Lärdomar från Grekland

2015 sattes reformismen på prov i Grekland i en dramatisk kraftmätning med det europeiska finanskapitalets institutioner. I denna artikel ser Arturo Rodriguez tillbaka på denna period för att förklara orsakerna till krisen, hur massorna kämpade för att besegra de åtstramningspaket som påtvingades landet och hur denna inspirerande rörelse förråddes av Syrizas ledning.

Marxistiska revolutionärer avfärdas regelbundet som utopiska drömmare av ”förnuftiga” reformistiska politiker, som hävdar att de varaktigt kan förbättra arbetarklassens levnadsvillkor inom kapitalismens ramar.

Men så fort systemet hamnar i kris spricker alla reformisternas illusioner som såpbubblor, med katastrofala konsekvenser för massorna.

Idag är kapitalismens kris också reformismens kris. Detta är inte bara en teoretisk hypotes. Det har bevisats av den senaste tidens erfarenheter. För tio år sedan sattes reformismen på ett hårt prov i Grekland. Händelserna under Syrizas första regering 2015 är fulla av lärdomar för arbetarklassen.

Kapitalistisk kris

Kapitalismen är ett system fullt av motsättningar, varav en av de viktigaste är dess tendens till överproduktion. Konkurrensen tvingar kapitalisterna att producera så billigt och effektivt som möjligt, men exploateringen och arbetarklassens begränsade konsumtion innebär att den ständigt växande mängd varor som kastas ut på marknaden inte kan absorberas på ett vinstgivande sätt. Denna motsägelse leder oundvikligen till kriser, där en del av produktivkrafterna lamslås och förstörs.

Sådana kriser kan inte avskaffas under kapitalismen, men Marx noterade att systemet har olika sätt att skjuta upp dem för en tid. Dialektiskt sett banar dessa tillfälliga lösningar dock bara väg för ännu djupare nedgångar i framtiden.

Systemets viktigaste verktyg för att tillfälligt undvika kriser är kredit, som kan expandera marknaden på ett artificiellt sätt. Det är precis vad som hände efter lågkonjunkturen 2000–2001 i USA och Europa.

Billiga krediter pumpades ut till konsumenterna i rasande takt. Till exempel fördubblades hushållens skulder i USA mellan 2000 och 2007 till 13,8 biljoner dollar, nästan lika mycket som hela den amerikanska ekonomin.

Men krediter har en baksida, nämligen skulder, och skulder måste betalas tillbaka med ränta. Förr eller senare vänds alltså allt i sin motsats: lånebubblan övergår i en skuldkris.

Det var just detta som präglade krisen 2008.

Den skenande ekonomin under 2000-talet slutade i diket i en kris. Recessionen började i USA, spred sig sedan till Europa och senare till de så kallade ”utvecklingsländerna” och Kina. Den hade dock nationella särdrag, som fick sitt tydligaste uttryck i Europa.

Imperialismen

En annan grundläggande motsättning i kapitalismen är att ekonomins internationella karaktär står i motsats till världens uppdelning i borgerliga nationalstater. Produktivkrafterna har sedan länge blivit för stora för dessa snäva gränser.

Detta hinder för produktivkrafternas utveckling är mest påtagligt i Europa, en kontinent som är splittrat i ett lapptäcke av av små stater. Kapitalismen, som först utvecklades på denna kontinent, stötte snabbt på sina gränser i de små europeiska nationalstaterna.

När denna gräns nåddes skapade de mest avancerade av dem stora globala imperier. Så när en senkommen men ambitiös makt som Tyskland fann sin industri begränsad av sina egna nationella gränser, tvingades landet försöka skapa ett imperium på bekostnad av kontinentens gamla härskare, Storbritannien och Frankrike. Resultatet blev två världskrig under 1900-talet.

Den tyska borgarklassen misslyckades med att uppnå ekonomisk dominans i Europa genom krig, men uppnådde samma mål på fredlig väg under andra hälften av 1900-talet genom Europeiska unionen. Detta innebar dock en hel del köpslående med kontinentens andra härskande klasser, framför allt den franska kapitalismen, som kom ur andra världskriget kraftigt försvagad.

I en fas av ekonomisk expansion kunde detta arrangemang hålla ihop. Den europeiska gemensamma marknaden (senare den inre marknaden) utgjorde en färdig marknad för Europas industriella jättar, av vilka de starkaste var, och är, tyska. Samtidigt kunde den franska härskande klassen dra nytta av den tyska ekonomins styrka för att subventionera sin egen, samtidigt som man projicerade investeringar och inflytande söderut, särskilt till sina tidigare afrikanska kolonier.

För de europeiska kapitalisterna verkade detta som om de hade hittat en gräddfil till ”fred, välstånd och europeisk enhet”. De införde till och med en gemensam valuta 1999 i form av euron. Men de medel som de europeiska kapitalisterna använde för att försöka överskrida sina egna nationella begränsningar beredde i själva verket vägen för en paneuropeisk kris.

Den tyska industrin var, och är, mycket mer produktiv än den grekiska, spanska och portugisiska industrin. Men inom eurozonen kunde de grekiska, spanska och portugisiska borgarklasserna inte längre devalvera sina valutor för att göra exporten billigare och stärka konkurrenskraften, vilket de tidigare gjort. Tyska varor trängde därför alltmer undan den grekiska industrin.

Utan valutadevalvering inledde den grekiska härskande klassen istället en politik av ”intern devalvering”, med ett program för omfattande privatiseringar (inklusive de flesta banker) och attacker mot de landvinningar som arbetarklassen hade uppnått under 1970- och 1980-talen. Reglerna om ”budgetdisciplin” som infördes genom Maastrichtfördraget, som låg till grund för EU:s bildande 1993, ökade dessutom trycket att skära ner på utgifter som sjukvård och sociala tjänster.

I gengäld fick Grekland tillgång till billiga krediter så länge högkonjunkturen varade. Inträdet i eurozonen gjorde det mycket lättare för grekiska banker att låna till lägre räntor än tidigare, vilket ledde till en otyglad utlåning.

Det europeiska kapitalet använde kredit före krisen 2008, liksom på andra håll, som ett medel för att skapa nya investeringsfält, förlänga högkonjunkturen och utvidga marknaden. I Grekland ökade hushållens skulder med 393 procent mellan 2001 och 2008, medan företagslånen mer än fördubblades under samma period.

Denna snabba kreditexpansion bidrog inte bara till att hålla uppe efterfrågan och hålla företagen flytande, utan gjorde det också möjligt för bankerna att göra supervinster. Den grekiska centralbanken rapporterade 2005 att bankernas vinst efter skatt hade ökat med 198 procent på ett enda år. Vid den tiden hade Grekland den högsta lönsamheten i banksektorn i hela eurozonen.

Lockade av lätta vinster utökade ett antal franska, tyska och nederländska banker kraftigt sin utlåning till grekiska banker. Utländska banker förvärvade också kontrollerande ägarandelar i grekiska banker för att kunna utnyttja möjligheterna i landet.

Kollaps

Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs 2008 utlöste en kollaps på den internationella kreditmarknaden. Bankerna slutade låna ut pengar och försökte återfå så mycket likvida medel som möjligt, eftersom de plötsligt upptäckte att miljardbelopp i ”tillgångar” i deras balansräkningar var värdelösa. Nästan över en natt befann sig de grekiska bankerna utan tillgång till det kapital de behövde för att hålla sig flytande.

Inför risken att hela det grekiska banksystemet skulle kollapsa, tillkännagav regeringen ett räddningspaket på 28 miljarder euro. En betydande del av bankernas skulder lades därmed på statens axlar.

Ett år senare tillkännagav Giorgos Papandreous socialdemokratiska PASOK-regering ett budgetunderskott på cirka 12,5 procent. Internationella kreditvärderingsinstitut sänkte omedelbart Greklands kreditbetyg, vilket i sin tur drev upp regeringens lånekostnader. Den grekiska staten tvingades till slut låna till en ränta på 10 procent bara för att betala räntorna på sin skuld på 300 miljarder euro.

I början av 2010 blev det omöjligt för den grekiska staten att finansiera sig på den internationella kreditmarknaden. Grekland var i praktiken bankrutt och regeringen tvingades be om ”hjälp”.

Den europeiska kapitalismen hade brustit i sin svagaste länk. Men Grekland fick sällskap av en lång kedja av svaga länkar i södra Europa som föraktfullt fick namnet PIGS (Portugal, Italien, Grekland och Spanien, med Frankrike inte långt efter).

Utan omedelbara ingripanden kunde en rad statsbankrutter ha hotat eurons och till och med hela EU:s existens. Den europeiska härskande klassen ingrep därför för att rädda systemet, men skulle se till att det var arbetarklassen som fick betala notan.

