Lenin: 100 år senare

Idag är det hundra år sedan Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd under namnet Lenin, avled. Han var utan tvekan en av de största revolutionärer som någonsin levt. Denna extraordinära man förändrade bokstavligen historiens gång genom sina handlingar i ledningen för Bolsjevikpartiet.

Lenin ägnade hela sitt liv åt arbetarklassens frigörelse, vilket kulminerade i oktoberrevolutionens seger 1917. Betydelsen av denna händelse beskrevs träffande av Rosa Luxemburg:

”Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade, representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.”[1]

För första gången, med undantag för Pariskommunens heroiska men korta episod, tog arbetarklassen makten och behöll den. Av denna anledning kan oktoberrevolutionen betraktas som den största händelsen i historien. Oavsett den efterföljande utvecklingen är det en obestridlig erövring som aldrig kan utplånas.

Det är av denna anledning som Lenin, inom den härskande klassen och dess försvarare, har blivit den mest hatade och förtalade personen i historien.

Förtal

Medan borgerliga kommentatorer ibland har kunnat ge Marx en spydig komplimang för sin analys av kapitalismen, även om de naturligtvis förkastar hans revolutionära slutsatser, har Lenin blivit fullständigt bannlyst. Detta borde naturligtvis inte förvåna oss.

Precis som den vidriga engelska pressen på sin tid attackerade den franska revolutionen, fördömer kapitalismens hantlangare Lenin och den ryska revolutionen. Deras mål är att misskreditera och sudda ut både Lenins och revolutionens verkliga betydelse ur historien. Detta har varit deras uppgift i mer än ett århundrade.

Därför framställs Lenin som en ”diktator”, en tysk agent, en tsaristisk agent, en ny tsar och slutligen som en föregångare till Stalin och stalinismen. Sorlet har blivit öronbedövande.

De historier de sprider är så skrattretande att man rodnar när man läser dem. Det finns bokstavligen hundratals av dessa okunniga så kallade ”historiker”, som alla sjunger från samma psalmbok och alla kommer med samma absurda, blodisande påståenden om Lenin. Få, om ens några, är värda att läsa. Även de mer ”polerade” verken om Lenin är spetsade med gift.

”Bolsjevismen grundades på en lögn och skapade ett prejudikat som skulle följas under de kommande nittio åren. Lenin hade ingen tid för demokrati, inget förtroende för massorna och inga skrupler när det gällde att använda våld. Han ville ha ett litet, tätt organiserat och strikt disciplinerat parti av hårdföra yrkesrevolutionärer, som skulle göra precis som de blev tillsagda.”[2] Detta exempel är hämtat från Anthony Reads giftiga penna i “The World on Fire”.

”Här fanns grogrunden för terrorvälde, för den totalitära strävan efter en fullständig kontroll av det offentliga livet och opinionen”[3], konstaterar Richard Pipes, i en skräckhistoria skriven för att skrämma dem som har en nervös läggning.

”Lenin var den första moderna partiledaren som uppnådde gudastatus: I detta avseende var Stalin, Mussolini, Hitler och Mao Zedong alla hans efterföljare”[4], skriver Figes, som är angelägen om att inte bli överträffad av de andra.

Dessa, välbetalda charlataner kommer aldrig att ge upp. Deras kampanj av lögner kommer att fortsätta tills kapitalismen själv har störtats. Vi bör lämna dem åt sitt smutsiga arbete, som häxorna i Macbeth.

Trots alla sina ansträngningar att få ungdomen att vända sig mot Lenin och bolsjevismen, går det inte som planerat. Folk börjar ifrågasätta den officiella ”historien”, som med mycket annat. Det antikommunistiska svamlet från borgarklassens litterära lakejer fungerar tyvärr inte som det ska!

Som professor Orlando Figes tvingas erkänna: ”Spökena från 1917 har inte fått vila i frid.”[5] Och med tanke på den period vi har trätt in i kommer de inte heller att göra det.

En ledstjärna av hopp

Vi lever i en tid av aldrig tidigare skådad omvälvning. Kapitalismen som socioekonomiskt system har spelat ut sin roll och tiotals miljoner människor över hela världen ifrågasätter dess existensberättigande. Som ett resultat av detta söker de aktivt efter en väg ut ur denna återvändsgränd. Men de gamla partierna misskrediteras alltmer, och miljoner människor har blivit dödligt trötta på mjäkiga reformister av alla slag som bara vill ”reformera” systemet en aning – vilket är som att be en leopard att ändra sina fläckar eller att försöka tömma havet med en sked.

Lenin framstår som en jätte i kontrast till alla ord och handlingar från de lilliputanska ledarna i arbetarrörelsen, både till höger och vänster, som i praktiken har accepterat det kapitalistiska systemet. Precis som borgarna betraktar även de Lenin med skräck, eller i bästa fall som ”förlegad”, som att hans idéer inte har något värde eller relevans.

