Vad är sanning?

Följande artikel är ledaren i den Revolutionära Kommunistiska Internationalens teoretiska magasin som kommer ut 3 gånger om året. Du kan prenumera på den och den svenska tidningen Revolution här

---

”Vad är sanning?” frågade Pilatus skämtsamt och ville inte stanna för att få ett svar.

Så inleds Francis Bacons essä Of Truth. Bacon refererar till Johannesevangeliet, där Jesus, när han förhörs av den romerske guvernören, säger: ”Jag kom till världen för att vittna om sanningen.”

Som svar yttrar Pilatus, inte utan en stor dos ironi, orden: ”Vad är sanning?” Med de orden visar han inte att han var en cyniker i ordets moderna bemärkelse (även om han troligen var det), utan en bildad man och en anhängare av ett synsätt som var vanligt bland den kultiverade och livströtta romerska överklassen vid den tiden.

Pilatus inväntade inte något svar av det enkla skälet att han inte trodde att ett svar var möjligt. En filosofi som var på modet under denna period – en produkt av ett dekadent samhälle – hävdade att det var omöjligt att nå fram till någon objektiv uppfattning om sanningen.

Den här typen av extrem subjektivism (subjektiv idealism) är inte ny. Den dyker upp med jämna mellanrum i filosofin som ett slags nervös ryckning, eller snarare en spasm, där man tappat hoppet om att någonsin nå fram till något som liknar objektiv sanning.

Den fick sitt mest fullständiga och konsekventa uttryck hos den berömde grekiske sofisten Gorgias av Leontini, som hävdade att:

1. ingenting existerar,
2. även om det skulle existera, kan dess natur inte förstås,
3. även om det skulle kunna förstås, kan det inte kommuniceras till en annan person.

Sofister som Gorgias var förfäder till den filosofiska ståndpunkt som kallas skepticism. På det hela taget kom Hume och Kant inte mycket längre. Allt är variationer på samma tema. Det drevs till sin yttersta spets av biskop Berkeley, som Lenin ingående besvarade i ett av sina viktigaste teoretiska verk, Materialismen och empiriokriticismen.

Men den mest inflytelserika företrädaren för ett slags skepticism var förmodligen den store tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant.

Kant

Kant var en av sin tids mest originella och betydelsefulla tänkare. Han gjorde flera lysande upptäckter, inte minst inom kosmologin. Han lyckades dock aldrig ta sig ur den filosofiska dualismens fälla, som innebär att tankevärlden och den materiella världen existerar oberoende av varandra.

När han upptäckte att det fanns olösliga motsägelser i vårt sätt att förstå den materiella världen, drog han slutsatsen att det måste finnas en absolut gräns för vår förmåga att förstå.

Kant menade att det fanns en avgrund som var omöjlig att överbrygga mellan det tänkande subjektet och det observerade objektet. Enligt den kantianska teorin är vi avskurna från verkligheten med hjälp av just de verktyg vi förgäves använder för att förstå den.

Han hävdade därför att vi bara kan ha kunskap om fenomen – ting som de framträder för en observatör. Mänsklig kunskap var således begränsad till sinnesförnimmelsernas omedelbara kunskap, bortom vilken låg det mystiska ”tinget i sig” (das Ding an sich), som han förklarade vara omöjligt att ha kunskap om.

Skepticism idag

Sedan Kants dagar har skepticismen dykt upp igen och igen i olika skepnader. Vid olika tillfällen kan den ha tagit sig olika gestalter, men innehållet förblir väsentligen detsamma: mänsklig kunskap är begränsad och det finns vissa saker som inte går att veta.

Vissa filosofer utgår (paradoxalt nog med empirismen som utgångspunkt) från att världen inte existerar överhuvudtaget. Andra försöker undvika frågan helt och hållet och hävdar att konflikten mellan idealism och materialism är en icke-fråga som beror på språkförbistring eller missförstånd.