Trojkan

Grekland tilldelades ett nödlån av en ”trojka” bestående av Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). I utbyte krävde de hårda åtstramningar och privatiseringar, som fastställdes i ett ”samförståndsavtal”. Trojkan skickade sina lakejer till departementen i Aten för att övervaka nedskärningarna på plats.

Men detta räddningspaket kunde inte få Greklands skuld under kontroll. Det kastade i stället landet djupare in i recession, eftersom åtstramningarna minskade efterfrågan i ekonomin. Papandreou planerade att hålla en folkomröstning om ett andra räddningspaket (för att lägga ansvaret för åtstramningarna på folket), men pressades att avstå efter utpressning från de tyska och franska regeringarna.¹

Papandreou fick till slut avgå i slutet av 2011. En ”teknokratisk” regering under Loukas Papademos tillsattes sedan utan val och undertecknade lydigt ett memorandum (samförståndsavtal) för ett andra räddningspaket, som krävde ytterligare åtstramningar.

Det finns otaliga indikatorer på den exceptionella förödelse som trojkan orsakade det grekiska samhället.² De liknar effekterna i ett land härjat av krig. Landets BNP minskade med 27 procent. Genomsnittslönerna sjönk med nästan 40 procent och pensionerna med 50 procent. Arbetslösheten steg till 27 procent och det sociala skyddsnätet praktiskt taget kollapsade. Arbetare och delar av småborgerligheten drevs in i misär och förtvivlan.

Europas härskande klasser hävdade att det ”slösaktiga” grekiska folket, till skillnad från det ”flitiga” folket i norra Europa, hade ”levt över sina tillgångar”. Den grekiska borgarklassen anslöt sig snabbt till denna förklaring och skyllde krisen på ”massornas oansvarighet”.

I verkligheten arbetade grekiska arbetare flest timmar per år i hela Europa under decenniet fram till 2005 – i genomsnitt 1 900 timmar per arbetare – tätt följt av Spanien. Myten om ”lata grekiska arbetare” adderade chauvinism till situationen, men den var falsk från början till slut.

De verkliga orsakerna till krisen fanns i motsättningarna inom den europeiska kapitalismen, och i bankernas blinda spekulation, som trojkan nu försökte rädda genom att göra de grekiska arbetarna till syndabockar.

Trojkans syfte var inte att säkerställa hållbarheten i Greklands offentliga finanser. Endast en bråkdel av räddningspaketen gick till den grekiska statskassan – den största delen hamnade i händerna på landets långivare. Det rörde sig i praktiken om en indirekt räddning av europeiska banker, framför allt franska och tyska (men även grekiska), som hade köpt grekiska statsobligationer till ett värde av upp till 200 miljarder euro. Trojkans främsta mål var att säkerställa det internationella finansiella systemets stabilitet.

I absoluta tal var Greklands skuld liten. Men den var politiskt betydelsefull. Om Greklands skulder hade skrivits av skulle andra länder ha uppmuntrats att omförhandla sina egna, däribland tungviktare som Spanien, Italien och till och med Frankrike. Detta utgjorde ett allvarligt hot mot det internationella banksystemet och riskerade att dra ner hela världsekonomin i en ännu djupare kris.

Kapitalisterna var väl medvetna om denna risk och vägrade därför göra några eftergifter.

Det fanns också en inre dynamik i Grekland som reformisterna – särskilt de långt till vänster – aldrig riktigt förstod. Genom trojkans räddningspaket återkapitaliserade den grekiska staten det havererade banksystemet. Det innebar alltså även en räddningsaktion för det grekiska finanskapitalet – och därigenom för den grekiska härskande klassen. Det är därför den grekiska borgarklassen aldrig vacklade en sekund i sitt försvar av memorandumet, även om åtstramningarna krossade den grekiska ekonomin.

Den grekiska härskande klassen, svag och i beroendeställning, behöver EU:s och den västerländska imperialismens skydd och kommer att underordna sig alla dess diktat. Därför låg motståndet mot åtstramningarna inte i ”nationens intresse”. Det var klasskamp som krävdes, inte bara mot Greklands utländska överherrar, utan också mot den egna borgarklassen, vilket utvecklingen snart skulle visa.

Kampen 2010–2014

Trojkan räddade Grekland för att rädda det globala finanssystemet, och påtvingade landet en brutal åtstramningspolitik. Men borgarklassens försök att uppnå ekonomisk stabilitet raserade den politiska jämvikten.

Den grekiska arbetarklassen tog inte emot dessa attacker passivt. Den förde en historisk kamp. I alla avgörande ögonblick låg initiativet i dess händer. Återigen visade arbetarna i praktiken sin enorma styrka.

Åren 2010–2014 präglades av massdemonstrationer och nästan 40 generalstrejker på 24-48 timmar vardera, upplopp, lokala kamper, gräsrotsorganisering och så vidare, som ibland antog en upprorisk karaktär.

Sommaren 2011, direkt inspirerade av de revolutionära händelserna i Egypten som störtade den USA-stödde diktatorn Hosni Mubarak, ockuperade hundratusentals människor Syntagmatorget i Aten och andra torg över hela landet. Vintern 2012 omringade en halv miljon människor parlamentsbyggnaden.

Massorna andades in tonvis med tårgas och svarade med bensinbomber mot polisen i öppna gatustrider. Dramatiska episoder präglade striderna, som pensionären Dimitris Christoulas offentliga självmord i politisk protest mot regimen och misären. I sitt kraftfulla självmordsbrev skrev han:

”Jag ser ingen annan lösning än detta värdiga slut på mitt liv, så att jag inte tvingas rota i soptunnor efter mat. Jag tror att ungdomar utan någon framtid en dag kommer att ta till vapen och hänga förrädarna av detta land på Syntagmatorget, precis som italienarna gjorde med Mussolini 1945.”³

Samtidigt pågick en intern utgallring inom kravallpolisen, där endast de som trivdes med att misshandla arbetare och ungdomar fick stanna kvar. Den fascistiska organisationen Gyllene gryning började rekrytera bland poliserna. ”Under de senaste tre åren har det förekommit många incidenter där kollegor tolererat våld från Gyllene grynings medlemmar”, erkände en talesperson för polisen.⁴

Gyllene grynings ligister attackerade vänsteraktivister och migranter. Deras aktiviteter provocerade fram en häftig motreaktion, särskilt efter mordet på den radikala rapparen Pavlos Fyssas i september 2013. Tiotusentals antifascister gick ut på gatorna för att protestera mot Gyllene gryning i en stämning av ilska och motstånd. Borgarklassen tvingades tygla ligisterna av rädsla för att de skulle kunna skapa en okontrollerbar explosion.

Under krisens piska försökte vanliga arbetare ta landets öde i egna händer. Under processens gång drog de radikala slutsatser om sin egen makt och om krisens natur.

Massorna stötte dock på ett stort hinder: bristen på ett revolutionärt ledarskap.

De flesta fackliga ledarna spelade en beklaglig roll. Generalstrejken, som vanligtvis är ett mäktigt vapen i arbetarnas händer, förvandlades av den grekiska fackliga byråkratin till en rutinmässig charad så att deras medlemmar kunde lätta på trycket.

Spontana rörelser som ockupationerna av gator och torg våren 2011 rann snart ut i sanden, eftersom de saknade ett program och en handlingsplan. Efter en fas av intensiva gatuprotester 2010–2014 började massorna därför söka en väg framåt på det parlamentariska planet.

Syrizas uppkomst

Sedan slutet av 1970-talet hade de flesta grekiska arbetare röstat på det socialdemokratiska partiet PASOK.

PASOK hade uppstått i en tid då arbetarklassen förde en revolutionär kamp efter militärjuntans fall 1974. Då återspeglade partiets ledare – som Andreas Papandreou – den rådande radikaliseringen genom ett retoriskt revolutionärt språkbruk.

I praktiken var dock PASOK:s politik långt ifrån revolutionär. Men dess band till arbetarklassen cementerades ändå genom de reformer som infördes under 1980-talets år av ”välstånd”.

Men krisen 2010 slog sönder partiets väljarbas. Istället för reformer genomförde de brutala attacker. Partiet rasade i opinionsundersökningarna och 2014 stod det på randen till sammanbrott. Dess traditionella motståndare, det högerliberala Ny Demokrati, klarade sig inte mycket bättre.

Förhållandena tycktes gynnsamma för att Greklands kommunistiska parti (KKE) skulle lyfta. Det var en massorganisation med bas inom arbetarklassen med heroiska traditioner från kampen mot fascismen på 1940-talet. Men dess sekterism och passiva hållning hindrade dess utveckling.