Men Lenin och hans idéer är inte så lätta att göra sig av med. ”Marx lära är allsmäktig, därför att den är sann”, förklarade Lenin. Den är ”en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket.”[6] 

Det är en teori för att förändra världen, där teori och praktik inte är åtskilda utan bildar en enhetlig helhet. Därför ägnade Lenin, en sann marxist, hela sitt liv åt den socialistiska världsrevolutionens seger. I detta avseende framstår han som en ledstjärna för klassmedvetna arbetare överallt.  

I dag finns det ett växande intresse för Lenin och hans idéer och det görs försök, särskilt bland många unga människor, att återupptäcka leninismens och bolsjevismens genuina program. Detta intresse och det kapitalistiska systemets djupa kris visar hur relevant Lenin är här och nu.

Första maj 1919.
Första maj 1919.

Bolsjevismen

Lenin stod på Marx och Engels axlar och omsatte deras idéer i praktiken. Leninism är helt enkelt marxism i imperialismens epok av revolution och kontrarevolution.

Med anledning av den skoningslösa kampen mot den gamla kapitalistiska ordningen betonade Lenin det avgörande behovet av att bygga ett disciplinerat och teoretiskt förankrat parti. Han var en revolutionär med en sådan vision att han bara kunde vara ledare för det mest orädda partiet, som kunde föra hans tankar och handlingar till deras logiska slutsats. Han förenade sitt öde med det proletära partiets öde och dess mål.

Med tanke på de gamla socialdemokratiska ledarnas förräderi var det nödvändigt att skapa ett nytt revolutionärt ledarskap. Detta innebar att nya kommunistpartier behövde bildas för att organisera arbetarklassen så att den kunde ta makten. Till skillnad från de gamla reformistiska partierna, som till stor del hade blivit valmaskiner, skulle dessa nya partier modelleras efter Bolsjevikpartiet, både vad gäller organisation och revolutionär åskådning.

“Men i nuvarande historiska ögonblick förhåller sig saken just så, att det ryska exemplet visar alla länder ett och annat ytterst väsentligt i deras oundvikliga och icke avlägsna framtid”[7] förklarade Lenin i ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom.

”Endast bolsjevismens historia under hela dess existenstid kan tillfredsställande förklara, varför den kunnat åstadkomma och under de svåraste förhållanden vidmakthålla den järnhårda disciplin som är nödvändig för proletariatets seger.”[8] 

Bolsjevikpartiet kunde spela en sådan roll på grund av dess unika historia och Lenins roll. Han förklarade:

”Marxismen, såsom den enda riktiga revolutionära teorin, har Ryssland sannerligen lidit sig till genom ett halvsekel av oerhörda kval och offer, exempellös revolutionär heroism, otrolig energi och hängivenhet i att söka, lära och praktiskt pröva, att lida missräkningar, undersöka och jämföra erfarenheterna från Europa. Tack vare den av tsarismen framtvingade emigrationen ägde det revolutionära Ryssland under andra hälften av 1800-talet en sådan rikedom av internationella förbindelser, en sådan ypperlig kunskap om den revolutionära världsrörelsens former och teorier, som inget annat land i världen.”[9]

Bolsjevikpartiet under Lenin var det mest revolutionära partiet i historien. Lenin förstod att ett sådant parti måste byggas innan de revolutionära händelserna bröt ut. Det kunde absolut inte improviseras fram eller spontant bildas under en revolution, eftersom det skulle vara alldeles för sent. All tidigare erfarenhet visar att så är fallet.

Först och främst var det viktigt att skapa ett nätverk av marxistiska kadrer, som skulle fungera som en ram kring vilken ett massparti så småningom kunde byggas. Med tanke på att en revolution är en allvarlig sak, kämpade Lenin för att skapa ett parti av ”yrkesrevolutionärer” som skulle hänge sig åt revolutionen.

Dessutom måste det revolutionära partiet grundas på den marxistiska teorin. ”Utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse”[10], förklarade Lenin i Vad bör göras?, ett verk som handlar om att bygga just ett sådant parti. Han var partiets teoretiska grindvakt, som återupprättade en proletär moral baserad på den socialistiska revolutionens intressen.

För Lenin var denna kamp för den marxistiska teorin en väsentlig uppgift. Därför var syftet med Lenins Iskra att föra ”en beslutsam hårdnackad kamp för marxismens grundvalar”, vilket, förklarade han, ”återigen ställdes på dagordningen”[11].

Lenin skrev Vad bör göras? under en period av teoretisk tillbakagång och revisionism inom den ryska socialdemokratin. En stor del av Lenins pamflett ägnas åt att motbevisa argumenten från den ”ekonomistiska” trenden, som avsade sig den politiska kampen i namn av ”spontanitet” och arbetarism. Men det var också nödvändigt att bekämpa inflytandet från den så kallade ”legala marxismen”, som rensade marxismen på allt dess revolutionära innehåll.

