”Jag tror att det viktigaste för oss alla, såväl för de ryska som för de utländska kamraterna, är att vi efter fem års rysk revolution måste studera… varje ögonblick som är fritt från militära operationer, från krig, måste vi utnyttja till studier och då börja från början.”
– Lenin
Marxismen är internationalistisk eller så är den ingenting. Denna inställning grundar sig inte på sentimentalitet, utan på själva kapitalismens internationella karaktär.
Kapitalismen har skapat en världsmarknad, en global arbetsdelning och en global arbetarklass. Genom sin utveckling av industrin kastade det kapitalistiska systemet omkull feodalismens snäva begränsningar och skapade nationalstaten och världsmarknaden. När dessa hade utvecklat världskapitalismen till sin högsta nivå, imperialismen – där planeten styrs av en handfull gigantiska monopol – förvandlades dessa fördelar till sin motsats och blev avgörande hinder för den framtida utvecklingen. Det första världskriget var en direkt konsekvens av nationalstatens och det privata ägandets strypgrepp på produktivkrafterna. Bara världskapitalismens störtande kan sätta stopp för denna motsättning och bryta dess bojor.
Kapitalismen har på världsskala lagt den materiella grund, i form av industri och teknik, som krävs för världssocialism och ett klasslöst samhälle. Världsrevolution och internationell socialism utgjorde grunden i Marx och Engels synsätt, och nödvändigheten var uppenbar för Lenin, Trotskij och bolsjevikerna.
Det var på dessa sunda principer som Marx organiserade den Första internationalen på 1860-talet. ”Arbetarnas frigörelse är varken en lokal eller en nationell, utan en social fråga, som omfattar alla länder där det moderna samhället förekommer”, skrev Marx i internationalens stadgar. Även om den Första internationalen hade en lyckad början, så ledde Pariskommunens kollaps (1871), anarkisternas intriger och det rådande ekonomiska uppsvinget till att Marx och Engels flyttade internationalens högkvarter till New York, och senare tillfälligt upplöste organisationen år 1876.
”Första internationalen (1864–72) lade grunden till arbetarnas internationella organisation för att förbereda deras revolutionära anstormning mot kapitalet”, anmärkte Lenin. 1889 föddes den Andra internationalen, som nu omfattade proletära massorganisationer i Tyskland, Frankrike, Italien och andra länder. Tyvärr skedde internationalens spektakulära tillväxt inom ramen för ett organiskt uppsving för kapitalismen, vilket påverkade de ledande lagren, och gav upphov till opportunistiska tendenser i dess led.
”Andra internationalen (1889- 1914) var den proletära rörelsens internationella organisation, en rörelse som växte på bredden, vilket inte kunde ske utan att temporärt sänka den revolutionära nivån, utan att tillfälligt stärka opportunismen, vilken sist och slutligen ledde till denna internationals skymfliga sammanbrott…”
Första världskriget innebar internationalens kollaps, efter att ledarna i de olika nationella sektionerna övergav internationalismen och ställde sig bakom sina respektive kapitalistklasser. Den Andra internationalen blev, som Rosa Luxemburg uttryckte det, ”ett stinkande lik”.
Från och med 1914 bedrev Lenin en öppen kamp mot de ledare som hade förrått kampen – socialchauvinisterna, som han kallade dem. Tillsammans med en handfull grupp internationalister kämpade han för att bevara den internationella socialismens obefläckade fana och lägga grunden för en ny international för arbetarklassen. För Lenin var internationalen i grunden program, politik och metod. Internationalisterna – Lenin, Trotskij, Rosa Luxemburg, John MacLean, James Connolly och andra – reducerades under världskrigets förhållanden till små grupper, isolerade från arbetarklassen. På Zimmerwaldkonferensen 1915 skämtade Lenin om att alla världens internationalister skulle få plats i fyra hästvagnar, men världshändelserna skulle komma att förändra allt. Inom två år skulle imperialismen brista i sin svagaste länk – Tsarryssland.
Historien rör sig inte i en rak linje, utan enligt de dialektiska lagarna om ojämn och sammansatt utveckling. Ett mindre utvecklat land absorberar de mer avancerade ländernas materiella och intellektuella erövringar, inte som en direkt avbild, utan på ett motsägelsefullt sätt. Att som i Ryssland tillägna sig den mest avancerade teknologin inom ramen för förkapitalistiska förhållanden ledde till en märklig kombination av olika stadier i den historiska utvecklingen, som fick en ojämn och sammansatt karaktär. Endast arbetarklassens maktövertagande kunde nu lösa den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter.