Under de heroiska striderna 2010–2014 lyckades KKE:s felaktiga politik isolera många av de bästa klasskämparna från den allmänna radikaliseringen bland massorna. Partiets fackliga federation, PAME, organiserade visserligen stora demonstrationer under många av generalstrejkerna – men gjorde det separat från de ofta mycket större manifestationer som organiserades av GSEE. Anledningen var att GSEE:s ledning, fram till nyligen, varit knuten till PASOK.

Partiet avfärdade också många av de enorma protesterna på Syntagmatorget med motiveringen att massorna viftade med grekiska flaggor istället för röda. Man förstod inte stämningen av nationell trots, i ett läge där den grekiska nationen krossades av den tyska imperialismen. Man gick till och med så långt att man fördömde de stora torgockupationerna sommaren 2011 som ”uppmuntrade – om inte till och med planerade – av borgerliga krafter”⁵.

En rad skakiga regeringar avlöste varandra vid makten efter Papandreous fall 2011. Massorna, som sökte en väg ut, vände sig mot en politisk uppstickare: Koalitionen för den radikala vänstern – Syriza.

Partiet hade sina rötter i en utbrytning ur kommunistpartiet på 1960-talet. Det var en liten formation i utkanten av det politiska livet, som fick 4,6 procent av rösterna i valet 2009.

Men just för att det var en oprövad kraft som dessutom använde ett väldigt radikalt språkbruk, grep massorna tag i det. Det lovade att avskaffa nedskärningspolitiken, återta privatiseringarna, upphäva memorandumen, nationalisera bankerna och talade till och med om den ”grekiska kapitalismens strukturella kris”. Det verkade erbjuda ett tydligt brott med det förflutna.

I maj 2012 sköt Syriza, under ny ledning av Alexis Tsipras, upp till 16,8 procent. I omvalet i juni steg partiet till över 26 procent och blev därmed den främsta oppositionen mot den hatade högerregeringen ledd av Antonis Samaras från Ny Demokrati.

Syriza förespråkade en vänsterregering med kommunistpartiet och andra mindre vänsterpartier – ett budskap som fick gehör hos miljontals som ville att sekteristiska skiljelinjer skulle läggas åt sidan för att kunna sparka ut etablissemangspartierna.

Detta banade väg för Syrizas maktövertagande i januari 2015, då partiet fick 36,3 procent av rösterna – bara två mandat från egen majoritet.

Syriza lovade att granska skulden och vända nedskärningarna och privatiseringarna. Tsipras så kallade ”Thessaloniki-program” innehöll många positiva krav för arbetarna om löneökningar, bidrag, subventioner, pensioner och offentliga investeringar. Men Syrizas ledare trodde att det var möjligt att uppnå detta inom kapitalismens ramar (och inom ramen för euron och EU).

Deras recept för att få slut på åtstramningarna var att beskatta de grekiska oligarkerna, som har sina tillgångar i skatteparadis; att nationalisera bankerna och använda dem för att finansiera offentliga investeringar (trots att bankerna var bankrutta!); och att kräva ett mer förmånligt avtal från trojkan. Det sistnämnda kravet var som att be en tiger bli vegetarian. I själva verket trodde inte Tsipras ens själv på sitt eget program, vilket enligt en av hans närmaste allierade bara var ett ”stridsrop för våra trupper”.⁶

Problemet var att åtstramningarna inte var en följd av ”neoliberala dogmer” eller ”tysk ondska”, som Syrizas ledning hävdade, utan ett resultat av kapitalismens kris.

Det enda sättet att bryta med åtstramningspolitiken var att bryta med kapitalismen. Det innebar att ställa in skuldbetalningarna och nationalisera de stora företagen, för att planera ekonomin i enlighet med folks behov istället för kapitalisternas vinster.

Den reaktionära och korrupta grekiska staten kunde inte genomföra en sådan brytning, som bara är möjlig genom att utnyttja arbetarklassens energi och kreativitet. Det skulle ha krävt nya institutioner; det kräver arbetarkontroll och arbetarmakt.

En sådan omvandling kan dock inte befästas inom ramarna för ett litet och fattigt land som Grekland. Den skulle ha spridit sig till resten av Europa och vidare. För att överleva behövde den grekiska socialistiska revolutionen en internationalistisk politik.

Syrizas cyniska ledare betraktade ett sådant program som orealistiskt. För dem är socialism och revolution i bästa fall en vag dröm för en avlägsen framtid – aldrig en praktisk möjlighet.

Händelserna skulle dock snabbt visa att reformisterna var de verkliga utopisterna. I takt med att Syriza närmade sig makten 2012–15 började partiet urvattna sitt program, som redan från början var ganska måttfullt. Det var ingen tillfällighet. Partiet kom under press från den härskande klassen, som började ”korrigera” partiets oansvariga löften.

Kommunister måste dock alltid skilja mellan de förrädiska ledarna för reformistiska partier och deras ärliga anhängare.

I sin jakt på en väg ut ur krisen vänder sig massorna vanligtvis först till reformismen, som lovar en enkel och smärtfri lösning på deras problem. Massornas politiska skolning kommer inte från böcker, utan från livet självt. Endast genom erfarenhet, genom att sätta reformisterna på prov i praktiken, kan massorna inse att deras mest grundläggande krav är oförenliga med hela det kapitalistiska systemet, som måste störtas.

Därför var Syrizas uppkomst mycket betydelsefull, eftersom den inledde en viktig ny fas i klasskampen. Men som vi ska förklara kan man inte automatiskt förutsätta att massorna kommer att dra rätt slutsatser av erfarenheterna. Det som krävs är ett stort revolutionärt parti med en korrekt politik, som kan vinna över massorna, hjälpa dem att övervinna sina reformistiska illusioner och lyfta kampen till en högre nivå, mot en segrande revolution.

Det som ändå sticker ut i Grekland är massornas höga medvetenhetsnivå. Livet lär, och åren 2010–2014 var formativa. Väljarna gav Syriza ett entusiastiskt mandat, men inte en blankocheck. De behöll en kritisk inställning. Trots sin imponerande valframgång hade Syriza därför alltid relativt låga medlemsantal, särskilt i sin ungdomsorganisation.

”På valdagen”, mindes en framstående Syriza-kandidat, ”kom folk fram till mig, klappade mig på axeln och fick mig att lova att jag inte skulle bryta mitt löfte. Vi stödjer dig, men våga inte göra en helomvändning, för då vänder vi oss mot dig, var det enhälliga budskapet.”⁷

Utpressning

Så snart Syriza kom till makten den 26 januari 2015 utsattes partiet omedelbart för ett oemotståndligt tryck från kapitalismen.

Tsipras kände den härskande klassens andedräkt i nacken och anförtrodde viktiga ministerposter till frispråkiga moderata reformister, såsom Giorgos Stathakis som ekonomiminister och Yanis Dragasakis som vice premiärminister. Å andra sidan placerade han några personer från partiets vänsterflygel i mindre ministerposter för att dela på ansvaret och skydda sin vänstra flank.

Det faktum att Syriza inte fick absolut majoritet i parlamentet innebar att Tsipras tvingades söka en koalition. Han ingick en allians med den högernationalistiske politikern Pavlos Kammenos från Oberoende greker.

Tsipras framförde aldrig ett öppet krav på KKE att stödja regeringen, och han understödde inte heller ett sådant krav med någon masskampanj. I själva verket var han ganska nöjd med att samarbeta med Kammenos – vilket gav honom ett bekvämt svepskäl för de svek han visste låg framför honom. I denna manöver fick han, om än oavsiktligt, hjälp av KKE-ledningens sekterism, som inte ville ha något att göra med Syriza och därmed öppnade dörren för Tsipras att alliera sig med Kammenos.

Så fort de tillträdde tvingades Tsipras och hans ministrar att göra otaliga resor till Bryssel och Frankfurt för att förhandla med landets långivare. Trots två räddningspaket stod den grekiska staten fortfarande på randen till konkurs. Bankväsendet var under enorm press och behövde likviditetsstöd för att kunna upprätthålla den dagliga verksamheten. Trojkan utnyttjade denna sårbarhet för att utpressa Syriza.

De motbjudande orden som den tyske chefen för Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) riktade till Syrizas sändebud ger en bild av tonen i ”förhandlingarna”:

”Ni får aldrig, aldrig ställa in betalningarna till IMF. Ställ istället in alla pensionsutbetalningar. Det är vad ni måste göra.”⁸

Den behandling som den demokratiskt valda grekiska regeringen utsattes för av EU, ECB och IMF kommer att gå till historien för sin cynism och hänsynslöshet. I vanliga tider döljs kapitalistisk diplomati bakom en slöja av formaliteter och förskönande språk, som maskerar hur världspolitiken styrs av ett fåtal imperialistiska mobbare. Men intensiteten i eurokrisen avslöjade sanningen, att små nationer som Grekland förväntas dansa efter stormakternas pipa.