Samma skeptiska inställning kan man se i dagens akademiska värld, där samma gamla mögliga och diskrediterade idéer på senare tid i smyg har räddats från historiens skräphög och återuppstått i skepnad av den så kallade postmodernismen.

Dold bakom en tunn förklädnad av falsk objektivitet exponeras här den småborgerlige intellektuelles narcissism i all sin nakna prakt. Genom att slaviskt följa denna väl upptrampade stig har den moderna borgerliga filosofin hamnat i en återvändsgränd.

I stället för sanningen har vi bara min sanning, min personliga åsikt, eftersom det är allt jag någonsin kan sträva efter att veta. Sökandet efter en verklig objektiv sanning upphör helt, eftersom min sanning är lika bra som din sanning. Faktum är att enligt denna teori är min sanning oändligt överlägsen, eftersom jag ensam existerar.

En irrationell idéströmning

Låt oss vara tydliga med detta. Om man accepterar denna ståndpunkt skulle det innebära slutet inte bara för all filosofi, utan för rationellt tänkande i allmänhet. Det skulle reducera allt tänkande till ren subjektivitet och absolut relativitet, där min sanning är lika bra som din sanning, eftersom all sanning endast består av subjektiva åsikter.

I stället för kunskap skulle vi bara ha åsikter. I stället för vetenskap, tro.

Som konsekventa materialister förkastar marxister denna åskådning. Den filosofiska materialismen hävdar materiens företräde framför idéernas och förklarar att idéer, tankar och så vidare endast är egenskaper hos materia som är organiserad på ett visst sätt.

Låt oss därför göra oss besväret att besvara den fråga som Pontius Pilatus ställde. Med sanningen menar vi mänsklig kunskap som på ett korrekt sätt återspeglar den objektiva världen, dess lagar och egenskaper.

Hela vetenskapen bygger just på det faktum att:

a) världen existerar utanför oss själva, och

b) vi i princip kan förstå den.

Beviset för dessa påståenden, om bevis skulle krävas, utgörs av över 2000 år av vetenskaplig utveckling, det vill säga av kunskapens stadiga framryckning på bekostnad av okunnigheten.

Det är självklart så att det vid varje given tidpunkt kommer att finnas många saker som vi inte vet. Eftersom naturen avskyr vakuum kan dessa kunskapsluckor lätt fyllas med allehanda religiöst och mystiskt nonsens. Den så kallade ”obestämdhetsprincipen”, som Ben Curry behandlar i sin artikel om idealism i kvantfysiken, är ett utmärkt exempel på mysticism i vetenskapens värld. Den motsvarar de gamla världskartor där de outforskade områdena är markerade med orden: ”Här finns monster.”

Men det är en enorm skillnad mellan att säga ”vi vet inte” och ”vi kan inte veta”. Det finns alltid många saker vi inte vet. Men det vi inte vet idag kommer vi med all säkerhet att veta imorgon. Processen att lära känna världen fortskrider just genom att vi tränger in i naturens hemligheter och ständigt utvecklar och fördjupar vår kunskap om den materiella världen.

Från okunnighet till kunskap

Sökandet efter sanning är en oändlig process där vi tränger djupare och djupare in i naturens hemligheter. Vetenskapliga framsteg innebär en ständig process av bekräftelse och negation, där en idé negerar en annan, och i sin tur blir negerad, som Adam Booth förklarar i sin artikel om vetenskapens kris idag. Denna process har inga gränser; den erkänner inga oöverkomliga hinder, och varje gång den stöter på ett sådant hinder övervinner den det och negerar det.

Motsättningen mellan medvetet subjekt och yttre objekt övervinns därför genom kunskapsprocessen, genom att tränga allt djupare in i den objektiva världen – inte bara med hjälp av tanken, utan framför allt genom att använda mänskligt arbete, genom vilket mänskligheten har förvandlat världen och i processen också förvandlar sig själv.

Hela vetenskapens historia är inget annat än en ständig kamp för att komma fram till sanningen, en resa från okunnighet till kunskap. Det oändliga sökandet efter sanning är utstakat av olika teoriers uppgång och fall, där var och en motsäger den föregående, men samtidigt behåller dess väsentliga innehåll.

I en anmärkningsvärd bok som heter The Structure of Scientific Revolutions (första upplagan 1962) definierar Thomas Kuhn ett vetenskapligt paradigm som: ”allmänt erkända vetenskapliga landvinningar som under en tid tillhandahåller problemmodeller och lösningar för en grupp praktiker.”

Under en tid betraktas det befintliga paradigmet som absolut giltigt och korrekt. Dessa långa perioder av kontinuitet och kumulativa framsteg representerar perioder av ”normal vetenskap”. Det existerande paradigmet är vedertaget och det är detta som gör att vetenskapen kan utvecklas under ordnade former, inom ett allmänt accepterat teoretiskt ramverk.

Alla teorier måste emellertid ständigt testas genom observationer och experiment. Över tid kommer vissa anomalier att dyka upp, men dessa verkar inte utgöra någon allvarlig utmaning för de befintliga paradigmen. Vid en viss tidpunkt omvandlas dock kvantitet till kvalitet. Motsägelserna hopar sig och leder så småningom till att det gamla paradigmet kollapsar och måste ersättas med ett nytt och överlägset paradigm. Status quo avbryts plötsligt av perioder av ”revolutionär vetenskap”.

Ett slående exempel på en Kuhnsk kris och en vetenskaplig revolution utspelar sig just nu framför våra ögon – eller snarare bakom stängda dörrar – inom kosmologin. I årtionden har den vetenskapliga förståelsen och studiet av universum baserats på den så kallade ”standardmodellen”. Detta inkluderar påståendet att tid och rum och all materia uppstod i en singularitet, Big Bang, som beräknas ha ägt rum för cirka 14 miljarder år sedan.

De senaste observationerna av avlägsna galaxer som gjorts av James Webb-teleskopet har dock börjat kasta allvarliga tvivel över denna allmänt accepterade teori. Inom ramen för Big Bang-modellen är det omöjligt att dessa avlägsna galaxer skulle kunna vara så stora och utvecklade som de är. De senaste bevisen är med andra ord en stor anomali, som motsäger det nuvarande paradigmet.

Precis som Kuhn förutspådde har detta framkallat en kris inom forskarsamhället. En del stoppar huvudet i sanden och försöker hitta på ytterligare förvanskningar för att få fakta att passa den trasiga teorin. En annan del är upprörd och börjar ifrågasätta hela modellen – som många karriärer och mångas anseende hänger på.

För närvarande pågår dessa debatter till stor del utom synhåll, inom det vetenskapliga etablissemanget och på behörigt avstånd från nyfikna ögon. Men så småningom kommer krisen inom kosmologin att bryta ut och bana väg för ett paradigmskifte – en revolution – inom den grundläggande fysiken.

Relativt eller absolut?

Under en avsevärd tidsperiod accepterar vi det befintliga paradigmet som en absolut sanning. Först i den slutliga analysen, när den absoluta sanningen avslöjar sin ofullständiga och motsägelsefulla natur, blir dess i huvudsak relativa och övergående karaktär tydlig. Men har vi rätt att av detta faktum dra slutsatsen att det inte finns något sådant som sanning och att det därför, som Pontius Pilatus antog, är meningslöst att ens försöka definiera den?

Nej, vi har inte rätt att dra någon sådan slutsats. Sanning är inte något absolut, något som är givet och fast för all framtid. Det är en process som rör sig genom en oändlig cykel av ständiga motsägelser, bekräftelser och negationer. Vetenskapens och teknikens historia och hela den mänskliga samhällsutvecklingen har tjänat till att definiera, fördjupa och verifiera kunskap.