1917 störtade Februarirevolutionen tsarismen. Utländskt kapital hade etablerat moderna industrier i Ryssland, trots landets efterblivenhet, och med det en ung arbetarklass öppen för revolutionära idéer. Under Februarirevolutionen bildades, som under 1905, så kallade sovjeter eller arbetarråd, som utgjorde en ”dubbelmakt” fram till den andra revolutionens seger i oktober. Under de föregående nio månaderna hade bolsjevikerna, under Lenins ledning, lyckats vinna en majoritet av arbetarna och de fattiga bönderna till sin sida och kunde nu gripa makten under parollen ”All makt åt sovjeterna!”
Ända från början, från det att han blev involverad i den revolutionära politiken, hade Lenin hållit fast vid en internationalistisk linje. Han knöt den ryska revolutionens öde, även i sin borgerligt demokratiska form, till den europeiska socialistiska revolutionen. Som en övertygad internationalist hade han ingen tid till inskränkt nationalism i det revolutionära partiet. Redan före Oktoberrevolutionen, på partikonferensen i mars, föreslog Lenin att partiets namn skulle ändras från det ”Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet” till bara ”Kommunistiska partiet”. ”Ordet ”socialdemokrati” är inexakt. Klamra er inte fast vid det gamla ordet, som är ruttet alltigenom”, sade han.
Bolsjevikledarna hade aldrig något perspektiv om ”socialism i ett land”, en idé som är helt främmande för marxismen, vad stalinisterna än hävdat i efterhand. I stället såg de den ryska revolutionen som början på världsrevolutionen – om revolutionen blev isolerad skulle den krossas. Den materiella basen för socialism fanns inte i något enskilt land, och särskilt inte i det efterblivna Ryssland. Endast världsrevolutionen kunde rädda den ryska revolutionen, vilket Lenin förklarade vid upprepade tillfällen.
Fyra månader efter revolutionen, den 7 mars 1918, förklarade Lenin: ”I varje fall och under alla eventualiteter kommer vi att gå under om inte den tyska revolutionen kommer.” Några veckor senare: ”Vår underutveckling har fört oss till första ledet, och vi kommer att gå under ifall vi inte kan hålla ut tills arbetare som rest sig i revolt i andra länder ger oss sitt kraftfulla stöd”. Månaden därpå, i april, sade han: ”Men vi kommer att segra endast tillsammans med alla arbetare i andra länder, i hela världen…” I maj konstaterade Lenin återigen: ”Att vänta tills arbetarklassen genomför en revolution på internationell skala innebär att alla svävar i ovisshet… Det kan börja med lysande framgångar i ett land och sen gå igenom prövande perioder, eftersom dess slutgiltiga seger endast är möjlig på världsskala, och bara genom alla världens arbetares gemensamma ansträngningar.” Dessa åsikter uttryckte Lenin regelbundet ända fram till sin död. Det var först på hösten det året, 1924, som Stalin formulerade den anti-marxistiska idén om ”socialism i ett land”, som återspeglade intressena hos den konservativa byråkrati som blivit dominerande inom partiet och staten.
Faktum är att Lenins internationalism gick så långt att han till och med var beredd att offra den ryska revolutionen för en lyckad revolution i Tyskland. Han var inte bara internationalist i ord, utan också i handling. Den stalinistiska idén om att ”bygga socialism i Ryssland” hade aldrig slagit honom – eller någon annan, för den delen.
Revolutionen gick igenom ”prövande perioder” i och med varje internationell förlust och bakslag för världsrevolutionen. I november 1918 störtade revolutionen monarkierna i Tyskland och Österrike-Ungern, där hela imperiet föll samman. Tyvärr fanns inget bolsjevikparti som kunde leda revolutionerna, som därför besegrades. I januari 1919 mördades Luxemburg och Liebknecht av kontrarevolutionen. Även den kortlivade ungerska revolutionen besegrades. ”Europas största olycka och fara är att det inte finns något revolutionärt parti”, konstaterade Lenin.
Lenin insåg att revolutionerna i andra länder skulle bli mycket svårare än vad som först förmodats. Revolutionära masspartier behövde byggas, och ledarna behövde skolas och tränas. Endast då skulle det finnas hopp om att lyckas. En ny, tredje international, behövde upprättas, särskilt eftersom det skedde försök att återuppväcka den Andra internationalens lik. I januari 1919 skrev Lenin ett öppet brev till Europas och Amerikas arbetare, där han uppmanade dem att grunda Tredje internationalen.