Händelserna under 2015 blottlade den kapitalistiska ”demokratins” verkliga funktion: parlament och val går bra – så länge bankirernas och kapitalisternas grundläggande intressen inte ifrågasätts. Om arbetarna vågar välja en regering som utmanar dessa intressen kommer den att trakasseras tills den kuvas eller störtas.

När västvärldens borgarklass i dag talar om ”demokrati” och ”suveränitet”, till exempel i Ukraina, bör man minnas hur de krossade Grekland. Dessa ord är bara fikonlöv för deras rovgiriga intressen. Det måste dock sägas att Syrizas ständiga eftergifter bara väckte kapitalisternas aptit.

Kapitalisternas påtryckningar var framför allt ekonomiska. Borgarklassen använder sitt ägande av ekonomin för att påtvinga sin vilja på bångstyriga regeringar, genom att hota med kapitalflykt och ekonomisk kvävning. I synnerhet hotade ECB att dra tillbaka stödet till de grekiska bankerna, och använde bankernas stabilitet som ett damoklessvärd⁹ över regeringen i Aten.

Alla respektabla ”internationella institutioner” – EU, ECB, IMF – mobiliserades för att strypa Syriza. Den härskande klassen fortsatte också sin oavbrutna politiska kampanj mot den nya regeringen. Regeringen utsattes för en noggrant iscensatt propagandakampanj från de europeiska och grekiska kapitalistiska medierna, i samarbete med tjänstemän från EU-kommissionen.¹⁰

Attackerna kom inte bara utifrån, utan också inifrån den grekiska staten, som en Syriza-minister senare berättade.¹¹

Den grekiska centralbanken samarbetade öppet med trojkan i dess försök att pressa Tsipras. Säkerhetstjänsten avlyssnade ministrars telefoner och läckte information för att underminera regeringen. President Pavlopoulos, en högerpolitiker från Ny Demokrati som Tsipras själv hade utsett i ett försök att blidka borgarklassen, ökade också trycket under sommaren då han hotade att fälla regeringen.¹²

Reformisternas idéer är utopiska inte bara på det ekonomiska planet, där de föreställer sig kunna “tämja” kapitalismen, utan även på det politiska. De tror att den borgerliga staten kan användas för att förändra samhället. Men staten är inget passivt verktyg som lämnas över till valets vinnare. Den har en tydlig klasskaraktär: den försvarar de rikas och mäktigas intressen.

Detta blir särskilt tydligt i tider av intensiv klasskamp, då staten visar sitt rätta ansikte. Eller snarare: staten tenderar att splittras längs klasslinjer, där de övre skikten öppet ställer sig på borgarklassens sida, medan de lägre dras mot arbetarna. I slutändan måste arbetarklassen skapa nya maktorgan för att kunna omvandla samhället.

Redan i februari 2015 krävde Trojkan nya förhandlingar för att frigöra en väntande utbetalning av räddningspaketet. Den började ställa drakoniska krav på Tsipras, som kom till makten med löften om ett slut på åtstramningarna men istället ställdes inför ett nytt, ännu mer brutalt memorandum.

Tsipras hotades också av ett utträde ur eurozonen. Inom kapitalismens ramar hade det inneburit en återgång till drachman, en kraftig devalvering av den grekiska valutan, och en drastisk försämring av landets ekonomi.

Ett tillfälligt avtal nåddes i slutet av februari, där Trojkan lovade att frigöra en utbetalning till Grekland. Detta avtal satte den grekiska regeringen på ett sluttande plan av eftergifter. Avtalet tvingade Syriza att fortsätta med tidigare ”reformer” och avstå från ”ensidiga” åtgärder. Därefter bröt Trojkan sina löften och höll inne de pengar som utlovats till Grekland.

Det mest oroväckande med denna kapitulation var att regeringen utropade den som en seger. De hävdade att de hade ”vunnit slaget”¹³. Genom att insistera på att det var möjligt att nå en ”hederlig kompromiss” genom förhandlingar, spred Syrizas ledare förvirring inom arbetarklassen.

Yanis Varoufakis

Den centrala figuren i förhandlingarna med Trojkan var finansminister Yanis Varoufakis. Tsipras förväntade sig att den berömde akademikern skulle säkra ett fördelaktigt avtal i Bryssel.

Varoufakis hade i åratal stått till höger om Syrizas ledning. I sin bok Adults in the Room minns han:

”Jag föredrog att Syriza skulle presentera väljarna ett grundläggande, progressivt, europeiskt, logiskt sammanhängande och icke-populistiskt program som en grund för att bygga upp en bild av en trovärdig framtida regering, en regering som skulle kunna förhandla fram en räddningsplan för landet med EU och IMF. […] När jag läste avsnittet om ekonomisk politik i Syrizas valmanifest från 2012 blev jag så irriterad att jag slutade efter några sidor.”¹⁴

Han definierade sig själv som en ”oberäknelig marxist”, men erkände att han hade övergett sina vänsteråsikter för att rädda systemet. ”Det är vänsterns historiska plikt, i detta ögonblick, att stabilisera kapitalismen, att rädda den europeiska kapitalismen från sig själv”, sade han.¹⁵

Hans plan verkade mycket måttlig: omstrukturera Greklands statsskuld, skjuta upp återbetalningarna tills vissa tillväxtmål uppnåtts, sänka överskottsmålen i statsbudgeten, och skilja bankernas skulder från staten, så att banker i konkurs skulle tas över av EU. I slutändan förväntade han sig att ECB skulle finansiera den grekiska staten genom att trycka pengar.

För att lyckas med detta ville han utnyttja motsättningarna mellan ECB:s ordförande Mario Draghis expansiva obligationsprogram och den tyska Bundesbanks konservativa linje, och dessutom ställa amerikanerna (som var mindre exponerade för grekiska skulder) mot de hökaktiga tyskarna, och kombinera allt detta med smarta utspel i media.

Varoufakis gick in i dessa förhandlingar med huvudet fullt av abstrakta modeller från ”spel­teori”. Det verkade mycket smart, men det ignorerade verkligheten utanför förhandlingsrummet och framför allt från balansen mellan klasserna i Europa.

Syriza försökte knappt utnyttja det massiva stöd man hade från folket, både i Grekland och internationellt. Det var många demonstrationer mot trojkan under dessa månader, i Grekland och på andra håll i Europa, bland annat omringades ECB:s kontor i Frankfurt.¹⁶ Men dessa mobiliseringar var lokala initiativ, inte en del av någon samordnad plan från Syrizas ledning. De övervägde aldrig att utlysa massdemonstrationer någonstans. I stället satsade de allt på Varoufakis ”slughet”.

Enligt Varoufakis förvärrade åtstramningspolitiken den grekiska ekonomin och underminerade dess återhämtningsförmåga, vilket skapade en ond cirkel som hotade hela kapitalismens stabilitet. Trojkans politik, hävdade han, var ”organiserad galenskap”¹⁷.

Problemet med Varoufakis – som med andra småborgerliga ekonomer – är att han tror att kapitalismen kan reformeras till ett hållbart system. Men kapitalismen lyssnar inte till förnuft.

Borgarklassen låter sig inte påverkas av vädjanden till rationalitet, demokrati eller moral. Varje kapitalist – och varje nationell klick av kapitalister – drivs av jakten på vinst, inte av systemets allmänna stabilitet. De agerar bara rationellt utifrån deras egna intressen.

Varoufakis isolerade ensidigt en aspekt av krisen, ignorerade helheten och drog helt felaktiga slutsatser. Visst, åtstramningarna kastade Grekland djupare ner i depressionen, vilket försvårade återbetalningen av skulden – men för borgarklassen var det viktigare att skydda det globala finanssystemets auktoritet och intressen genom att offra Grekland som ett varnande exempel.

De sprickor mellan Washington och Berlin som Varoufakis hoppades kunna utnyttja visade sig aldrig bli verklighet. Syriza ställdes inför en enad kapitalistisk front. När deras intressen hotas, lägger de olika nationella kapitalistgrupperingarna sina oenigheter åt sidan.

Syrizas uppgång utgjorde ett politiskt hot mot borgarklassen. Att ge efter för kraven från Europas första radikala vänsterregering på decennier skulle ha uppmuntrat liknande krav på andra håll – särskilt från Podemos i Spanien. Politiska och ekonomiska överväganden flöt samman. Syriza – och det grekiska folket – måste läxas upp.