För Lenin innebar försvaret av den marxistiska teorin mer än att upprepa gamla formler; det innebar en tillämpning av den marxistiska metoden på den konkreta situationen. Det var väsentligt att inte påtvinga verkligheten teori. Verkligheten var utgångspunkten. Som Lenin varnade för kan teori, när den reduceras till en abstrakt dogm, missbrukas för att rättfärdiga revisionism:

”Marxismen är en utomordentligt djup och mångsidig teori. Det är därför inte förvånande att brottstycken av marxcitat – särskilt om citaten anbringas inexakt – alltid kan påträffas bland ‘argumenten’ hos dem som bryter med marxismen.”[12]

Han betonade att marxismen inte var en livlös dogm, eller en färdig, oföränderlig doktrin, utan en vägledning till handling. Detta innebar att det var viktigt att relatera marxismens idéer till den verkliga situationen, och inte ägna sig åt fantasifoster. ”Sanningen är konkret”, brukade han ofta upprepa. Det stora testet för revolutionärer var att koppla marxismens idéer till arbetarklassens verkliga rörelse. På så sätt kunde idéerna vinna stöd och bära frukt.

Flexibilitet

Lenin var alltid fast i sina principer, men mycket flexibel när det gällde organisatoriska och taktiska frågor. Detta var en av Lenins stora styrkor. Han förstod att byggandet av ett genuint kommunistiskt parti, precis som med Bolsjevikpartiet, inte var en rak linje. För att vinna över arbetarklassen, särskilt de som fortfarande stod under inflytande av de reformistiska partierna, krävdes en flexibel taktik. Detta var inte en sekundär fråga. I sitt fantastiska verk ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom, förklarade Lenin:

”Det fattas blott en sak för att vi skall kunna gå mot segern med större tillförsikt och fasthet, nämligen att alla kommunister i alla länder uppfylls av en helt genomtänkt insikt om nödvändigheten av att vara så smidiga som möjligt i sin taktik.”[13] 

Lenin utvecklade en utmärkt fingertoppskänsla för situationen och kunde göra en korrekt bedömning närhelst det skedde en skarp vändning i situationen. Han kunde skilja på vad som var väsentligt och vad som var sekundärt.

Som Trotskij förklarade:

”Det var Lenins säregna gåva, som han besatt i högsta grad, att han med sin intensiva revolutionära blick kunde se och peka ut för andra vad som var viktigast, mest nödvändigt och mest väsentligt. De kamrater som, liksom jag själv, fick chansen att på nära håll observera Lenins arbete och tankeverksamhet, kunde inte låta bli att entusiastiskt beundra – ja, jag upprepar, entusiastiskt beundra – klarsyntheten, skarpsinnigheten i hans tänkande, som förkastade allt som var yttre, tillfälligt, ytligt, nådde till sakens kärna och fattade de väsentliga tillvägagångssätten för handling. Arbetarklassen lär sig att värdera endast de ledare som, efter att ha öppnat nya vägar, går vidare med beslutsamhet även om proletariatets egna fördomar tillfälligt hindrar deras framsteg.”[14]

Framför allt kunde Lenin anpassa sig till de förändringar som ägde rum med hjälp av sin framsynthet. Detta krävde vanligtvis en förändring av taktiken för att motsvara de nya behoven i situationen. Återigen var dessa förändringar inte alltid okomplicerade och kunde leda till skarp polemik inom partiet. Det var inte för inte som bolsjevismen var känd som en hård skola.

I varje skede av partiets utveckling, från de tidiga underjordiska cirklarna till massarbetet 1905, ända fram till 1917 och därefter, var Lenin tvungen att övervinna motståndet från dem som klamrade sig fast vid det förflutnas metoder. Vid varje föreslagen förändring av taktiken möttes han i allmänhet av hårt motstånd. Anledningen till detta motstånd var att partiets liv alltid utvecklar en viss rutinmässighet. När situationen förändras kommer dessa rutiner i konflikt med de nya kraven. Det finns många exempel på detta.

Lenins försök att professionalisera det ryska socialdemokratiska partiet vid den andra kongressen 1903, där han försökte föra partiet bort från den tidiga periodens informella småcirkelsmentalitet, ledde i själva verket till en splittring mellan bolsjeviker och mensjeviker.

Revolutionen 1905 innebar nya utmaningar. För att dra nytta av de nya, mer öppna, förhållandena försökte Lenin bryta med metoderna från det underjordiska arbetet. Detta ledde till att han hamnade i konflikt med ”kommittémännen”. Dessa var hängivna revolutionärer som hade vuxit upp under villkoren för det underjordiska arbetet, vilket formade deras synsätt. När situationen öppnades upp för lagligt arbete hade de svårt att anpassa sig och blev ett hinder. Detta ledde till en stor kris.