Inom några få månader hölls en grundande kongress i Moskva, där 35 delegater och 15 besökare deltog. Att det var relativt få deltagare berodde framförallt på den imperialistiska blockaden och de extrema svårigheterna att nå Moskva. Trots det konstaterade manifestet, som författades av Trotskij, att: ”Under arbetarsovjeternas fana, för den revolutionära kampen för makt, och för proletariatets diktatur under den Tredje internationalens fana, arbetare i alla länder, förena er!” Den Tredje (Kommunistiska) internationalen blev den socialistiska revolutionens nya världsparti.
Samma sak betonade Lenin:
”Tredje internationalen tog emot frukterna av Andra internationalens arbete, rensade bort dess opportunistiska, socialchauvinistiska, borgerliga och småborgerliga avskräde och började förverkliga proletariatets diktatur.
Det internationella förbundet av partier, vilka leder världens mest revolutionära rörelse, proletariatets rörelse för att kasta av kapitalets ok, har nu en oförlikneligt fast bas: flera sovjetrepubliker, som i internationell skala materialiserar proletariatets diktatur, dess seger över kapitalismen.”
När tyska revolutionen äntligen satt stopp för första världskriget, ser man samma revolutionärt internationalistiska optimism hos Lenin. 11 november 1918 skriver han:
”Den internationella världsrevolutionen är nära, fastän revolutioner aldrig kan göras på beställning. Imperialismen kan inte fördröja världsrevolutionen. Imperialisterna komma att tända eld på hela världen och sätta i gång en brand i vilken de själva komma att gå under, om de våga att försöka kväva revolutionen.”
Sovjetryssland utgjorde världsrevolutionens ”belägrade fästning”, omgivet av fientliga imperialistmakter fast beslutna att förgöra den. Revolutionens militära försvar var av största vikt. Trotskij gavs ansvaret för att bygga en röd massarmé som kunde besegra de vita och den utländska imperialismens interventionsarméer. Hela sovjetsamhället sattes på krigsfot. Detta var ”krigskommunismens” tid.
Med en hårsmån lyckades den unga arbetarstaten överleva, under mycket svåra förhållanden. I en uppvisning av internationell solidaritet slöt arbetare runt om i världen upp bakom Oktoberrevolutionen. Till slut besegrades imperialisterna och tvingades retirera, slickandes sina sår. När dessa arméer väl drivits från rysk mark, sopade Sovjetstaten snabbt upp resterna av de vita arméerna. Men segern över den imperialistiska interventionen kom med ett högt pris. Vid flera tillfällen stod revolutionens öde på spel. Att sprida den socialistiska revolutionen var av yttersta vikt, givet det fruktansvärda kaos som världskrig, inbördeskrig och utländsk intervention innebar för Ryssland. Kort efter de imperialistiska styrkornas tillbakadragande bytte sovjetregeringen kurs och införde den ”nya ekonomiska politiken”, för att stimulera den krigssargade ekonomin.
Efter att den revolutionära vågen ebbat ut uppstod ett visst jämviktsläge i Europa. ”På den tiden (1919), sade vi till oss själva: ’Det är en fråga om månader’. Nu säger vi: ’Det är kanske en fråga om år’”, förklarade Trotskij. Bolsjevikerna använde detta andningsutrymme för att säkra regeringsmakten och bättre förbereda världsrevolutionens styrkor. I och med grundandet av Tredje internationalen utvecklades många ultravänsteristiska tendenser inom dess led. Dessa besvarades framförallt av Lenin och Trotskij under Kominterns andra kongress år 1920, som till skillnad från den första kongressen bestod av stora kommunistiska partier och organisationer. Det var under denna tid som Lenin skrev sitt berömda verk Radikalismen – kommunismens barnsjukdom. De ultravänsteristiska tendenserna nådde sin höjdpunkt under den så kallade ”marsaktionen” i Tyskland 1921, där det unga tyska kommunistpartiet försökte frammana ett förhastat uppror. Det slutade med en stor förlust för det tyska partiet vilket hotade chanserna för en lyckad revolution i väst.
Marsaktionens konsekvenser diskuterades på Kominterns tredje kongress, där de fördömdes av Lenin som, tillsammans med Trotskij, ansågs tillhöra ”högern”. Kongressen varnade:
”Förbered kampen. Fienden är stark, eftersom han har styrt i århundraden och därför är medveten om sin styrka, och ängslig att bevara den. Fienden vet hur man utkämpar ett inbördeskrig. Den kommunistiska internationalens tredje kongress varnar alla kommunistpartier att den proletära kampen hotas av det faktum att de härskande och besuttna klasserna har en väl uttänkt strategi, som arbetarklassen bara har börjat att utveckla. Marshändelserna har visat hur farligt det är för arbetarklassens led, proletariatets kommunistiska förtrupp, att tvingas bekämpa fienden innan arbetarmassorna har börjat röra sig.”
