Sänkt stöd till museer, minskad kulturmiljövård, sänkta bidrag till studieförbund, sänkt bidrag till regional kulturverksamhet med mera – som andel av BNP ligger kulturbudgeten på lägsta nivån på 20 år. Men glöm det. Regeringens favoritnationalist Trägårdh har tagit fram en lista på hundra verk och händelser som man gett namnet ‘kulturkanon’.
Under 2024 genomfördes nedskärningar på 94 procent av de svenska kulturskolorna. Nästan fyra av fem kulturinstitutioner räknade med att behöva göra besparingar. För studieförbunden har regeringen kapat en tredjedel av finansieringen.
Men vad gör det? För att “tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet” (i utredningens ord) har regeringen nu tagit fram… en lista!
Som om det stora problemet på skolor vore att svensklärare saknar kunskap om vilka böcker som är bra, att musiklärarna inte låter eleverna ta del av Evert Taubes “Möte i monsunen”, eller att SFI-lärare inte fort nog pratar om Pippi Långstrump eller Offentlighetsprincipen. Som om bildningsproblemet vore en avsaknad av sammanställningar över vad god allmänbildning innehåller, att Nobelpriset inte nämns nog ofta i svensk offentlighet, eller att museerna inte tillräckligt lyfter fram “Magnus Erikssons landslag”.
Utöver nämnda företeelser, innefattar Trägårdhs lista alltifrån litterära verk som Mobergs “Utvandrarna” och Almqvists “Det går an”, till händelser som Folkpensionsreformen 1946 och 1734 års lag, till Falu koppargruva, Ikea och byggnaden Gustavianum i Uppsala.
I sig vore det naturligtvis ett steg framåt för den allmänna bildningsnivån om alla svenskar läste/besökte/satte sig in i dessa hundra verk, händelser, platser med mera. Men med tanke på att regeringen samtidigt genom nedskärningar gör det svårare för de flesta att ta del av allt detta, så är det knappast syftet.
Målet är att stärka svensk nationalism, vilket Trägårdh varit tydlig med. Han vill vända svenskarna bort från “modernism, internationalism och multikulturalism” – helt i enlighet med regeringens ambitioner. Man vill använda kulturarvet för att skapa en tydligare “svensk” identitet, där man också vänder blicken bort från det självklara faktum att svensk kultur formats som del av en internationell utveckling.
Att denna “svenska” (i uttrycklig motsättning till multikulturella och internationella) identitet framförallt ska användas för att kunna hetsa mer mot muslimer och flyktingar, behöver knappast sägas. De mest entusiastiska anhängarna av förslaget har föga förvånande varit Sverigedemokraterna, som älskar denna typ av tom nationalistisk symbolism.
Värt att notera är att Trägårdhs kommitté helt uteslutit den närmast unikt framträdande svenska arbetarlitteraturen – Harry och Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson med flera. De har uteslutit Per Anders Fogelströms mästerliga skildring av det moderna Stockholms framväxt. Musikaliskt har man ignorerat den unikt breda svenska proggrörelsen; under ekonomi/offentlighet saknas det i alla avseenden centrala Miljonprogrammet; i film- och scenkonsten lyser inte minst giganterna Hasse och Tage med sin frånvaro, och så vidare.
Varför? Den gemensamma nämnaren är att detta är företeelser och personer som högern inte tycker om. De står nämligen uttryckligen på den svenska arbetarnas sida. Och arbetare, särskilt som kämpande klass, har högern och deras rika vänner allt intresse av att utestänga ur det kulturella livet.
Högerns så kallade kulturkanon har inget att göra med intresse av att gynna kulturell bildning, men allt att göra med att göra svensk kultur ska bli snävare och mer nationalistisk. Liksom med regeringens rasism och deras militaristiska skräckpropaganda, hoppas de på att skyla över den gapande avgrund som håller på att växa fram mellan rika och fattiga i Sverige, mellan kapitalister och arbetare.
Om de kortsiktigt lyckas, beror detta bara på det tafatta svaret från arbetarrörelsen. Men i längden kan allt nationalistiskt snömos i världen inte hindra människors verkliga intressen från att ge sig till känna.