Men Lenin var inte beredd att ge vika. De nya möjligheterna krävde ett förändrat synsätt. Därför var han tvungen att ta strid med kommittémännen och deras metoder. Det var dags att öppna upp partiet! Lenin skrädde inte orden:

”Vi behöver unga krafter. Jag är för att skjuta på plats alla de som försöker påstå att det inte finns något folk att få tag på. Rysslands befolkning är oräknelig; allt vi behöver göra är att rekrytera unga människor bredare och djärvare, mer djärvt och bredare, och igen bredare och igen mer djärvt, utan att frukta dem. Detta är en tid av krig. Ungdomen – studenterna, och ännu mer de unga arbetarna – kommer att avgöra stridens gång. Gör er av med alla gamla vanor av passivitet, respekt för rang och så vidare. Bilda hundratals celler av Vperyod-anhängare bland ungdomen och uppmuntra dem att arbeta för fullt.”[15]

Lenin krävde att bolsjevikledarna skulle bryta med den gamla rutinmässigheten och ställa organisationen på krigsfot. Om inte, fanns det en verklig risk att de nya möjligheter som partiet stod inför skulle gå förlorade. Än en gång manade Lenin till handling:

”Bara ni måste se till att organisera, organisera och organisera hundratals cirklar, och helt skjuta åt sidan de välbekanta, välmenande kommittémässiga (hierarkiska) dumheterna. Detta är en tid av krig. Antingen skapar ni nya, unga, fräscha, energiska kamporganisationer överallt för revolutionärt socialdemokratiskt arbete av alla sorter bland alla skikt, eller så kommer ni att gå under, bärandes glorian av ’kommitté’-byråkrater.”[16]

Den rutinmässiga inställningen hos en del av bolsjevikledarna omfattade också deras inställning till de nybildade sovjeterna. Sovjeterna bildades spontant av arbetare i kampen, och var utvidgade strejkkommittéer. De blev snart en alternativ makt till den gamla tsarregimen.

Istället för att omfamna dessa nya klassformationer betraktade en del av de gamla bolsjevikledarna dem som konkurrenter till partiet. De intog en helt sekteristisk hållning. Det krävdes ett personligt ingripande av Lenin för att rätta till detta misstag. I själva verket betraktade Lenin sovjeterna som ”embryot till en arbetarregering”[17], vilket visade hans framsynthet och bekräftades av händelserna 1917.

År 1905 omvandlades det ryska socialdemokratiska partiet, som bestod av både mensjevikiska och bolsjevikiska fraktioner, till ett massparti. Detta visade på den enorma potential som fanns i situationen, men det varade inte länge.

Nederlaget för revolutionen 1905 inledde en period av blodig reaktion i Ryssland. Rörelsen drabbades av ett stort bakslag. Detta ledde i sin tur till att många lämnade partiet, särskilt de mer småborgerliga typerna som inte kunde stå emot trycket. Stämningen inom partiet var mycket dålig och bolsjevikerna reducerades till en skugga av sitt forna jag.

Det fanns många problem under dessa år av reaktion. Lenin tvingades bryta med dem som hade fallit för stämningarna av förtvivlan och svängt mot ultravänsterism å ena sidan, såsom de bolsjeviker som insisterade på att bojkotta valen till statsduman långt efter att revolutionen hade besegrats, och å andra sidan, de som ville upplösa partiet helt (”likvidatorerna”).

Än en gång tvingades Lenin ge sig in i en kamp på det teoretiska planet, mot dem som försökte revidera den marxistiska rörelsens mest grundläggande filosofiska principer, inklusive själva materialismen. Det var under denna period som Lenin skrev Materialismen och empiriokriticismen, i polemik mot en trend i den ryska marxistiska rörelsen som vände sig bort från den dialektiska materialismen och mot den subjektiva idealismens filosofiska återvändsgränd.

Efter revolutionen 1905 gjordes försök att slå samman de mensjevikiska och bolsjevikiska fraktionerna inom det socialdemokratiska partiet. Växande politiska skillnader hade dock förhindrat detta. Mensjevikerna såg liberalerna som den kraft som skulle leda revolutionen, medan bolsjevikerna såg till arbetarna och de fattiga bönderna. Till slut gick de skilda vägar och bolsjevikpartiet bildades formellt i april 1912.

Återupprustning av partiet

Det har skapats en myt om att Lenin styrde bolsjevikpartiet med järnhand, vilket uppenbarligen inte var fallet. Det fanns många tillfällen då Lenin var i minoritet, till och med inom ledningen. Lenins auktoritet grundade sig inte på att han körde över sina partikamrater, utan på hans politiska auktoritet, som byggde på ett tålmodigt tillvägagångssätt.

När Lenin ställdes inför februarirevolutionen 1917 fann han inte mycket stöd för den nya taktik han förespråkade.

Revolutionen hade lett till att tsarismen störtats och en provisorisk regering, bestående av borgerliga representanter hade bildats. Samtidigt upprättade de ryska arbetarna sovjeter i ännu större skala än 1905. Bolsjevikledarna i Ryssland – särskilt Kamenev och Stalin – var berusade av revolutionen och de känslor av ”enhet” som rådde under dess tidiga dagar. Som ett resultat av detta intog de en helt felaktig attityd gentemot den provisoriska regeringen. I stället för att motsätta sig regeringen gav de den ”kritiskt stöd”, inklusive regeringens stöd till det imperialistiska kriget.