I den bemärkelsen (och endast i den bemärkelsen) kan sanningen sägas vara relativ. Den är den ständigt pågående utvecklingsprocessen, som aldrig vilar, utan ständigt strävar efter att gräva djupare i universums hemligheter. Det är detta tema som Goethe tog upp i sitt episka mästerverk Faust, som Josh Holroyd utforskar i det här numret.

Det är detta som gör att sanningen inte kan förvandlas till en dogm, eftersom vi aldrig kommer att nå fram till ett oföränderligt absolut, eftersom universum självt är oändligt och i ständig förändring, utan början och slut.

Sanningen finns inte i något inbillat slutresultat som löser alla våra tvivel och svårigheter, utan i det oändliga upptäckandets process som ensamt tillåter oss att steg för steg, en efter en, avslöja hemligheterna i det underbara, komplexa och oändligt vackra materiella universum.

Hegel skrev i The Science of Logic att det ligger i det ändligas natur att passera sin gräns, att negera sin negation och bli oändligt.

Detta är en mycket djupgående sanning. Människans strävan efter kunskap kommer alltid att stöta på hinder som vid första anblick verkar oöverstigliga. Men hindren övervinns så småningom, bara för att skapa nya hinder och utmaningar, som i sin tur måste övervinnas.

Om vi söker efter en absolut sanning, som gör att vi till slut kan säga: ”Nu förstår vi allt, och det finns inget kvar att upptäcka”, kommer vi att behöva vänta länge, för den dagen kommer aldrig att gry. 

Universum är oändligt, men människans förmåga att tillägna sig kunskap är lika oändlig som universum självt. Och det enda absoluta är förändring.

I den slutliga analysen är det denna oändliga process av fördjupning av all kunskap om universum som utgör sanningen.

Vad betyder detta för marxismen?

Vad innebär då detta för marxismen? Kan vi säga att Marx och Engels idéer kommer att förbli giltiga för all framtid? Detta verkar gå stick i stäv med marxismens dialektiska väsen.

Det skulle vara en meningslös uppgift att försöka förutse alla komplexa förändringar i det mänskliga tänkandet som oundvikligen kommer att ske i framtiden. Jag har ingen önskan att ägna mig åt sådana tomma spekulationer. Vi kan dock vara säkra på att det någon gång i framtiden kommer att dyka upp nya idéer som kommer att tränga undan de gamla – även om det, som Hegel förklarade, ofta är en process där man kastar bort onödiga idéer, samtidigt som man bevarar allt som var värdefullt, användbart och nödvändigt från det förflutna.

Dessa observationer måste gälla för marxismen, precis som för allt annat. Men här och nu har marxismens idéer otvivelaktigt vunnit rätten att tas på allvar som ett nödvändigt rättesnöre för handling. Det samma kan inte sägas om borgarklassens eländiga idéer, som har visat sig vara falska på det ena området efter det andra.

Det räcker med att peka på det faktum att ett växande antal borgerliga ekonomer nu studerar Kapitalets sidor i ett försök att förstå kapitalismens nuvarande kris, en kris som inte en enda av dem kunde förutse eller förklara.

Under hela mitt vuxna liv har jag ägnat mig åt att studera marxismen. Jag har också bemödat mig att läsa de som kritiserar marxismen och övervägt ett antal alternativa teorier. Men inga andra teorier kan jämföras med briljansen och djupet i den titaniska samling verk som Marx, Engels, Lenin och Trotskij producerade.

Enbart dessa idéer har stått sig genom tiderna. Vi kan därför tryggt överlåta åt framtiden att förse oss med något bättre. Fram till dess att den lyckliga dagen gryr kommer jag att fortsätta att basera mig på den vetenskapliga socialismens solida grundvalar, som jag, tills någon kan övertyga mig om motsatsen, kommer att fortsätta att betrakta som absoluta sanningar – åtminstone för närvarande. Och det är fullt tillräckligt.