Varoufakis ”listiga” förslag passade bra i seminarier och akademiska kretsar, men var helt otillräckliga när det gällde faktisk kamp mot en klassfiende. Som han senare ganska uppriktigt erkände:

”Mitt team och jag arbetade hårt med att ta fram förslag grundade i seriösa ekonometriska analyser och gedigen nationalekonomi. När dessa hade testats av några av de främsta auktoriteterna inom sitt fält – från Wall Street och London till akademiker i världsklass – tog jag dem till Greklands fordringsägare. Sedan lutade jag mig tillbaka och möttes av tomma blickar. Det var som om jag inte sagt något, som om det inte låg något dokument framför dem. […] Jag längtade tillbaka till mina akademiska dagar, när oenigheter löstes genom argumentens kraft – inte med råstyrka.”¹⁸

Folkomröstningen

I början av sommaren befann sig Tsipras och Varoufakis i en svår situation. De pengar som utlovats i februari hade inte betalats ut, men Grekland fortsatte ändå att betala sina skulder.

Varoufakis erbjöd fler och fler eftergifter och överskred alla sina ”röda linjer”. Men trojkan gav inte efter. Den 25 juni lade de fram ett skandalöst nytt memorandum (en reviderad version av Varoufakis slutliga eftergifter) med ännu hårdare åtstramningar och motreformer. Om Syriza undertecknade det skulle de bryta alla sina löften.

Tiden och pengarna började rinna ut. Inträngd i ett hörn, utlyste Tsipras en folkomröstning om Trojkans avtal till den 5 juli.

Som Varoufakis förklarar i sina memoarer, utlyste Tsipras folkomröstningen som en desperat bluff, i hopp om att den skulle tvinga fram tillräckliga eftergifter för att Syriza skulle kunna sälja in avtalet. Men folkomröstningen skrämde inte trojkan, utan väckte istället raseri hos de internationella kapitalisterna, som fördubblade sina påtryckningar: finansiella, politiska och i media.

Grekerna fick höra att om de förkastade memorandumet skulle de uteslutas ur euron, och utanför euron kunde de förvänta sig att förvandlas till en ruinerad bananrepublik.

Europeiska centralbanken (ECB) ökade pressen på de grekiska bankerna genom att begränsa sitt likviditetsstöd, det vill säga livlinan som hjälpte bankerna att betala sina utgifter. Som svar tvingades regeringen införa kapitalkontroller för att förhindra en kaotisk bankrusning. Detta inkluderade begränsningar av kontantuttag från bankomater.

Samtidigt manövrerade högeroppositionen för ett parlamentariskt kuppförsök, i samförstånd med presidenten (som, återigen, tillsatts av Syriza!), som uppmanade till bildandet av en ”bred front av demokratiska krafter”¹⁹. Hela det grekiska etablissemanget, inklusive den ortodoxa kyrkans ledning²⁰ och ägarna till de stora fotbollsklubbarna, slöt upp bakom JA-kampanjen för att acceptera trojkans memorandum.

Om vi ska tro Varoufakis (och vi har ingen anledning att inte göra det), hoppades Tsipras att NEJ-sidan skulle förlora, eller i bästa fall vinna med knapp marginal, vilket skulle göra det lättare för honom att underteckna ett förödmjukande avtal.

Men om rädsla och uppgivenhet präglade Syrizas högkvarter, var stämningen ute på gatorna helt annorlunda. Arbetarklassen tog sig an utmaningen på ett heroiskt sätt. Under de första månaderna 2015 hade arbetarna till stor del förhållit sig avvaktande och följt förhandlingarna noggrant. Nu trädde de in på scenen med full kraft.

Mellan den 27 juni, när folkomröstningen utlystes, och den 5 juli, när den ägde rum, utvecklades en revolutionär stämning i Grekland genom massornas direkta ingripande i händelserna. Varoufakis minns stämningen kvällen före omröstningen:

”Studenter som tvingats emigrera på grund av krisen och som återvänt för att rösta vädjade till mig att inte ge upp. En pensionär lovade mig att han och hans sjuka fru inte brydde sig om att förlora sina pensioner så länge de fick tillbaka sin värdighet. Och alla, utan undantag, ropade till mig: Ingen kapitulation – vad det än kostar!”²¹

Lokala församlingar, kommittéer, gräsrotskampanjer och otaliga demonstrationer gav NEJ-kampanjen en mäktig skjuts framåt. I huvudstaden kulminerade det i några av de största demonstrationerna i Greklands historia, däribland en demonstration den 3 juli med nästan en halv miljon deltagare. Rörelsen var huvudsakligen spontan.

Tsipras, som kände trycket underifrån, försökte aktivt bromsa NEJ-kampanjen genom att ställa in demonstrationer och dämpa förväntningarna. Samtidigt lyckades JA-kampanjen inte få något större genomslag på gatorna.

Mot hela det kapitalistiska propagandamaskineriet, mot ekonomisk terror och till och med mot regeringens vacklande linje, röstade det grekiska folket massivt NEJ.

Det var framförallt arbetarklassen som röstade nej, med störst stöd i de proletära stadsdelarna i Aten, Thessaloniki och andra urbana centra, medan JA-rösterna vann i de mest välbärgade distrikten.²²

Nej-kampanjen fick dock med sig en betydande del av småborgerligheten, studenter, tjänstemän, jordbrukare, intellektuella och så vidare. Totalt röstade 61,3 procent mot Trojkans avtal, vilket gav Tsipras ett starkt mandat för en radikal brytning. Det var praktiskt taget en röst för revolution, uppbackad av massmobiliseringar.

Som en grekisk borgerlig kommentator uttryckte det:

”Resultatet av folkomröstningen avslöjade ett extremt farligt beteende hos väljarna, som uttryckte sig längs klasslinjer… [och förde] en konflikt som borde ha hållits inom parlamentet och möjligen i tv-debatter ut på gatorna.”²³

Kvällen den 5 juli, när resultatet stod klart, samlades tusentals på Syntagmatorget i Aten för att fira segern. Men det var inte bara en fest. Greklands arbetande befolkning samlades för en kamp som i deras ögon bara hade börjat. De hade visat sin styrka och fått en känsla av sin egen makt. Folkmassans slagord var: Oute vima piso! – ”Inte ett steg tillbaka!”

I en tv-intervju efter omröstningen berättade ministern Lafazanis hur han blev stoppad av en kvinna på gatan som sa till honom: ”Jag bryr mig inte om jag måste äta ur soporna, men ni får inte backa!” Det sammanfattade stämningen i landet.²⁴

Massorna förstod den internationalistiska karaktären på uppgiften de stod inför. Framför allt vände de sig till arbetarna i Spanien, där många satte sitt hopp till vänsterpartiet Podemos. Detta parti hade, parallellt med Syriza, vuxit fram ur de enorma indignados-protesterna som började 2011. De grekiska massorna hoppades att de spanska arbetarna skulle följa deras exempel i upproret mot bankirer, kapitalister och deras representanter i Trojkan.

”Syriza, Podemos, venceremos [vi ska segra]”, skanderades på torgen.²⁵ Hade Syriza varit ett revolutionärt parti kunde det ha sopat bort kapitalismen i Grekland, vilket skulle ha fått genklang över hela Europa och även globalt.

Marxister har ett orubbligt förtroende för arbetarklassen. Det är inte en blind tro. Det bygger på förståelsen av arbetarklassens roll i det kapitalistiska samhället. Det är arbetarna som håller ekonomins hävstänger i sina händer. Tack vare sin koncentration, sammanhållning, ekonomiska tyngd, arbetets kooperativa karaktär och sin motsättning till borgarklassen har de potentialen att utveckla ett konsekvent socialistiskt medvetande, störta kapitalismen och bygga upp samhället på en högre grundval.

När arbetarna får ett tydligt mål kan de förverkliga sin enorma latenta kraft och visa den mest självuppoffrande kampvilja. Händelserna i juli 2015 bevisade detta ännu en gång.

De cyniska vänsteraktivisternas efterkloka beklaganden, som försöker lägga skulden för det efterföljande nederlaget på arbetarna själva i stället för på den vänsterreformistiska ledningen, kan inte dölja det faktum att den grekiska arbetarklassen reste sig som en man och trotsade världskapitalismens imperialistiska institutioner.

Förräderi

Massorna firade och förberedde sig för kamp, men Tsipras var förtvivlad. Natten efter folkomröstningen kändes hans bostad ”kall som ett bårhus, glad som en kyrkogård”, minns Varoufakis.²⁶ Tsipras befann sig mellan städet och hammaren; Trojkan krävde sitt, medan massorna hade uttalat sig entydigt i folkomröstningen och nu var ute på gatorna.

Tsipras skyndade sig till Bryssel för att få ett nytt avtal. Efter folkomröstningen var borgarklassen splittrad. En falang kring den tyske finansministern Wolfgang Schäuble och hans östeuropeiska hantlangare ville utesluta Grekland ur eurozonen. Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel var tveksam till de ekonomiska och politiska konsekvenserna av ett sådant steg. Även USA och de franska kapitalisterna motsatte sig ett ”Grexit”. Delvis på grund av dessa motsättningar blev Tsipras nu serverad ett ännu hårdare memorandum än det i juni.