Lenin var rasande. Medan han fortfarande försökte lämna Schweiz och återvända till Ryssland skrev han en rad artiklar – hans hyllade Brev från fjärran, som låg till grund för hans berömda Aprilteser som motsatte sig den kapitalistiska provisoriska regeringen och uppmanade till en ny revolution.

Bolsjevikerna hade länge fostrats i perspektivet om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”, som skulle utlösa en socialistisk revolution i väst. Även om denna formulering betraktade den kommande revolutionen som en borgerlig revolution för att sopa bort resterna av feodalismen och bereda vägen för en kapitalistisk utveckling skulle ledarskapet för denna revolution inte tillfalla borgarklassen, som skulle spela en kontrarevolutionär roll, utan arbetarna och bönderna. Men denna formel hade en algebraisk karaktär i det att frågan om vilken klass som skulle spela den ledande rollen i denna allians lämnades öppen, som en ”okänd variabel”.

Bolsjevikernas ståndpunkt stod i skarp kontrast till mensjevikerna, som sade att revolutionen var borgerlig och därför måste ledas av borgarklassen. I deras ögon fick arbetarna bara spela en stödjande roll.

Trotskij, å andra sidan, hade lagt fram sin egen teori om ”den permanenta revolutionen” som perspektivet för Ryssland. Samtidigt som han höll med bolsjevikerna om att borgarklassen var kontrarevolutionär, ansåg han att den enda klass som kunde leda revolutionen var arbetarklassen, med stöd av de fattiga bönderna. Men i stället för att upprätta en ”demokratisk diktatur” förespråkade Trotskij en arbetarregering som först skulle sopa bort feodalismen (de ”demokratiska” uppgifterna), för att sedan övergå till de socialistiska uppgifterna. Denna socialistiska revolution skulle i sin tur framkalla revolutionen i väst, som skulle komma de ryska arbetarnas undsättning. Detta gav den dess ”permanenta” karaktär.

Den ståndpunkt som Lenin förde fram i april 1917 var i grunden identisk med Trotskijs. Men den motarbetades av de ”gamla bolsjevikledarna” som höll fast vid den ursprungliga formeln om ”demokratisk diktatur”.

Lenin tvingades använda hela sin politiska auktoritet för att ändra partiets inriktning. På så sätt blev han tvungen att konfrontera de självutnämnda “gammelbolsjevikerna”, som anklagade honom för ”trotskism”!

Inför bolsjevikledarnas vacklan, och med tanke på vad som stod på spel, gick Lenin ut i strid:

”Jag föredrar till och med en omedelbar splittring med vem som helst i vårt parti, vem det än må vara, framför att göra eftergifter åt Kerenskijs och Co:s socialpatriotism, Tjcheidzes och Co:s socialpacifism och kautskyism.”[18]

Han fortsatte:

”Arbetarna måste få veta sanningen. Vi måste säga att Guchkov-Miljukovs och Co:s regering är en imperialistisk regering… all statsmakt [måste överföras] i händerna på arbetarklassen, kapitalets fiende, det imperialistiska krigets fiende, och först då kommer de att ha rätt att vädja om störtandet av alla kungar och alla borgerliga regeringar.”[19]

Han vände sedan sin uppmärksamhet mot ”gammelbolsjevikerna”:

”Här hör vi ett högljutt gny från opponenter, som gärna kallar sig ‘gamla bolsjeviker’: Har vi inte alltid sagt, att den borgerligt demokratiska revolutionen först avslutas med ”proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur”? Är då agrarrevolutionen, som också är en borgerligt demokratisk revolution, avslutad? Är det inte tvärtom ett faktum, att den ännu inte har börjat?

Jag svarar: de bolsjevikiska parollerna och idéerna har i allmänhet helt bekräftats av historien, men konkret har det hela gestaltat sig annorlunda än någon (vem det än må vara) kunnat vänta – originellare, mer egenartat, brokigare.

Att ignorera detta faktum, att glömma det, vore att ta efter de ‘gamla bolsjeviker’, som vid flera tillfällen spelat en bedrövlig roll i vårt partis historia genom att tanklöst upprepa en inlärd formel i stället för att undersöka den nya, levande verklighetens säregenhet.

Den som nu endast talar om ‘proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur’, har livet gått förbi och han har på grund därav de facto gått över till småbourgeoisin mot den proletära klasskampen, han hör hemma i ett arkiv för ‘bolsjevikiska’ förrevolutionära rariteter (de ”gamla bolsjevikernas” arkiv skulle man kunna kalla det).

Nu gäller det att tillägna sig den obestridliga sanningen, att en marxist måste räkna med det levande livet, med verklighetens exakta fakta, och inte fortsätta att klamra sig fast vid gårdagens teori, vilken liksom varje teori i bästa fall endast anger det grundläggande, det allmänna, endast tillnärmelsevis omsluter det komplicerade i livet.

‘Grå är all teori, min vän, men grönt är livets gyllene träd.’