Den tredje kongressen fortsatte med att utveckla strategin om enhetsfronten och behovet av ett tålmodigt arbete i massorganisationerna, för att vinna över massorna till den socialistiska revolutionen. ”Varje fabrik måste bli en fästning för revolutionen”, konstaterade kongressens teser.
Till skillnad från under stalinismens tid var det argumentens styrka som skolade de unga kommunistpartierna till att följa den korrekta bolsjevikiska kursen. Ryssarna hade, på grund av sina politiska erfarenheter, utan tvivel en moralisk auktoritet inom internationalen. De behövde inte använda påtryckningsmedel. Kongresserna präglades av hälsosamma debatter, där lärdomar drogs och man tillsammans utarbetade den gemensamma linjen.
Enhetsfrontspolitiken, att marschera separat, men kämpa tillsammans, bidrog till att framgångsrikt stärka kommunistpartierna, särskilt i Tyskland. Det tyska kommunistpartiet var det största utanför Sovjetunionen. En revolutionär kris, som uppstod genom den franska ockupationen av Ruhrområdet, började mogna i Tyskland under början av 1923. Inflationen tog fart och nådde hyperinflationsnivåer. Levnadsstandarden sjönk drastiskt. Under sommaren greps hela Tyskland av en revolutionär kris, där många vände sig till kommunistpartiet för att finna en väg framåt.
Internationalen uppmanade det tyska partiet att göra upp planer för uppror, men partiets ledarskap vacklade, precis som bolsjevikpartiet gjorde inför Oktoberrevolutionen. Tyvärr var både Lenin och Trotskij sjukdomsdrabbade, medan Stalin och Zinovjev uppmanade de tyska ledarna att gå försiktigt fram och till och med invänta kontrarevolutionens angrepp! Men revolutioner har sina egna lagar – och en revolutionär situation kan inte vara för evigt. När allt står på spel kan utrymmet för beslutsam handling reduceras till ett fåtal veckor, eller till och med dagar. Händelserna kommer inte att vänta på de som velar! Tyvärr tvekade ledarna för det tyska kommunistpartiet och den revolutionära möjligheten gick förlorad. Borgarklassen återfick fattningen och krisen avtog. Den tyska revolutionens misslyckande var ett enormt slag mot de ryska massorna som desperat hade väntat på revolutionen i väst.
Kombinerat med Lenins död i januari 1924 innebar det tyska nederlaget att den växande byråkratiska cancern som åt sig in i sovjetregimen stärktes. Maktens konsolidering i händerna på ”trojkan” – Kamenev, Stalin och Zinovjev – och förtalskampanjen mot Trotskij utgjorde en vändpunkt i revolutionens degenerering. I själva verket hamnade makten i Stalins och den byråkratiska apparatens händer. Vid den kommunistiska internationalens upplösande skrev Ted Grant:
”Återspeglande intressena vid den här tiden, kanske omedvetet, hos den reaktionära och konservativa byråkratin som just började höja sig över de sovetiska massorna, förde Stalin 1924 för första gången fram den utopiska och anti-leninistiska teorin om ”socialism i ett land”. Denna ”teori” uppkom direkt ur det nederlag som revolutionen hade lidit i Tyskland. Den markerade en vändning bort från den revolutionära internationalismens principer, som den ryska revolutionen hade baserats på och som den Kommunistiska internationalen hade grundats på.”
Den ärorika tredje internationalen var, under Lenins och Trotskijs ledarskap, ett verktyg för världsrevolutionen. Med stalinismens frammarsch blev internationalen mer och mer ett verktyg för den ryska byråkratins utrikespolitik, redo att göra alla vändningar som Moskva krävde. De separata kommunistpartierna blev, under stalinistisk ledning, inget mer än Kremlins gränsvakter. Precis som Trotskij hade förutspått 1928 ledde teorin om ”socialism i ett land” till kommunistpartiernas reformistiska och nationalistiska degenerering. Som en välvillig gest gentemot de allierade upplöste Stalin internationalen i juni 1943, abrupt och utan omröstning. Samtidigt avskaffades Internationalen som Sovjetunionens nationalsång och ersattes av en som hyllade Storryssland.
Leninismen levde vidare i den kamp som fördes av Trotskijs vänsteropposition, där den proletära internationalismen och kampen för världsrevolutionen utgör de huvudsakliga delarna, förevigade i orden från det Kommunistiska manifestet: Arbetare i alla länder, förena er!
Översättning: Karl Kjellin