Den 12 juli skrev Tsipras under, och svek därmed alla sina löften, sitt valmandat och resultatet i folkomröstningen. Eftersom många parlamentsledamöter i Syriza gjorde uppror (32 röstade emot och 11 lade ner sina röster), tvingades Tsipras luta sig mot högeroppositionen för att få igenom memorandumet i parlamentet.

Svek är inneboende i reformismen, särskilt i vänsterreformismen. Det beror på att den lovar mycket mer än den kan hålla inom kapitalismens snäva ramar, som den inte kan se något alternativ till.

I sitt försök att försonas med kapitalisterna kommer reformisterna alltid att överge sitt program. När det sätts på prov i praktiken blir skillnaden mellan ord och handlingar så stor att oärligheten blir en ofrånkomlig del av reformismen, som tvingas förvränga och dölja sina eftergifter.

För kritiker som Varoufakis berodde Tsipras förräderi på hans oärlighet och osäkra karaktär. Men hans moraliska bankrutt var i själva verket en konsekvens av hans politiska bankrutt.

För att bereda marken för detta svek ombildade Tsipras sin regering och pressade Varoufakis att avgå. Till Varoufakis försvar fördömde han det tredje memorandumet och varnade för att det var bättre att lämna eurozonen än att underteckna ett sådant avtal.

Varoufakis var dock bara en ”oberäknelig” ekonom som saknade både förmågan och viljan att organisera ett verkligt motstånd mot Tsipras. Andra var i bättre position att göra det. Men de misslyckades kapitalt.

Vänsterplattformen

Syriza – koalitionen för den radikala vänstern – bestod av olika fraktioner och tendenser. Den största gruppen var Vänsterplattformen, en lös sammanslutning som förenade olika personligheter och grupper.

Vänsterplattformen kontrollerade över en tredjedel av partiets centralkommitté och var en kraft att räkna med. Den hade omkring 30 parlamentsledamöter och en ministerpost i Tsipras regering, som innehades av dess främste företrädare, Panagiotis Lafazanis. Många av dess kadrer drogs in i statsförvaltningen, vilket främjade karriärism och försvagade deras vilja att stå upp mot Tsipras.

Under de första fem månaderna misslyckades Lafazanis och Vänsterplattformen med att ge en sammanhängande analys av händelserna. De accepterade regeringens olika eftergifter, öppet eller i det tysta, inklusive februariavtalet med trojkan och utnämningen av högerpolitikern Pavlopoulos till president — samtidigt som de vägrade att organisera vänstern inom Syriza.

Även om några representanter för Vänsterplattformen framförde viss kritik, drog de aldrig sin opposition till dess logiska slutsats: öppen agitation inom partiet och bland arbetarmassorna för att vägra betala skulden.

Efter folkomröstningen, när Tsipras gjorde en helomvändning och bröt sina löften, vägrade Vänsterplattformens parlamentsledamöter och deras allierade att rösta för memorandumet. Tsipras hade därmed förlorat sin parlamentariska majoritet och utlyste nyval.

Kort därefter meddelade Lafazanis att Vänsterplattformen bröt sig ur partiet. Trots all sin indignation var detta en defaitistisk hållning som i praktiken gjorde det lättare för Tsipras. Vänstern inom partiet vägrade föra en verklig strid för att ta kontrollen från Tsipras flygel.

Det var fullt möjligt att fälla Tsipras i juli, då han var helt isolerad inom Syriza. Han hade förlorat centralkommittén (109 av 201 skrev under ett uttalande mot avtalet²⁷), partiets lokalavdelningar och ungdomsförbundet.²⁸ Till och med partiets högsta organ, sekretariatet, protesterade.²⁹

Vänsterplattformen och dess allierade borde ha kallat till en extrainsatt kongress, som de hade goda chanser att vinna. Även om Vänsterplattformen i juli föreslog att man skulle sammankalla en partikongress, gjorde man det på ett försiktigt sätt och utan att mobilisera gräsrötterna.³⁰ Dessutom förespråkade de en så kallad ”permanent partikongress”, det vill säga en sammankomst av delegaterna från den föregående kongressen – utan mandat att välja en ny partiledning. Endast Kommunistiska tendensen (idag den grekiska sektionen av Revolutionära kommunistiska internationalen) krävde en seriös kamp för att störta ledningen genom en extrainsatt kongress.

När Tsipras utlyste val i september började Vänsterplattformen organisera ett nytt parti. Det var i praktiken en vänskaplig skilsmässa från Tsipras. Varför gjorde de detta? Svaret hänger samman med Vänsterplattformens mer övergripande politiska begränsningar.

Vänsterplattformen omfattade olika åsikter, men den huvudsakliga linjen i deras program kan sammanfattas som: ett utträde ur euron och EU – men inom kapitalismens ramar. Grekland borde ställa in betalningarna på sina skulder, menade Lafazanis och hans anhängare, införa en ny valuta för att kapitalisera bankerna och nationalisera dem, och använda sin monetära självständighet för att genomföra en viss arbetarvänlig politik och stimulera den kapitalistiska utvecklingen.

Expropriering av borgarklassen ingick uppenbarligen aldrig i planen. I grund och botten är detta en mer ”vänster” variant av reformism, som föreställde sig en ny sorts ”progressiv” grekisk kapitalism utanför EU som inte var ”nyliberal”. Detta är en farlig utopi.

Vänsterplattformens feghet och ovilja att på allvar ta strid mot Tsipras berodde på att de saknade ett revolutionärt program.

Om Grekland hade stått på sig i förhandlingarna med trojkan skulle de säkert ha tvingats ut ur euron. Men det efterföljande ekonomiska kaoset hade kunnat hejdas genom snabba och djärva socialistiska åtgärder: expropriering av bankerna och de viktigaste delarna av ekonomin, planering av produktionen för att tillgodose folkets grundläggande behov och införande av statligt monopol på import och export. Dessa åtgärder skulle ha ställt frågan om vilken klass som har makten i det grekiska samhället.

Den grekiska borgerliga staten hade varit oförmögen att genomföra sådana socialistiska åtgärder. De högsta skikten inom armén, polisen och statsförvaltningen skulle ha varit centrum för kuppförsök och sabotage. Ett sådant program hade krävt massmobiliseringar, fabriksockupationer, arbetarkontroll och upprättandet av arbetarorgan, grundade på arbetarklassens energi, kreativitet och vaksamhet.

Dessa åtgärder hade öppnat vägen för en socialistisk omvandling av det grekiska samhället, med enorma återverkningar i hela Europa.

Europeiska unionen är en reaktionär kapitalistisk institution. Den måste störtas och ersättas med en europeisk socialistisk federation. Ett brott med Bryssel var därför nödvändigt. Men att börja med kravet på Grexit var att undvika den verkliga frågan: socialism eller kapitalism? Det förvirrade reformistiska program som ledarna för Vänsterplattformen lade fram var helt otillräckligt. De trodde inte på socialismen och hade inget förtroende för arbetarklassen. De trodde inte heller på sig själva.

Det var därför de lämnade scenen utan att kämpa på riktigt: för att de var rädda för att ta över. De nöjde sig med att lämna den svåra politiska situationen i Tsipras händer och bildade ett litet vänsterreformistiskt parti som skulle säkra deras parlamentariska karriärer. Detta var uppenbart för massorna, som inte gav Lafazanis och hans gelikar något förtroende.

”Styrkeförhållandena”

När vänsterreformisterna konfronterades med sin brist på ett socialistiskt perspektiv, svarade Stathis Kouvelakis – en framstående teoretiker inom Vänsterplattformen – att allt tal om ”någon slags mytisk arbetarmakt [lägg märke till hans nonchalanta ton] helt och hållet underskattar (a) styrkeförhållandena inom det grekiska samhället och den radikala vänsterns verkliga ställning, och (b) förväxlar ett mer strategiskt mål med övergångskrav och -mål.”³¹

Med ”strategiskt mål” verkar Kouvelakis antyda att socialismen är ett långsiktigt mål för en avlägsen framtid, men orealistiskt i nuläget.

På liknande sätt skyllde Tsipras och hans försvarare på ”de nuvarande styrkeförhållandena i Europa och internationellt” som tvingade dem att acceptera ett nytt räddningspaket.³²

Det första som sticker ut i deras fatalism är att reformisterna, även de som står längst till ”vänster”, aldrig betraktade arbetarklassens ledarskap som en aktiv faktor i ”styrkeförhållandena”.

Tvärtom verkar de betrakta ledarskapet som en spegel som passivt återspeglar den ”objektiva” situationen i samhället. Om arbetarna har ett dåligt ledarskap, så är det bara för att de har det ledarskap de förtjänar, enligt denna logik. Denna fatalism påminner om en av Trotskijs sista polemiker om den spanska revolutionens nederlag, Klassen, partiet och ledarskapet:

”Enligt honom [en skribent i den pseudomarxistiska tidskriften Que Faire] kan massornas felaktiga politik bara förklaras med att den ’manifesterar ett visst socialt styrkeförhållande’, nämligen arbetarklassens omogenhet och böndernas bristande självständighet. Den som letar efter tautologier kan inte hitta någon mer uppenbar än denna. ’Massornas felaktiga politik’ förklaras med dessa massors ’omogenhet’. Men vad är då massornas ’omogenhet’? Givetvis deras förkärlek till en felaktig politik. Exakt vad denna felaktiga politik bestod av, och vilka som var upphovsmän till den, massorna eller ledarna, förbigår vår författare med tystnad. Med hjälp av en tautologi lastar han över ansvaret på massorna. Detta är ett klassiskt trick från alla förrädare, desertörer och deras ombud, och det är speciellt motbjudande vad gäller det spanska proletariatet.”³³

Som Trotskij påpekar är ledarskapet i själva verket en avgörande faktor som i hög grad påverkar maktbalansen. Ett djärvt revolutionärt ledarskap skulle ha lett till ett helt annat resultat 2015. Reformisternas fatalism är ett sätt att slippa ta ansvar för sitt förräderi, eller snarare att lägga ansvaret på de massor de just förrått, vilka de anklagar för att vara ”omogna”.

Syrizas fatalister är omedvetna om hur självdestruktiva deras resonemang är. Hela problemet, menar de, var att styrkeförhållandena i Grekland och Europa var ofördelaktiga för ett socialistiskt brott med Trojkan. Det var därför bättre att hålla fast vid regeringsmakten – även till priset av att offra sitt program – i hopp om att styrkeförhållandena någon gång skulle förbättras.

Men i verkligheten förvärrade just den linje de förespråkade styrkeförhållandena genom att demoralisera sina anhängare, både i Grekland och internationellt. Faktum är att Podemos nedgång efter 2015 delvis hängde samman med händelserna i Grekland.

Åren 2010–2014 hade sett en våg av massmobiliseringar utan motstycke. 2015 kom Syriza till makten och åtnjöt sympati från över 80 procent av väljarna. Över 61 procent av väljarna röstade nej till avtalet och avvisade hoten och propagandan från alla makthavare. Massorna gick ut på gatorna, inte bara för att fira, utan för att kämpa.

När resultatet av folkomröstningen blev känt var borgarklassen splittrad och desorienterad.³⁴ Detta sammanföll med en omfattande radikalisering i Spanien, där vänsterpartiet Podemos var på frammarsch. Den revolutionära utvecklingen i Grekland skulle ha skakat om hela Europa. Medvetandet utvecklades med stormsteg.

Sådana plötsliga förändringar i medvetandet är ett utmärkande drag för revolutioner, där ”styrkeförhållandena” utvecklas dynamiskt, vecka för vecka, dag för dag och till och med timme för timme. Att förneka revolutionens möjlighet under sådana förhållanden är att förneka revolutionens möjlighet i allmänhet.

Reformisterna, både i Syriza och i Vänsterplattformen, invände att Grekland var ett litet land, att det riskerade isolering och att det skulle drabbas av svårigheter om det valde den revolutionära vägen. De liknade den kretensiske hövdingen Kambanaros i Nikos Kazantzakis berömda roman Captain Michalis, som krävde absoluta garantier för seger innan han skulle ge sig in i något uppror mot ottomanerna, och som med rätta blev hånad av sina kamrater för sin feghet.

Om man söker absoluta garantier ska man inte ge sig in i politiken. Seger är resultatet av kamp, där levande krafter kämpar mot levande krafter. Visst skulle den grekiska revolutionen ha varit isolerad under en tid och stött på svårigheter. Men kapitalismen brister alltid i sin svagaste länk, och den grekiska länken var en del av en längre kedja. En revolution där hade med lätthet kunnat spridas över nationsgränserna, med början i Spanien, särskilt om den antagit en aktiv internationalistisk linje. Under de första svåra månaderna hade solidaritet från hela Europa hindrat försöken att kväva den grekiska revolutionen.

Allt tal om ogynnsamma ”styrkeförhållanden” återspeglar bara reformisternas bristande förtroende för arbetarklassen, som var deras enda fasta stöd i konflikten med trojkan. Utan tillit till arbetarklassen stod Tsipras utan fast mark under fötterna, vilket förklarar hans djupa osäkerhet. Och detta förakt för arbetarklassen delades av ledarna för Vänsterplattformen.

Den bittra sanningen är att arbetarklassen var mogen för revolution i juli 2015. Det var Syrizas ledning som var omogen – till vänster, till höger och i mitten. Massorna hade kunnat krossa klassfienden med lillfingret. Men de var lejon ledda av åsnor. Det som saknades var den subjektiva faktorn: en tillräckligt stark revolutionär organisation.

Som Trotskij skrev:

”[R]evolutionens utveckling består just av ständiga och snabba förändringar av styrkeförhållandena, och de påverkas av förändringar i proletariatets medvetande, att de efterblivna skikten dras till de avancerade, och klassens växande förvissning om sin egen styrka. Den viktigaste drivfjädern i denna process är partiet, precis som den viktigaste drivfjädern i partiets mekanism är dess ledarskap. Under en revolutionär epok är ledarskapets roll och ansvar enormt.”³⁵

KKE och sekterismens sterilitet

Mitt i dessa stora händelser fanns det en politisk kraft i Grekland som faktiskt stod för socialistisk revolution. Greklands kommunistiska parti (KKE) består av några av de mest klassmedvetna arbetarna och ungdomarna i landet. Under krisåren ställde partiet djärva antikapitalistiska krav. Men dess sekteristiska politik reste en mur mellan partiet och massorna.

I valet 2012 förlorade KKE många röster, då de flesta arbetare orienterade sig mot Syriza, som då förespråkade en bred vänsterregering. KKE kritiserade Syriza från början, och mycket av kritiken mot dess reformistiska program var helt korrekt. Men den framfördes på ett hysteriskt snarare än tålmodigt sätt, vilket gjorde att den inte nådde fram till dem av Syrizas väljare som KKE annars kunde ha vunnit över.

Efter valet i januari 2015 borde KKE ha fördömt alliansen med Kammenos, fördömt det oändliga uppskjutandet av Syrizas program till förmån för förhandlingar och erbjudit sitt stöd till alla åtgärder som gynnade arbetare, bidrog till att riva upp memorandumet och bröt med Trojkans diktat. Detta hade hjälpt till att avslöja Tsipras – och samtidigt tilltalat många av Syrizas väljare.

KKE:s felaktiga sekteristiska hållning nådde sin höjdpunkt i folkomröstningen i juli. Istället för att uppmana till en kritisk röst för NEJ, uppmanade man väljarna att ogiltigförklara sina röster!³⁶ De likställde regeringen och trojkan:

”Folket måste, genom sin handling och sitt val i folkomröstningen, svara på det falska val som regeringen ställer upp, och förkasta både EU-IMF-ECB:s förslag och SYRIZA-ANEL-regeringens förslag.”³⁷

Men folket såg annorlunda på saken. Vid en tidpunkt då det grekiska samhället var uppdelat i två motsatta läger, det ena som stödjer trojkans ultimatum och det andra som motsätter sig det, valde KKE att ställa sig vid sidan, då de betraktade hela konflikten som ett skådespel. Även om det är sant att Tsipras såg konflikten som ett sätt att stärka sin position i förhandlingarna, uppfattade massorna den som en chans att utdela ett slag mot trojkan.

För att kommunisterna ska kunna vinna över massorna av arbetande människor måste de kunna relatera till denna stämning och hjälpa folket att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är den genuina leninistiska metoden.

KKE borde inte ha upphört med sin kritik mot Tsiprasregeringen. Men vad ledningen borde ha sagt till de hundratusentals människor som mobiliserade mot Trojkans ultimatum var: vi står på er sida, vi kommer att kämpa sida vid sida mot trojkan, men vi har inget förtroende för Syrizas ledning. Även om vi vinner folkomröstningen, måste vi – för att verkligen få ett slut på åtstramningarna – vägra betala skulden och bryta med kapitalismen.

KKE stod därmed vid sidlinjen under en avgörande klasskamp. Följaktligen betraktades partiet med misstro av dem som modigt hade röstat NEJ. Därför kunde KKE inte heller dra nytta av regeringens misskreditering efter att det tredje memorandumet undertecknats.

Hela KKE:s politik visade sig i själva verket vara kontraproduktiv och hjälpte indirekt Tsipras. Genom sin sekteristiska isolering vägrade KKE att ta något verkligt ansvar i klasskampen, och nöjde sig med att kritisera från ett säkert avstånd.