Den som på det gamla sättet ställer frågan huruvida den borgerliga revolutionen är ‘avslutad’ offrar den levande marxismen för den döda bokstaven.”[20]

I början av april 1917 var Lenin helt isolerad inom bolsjevikpartiet när han tog upp den socialistiska revolutionens nya perspektiv. De gamla ledarna hade blivit ett hinder, precis som med de tidigare kommittémännen. Den enda ledare som stödde honom var Kollontaj, resten var emot.

Men med styrkan i Lenins argument och bolsjevikernas erfarenhet på marken kunde han snart vinna över majoriteten av partiet och styra kursen mot oktoberrevolutionen.

Även då, i oktober 1917, under dagarna före upproret, mötte han motstånd inom ledningen, särskilt från Zinovjev och Kamenev, som hade varit med honom i flera år. Återigen var han tvungen att sätta hela sin politiska auktoritet på spel för att säkra upprorets framgång.

Allt hade förberett honom för detta ögonblick. ”De vågade!”, för att citera Rosa Luxemburg. Lenin hade omsatt marxismens idéer i praktiken. Det finns inget mer man kan begära av de ryska arbetarna. De hade sopat bort kapitalismen och godsägarväldet och upprättat en sovjetrepublik för de arbetande.

Internationalism

För Lenin var oktoberrevolutionen inte ett självändamål, utan bara startskottet för arbetarklassens erövring av makten över hela världen. Denna internationalism var inte av sentimentala skäl, utan uppstod ur kapitalismens internationella karaktär, som hade lagt den materiella grunden för ett nytt klasslöst samhälle. I synnerhet skapade den en internationell arbetarklass, vars historiska uppdrag var att bli kapitalismens dödgrävare.

Det var på denna solida grund som Lenin formulerade en principfast klasståndpunkt när första världskriget bröt ut 1914, vid en tidpunkt då partierna i den andra internationalen stod uppradade till försvar för sin ”egen” kapitalistklass. Kampen för att bevara den proletära internationalismens fana, där Lenin befann sig i en liten minoritet, skulle kulminera i det revolutionära störtandet av kapitalismen i Ryssland 1917, och upprättandet av Kommunistiska internationalen som den socialistiska revolutionens världsparti 1919.

Lenin tänkte aldrig tanken på ”socialism i ett land”, som framfördes av stalinisterna flera år senare. Detta var motsatsen till hans perspektiv om världsrevolutionen. För Lenin var den ryska revolutionen inte avsedd att bygga ”rysk socialism”, vilket var fullständigt nonsens under sådana underutvecklade förhållanden. Segern i Ryssland, som skapade en proletär fästning, var startpunkten för världsrevolutionen. Det är ingen tillfällighet att han betonade att den ryska revolutionen var dömd att misslyckas utan en revolution i väst.

Som Lenin själv förklarade den 29 juli 1918:

”Vi har aldrig hyst några illusioner om att proletariatets styrkor och det revolutionära folket i något enskilt land, hur heroiska och hur organiserade och disciplinerade de än må vara, skulle kunna störta den internationella imperialismen. Det kan bara göras genom gemensamma ansträngningar av världens arbetare … Vi lurade aldrig oss själva att tro att detta kunde göras genom ansträngningar från ett enda land. Vi visste att våra ansträngningar oundvikligen ledde till en världsomfattande revolution, och att det krig som inletts av de imperialistiska regeringarna inte kunde stoppas genom dessa regeringars egna ansträngningar. Det kan bara stoppas genom alla arbetares ansträngningar; och när vi kom till makten var vår uppgift … att behålla denna makt, denna socialismens fackla, så att den kunde sprida så många gnistor som möjligt som kunde bidra till den socialistiska revolutionens växande lågor.”[21]

Denna idé uttrycktes av Lenin om och om igen. Lenin förlitade sig helt på världsrevolutionens seger och arbetade för att åstadkomma den.

Den antimarxistiska teorin om ”socialism i ett land” blev dock stalinismens hörnsten. Att acceptera den blev i praktiken ett villkor för medlemskap i de stalinistiska kommunistpartierna.

År 1956, efter Chrusjtjovs avslöjanden om Stalin vid den tjugonde kongressen, uppstod en djup kris i de kommunistiska partiernas led. Detta förvärrades sedan när de ryska trupperna krossade den ungerska revolutionen senare det året. Allt som medlemmarna i de kommunistiska partierna hade fått lära sig ifrågasattes och diskussioner om partiets förflutna och den ryska revolutionens betydelse bröt ut.

Under diskussionerna, där citat av Lenin användes som argument mot teorin om socialism i ett land, blev några ledande medlemmar av de kommunistiska partierna så desorienterade att de till och med ifrågasatte oktoberrevolutionens giltighet.

