Den nya arbetslagen antogs slutligen i den franska nationalförsamlingen den 22 juli. Denna lag – som 70 procent av befolkningen är mot – har mötts av en våg av protester och strejker. Den ”socialistiska” regeringen har inte skytt några medel för att vinna, och de protesterande har utsatts för en smutskastningskampanj och en enorm polisrepression. Regeringen har nu ett rekordlågt stöd.
Rörelsen mot arbetslagen började med ett antal spontana protester som följde omedelbart på att uppgifter om den läckte ut i februari, bara en månad innan den officiellt skulle presenteras av president Francois Hollande. För många arbetare och unga var det uppenbart att det handlade om en direkt attack mot den arbetande befolkningen.
Lagen innebär bland annat förlängd arbetstid, att det ska bli enklare att avskeda arbetare, och att man vill öka konkurrensen mellan arbetare genom att undergräva kollektivavtal på branschnivå med förhandlingar på företagsnivå.
Socialistpartiet har sedan Hollande tillsattes genomfört brutala nedskärningar, trots att man vann valet på löften – om än vaga – om att sätta stopp för dem. Redan innan arbetslagen lanserades var partiet djupt misskrediterat, och tänkte sannolikt att det knappast skulle bli värre genom att de mer öppet sålde sig till kapitalisterna.
Den 9 mars gick en halv miljon människor i mer än 200 städer ut på gatorna för att protestera, och bara i Paris var det uppemot 100 000 som trotsade regnet och kylan. Den 17 mars gick man återigen ut på gatorna för att demonstrera, men eftersom den fackliga centralorganisationen CGT inte uppmanade folk att delta blev demonstrationen mindre än den 9 mars.
Däremot deltog många fler studenter och gymnasieelever. Deras enhet med de organiserade arbetarna följde omedelbart efter den 9 mars, då studenterna kallade till demonstrationer varje vecka där många arbetare deltog. Bland annat spelade Socialistpartiets eget studentförbund UNEF en ledande roll.
Stämningen bland gymnasie- och grundskoleelever var redan från början väldigt radikal, och omkring hundra gymnasieskolor tvingades hålla stängt efter att eleverna barrikaderat skolorna i protest. Ungdomarnas närvaro är inte förvånande, om man ser till de villkor som unga arbetare står inför. Ungdomsarbetslösheten är nästan 25 procent, och de jobb som finns är otrygga samtidigt som bostadshyrorna är höga.
Den största demonstrationen ägde rum den 31 mars, efter att facken kallat till den första i raden av nationella ”aktionsdagar”. Med över en miljon demonstranter bekräftades det djupa föraktet mot lagen. Men under ytan fanns än mer radikala stämningar: tusentals människor – främst unga – vägrade att gå hem från demonstrationen, och under natten genomförde man den första nattliga ockupationen av Place de la République.
Detta var starten för Nuit Debout-rörelsen (”natten på fötter”) och efter det ockuperades torget varje natt. Under de första veckorna spred sig protesterna till över trettio städer i Frankrike, men de nattliga protesterna inspirerade även rörelsen i Belgien, där arbetarna ställts inför ett liknande lagförslag. Rörelsens snabba spridning visar att den skenbara stabiliteten i många av de mest krisdrabbade länderna snabbt kan slå över i sin motsats om radikaliseringen finner ett uttryck.
Det enorma motståndet mot lagen satte regeringen i en position där de riskerade att inte få igenom lagen i parlamentet. Den 10 maj använde de sig därför av en klausul i grundlagen som en nödåtgärd för att införa lagen utan majoritet i parlamentet, något som fick många att rasa och man förberedde för strejker i flera sektorer.
I mitten av maj röstade det ena efter det andra av landets åtta oljeraffinaderier för att gå ut i strejk. Strejken bland oljearbetare, som också blockerade landets två viktigaste hamnterminaler, blev vid det här laget en ny fokuspunkt för rörelsen.
På denna grund anslöt sig även arbetare vid de viktigaste kärnkraftverken under den nationella ”aktionsdagen” den 26 maj. Även hamnarna lamslogs, och stora demonstrationer hölls i de flesta storstäder. Strejkvågen visade vilken enorm styrka som arbetarklassen i ett utvecklat land besitter.
Strejken spred sig snart till fler sektorer, bland annat till Air France och till Paris kollektivtrafik. Men de förlängningsbara strejker och blockader som inleddes i flera sektorer i mitten av maj utökades inte nämnvärt.
De fackliga ledarna vägrade att offensivt sprida strejkerna för att lamslå landet, och nöjde sig med att ge ett passivt stöd. Under sådana förhållanden kan man inte kräva av raffinaderi- och hamnarbetare – som liksom 2010 var rörelsens förtrupp – att de ska hålla ut hur länge som helst. Utan en snabb utveckling av förlängningsbara strejker så kunde rörelsen bara gå bakåt.
Det fackliga ledarskapets roll
De fackliga ledarna påstår att ”arbetarna inte var redo”, eftersom en sådan förklaring frikänner dem från allt ansvar för att strejkerna inte spreds. Men det reducerar arbetarnas ”kampvilja” till en abstraktion och tar inte hänsyn till kampens dynamik. Den viktigaste delen av denna dynamik är rörelsens ledarskap, dess slagord och program.
I slutändan föds arbetarnas kampvilja av kampen självt. Därför är det nödvändigt att kampen leds på rätt sätt, och att den strategi och de slagord som förs fram vid varje stadium skapar de förutsättningar som ger det högsta uttrycket för arbetarnas kampvilja. För att gå ut i kamp måste de flesta arbetare se att det går att vinna, och ansvaret för att visa hur faller på ledarskapet.
Istället för att erkänna sig besegrade och visa på lärdomarna för framtiden, så vill de fackliga ledarna nu dölja förlusten. Den 8 juli, när det stod klart att regeringen var säker på att få igenom lagen, tillkännagav facken ännu en ”aktionsdag” som ska hållas den 15 september.
Men aktionsdagar kan inte tvinga regeringen på reträtt, inte ens då de är massiva. Under en djup ekonomisk kris är sannolikt det enda som kan få regeringen att backa om de ställs inför en öppen strejk i ett ständigt växande antal industrier.
Redan från början baserade ledarskapet hela sin strategi på organiserandet av ”aktionsdagar”. Det var trycket från Nuit Debout rörelsen och från CGT-ombuden under kongressen i mitten av april som gjorde att man slutligen gjorde ”förlängningsbara strejker” till ett centralt slagord.
Här ser vi inte minst vilken avgörande roll som studenter och unga kan spela tillsammans med de mest avancerade lagren av arbetare. Det var de unga som var först ute på gatorna, som genomförde de nattliga ockupationerna av torg, och det var de som fick utstå den värsta polisbrutaliteten, som uppenbart beordrats av regeringen själva.
Regeringen är rädd för ungdomarna, för att de inte låter sig inte kontrolleras, för deras radikalism och för inflytandet de kan ha på resten av arbetarklassen. Fackens nationella ledare känner med största sannolikhet till regeringens inblandning i polisbrutaliteten, men vågar inte erkänna det då de också räds ungdomarnas radikalism.
Medan många unga och studenter uppmanat till ”generalstrejk”, har de fackliga ledarna velat begränsa kampen till frågan om den nya lagen. Tillbakadragandet av arbetslagen har logiskt sett varit det centrala kravet.
Men många arbetare i offentlig sektor, inklusive tjänstemän, känner sig inte omedelbart hotade av denna kontrareform (även om de förstår att alla nedgångar i den privata sektorn lägger grunden för nedgångar i offentlig sektor).
Men det motsatta gäller också: I den privata sektorn står redan många arbetare inför den sortens bestämmelser som den nya arbetslagen innehåller, de är redan utsatta för det helvetiska system av permanent osäkerhet som obetald övertid och andra attacker från cheferna innebär. Kampens karaktär har hittills varit alltför defensiv. För att få in bredare lager av arbetare i rörelsen, är det nödvändigt att föra fram både positiva och offensiva krav – till exempel på löner och arbetstider.
Vägen framåt
Efter år av ekonomiskt kaos, åtstramningspolitik och skyhög arbetslöshet finns en enorm ilska och frustration som ackumulerats under ytan i det franska samhället. Med detta perspektiv kommer regeringen och den härskande klassen att få betala priset för att ha drivit igenom den hatade arbetslagen.
Den borgerliga demokratin med dess borgerliga media går ur den här kampen ännu mer diskrediterade än de var tidigare. Som ett resultat av detta kommer medvetandet hos arbetare och unga att skärpas och radikaliseras.
I det här avseendet har den härskande klassen och deras politiker uppnått en dyrköpt seger. De har inga lösningar på kapitalismens kris som banar väg för än mer kraftfulla sociala explosioner. Under den närmsta tiden kommer klasskampen att förflyttas till den politiska arenan, med sikte på presidentvalet i april nästa år.
Många arbetare och unga kommer att söka ett alternativ till åtstramningspolitiken och dödläget i politiken. Från detta perspektiv kommer rörelsen mot arbetslagen och inställningen hos de olika partierna att ha inneburit vissa erfarenheter – erfarenheter som långt ifrån alla glömmer i första taget.
Socialistpartiet, som var misskrediterat redan innan de lade fram förslaget om arbetslagen, går mot avgrundsdjupt låga popularitetssiffror. I valet 2017 kan Socialistpartiets ledare bara sätta sitt sista hopp till att ilskan och missnöjet kommer att slå lika hårt mot republikanerna som det slår mot dem. Republikanerna är nöjda med kärninnehållet i arbetslagen.
I senaten slogs de för att lagen skulle bli ännu hårdare, inte i hopp om att deras ändringar skulle bli verklighet, utan för att signalera vilken politik de vill föra om de skulle ta makten igen. Samtliga kandidater i det republikanska primärvalet föreslår att massivt lätta på ”bördan” för kapitalet och storföretagen.
Budskapet är tydligt: Det är en krigsförklaring mot arbetare, arbetslösa, och alla som fallit offer för krisen.
Under de senaste fyra månaderna av kamp mot arbetslagen, har Front National praktiskt taget försvunnit från den politiska radarn. Dessa hycklare, som påstår sig berätta historien om ”det franska folket”, gömmer sig i tysthet medan arbetande människor engagerar sig i klasskampen på massiv skala.
De är nöjda med innehållet i arbetslagen och skulle vilja gå mycket längre än så. Men, de har koll på att 74 procent är motståndare till lagen, och där finns en stor andel av tidigare och potentiella Front National-väljare. Därför har de hållit sig i bakgrunden, undvikit media och återgått till att arbeta på sina motsägelsefulla påståenden.
I och med nedgången i masskampen kommer Front National kvickt att titta fram från sitt gömställe och återta sin demagogi om att vara ”mot etablissemanget”. De kommer att utnyttja allt till sin fördel: den haltande ekonomin, den växande arbetslösheten, Brexit och krisen inom EU – liksom alla andra tillfällen som uppstår som ger dem en möjlighet att stigmatisera ”utlänningar”.
Men det finns ännu ett annat sannolikt alternativ till det politiska dödläget – vänsteralternativet – som kan och måste tränga fram på masskala under de kommande månaderna. Rörelsen mot arbetslagen har ännu en gång visat på denna potential. Erfarenheten från den här rörelsen är gynnsam för utvecklingen av ett vänsteralternativ.
Socialistpartiets misslyckande öppnar upp ett massivt politiskt vakuum på vänsterkanten. Ett första steg kan bli valet 2017 där, medan Vänsterfronten kollapsat och ”kommunistiska” PCF står och stampar, Mélenchons rörelse Rebelliska Frankrike kanske kan komma att få en verklig attraktionskraft. Kampen har bara börjat.