Syrizas upplösning

Efter att ha undertecknat det tredje memorandumet höll Tsipras nyval i september 2015, som han vann med god marginal. KKE gjorde inga framsteg och låg kvar på omkring 5 procent, medan Folklig enhet, ledd av Lafazanis, inte ens kom in i parlamentet. De hatade borgerliga partierna fortsatte i sin tur att förlora röster.

Hur kunde Tsipras vinna, när han hade svikit alla sina löften och trampat på folkomröstningen? Det är samma sak som att fråga varför Folklig enhet misslyckades.

I fem månader hade Lafazanis varit minister i Tsipras regering, där han avstått från att öppet kritisera politiken. Först efter undertecknandet av memorandumet stormade han och partivänstern ut ur Syriza i vrede. Men denna splittring hade inte förberetts politiskt.

Vänsterplattformen hade gått med på regeringens politik, med förtäckta invändningar här och där, men utan att ge någon sammanhängande analys av situationen. Dess program för en kapitalistisk Grexit väckte förståeligt nog ingen entusiasm – inte ens hos dem själva.

Tsipras gav den mest sammanhängande förklaringen till sommarens händelser: vi förhandlade så hårt vi kunde, men vi krossades av trojkan, och eftersom vi hade lovat att inte lämna euron hade vi inget annat val än att acceptera memorandumet, som vi lovar att tillämpa så rättvist och humant som möjligt.

Lafazanis och Folklig enhet som hade varit tysta under de föregående månaderna, kunde inte svara övertygande på dessa argument. Massorna bryter inte lätt med sina gamla organisationer.

Som Trotskij skrev: ”Bara gradvis, bara på grundval av sina egna erfarenheter genom flera skeden, kan massornas breda lager övertygas om att ett nytt ledarskap är fastare, mer tillförlitligt, och mer lojalt än det gamla.”³⁸ Lafazanis var varken fastare eller mer tillförlitlig.

I valet i september 2015 uttrycktes motståndet mot det tredje memorandumet främst genom att väljarna avstod från att rösta. Valdeltagandet sjönk med 7,5 procentenheter.

Med tiden vittrade Tsipras auktoritet bort. Syriza genomförde det nya memorandumet fullt ut och genomförde nya nedskärningar. Föga förvånande förlorade han valet 2019 till Kyriakos Mitsotakis Ny demokrati, som sedan dess har suttit säkert vid makten.

Många som tidigare tillhört vänstern i Syriza talar idag om en ”strukturell” sväng åt höger i det grekiska samhället.³⁹ Deras logik är följande: massorna var inte redo för en revolution 2015, vilket innebar att de objektiva förutsättningarna för kamp var ogynnsamma för Syrizas ledning. Efter händelserna 2015 blev massorna demoraliserade och svängde enligt denna logik åt höger.

Syftet med denna sofism är att frikänna reformisterna. Men sanningen är i själva verket den motsatta: det var reformisternas svek som banade väg för högerns återkomst. Massorna kämpade som lejon och visade prov på enastående mod och beslutsamhet. De reste sig utan ledning och ibland mot sitt ledarskap. All heder till den grekiska arbetarklassen. Mer kunde inte begäras.

Det som saknades var ett adekvat revolutionärt ledarskap, som är den avgörande faktorn i situationen.

Nästan ett decennium efter folkomröstningen är inga av de grundläggande problemen lösta. Även om den grekiska statsskulden har sjunkit från toppnivån på 210 procent av BNP (2020) till 142 procent, är den fortfarande extremt hög. En ny kris håller på att förberedas.

Arbetarklassen har åter börjat röra på sig. Dess revolutionära ledarskap måste smidas innan de avgörande händelserna bryter ut. Det är den uppgift som den Revolutionära Kommunistiska Internationalen har åtagit sig – i Grekland och internationellt.

1. Helena Smith, “Greek PM George Papandreou Drops Referendum Plan”, The Guardian, 3 november 2011 ↩︎
2. Yanis Varoufakis, ”Greece’s proposals to end the crisis – my intervention at today’s Eurogroup”, yanisvaroufakis.eu, 18 juni 2015. ↩︎
3. Kenneth Rapoza, ”In Public Display, Greek Austerity Leads To Suicide”, Forbes, 4 april 2012, vår översättning. ↩︎
4. ”Thousands join fresh Greece protests against Golden Dawn”, BBC News, 25 september 2013, vår översättning. ↩︎
5. Citerad i Nikos Lountos, ”Understanding the Greek Communists”, Jacobin, 15 januari 2015, vår översättning. ↩︎
6. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 328, vår översättning. ↩︎
7. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 140, vår översättning. ↩︎
8. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 339, vår översättning. ↩︎
9. I antik mytologi: svärd som ut­gör symbol för över­hängande fara. ↩︎
10. Nikos Sverkos, ”Secrets of the Brussels media machine”, The Press Project, 2 maj 2015. ↩︎
11. Adults in the Room, regi: Costa-Gavras, Frankrike/Grekland, 2019, 124 min. ↩︎
12. Nikos Sverkos, ”Τι είπαν Παυλόπουλος – Γεννηματά στο Προεδρικό Μέγαρο”, ProtoThema, 16 juni 2015. ↩︎
13. Helena Smith, ”Syriza’s honeymoon over as Greece strikes debt deal with EU”, The Guardian, 21 februari 2015. ↩︎
14. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 62, vår översättning. ↩︎
15. Yanis Varoufakis, ”Confessions of an Erratic Marxist in the Midst of a Repugnant European Crisis”, ZNetwork, 8 februari 2015, vår översättning. ↩︎
16.  ”Germany riot targets new ECB headquarters in Frankfurt”, BBC News, 18 mars 2015. ↩︎
17. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 115, vår översättning. ↩︎
18. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 308, vår översättning. ↩︎
19. ”Τι είπαν Παυλόπουλος – Γεννηματά στο Προεδρικό Μέγαρο”, ProtoThema, 16 juni 2015, vår översättning. ↩︎
20.  Paul Brandeis Raushenbush, ”Greek Orthodox Church referendum”, HuffPost, 3 juli 2015. ↩︎
21. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 463, vår översättning. ↩︎
22.  ”Έντονα ταξικό το δημοψήφισμα”, Η Εφημερίδα των Συντακτών (Efsyn), 6 juli 2015. ↩︎
23. Costas Iordanidis, ”A short step from here to barbarity”, eKathimerini, 9 juli 2015, vår översättning. ↩︎
24. Λαφαζάνης: Πολιτικός σεισμός το αποτέλεσμα του δημοψηφίσματος, YouTube-video, publicerad av enikosgr, 5 juli 2015, vår översättning. ↩︎
25. José Luis Aranda och Luis Almodóvar, ”Miembros de Syriza: ‘Estamos en un momento histórico para Grecia’”, El País TV, 6 juli 2015. ↩︎
26. Yanis Varoufakis, Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, London: The Bodley Head, 2017, s. 467, vår översättning. ↩︎
27. ”SYRIZA committee members slam Greece agreement”, ekathimerini.com, 15 juli 2015. ↩︎
28. «Η χρεοκοπία του ΣΥΡΙΖΑ κι εμείς απέναντί της»: Η δήλωση αποχώρησης της πλειοψηφίας των μελών του Κεντρικού Συμβουλίου της Ν. ΣΥΡΙΖΑ, Left.gr, 1 september 2015. ↩︎
29. Stathis Kouvelakis, “Cracks in the Deal?”, Jacobin, 9 juli 2015. ↩︎
30. «Ώρα αποφάσεων στον ΣΥΡΙΖΑ», BusinessNews.gr, 29 juli 2015. ↩︎
31. Stathis Kouvelakis (intervjuad av Sebastian Budgen), ”Greece: Phase One”, Jacobin, 22 januari 2015, vår översättning. ↩︎
32. Alexis Tsipras (intervjuad av Kostas Arvanitis), ”Behind the Compromise”, Jacobin, 29 juli 2015, vår översättning. ↩︎
33. Leo Trotskij, Klassen, partiet och ledarskapet, Revolution, 2018, s. 7. ↩︎
34. “Angela Merkel and François Hollande consult”, Bundesregierung.de, 6 juli 2015. ↩︎
35. Leo Trotskij, Klassen, partiet och ledarskapet, Revolution, 2018, s. 11. ↩︎
36. De uppmanade väljarna att varken rösta ja eller nej, utan lägga en egen valsedel som de hade tryckt upp, vilket gjorde att rösterna räknades som ogiltiga. ↩︎
37. “The referendum on the 5th of July and the stance of the KKE”, kke.gr, 29 juni 2015, vår översättning. ↩︎
38. Leo Trotskij, Klassen, partiet och ledarskapet, Revolution, 2018, s. 14. ↩︎
39. «Εκλογές: πρώτη ανατομία του εγκλήματος», Jacobin.gr, 26 juni 2023. ↩︎