”Jag fann det aldrig möjligt (även om jag fortsatte att försöka) att övertyga en trotskist om att dessa citat bevisade att Lenin var en galen äventyrare”, skrev Alison Macleod, som arbetade för Daily Worker. ”Vilken rätt hade han [Lenin] att störta Kerenskij, om det inte skulle räcka med att ta makten i Ryssland? Vilken rätt hade han att sätta miljontals liv på spel för en revolution i Tyskland, som han inte hade någon makt att få till stånd?”[22]

Fullständigt skakad och desillusionerad lämnade Macleod, tillsammans med tusentals andra, Storbritanniens kommunistiska parti i april 1957 efter att ha arbetat på Daily Worker i ett dussin år. Hon och många andra hade blivit grovt vilseledda och lurade av Moskva. Som ett resultat av detta vände många ryggen åt den revolutionära rörelsen.

Lenins tro på en framgångsrik revolution i Tyskland var inget hopplöst vågspel, som Macleod påstår. I själva verket var chanserna till seger 1923 extremt goda. Det tyska kommunistpartiet KPD var trots allt det mäktigaste kommunistpartiet utanför Sovjetunionen, och krisen sommaren 1923 (se Till marxismens försvar nr. 43) hade skapat en revolutionär situation. Massorna sökte sig till det tyska kommunistpartiet för en utväg.

Tyvärr var KPD:s ledare inte mogna uppgiften. När de bad Moskva om råd var Lenin oförmögen att arbeta efter sina slaganfall och Trotskij var bortrest. De som gav dem råd var Stalin och Zinovjev, som uppmanade till återhållsamhet när de tyska kommunisterna borde ha förberett sig för att ta makten. Resultatet blev att tillfället missades, med fruktansvärda konsekvenser.

En framgångsrik tysk revolution skulle helt ha förändrat världshistoriens gång. Den skulle ha brutit Sovjetrysslands isolering och framkallat en massiv revolutionär kris i Europa. Men nederlaget resulterade i en bitter besvikelse, särskilt i Ryssland, vilket stärkte den sovjetiska byråkratin som i sin tur lade grunden för stalinismen. Stalinismen blev följaktligen ett enormt hinder för världsrevolutionen och banade väg för Hitlers seger med Stalins teori om ”socialfascism” som splittrade den tyska arbetarklassen. Detta skulle sedan leda till andra världskrigets fasor.

Detta var inte förutbestämt. En framgångsrik revolution i Tyskland skulle ha förhindrat en sådan utveckling. Men det som saknades i Tyskland var inte ett kommunistiskt massparti, vilket existerade, utan en Lenin och Trotskij som kunde leda det.

Till skillnad från de stalinistiska ledarna hade Lenin en enorm tilltro till arbetarklassen och dess förmåga att störta kapitalismen över hela världen. Men vad som behövdes var ett genuint revolutionärt ledarskap som kunde leda kampen till dess logiska slut. Det var hela lärdomen av bolsjevismen.

Till Lenins försvar

Det ligger inte bara i kapitalisternas intresse, utan även i stalinisternas, av sina egna anledningar, att sätta likhetstecken mellan Lenins rena fana och Stalins blodbesudlade regim. En mer avskyvärd förfalskning går inte att hitta.

Trots sin avgörande roll var Lenin en mycket blygsam man, inte alls som den ofelbara karikatyr av honom som stalinisterna framställde. Han erkände uppriktigt sina misstag för att kunna lära sig av dem. Många gånger efter oktoberrevolutionen såg han tillbaka och skrattade åt de misstag och ”dumheter” som de hade gjort. Ändå gjorde Lenin färre misstag än de flesta och kunde rätta till dem. Detta stärkte hans auktoritet. Lenins styrka var att han inte var rädd för sanningen, oavsett situation.

Lenin föddes inte som en fullt utvecklad Lenin, som Athena ur Zeus panna, så som stalinisterna framställt honom genom åren. I detta falska system finns inget utrymme för utveckling av idéer eller ens misstag. Lenin framställs som en idealbild, bortkopplad från verkligheten. Stalinisterna behövde en sådan figur som täckmantel för sin egen påstådda ofelbarhet. De förvandlade honom cyniskt till en meningslös ikon. Detta är en helt felaktig bild.

I verkligheten skapade Lenin sig själv. Han vidgade ständigt sina vyer, lärde sig av andra och höjde sig varje dag till en högre nivå. Han erövrade marxismens idéer och utökade sin förståelse vid varje steg på vägen. Detta gav Lenin en skolning som ingen annan. Det gav honom självförtroende och säkerhet.

Hela hans livsverk ägnades åt kampen för marxismen och byggandet av det revolutionära partiet. Hans sista år var en kamp mot åderförkalkningen av sina artärer och mot den sovjetiska byråkratins strypgrepp, som hotade att degenerera revolutionen och öka risken för ett återinförande av kapitalismen.

Denna kamp var direkt kopplad till försvaret av marxismens grundläggande principer, som Lenin hade kämpat för hela sitt liv. Det var Stalin-klickens föraktfulla, chauvinistiska inställning till nationsfrågan, särskilt i förhållande till Georgien, som gjorde Lenin uppmärksam på den allvarliga risken för politisk degenerering i toppen av bolsjevikpartiet självt.

