögner och smädelser mot den trotskistiska rörelsen. Det var mardrömslika år. I sin frånvaro var både Trotskij och Leon Sedov huvudåtalade i Moskvarättegångarna där de stod anklagade för alla möjliga avskyvärda brott. Rättegångarnas makabra spektakel utnyttjades för att mörda alla med koppling till oktoberrevolutionen. Miljontals dog i läger och gulag. Många sköts utan rättegång eller bara försvann. Leons syster Zinaida drevs till självmord av stalinisterna och han tvingades därför ta hand om hennes sexåriga son, Esteban Volkov. Leons yngre bror Sergej arresterades i Ryssland och anklagades för att ha ”förgiftat arbetare”. Han sköts ihjäl i ett arbetsläger.
John Dewey startade en moträttegång för att undersöka anklagelserna som förts fram i Moskvarättegångarna. Efter förhör och korsförhör av Trotskij med flera konstaterades följande utifrån överläggningarna: ”Vi finner därför att Moskvarättegångarna bygger på falska anklagelser. Vi finner därför Trotskij och Sedov oskyldiga.” Men det vara bara en svag ljusglimt bland alla fasor i Stalins utrotningsprocess.
De stalinistiska agenterna och lönnmördarna kom allt närmare Trotskij och hans familj. GPU-agenten Krivitskij varnade Sedov för en provokatör i centrala Paris men hade inget namn. Däremot kunde han ge en beskrivning. Det visade sig senare att mannen var Mark Zborowskij, en stalinistisk polisagent som infiltrerat trotskisternas rörelse och blivit vän med Leon.
Leon avvisade råd han fick om att förenas med sin far i Mexiko, eftersom han menade att arbetet i Paris var för viktigt. Vid det här laget var han under svår press och led tidvis av depression och sömnlöshet. Tidigt i februari 1938 plågades Leon av magsmärtor och råddes av Zborowskij, som var känd som Etienne, att bege sig till en rysk klinik i Paris. Han lämnade ett meddelande till sin fru som hon bara skulle öppna om en ”olycka” inträffade. Leon genomgick en lyckad rutinoperation för att minska smärtorna. Han började bli bättre. Sedan började han få smärtor och förlora medvetandet. Den 16 februari dog han.
Det skulle senare visa sig att sjukhuset ägdes av en doktor Boris Girmounskij, som tidigare tjänstgjort hos ryska hemliga polisen. Zborowskij, som arbetat inom den ökända Föreningen för repatriering av ryska politiska emigranter, hade också varit GPU-agent sedan 1934, vilket han erkände efter andra världskriget. Det råder knappast några tvivel om att Sedov blivit mördad av stalinisterna, förmodligen förgiftad. Nästa steg i planen var lönnmordet på Trotskij.
Leon Sedov var näst efter sin far den viktigaste organisatören för den internationella revolutionära rörelsen. Han uppvisade ett kolossalt mod inför de tragedier som utspelade sig runt omkring honom. Han var beredd att offra vad som helst för att bygga den revolutionära rörelse som kan frigöra arbetarklassen, det enda som är värt att leva och kämpa för. Hans arbete, uppoffringar och mod förblir enastående exempel för dagens revolutionära ungdom.
Trotskij skrev en dödsruna över sin son och kamrat:
”Den äldre generationen som vi en gång gav oss ut på den revolutionära vägen med … har svepts undan. Det som inte tsaristerna kunde göra med sina deportationer, fängelser och Katorga (förvisningar till Sibirien); det som inte exilens umbäranden, inbördeskrig och sjukdomar kunde göra; det har Stalin, detta revolutionens värsta gissel, de senaste åren lyckats med… Större delen av mellangenerationen, de … som vaknade upp 1917 och fick sin skolning i tjugofyra arméer på den revolutionära fronten – de har också utrotats. De bästa ur den yngre generationen, Lyovas samtida, har också trampats ner och krossats… Under våra år i exil har vi fått nya vänner, några har blivit … nästan familjemedlemmar. Men vi träffade dem först … när vi närmade oss vår ålders höst. Bara Lyova kände oss när vi var unga; han deltog i vårt liv från dagen han utvecklade sin självmedvetenhet. Fast han var ung blev han nästan vår jämnåriga…
Farväl, Leon, farväl, kära och oförlikneliga vän. Din mor och jag trodde aldrig, väntade oss aldrig, att ödet skulle påtvinga oss denna hemska uppgift att skriva din dödsruna. Vi levde i fast övertygelse om att du, långt efter att vi gått bort, skulle fortsätta kämpa för vår gemensamma sak. Men vi kunde inte skydda dig. Farväl, Leon! Ditt rena minne efterlämnar vi till den yngre generationen arbetare runtom i världen. Du ska rättmätigt leva i hjärtat hos alla de som arbetar, lider och kämpar för en bättre värld. Revolutionära ungdom i alla länder! Ta emot minnet av vår Leon, ta hand om honom som er egen son, för det är han värdig, och låt honom från och med nu delta osynlig i era strider, då ödet har nekat honom glädjen att delta i er slutgiltiga seger.”
Varje år den 20 augusti hålls ett möte vid Leon Sedovs grav till minne av mordet på Leo Trotskij. I dag minns vi båda dessa martyrer och hyllar deras revolutionära mod, uppoffringar och inspiration.
Artikeln skrevs ursprungligen 2008.