Hundraårsminnet av Lenins död ger oss tillfälle att reflektera över Lenins extraordinära liv och bidrag, och dra lärdom av det. Vi bör ta vara på möjligheten att upptäcka den verklige Lenin och hans idéer. Detta är inte av akademiska skäl, utan för att förbereda oss för de mäktiga händelser som väntar.

Vi står fortfarande inför alternativen socialism eller barbari. Med tanke på de gamla organisationernas bankrutt kan den kris som mänskligheten står inför reduceras till krisen för det revolutionära ledarskapet internationellt. Vår International, som baserar sig på Lenins och de andra stora marxistiska lärarnas idéer, samlar krafterna över hela världen med syftet att lösa denna kris.

Att studera Lenin idag, mitt i denna världsomfattande kris, erbjuder de mest värdefulla konkreta erfarenheterna för att lösa de problem som arbetarklassen står inför i denna epok av krig och revolution.

För oss är Lenins idéer så nära man kan komma en manual för världsrevolutionen. Men för många, även inom den så kallade ”vänstern”, förblir de en sluten bok. Vi måste låta skeptikerna och cynikerna, som avfärdar Lenin som ”föråldrad”, få koka i sin egen soppa.

Kommunismen är oupplösligt förbunden med namnet Lenin och den ryska revolutionen, men dagens kommunistpartier är bara ”kommunistiska” till namnet. Under stalinismen degenererade de fullständigt. De har för länge sedan övergett Lenins och bolsjevismens idéer och i stället antagit en reformistisk politik och åskådning.

De före detta stalinisterna går nu samman med de borgerliga historikernas kampanj för att svärta ned bolsjevismens namn. Visst, de kan fördöma Lenin, de kan riva ner statyer, de kan plundra statliga tillgångar, men det finns en sak de inte kan göra: de kan aldrig döda en idé vars tid har kommit. Det är detta faktum som hemsöker dem och ger dem mardrömmar.

Med tanke på det växande intresset för Lenin och kommunismen är det värt att upprepa Lenins egna ord från den 6 mars 1919:

”Det verkar som om man fruktar, att ett tiotal eller ett dussin bolsjeviker är i stånd att smitta hela världen. Men vi vet naturligtvis, att denna fruktan är löjlig, ty de har redan smittat hela världen…”[23]

Med denna tanke återvänder vi till målet att återskapa den kommunistiska internationalen på en högre nivå. Det innebär ett försvar av Lenins idéer och att bygga den genuina kommunismens styrkor över hela världen. Det är vår brådskande uppgift, hundra år efter Lenins död.


Fotnoter

[1]  R Luxemburg, Den ryska revolutionen, 1918
[2] A Read, The World on Fire, W. W. Norton & Co, 2008, s. 5-6
[3] R Pipes, The Russian Revolution, Vintage, 1991, s. 349
[4] O Figes, A People’s Tragedy, Pimlico, 1997, s. 391
[5] ibid. s. 824
[6] V I Lenin, “Marxismens tre källor och tre beståndsdelar”, Lenins valda verk i tio band, band 5, s. 14-15
[7]  V I Lenin, ””Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom”, Lenins samlade verk i tio band, band 9, s. 380
[8] ibid. s. 382
[9] ibid. s. 383–384
[10] V I Lenin, “Vad bör göras?”, Lenins samlade verk i tio band, band 2, s. 28
[11] V I Lenin, “Om några säregenheter i marxismens historiska utveckling”, Lenins samlade verk i tio band, band, 3, s.464
[12] V I Lenin, “Brev till kamrater”, Lenins samlade verk i tio band, band 7, s. 325-326
[13] V I Lenin, “”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom”, Lenins samlade verk i tio band, band 9, s. 458
[14] L Trotsky, On Lenin, George G.Harrap & Co, 1971, s. 193-194
[15] V I Lenin, “A Letter to Bogdanov and S.I. Gusev”, Lenin Collected Works, band 8, s. 143-145
[16] ibid. s. 146
[17] V I Lenin, “Brev från fjärran”, Lenins samlade verk i tio band, band 6, s. 253
[18] V I Lenin, “Letter to J.S. Hanecki”, Lenin Collected Works, band 35, s. 310
[19] ibid. s. 312
[20] V I Lenin,  “Brev om taktiken”, Lenins samlade verk i tio band, band 6, s. 323-324
[21] V I Lenin, “Speech at a joint session of the All-Russia Central Executive Committee, the Moscow Soviet, Factory Committees and Trade Unions of Moscow”, Lenin Collected Works, band 28, s. 24-25
[22] A Macleod, The Death of Uncle Joe, Merlin Press, 1997, s. 212, vår kursivering
[23]  V I Lenin, “Bildandet av kommunistiska internationalen”, Lenins samlade verk i tio band, band 8, s. 354

Rob Sewell

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,128FöljareFölj
498FöljareFölj
0FöljareFölj
660PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna