Kultur och socialism

Den 3 februari 1926 höll Leon Trotskij ett föredrag med titeln ”Om kultur” på Röda Torget-klubben i Moskva. Han sammanställde sedan detta föredrag tillsammans med andra tal han hade hållit till följande artikel, som först publicerades i Krasnaya Nov senare samma år. 

I denna fascinerande och djupgående artikel förklarar Trotskij sambandet mellan teknologins utveckling och den mänskliga kulturens utveckling. Han fortsätter sedan med att undersöka kulturens roll i konstruktionen av socialismen och visar vägen framåt för Sovjetunionen, som försökte lägga grunden för socialismen under förhållanden av isolering och efterblivenhet.

1. Teknik och kultur

Låt oss först och främst påminna oss om att kultur en gång i tiden betydde ett plöjt, odlat fält, i motsats till orörda skogar och jungfrulig mark. Kulturen ställdes mot naturen, det vill säga det som hade åstadkommits genom mänsklig ansträngning ställdes mot naturens gåvor. Detta motsatsförhållande är i grunden lika starkt har än idag.

Kultur är allt det som människan har skapat, byggt, tagit till sig och uppnått under hela sin historia, i motsats till det som naturen har gett, inklusive människans egen naturhistoria som djurart. Den vetenskap som studerar människan som resultatet av evolution kallas antropologi. Men från det ögonblick då människan skilde sig från djurriket – och detta inträffade ungefär när hon för första gången tog primitiva verktyg som stenar eller pinnar i sina händer och beväpnade kroppens organ med dem – från den tiden började skapandet och ackumuleringen av kultur, det vill säga av alla slags kunskaper och färdigheter i kampen mot naturen för att pacificera naturen.

När vi talar om den kultur som tidigare generationer har samlat på sig, tänker vi medvetet främst på dess materiella framsteg i form av verktyg, maskiner, byggnader, monument och så vidare. Är detta kultur? Utan tvekan är det kultur, eller dess materiella avlagringar, – materiell kultur. Den skapar – med naturen som bas – de grundläggande förutsättningarna för vårt liv, vår vardag och vår kreativitet. Men den mest värdefulla delen av kulturen består av dess avlagringar i människans eget medvetande – våra apparater, seder, färdigheter och förvärvade förmågor som växte fram ur all föregående materiell kultur och som, samtidigt som den vilar på den, fortsätter att bygga upp den på nytt. Vi kommer då, kamrater, att betrakta det som fast etablerat: kultur växer fram ur människans kamp med naturen för existens, för förbättringar av levnadsförhållanden, för ökning av hennes makt. Men det är på denna grund som klasserna också växer fram. I processen att anpassa sig till naturen, i kampen mot dess fientliga krafter, utvecklas det mänskliga samhället till en komplex klassorganisation. Det är samhällets klasstruktur som på det mest avgörande sättet bestämmer den mänskliga historiens innehåll och form, dvs. dess materiella relationer och deras ideologiska återspeglingar. Genom att säga detta säger vi också att den historiska kulturen har en klasskaraktär.

Slavsamhället, det feodala och borgerliga samhället har gett upphov till motsvarande kulturer: i olika stadier finns det olika kulturer, med en mängd övergångsformer. Det historiska samhället är en organisation för människans exploatering av människan. Kulturen tjänar samhällets klassorganisation. Ett exploaterande samhälle ger upphov till en exploaterande kultur. Men betyder detta då att vi är emot all kultur från det förflutna?

Vi har verkligen stött på en djupgående motsägelse. Allt som har vunnits, skapats och byggts genom människans ansträngningar och som tjänar till att utöka människans krafter – är kultur. Men eftersom vi har att göra med den sociala snarare än den individuella människan, eftersom kultur till sin natur är ett sociohistoriskt fenomen, eftersom det historiska samhället var och fortsätter att vara ett klassamhälle, så utvecklas kulturen till ett grundläggande instrument för klassförtryck. Marx sade: ”De dominerande idéerna i en epok är idéerna hos den härskande klassen i den givna epoken.” Detta uttalande gäller också för kulturen som helhet. Ändå säger vi till arbetarklassen: ni måste behärska all kultur från det förflutna, annars kommer ni inte att kunna bygga socialismen. Hur kan detta förstås?

Många har snubblat över denna motsägelse, och de snubblar så ofta därför att de närmar sig begreppet klassamhälle ytligt, halvt idealistiskt, och glömmer att det i grunden handlar om produktionens organisation. Varje klassamhälle har utvecklats utifrån specifika medel för att kämpa med naturen, och dessa medel har förändrats beroende på den tekniska utvecklingen. Vad är mest grundläggande: samhällets klassorganisation eller dess produktivkrafter? Otvivelaktigt produktivkrafterna. Ty det är ur dem, på en viss nivå av deras utveckling, som klasserna utvecklas och omformar sig själva. Genom produktivkrafterna uttrycks människans materialiserade ekonomiska skicklighet, hennes historiska förmåga att trygga sin egen existens. Klasserna växer fram på denna dynamiska grund, och deras inbördes relationer bestämmer kulturens karaktär.

Och därför måste vi, när det gäller tekniken framför allt, fråga oss själva: är den bara ett instrument för klassförtryck? Det räcker med att ställa en sådan fråga för att genast kunna svara: nej, tekniken är en grundläggande erövring mänskligheten gjort; även om den hittills har tjänat som ett instrument för exploatering är den samtidigt den grundläggande förutsättningen för de exploaterades frigörelse. Maskinen stryper löneslaven. Men löneslaven kan bara befrias genom maskinen. Häri ligger roten till hela frågan.

Om vi inte glömmer att drivkraften i den historiska processen är tillväxten av produktivkrafter som frigör människan från naturens makt, då kommer vi att förstå att proletariatet måste behärska hela den ackumulering av kunskap och färdigheter som mänskligheten har utvecklat under historiens gång, för att kunna resa sig genom att återuppbygga livet på solidaritetens principer.

”Är det kulturen som driver tekniken, eller tekniken som driver kulturen?” – frågar en av de anteckningar som ligger framför mig. Detta är fel sätt att ställa frågan. Tekniken kan inte ställas mot kulturen, eftersom den är kulturens drivkraft. Utan teknik finns det ingen kultur. Teknikens tillväxt driver kulturen framåt. Men den vetenskap och den allmänna kultur som växer fram på teknikens grund ger en kraftfull impuls till teknikens tillväxt. Här finns ett dialektiskt samspel.

Kamrater, om ni behöver ett enkelt men uttrycksfullt exempel på den motsägelse som finns inbäddad i själva tekniken, så kommer ni inte att hitta ett bättre exempel än järnvägar. Om ni undersöker europeiska passagerartåg kommer ni att se vagnar av ”olika klasser”. Dessa klasser påminner oss om klasserna i det kapitalistiska samhället. Första klass är för den privilegierade eliten, andra för mellanbourgeoisien, tredje för småbourgeoisien och fjärde – för proletariatet, som av goda skäl tidigare kallades det fjärde ståndet. Järnvägarna är i sig själva en kolossal kulturell och teknisk erövring av mänskligheten, som i hög grad förändrade jordens ansikte under ett enda århundrade. Men samhällets klasstruktur påverkar även transportmedlens struktur. Och våra sovjetiska järnvägar är fortfarande långt ifrån jämlika. Det beror inte bara på att de använder vagnar som ärvts från det förflutna, utan också på att den nya ekonomiska politiken bara förbereder jämlikhet, men inte skapar den.

Innan järnvägen kom trängdes civilisationen längs havens stränder och vid de stora flodernas stränder. Järnvägarna introducerade hela kontinenter till den kapitalistiska kulturen. Ett av de grundläggande, om inte det mest grundläggande skälet till den ryska byns efterblivenhet och försummelse är bristen på järnvägar, motorvägar och tillfartsvägar. I detta avseende lever majoriteten av våra byar kvar under förkapitalistiska förhållanden. Vi måste övervinna det som är vår stora allierade och samtidigt vår största fiende – avståndet. Socialistisk ekonomi är planerad ekonomi. En plan förutsätter kommunikation, mest av allt. Transportmedlen är det viktigaste sättet att kommunicera. Varje ny järnvägslinje är en väg till kultur, och under våra förhållanden en väg till socialism. Än en gång, i takt med att transportmedlens teknik förbättras och landet blir mer välmående, kommer järnvägens sociala profil också att förändras: uppdelningen i ”klasser” kommer att försvinna och alla kommer att resa i bekväma vagnar… om folk då fortfarande åker i vagnar, i stället för att föredra att resa med flygplan som är tillgängliga för alla.

Låt oss ta ett annat exempel – militarismens instrument, medlen för förstörelse. På detta område uttrycks samhällets klasskaraktär i särskilt tydliga och motbjudande former. Det finns ingen förstörande anordning, vare sig det är ett sprängämne eller ett giftigt ämne, vars upptäckt inte skulle vara en värdefull vetenskaplig eller teknisk prestation i sig själv. Sprängämnen eller giftiga ämnen kan också användas i kreativa syften, inte bara i destruktiva syften, och de öppnar nya möjligheter när det gäller upptäckter och uppfinningar.

Proletariatet kan gripa statsmakten endast genom att krossa den gamla apparaten för klassvälde. Vi har utfört detta arbete mer beslutsamt än vad som någonsin gjorts i historien. Men när vi byggde en ny apparat upptäckte vi att vi var tvungna att använda delar av den gamla i en viss och ganska betydande utsträckning. Den fortsatta socialistiska återuppbyggnaden av statsapparaten är oupplösligt förbunden med det politiska, ekonomiska och kulturella arbetet i allmänhet.

Vi behöver inte krossa tekniken. Proletariatet tar de fabriker som borgarklassen utrustat i besittning, och gör det i den form som den revolutionära omvälvningen fann dem i. Den gamla utrustningen tjänar oss än i dag. En sådan omständighet avslöjar mycket tydligt och direkt det faktum att vi inte avsäger oss detta ”arv”. Hur skulle det kunna vara annorlunda? När allt kommer omkring genomfördes revolutionen just för att ta detta ”arv” i besittning. Men i den form som vi tog det är den gamla tekniken helt olämplig för socialismen. Den representerar den kristalliserade anarkin i den kapitalistiska ekonomin. Konkurrensen mellan olika företag, vinstjakten, den ojämna utvecklingen inom olika branscher, efterblivenheten i olika regioner, jordbrukets småskalighet, slöseriet med mänskliga resurser – inom teknologin tog sig allt detta uttryck i järn och koppar. Men medan klassförtryckets apparat kan krossas med ett revolutionärt slag, kan den kapitalistiska anarkins produktionsapparat bara återuppbyggas gradvis. Slutförandet av restaureringsperioden, – på grundval av den gamla utrustningen – leder oss bara till tröskeln för denna storslagna uppgift. Vi måste slutföra den oavsett vad som händer.

2. Den andliga kulturens arv

Den andliga kulturen är lika motsägelsefull som den materiella kulturen. Och precis som vi från den materiella kulturens arsenaler och lager inte sätter pil och båge i omlopp, inte stenverktyg eller bronsåldersverktyg, utan tar de bästa möjliga verktygen från den senaste tekniken, – måste vi närma oss den andliga kulturen på precis samma sätt.

Det viktigaste inslaget i det gamla samhällets kultur var religionen. Den var den viktigaste formen för mänsklig kunskap och enhet; men i denna form uttrycktes framför allt människans svaghet inför naturen och hennes maktlöshet inom samhället. Vi håller på att grundligt sopa undan religionen och alla dess surrogat.

Situationen med filosofin är annorlunda. Från den filosofi som skapats av klassamhället måste vi tillgodogöra oss två ovärderliga element: materialism och dialektik. Det var just ur den organiska kombinationen av materialism och dialektik som Marx metod föddes och hans system uppstod. Denna metod ligger till grund för leninismen.

Om vi går vidare till vetenskap i ordets rätta bemärkelse, så blir det här helt klart att vi står inför en enorm reservoar av kunskap och färdigheter som mänskligheten har samlat på sig under sitt långa liv. Man kan visserligen påpeka att det inom vetenskapen, vars mål är att erkänna verkligheten, finns många tendentiösa klassförfalskningar. Helt och hållet korrekt! Om till och med järnvägarna visar tecken på att vissa har en privilegierad ställning och andra är fattiga, så gäller detsamma i ännu högre grad för vetenskapen, vars material är mycket mer flexibelt än den metall och det trä som används för att bygga järnvägsvagnar. Men vi måste komma ihåg att den vetenskapliga kreativiteten i grunden närs av behovet att förstå naturen för att kunna bemästra dess krafter. Även om klassintressen har introducerat och fortsätter att introducera falska tendenser även inom naturvetenskapen, så begränsas denna förfalskning av de gränser bortom vilka den direkt börjar hindra tekniska framsteg. Om man undersöker naturvetenskaperna från grunden, från det område där man samlar elementära fakta till de högsta och mest komplexa generaliseringarna, så kommer man att se att ju mer empirisk den vetenskapliga undersökningen är, ju närmare den är sitt material och fakta, desto mer obestridliga är de resultat den ger. Ju bredare fältet av generaliseringar är, desto närmare kommer naturvetenskapen filosofiska problem, desto mer mottaglig är den för påverkan från klassföreställningarav klassförslag.

När det gäller samhällsvetenskaperna och de s.k. humanioraämnena är det mer komplicerat och värre. Även här var naturligtvis önskan att veta vad som är i spel. På grund av detta har vi förresten haft den lysande skolan av klassiska borgerliga ekonomer. Men klassintresset, som märks mycket mer direkt och tvingande i samhällsvetenskaperna än i naturvetenskaperna, satte snart stopp för utvecklingen av det ekonomiska tänkandet i det borgerliga samhället. På detta område är vi kommunister dock bättre beväpnade än på något annat. Med utgångspunkt i den borgerliga vetenskapen och genom att kritisera den skapade de socialistiska teoretiker som väcktes av proletariatets klasskamp, i Marx’ och Engels’ verk, den historiska materialismens kraftfulla metod och dess oöverträffade tillämpning i Kapitalet. Detta betyder naturligtvis inte att vi är försäkrade mot inflytandet från borgerliga idéer inom områdena ekonomi och sociologi som helhet. Nej, vid varje steg bryter de mest vulgära professorsocialistiska och filistinpopulistiska tendenserna in i vår dagliga praktik från kunskapens gamla ”skattkammare”, och söker näring för sig själva i övergångsperiodens föränderliga och motsägelsefulla relationer. Men även på detta område har vi marxismens oersättliga kriterier som har verifierats och berikats i Lenins verk. Och ju mindre vi begränsar oss till dagens erfarenheter, ju bredare vi omfattar den världsomfattande ekonomiska utvecklingen som helhet och skiljer dess grundläggande tendenser från konjunkturella förändringar, desto mer avgörande kommer vår seger över vulgärekonomer och sociologer att bli.

När det gäller frågor om lag, moral och ideologi i allmänhet är den borgerliga vetenskapens situation ännu mer bedrövlig, om det är möjligt, än på det ekonomiska området. Man kan hitta en liten pärla av genuin kunskap inom dessa områden först efter att ha rotat igenom dussintals akademiska dynghögar.

Dialektik och materialism utgör grundelementen i den marxistiska världsåskådningen. Men detta innebär inte på något sätt att de kan tillämpas på vilket kunskapsområde som helst som en ständigt färdig huvudnyckel. Dialektiken kan inte påtvingas fakta, den måste härledas från fakta, från deras natur och utveckling. Det var endast genom ett omsorgsfullt arbete med ett enormt material som Marx kunde bygga upp det dialektiska ekonomiska systemet på begreppet värde som realiserat arbete. Marx historiska verk, och till och med hans tidningsartiklar, är uppbyggda på samma sätt. Man kan tillämpa den dialektiska materialismen på nya kunskapsområden endast genom att behärska dem inifrån. Borgerlig vetenskap kan bara rensas upp genom att behärska borgerlig vetenskap. Du kommer inte att uppnå någonting här genom vild kritik eller rena befallningar. Assimilering och tillämpning går här hand i hand med kritisk omarbetning. Vi har metoden, men det finns tillräckligt med arbete för att sysselsätta generationer.

Den marxistiska kritiken av vetenskapen måste inte bara vara vaksam utan också försiktig, annars kan den urarta till ren och skär inställsamhet eller famusovism.¹ Låt oss ta psykologin som exempel. Pavlovs reflexologi följer helt och hållet den dialektiska materialismens linjer. Den förstör för all framtid muren mellan fysiologi och psykologi. Den enklaste reflexen är fysiologisk, och ett system av reflexer ger oss ”medvetande”. Ackumuleringen av fysiologisk kvantitet ger en ny ”psykologisk” kvalitet. Metoden i Pavlovs skola är experimentell och noggrann. Steg för steg vinner man generaliseringar: från hundens saliv till poesin, dvs. till dess psykologiska mekanik (men inte dess sociala innehåll). Naturligtvis återstår det att se vilka vägar som leder till poesin.

Den wienska psykoanalytikern Freuds skola har ett annat förhållningssätt till problemet. Den utgår på förhand från att drivkraften bakom de mest komplexa och förfinade psykiska processerna är fysiologiska behov. I denna allmänna mening är den materialistisk, om vi bortser från frågan om huruvida den lägger för stor vikt vid det sexuella elementet på bekostnad av andra, för detta är redan en debatt inom materialismens ramar. Men psykoanalytikern närmar sig inte medvetandeproblemet experimentellt, från lägre fenomen till högre, eller från enkel reflex till komplex; han försöker ta alla dessa mellansteg med en gång, gå uppifrån och ner, från religiös myt, lyrisk dikt eller dröm – rakt till psykets fysiologiska grund.

Idealister lär ut att psyket är oberoende och att ”själen” är en bottenlös brunn. Både Pavlov och Freud anser att fysiologin utgör själens botten. Men Pavlov, likt en dykare, går till botten och undersöker noggrant brunnen nerifrån och upp. Freud, å andra sidan, står ovanför brunnen och försöker med en genomträngande blick fånga eller gissa konturerna av botten genom djupet av det ständigt föränderliga och grumliga vattnet. Pavlovs metod är experimentet. Freuds metod är gissningar, och ibland absurda sådana. Försöket att förklara psykoanalysen ”oförenlig” med marxismen och att helt enkelt vända freudianismen ryggen är för enkelt, eller för att vara mer exakt, förenklat. Men vi är inte heller i något fall tvungna att anamma freudianismen. Den är en arbetshypotes som kan ge och utan tvekan ger slutsatser och gissningar som går i linje med den materialistiska psykologin. Med tiden leder den experimentella vägen till verifiering. Men vi har varken skäl eller rätt att förbjuda den andra vägen, som visserligen är mindre tillförlitlig, men som ändå försöker föregripa de slutsatser som den experimentella vägen kommer att leda fram till, bara mycket långsammare.²

Med dessa exempel vill jag, om än bara delvis, visa mångfalden i vårt vetenskapliga arv och komplexiteten i de sätt på vilka proletariatet kan börja behärska det. Om man inom det ekonomiska byggandet inte kan besluta om saker och ting genom dekret och vi måste ”lära oss att handla”, så kan man inom vetenskapen inte åstadkomma något annat än skada och förlägenhet genom rena kommandon. Här måste vi ”lära oss hur man lär sig”.

Konsten är en av de former genom vilka människan orienterar sig i världen; i denna mening är konstens arv inte annorlunda än vetenskapens och teknikens arv, – och inte mindre motsägelsefullt. Men till skillnad från vetenskapen är konsten en form för att uppleva världen, inte som ett system av lagar, utan som en gruppering av bilder och samtidigt som ett medel för att inspirera vissa känslor och stämningar. De senaste århundradenas konst har gjort människan mer komplex och flexibel, lyft hennes psyke till en högre nivå och berikat hennes sinne på många sätt. Denna berikning är en ovärderlig erövring av kulturen. Att behärska den gamla konsten är därför en nödvändig förutsättning inte bara för att skapa en ny konst, utan också för att bygga ett nytt samhälle, eftersom det för kommunismen behövs människor med ett högt utvecklat psyke. Men kan den gamla konsten berika oss med den konstnärliga kunskapen om världen? Ja, det kan den. Och det är just därför som den kan ge näring åt våra känslor och kultivera dem. Om vi urskillningslöst skulle avstå från den gamla konsten, skulle vi omedelbart bli fattigare i anden.

Här och var kan vi idag se en tendens att föra fram idén att konsten endast har som mål att inspirera till vissa stämningar, men inte på något sätt att erkänna verkligheten. Därav slutsatsen: vad för slags känslor kan vi smittas med av adelns eller borgarklassens konst? Detta är fundamentalt fel. Konstens betydelse som ett medel till insikt – inte bara för folkets massor, men i synnerhet för dem – är inte mindre än dess ”sinnliga” betydelse. Inte bara hjältedikten, utan även sagan, sången, ordspråket och folkvisan ger oss kunskap i bilder; de belyser det förflutna, generaliserar vår erfarenhet, vidgar våra horisonter och kan endast i detta sammanhang inspirera till vissa ”känslor”. Detta gäller för all litteratur i allmänhet, inte bara för eposet utan också för den lyriska dikten. Det gäller också måleri och skulptur. Det enda undantaget är i viss mening musiken, vars effekt är kraftfull men ensidig. Naturligtvis bygger även musiken på en viss uppfattning om naturen, om dess ljud och rytmer. Men här är kunskapen så djupt dold och resultaten av naturens inspirationer så starkt uppsplittrade genom människans nerver att musiken fungerar som en självtillräcklig ”uppenbarelse”. Försök att närma alla konstarter till musiken som ”smittsam konst” har ofta gjorts, och de har alltid inneburit att förnuftets roll i konsten reducerats till förmån för en föränderlig sinnlighet; i denna mening var och är de reaktionära … Värst av allt är naturligtvis sådana ”konstverk” som varken ger oss kunskap i bilder eller konstnärlig ”smitta”, men som har de mest besynnerliga anspråk. Vi publicerar inte ett litet antal sådana verk, och tyvärr förekommer de inte i studenters anteckningsböcker eller i ateljéer, utan i många tusen exemplar …

Kultur är en social företeelse. Av just detta skäl är språket, som ett instrument för kommunikation mellan människor, dess viktigaste verktyg. Språkkulturen i sig är den viktigaste förutsättningen för tillväxten inom alla kulturområden, särskilt inom vetenskap och konst. Precis som tekniken inte nöjer sig med de gamla mätinstrumenten utan skapar nya: mikrometrar, voltmetrar och så vidare, och strävar efter och uppnår allt större noggrannhet, så krävs det också på språkets område, förmågan att välja rätt ord och kombinera dem på rätt sätt, ett ständigt och systematiskt noggrant arbete för att uppnå största möjliga precision, klarhet och skärpa. Grunden för detta arbete måste vara kampen mot analfabetism, halvanalfabetism eller en låg nivå av läs- och skrivkunnighet. Nästa steg i detta arbete är att behärska den klassiska ryska litteraturen.

Ja, kulturen har varit det främsta instrumentet för klassförtryck. Men kulturen, och endast den, kan bli ett instrument för socialistisk frigörelse.

3. Våra kulturella motsägelser

Stad och land

Det som är speciellt med vår position är att vi – i korsningen mellan det kapitalistiska väst och det koloniala bonde-öst – var de första som genomförde en socialistisk revolution. Den proletära diktaturens regim upprättades först i ett land med ett enormt arv av efterblivenhet och barbari, så att det hos oss ligger hela århundraden av historia mellan en sibirisk nomad och en proletär från Moskva eller Leningrad. Våra sociala former är en övergång till socialism, och därför är de omätbart mycket högre än kapitalistiska former. I den meningen är det berättigat att vi betraktar oss som världens mest avancerade land. Men vår teknik, som ligger till grund för den materiella kulturen och alla andra kulturer, är utomordentligt efterbliven i jämförelse med de avancerade kapitalistiska länderna. Häri ligger den grundläggande motsägelsen i vår nuvarande verklighet. Den historiska uppgift som följer av denna motsägelse består i att höja tekniken till den sociala formens nivå. Om vi inte kan göra detta kommer vår sociala struktur oundvikligen att falla till samma nivå som vår teknologiska efterblivenhet. Ja, för att förstå den fulla betydelsen av tekniska framsteg för oss måste vi öppet säga till oss själva: om vi inte skulle kunna komplettera den sovjetiska formen av vår struktur med den nödvändiga produktionstekniken, då skulle vi utesluta möjligheten att göra övergången till socialism och vi skulle återvända till kapitalismen, – och till vilken typ? Till halvt livegen, halvt kolonial kapitalism. Kampen för tekniken är för oss kampen för socialismen, till vilken hela vår kulturs framtid är oupplösligt knuten.

Här är ett nytt och mycket uttrycksfullt exempel på våra kulturella motsägelser. För några dagar sedan publicerades en notis i våra tidningar om att vårt offentliga bibliotek i Leningrad har intagit första platsen när det gäller antalet volymer: det har nu 4.250.000 böcker! Vår första känsla är en berättigad känsla av sovjetisk stolthet: vårt bibliotek är det första i världen! Vad har vi att tacka för denna prestation? Det faktum att vi exproprierade privata bibliotek. Genom att nationalisera privat egendom har vi skapat den rikaste kulturinstitutionen, som är tillgänglig för alla. Detta enkla faktum illustrerar otvivelaktigt de stora fördelarna med den sovjetiska strukturen. Men samtidigt uttrycks vår kulturella efterblivenhet i det faktum att andelen analfabeter i vårt land är större än i någon annan europeisk nation. Vårt bibliotek är främst i världen, men ännu är det en minoritet av vår befolkning som läser böcker. Så är det nästan överallt. Nationaliserad industri med gigantiska men långt ifrån fantastiska projekt som Dneprostroi, Volga-Don-kanalen etc., – ändå tröskar bönderna fortfarande med slagor och valsar. Vår äktenskapslagstiftning genomsyras av en socialistisk anda, men misshandel spelar fortfarande en inte obetydlig roll i familjelivet. Dessa och andra motsägelser härrör från hela strukturen i vår kultur, som befinner sig i korsningen mellan väst och öst.

Grunden för vår efterblivenhet är byns monstruösa dominans över staden, jordbrukets dominans över industrin, och dessutom domineras byn återigen av de mest efterblivna verktygen och produktionsmedlen. När vi talar om historisk livegenskap tänker vi i första hand på godsägarförhållanden, bondens slaveri under jordägaren och den tsaristiske ämbetsmannen. Men, kamrater, livegenskapen har en djupare grund under sig: människans bundenhet till jorden, bondens fullständiga beroende av elementen. Har du läst Gleb Uspenskij? Jag är rädd för att den yngre generationen inte läser honom. Vi måste ge ut honom på nytt, eller åtminstone hans bästa verk, och han har några fantastiska sådana. Uspensky var en populist. Hans politiska program var genomgående utopiskt. Men Uspenskij – byns krönikör – är inte bara en fantastisk konstnär, han är också en anmärkningsvärd realist. Han kunde förstå bondens vardagsliv och hans psyke som härledda fenomen som växer fram på en ekonomisk grund och som helt bestäms av den. Han kunde förstå byns ekonomiska bas som bondens förslavande av jordbruket och i allmänhet av naturkrafterna. Du bör definitivt läsa åtminstone hans Jordens kraft (Power of the Land). Hos Uspenskij ersätter den konstnärliga intuitionen den marxistiska metoden och kan, att döma av dess resultat, i många avseenden konkurrera med den. Av just detta skäl var konstnären Uspenskij alltid låst i dödlig kamp med populisten Uspenskij. Än i dag måste vi lära av konstnären om vi vill förstå de starka rester av livegenskap som finns kvar i bondelivet, särskilt i familjerelationerna, och som ofta spiller över på stadslivet: det räcker med att lyssna noga på de olika tonerna i den diskussion som nu pågår om problem med äktenskapslagstiftningen!

I alla delar av världen har kapitalismen gjort motsättningen mellan industri och jordbruk, mellan stad och land, extremt spänd. I vårt land, på grund av vår historiska utvecklings senfärdighet, har denna motsättning en helt monstruös karaktär. Hur märkligt det än kan tyckas, har vår industri redan försökt att mäta sig med de europeiska och amerikanska exemplen, samtidigt som vår landsbygd har fortsatt att sjunka tillbaka i djupet av 1600-talet och ännu längre tillbaka i tiden. Till och med i Amerika är kapitalismen uppenbarligen oförmögen att höja jordbruket till industrins nivå. Denna uppgift övergår helt och hållet till socialismen. Under våra förhållanden, med byns kolossala dominans över staden, är industrialiseringen av jordbruket den viktigaste delen av det socialistiska uppbygget.

Med jordbrukets industrialisering menar vi två processer som endast i kombination kan leda till att gränsen mellan stad och land slutligen och på ett avgörande sätt suddas ut. Låt oss uppehålla oss lite mer vid denna avgörande fråga.

Industrialiseringen av jordbruket består å ena sidan i att en hel rad branscher som sysslar med förädling av industriella råvaror och livsmedel avskiljs från byns hushållsekonomi. Ty all industri i allmänhet har kommit från landsbygden, genom hantverk och primitiv produktion, genom att olika grenar har lösgjorts från hushållsekonomins slutna system, genom specialisering och skapandet av nödvändig utbildning, teknologi och sedan till och med maskinell produktion. Vår sovjetiska industrialisering måste i stor utsträckning följa denna väg, dvs. den måste följa vägen att socialisera en hel rad produktionsprocesser som står mellan byekonomin, i ordets egentliga mening, och industrin. USA:s exempel visar att obegränsade möjligheter ligger framför oss.

Men frågan är inte uttömd genom vad vi har sagt. Övervinnandet av motsättningarna mellan jordbruk och industri förutsätter en industrialisering av åkerbruket, djurhållningen, trädgårdsodlingen och så vidare. Detta innebär att även dessa grenar av den produktiva verksamheten måste baseras på vetenskaplig teknologi: ett brett utnyttjande av maskiner i rätt kombination, traktorisering och elektrifiering, gödsling, rätt växtföljd, laboratorie- och experimentell testning av metoder och resultat, rätt organisation av hela produktionsprocessen med det mest rationella utnyttjandet av arbetskraften, etc. Naturligtvis kommer även högt organiserad fältodling att skilja sig på vissa sätt från maskinbyggnad. Men även inom industrin skiljer sig olika grenar djupt från varandra. Om vi idag har fog för att ställa jordbruket vid sidan av industrin som helhet, så beror det på att jordbruket bedrivs i liten skala och med primitiva medel, med ett slaviskt beroende för producenten av naturförhållandena och med mycket okultiverade existensvillkor för bondeproducenten. Det räcker inte med att socialisera, d.v.s. att överföra till fabriksräls, separata grenar av dagens byekonomi, såsom smörtillverkning, osttillverkning, produktion av stärkelse eller sirap, etc. Vi måste socialisera själva jordbruket, det vill säga slita bort det från dess nuvarande tillstånd av fragmentering och ersätta dagens eländiga grävande i jorden med vetenskapligt organiserade ”fabriker” för spannmål och råg, med ”bearbetningsanläggningar” för nötkreatur och får och så vidare. Att detta är möjligt visas delvis av den kapitalistiska erfarenhet som redan finns, i synnerhet i jordbrukets erfarenhet i Danmark, där till och med hönor har underordnats planering och standardisering; de lägger ägg enligt schema, i enorma mängder och av samma storlek och färg.

Industrialiseringen av jordbruket innebär att dagens grundläggande motsättning mellan landsbygd och stad, och följaktligen mellan bonde och arbetare, elimineras: när det gäller deras roll i nationens ekonomi, deras levnadsstandard eller deras kulturella nivå måste de närma sig varandra i en sådan grad att själva gränsen mellan dem har försvunnit. Ett samhälle där den mekaniserade odlingen av åkrarna är en likvärdig del av den planerade ekonomin, där staden tar till sig landsbygdens fördelar (öppna ytor, grönska) och där byn berikar sig med stadens fördelar (asfalterade vägar, elektriska lampor, vattenledningar, avloppssystem), det vill säga där själva motsättningen mellan stad och land försvinner, där bonden och arbetaren förvandlas till deltagare med lika värde och lika rättigheter i en enhetlig produktionsprocess – ett sådant samhälle kommer att vara ett äkta socialistiskt samhälle.

Vägen till detta samhälle är lång och svår. Mäktiga elkraftverk är de viktigaste milstolparna längs vägen. De kommer att ge byn både ljus och omvandlande kraft: mot jordens kraft – elektricitetens kraft!

För inte så länge sedan invigde vi kraftverket Shatura, en av de bästa av våra byggarbetsplatser, byggd på en torvmosse. Från Moskva till Shatura är det lite mer än hundra kilometer. Det verkar som om de skulle kunna skaka hand. Och ändå vilken skillnad i förhållanden! Moskva är huvudstaden i den kommunistiska internationalen. Men om man åker några tiotal kilometer så finner man vildmark, snö och granar, frusna träsk och vilda djur. Svarta, timmerklädda byar ligger och slumrar under snön. Ibland kan man se vargspår från järnvägsvagnens fönster. Där Shatura-stationen nu ligger kunde man för några år sedan, när man började bygga, se älgar. Nu täcks sträckan mellan Moskva och Shatura av en sofistikerad konstruktion av metallmaster som bär upp kabeln för 115.000 volt ström. Och under dessa master kommer rävar och vargar att föda upp sina ungar. Så är det med hela vår kultur – den är skapad av de mest extrema motsägelser, av de högsta tekniska landvinningarna och det generaliserande tänkandet å ena sidan, och av den uråldriga taigan å andra sidan.

Shatura lever på torv som om det vore betesmark. Alla de mirakel som skapats av religionens barnsliga fantasi, och till och med av poesins kreativa fantasi, bleknar inför detta enkla faktum: maskiner som upptar obetydligt utrymme slukar det urgamla träsket, omvandlar det till osynlig energi och återför den längs smala kablar till samma industri som skapade och installerade dessa maskiner.

Shatura är i sig vackert. Den tillverkades av begåvade byggare som var hängivna sitt arbete. Dess skönhet är varken artificiell eller påklistrad, utan växer fram ur teknikens egna inre egenskaper och krav. Det högsta, ja det enda, kriteriet för teknik är ändamålsenlighet. Lämplighetstestet är dess förmåga att hushålla. Och detta förutsätter största möjliga överensstämmelse mellan helheten och dess delar, mellan medel och mål. Det ekonomiska och teknologiska kriteriet sammanfaller helt med det estetiska. Vi kan säga, och detta är ingen paradox: Shatura är en skönhet eftersom kilowattimmen av dess energi är billigare än kilowattimmen i andra stationer som byggts under liknande förhållanden.

Shatura står på ett träsk. Vi har många träsk i Sovjetunionen, många fler än kraftverk. Och vi har många fler former av bränsle som väntar på att omvandlas till mekanisk kraft. I söder flyter Dnepr genom den rikaste industriregionen och använder inte sin ströms mäktiga krafter till någonting; den leker längs de sekler gamla forsarna och väntar på att vi ska tygla dess strömmar med en damm och tvinga den att lysa upp, sätta i rörelse och berika våra städer, fabriker och fält. Detta skall vi göra!

I Förenta staterna får varje invånare 500 kilowattimmar energi per år, här är siffran bara 20 kilowattimmar, det vill säga tjugofem gånger mindre. I allmänhet har vi femtio gånger mindre mekanisk drivkraft per person än i USA. Det sovjetiska systemet utrustat med amerikansk teknik – det skulle vara socialism. Vårt samhällssystem skulle använda den amerikanska teknologin på ett annat, ojämförligt mer rationellt sätt. Men sedan skulle den amerikanska teknologin omvandla vår samhällsstruktur och befria den från arvet av efterblivenhet, primitivitet och barbari. Kombinationen av den sovjetiska samhällsstrukturen och den amerikanska teknologin skapar en ny teknologi och en ny kultur – en teknologi och en kultur för alla, utan favoriter eller utstötta.

Den socialistiska ekonomins ”transportörsprincip”

Principen för den socialistiska ekonomin är harmoni, det vill säga kontinuitet baserad på inre samordning. Tekniskt sett finner denna princip sitt högsta uttryck i transportören. Vad är transportören? Ett oändligt löpande band som ger arbetaren eller tar bort från honom allt som krävs av arbetstakten. Det är nu allmänt känt hur Ford använder en kombination av transportband som ett medel för intern transport: för överföring och leverans. Men transportbandet är något mer: det är en metod för att reglera själva produktionsprocessen, i den mån arbetaren tvingas samordna sina rörelser med rörelsen hos ett ändlöst band. Kapitalismen använder detta för en hårdare och mer grundlig exploatering av arbetaren. Men en sådan användning är kopplad till kapitalismen, inte till transportbandet som sådant. Vart går egentligen utvecklingen av metoderna för att reglera arbetet: i riktning mot ackordsbetalning eller i riktning mot transportbandet? Allt tyder på att det är i transportörens riktning. Ackordsbetalning, precis som alla andra former av individuell kontroll över arbetaren, är karakteristiskt för kapitalismen under de tidiga epokerna av dess utveckling. Detta sätt garanterar en full fysiologisk arbetsbelastning för den enskilde arbetaren, men det garanterar inte samordnade insatser från olika arbetare. Båda dessa problem löses automatiskt av transportören. Den socialistiska organisationen av ekonomin måste sträva efter att minska den fysiologiska bördan för de enskilda arbetarna i takt med att den tekniska förmågan ökar, samtidigt som samordningen av de olika arbetarnas insatser upprätthålls. Och det är just detta som kommer att vara betydelsen av den socialistiska transportören, i motsats till den kapitalistiska. Mer konkret är huvudpoängen här regleringen av bandets rörelse givet ett visst antal arbetartimmar, eller tvärtom, regleringen av arbetarnas tid givet en viss bandhastighet.

I det kapitalistiska systemet används transportören inom ramen för ett enda företag, som en metod för interna transporter. Men principen för transportören som sådan är mycket bredare. Varje enskilt företag får utifrån råvaror, bränsle, hjälpmaterial och extra arbetskraft. Förhållandena mellan de enskilda företagen, även de mest gigantiska, regleras av marknadslagarna, även om det är sant att dessa lagar i många fall begränsas av olika slags långsiktiga avtal. Men varje enskild fabrik, och i ännu högre grad samhället som helhet, är intresserad av att råvaran levereras i tid, att den inte ligger i lager eller skapar produktionsstopp, det vill säga att den med andra ord följer transportörens princip, i full överensstämmelse med produktionens rytm. I detta sammanhang behöver man inte alltid föreställa sig transportören i form av ett oändligt rörligt band. Dess former kan vara av obegränsad mångfald. En järnväg, om den fungerar enligt planerna, dvs. utan korsvisa transporter, utan säsongsmässig anhopning av laster, kort sagt utan den kapitalistiska anarkins element – och under socialismen kommer en järnväg att fungera på just detta sätt – är en kraftfull transportör som garanterar att fabrikerna i rätt tid förses med råvaror, bränsle, material och människor. Samma sak gäller för ångfartyg, lastbilar och så vidare. Alla former av kommunikation kommer att bli transportelement för det inre produktionssystemet ur den planerade ekonomins synvinkel som helhet. Oljeledningar är ett slags transportörer för flytande ämnen. Ju mer utbrett nätet av oljeledningar är, desto mindre behöver vi reservoarer, och desto mindre är den del av oljan som förvandlas till dött kapital.

Transportörsystemet förutsätter inte på något sätt att företag trängs ihop. Tvärtom tillåter modern teknik deras spridning, naturligtvis inte på ett kaotiskt och slumpmässigt sätt, utan med strikt hänsyn till den mest lämpliga platsen (Standort) för varje separat fabrik. Möjligheten till en bred distribution av industriföretag, utan vilken det är omöjligt att lösa upp staden i byn och byn i staden, garanteras till stor del av elektrisk energi som drivkraft. Metallkablar är den mest sofistikerade transportören av energi, vilket gör det möjligt att dela upp drivkraften i de minsta enheterna, sätta den i arbete eller stänga av den genom att helt enkelt trycka på en knapp. Det är just med dessa egenskaper som ”transportören” av energi kommer i den mest fientliga kollisionen med privategendomens begränsningar. I sin nuvarande utveckling är elektriciteten den mest ”socialistiska” sektorn inom teknologin. Och det är inte så konstigt, för det är dess mest avancerade sektor.

Gigantiska markförbättringssystem – för korrekt bevattning eller dränering – är ur denna synvinkel jordbrukets vattentransportörer. Ju mer kemi, maskinkonstruktion och elektrifiering befriar markodlingen från elementens inverkan och därmed garanterar den högsta planeringsnivån, desto mer fullständigt kommer dagens ”byekonomi” att integreras i systemet med en socialistisk transportör som reglerar och samordnar all produktion, med början från underjorden (utvinning av kol och malm) och jorden (plöjning och sådd av åkrarna).

På grundval av sin erfarenhet av transportörer försöker den gamle Ford konstruera något av en social filosofi. I detta försök ser vi en ytterst märklig blandning av produktions- och administrativ erfarenhet i en exceptionellt stor skala och den outhärdliga inskränktheten hos en självbelåten filisté som visserligen blivit miljonär, men som bara förblivit en småborgare med mycket pengar. Ford säger: ”Om du vill ha rikedomar för dig själv och välbefinnande för dina medmänniskor, agera som jag gör.” Kant krävde att varje person skulle agera så att hans beteende skulle bli en norm för andra. I filosofisk mening är Ford en kantian. Men den praktiska ”normen” för Fords 200.000 arbetare är inte Fords beteende, utan rörelsen hos hans automatiska transportband: det bestämmer rytmen i deras liv, rörelsen hos deras händer, fötter och tankar. För ”medborgarnas välbefinnande” måste fordismen skiljas från Ford; den måste socialiseras och renas. Och socialismen kommer att göra detta.

”Men hur är det med arbetets monotoni, avpersonifierad och avsjälad av transportören?” frågar en av anteckningarna från publiken. Denna oro är inte allvarlig. Om man tänker igenom det hela vägen och pratar om saken, så är det främst riktat mot arbetsfördelningen och mot maskiner i allmänhet. Detta är en reaktionär väg. Socialism och motstånd mot maskiner har aldrig haft något gemensamt och kommer heller aldrig att ha det. Den grundläggande, mest avgörande och viktigaste uppgiften är att avskaffa brist. Det är nödvändigt att mänskligt arbete ger en så stor mängd produkter som möjligt. Bröd, stövlar, kläder, tidningar – allt som är nödvändigt bör produceras i en sådan mängd att ingen behöver vara rädd för att bli utan. Vi måste eliminera brist och med den girighet. Vi måste vinna välstånd, fritid och därmed skapa livsglädje för alla. En hög arbetsproduktivitet är omöjlig att uppnå utan mekanisering och automatisering, vars färdiga uttryck är transportbandet. Arbetets monotoni kommer att kompenseras av dess allt kortare varaktighet och av dess växande lätthet. Samhället kommer alltid att ha industrigrenar som kräver individuell kreativitet; det är dit de kommer att gå som finner sitt kall i produktionen. Vi talar naturligtvis om den mest grundläggande typen av produktion i dess viktigaste grenar, i varje fall tills nya kemiska och energimässiga revolutioner inom teknologin välter dagens former av mekanisering. Men det låter vi framtiden ta hand om. Att resa i en roddbåt kräver stor personlig kreativitet. Att resa med ångfartyg är ”mer enformigt”, men bekvämare och mer pålitligt. Dessutom tar man sig inte över havet i en roddbåt. Och vi måste korsa de mänskliga behovens ocean.

Alla vet att de fysiska behoven är mycket mer begränsade än de andliga. En överdriven tillfredsställelse av de fysiska behoven leder snabbt till mättnad. De andliga behoven känner inga gränser. Men för att de andliga behoven ska kunna blomstra krävs att de fysiska behoven tillfredsställs fullt ut. Naturligtvis varken kan eller vill vi skjuta upp kampen för att höja massornas andliga nivå till den tid då vi inte har någon arbetslöshet, hemlöshet eller fattigdom. Allt som kan göras måste göras. Men det vore en eländig och föraktlig önskedröm att tro att vi kan skapa en genuint ny kultur innan vi har säkrat välstånd, överflöd och fritid för de folkliga massorna. Vi kan och kommer att verifiera våra framsteg när de kommer till uttryck i arbetarnas och böndernas vardagsliv.

Kulturrevolutionen

Jag tror att det nu står klart för alla att skapandet av en ny kultur inte är en fristående uppgift som kan slutföras vid sidan av vårt ekonomiska arbete och vårt sociala eller kulturella uppbygge i stort. Är handel en del av den ”proletära kulturen”? Ur en abstrakt synvinkel skulle vi vara tvungna att besvara denna fråga negativt. Men en abstrakt synvinkel duger inte här. I övergångsepoken, och dessutom i det inledande skede där vi befinner oss, antar produkterna – och kommer länge att fortsätta att göra så – varans sociala form. Men varan måste behandlas på rätt sätt, det vill säga vi måste kunna sälja och köpa den. Utan detta kommer vi aldrig att gå från det inledande stadiet till nästa. Lenin sade att vi måste lära oss att handla, och han rekommenderade att vi skulle lära oss av de europeiska kulturella exemplen. Handelskulturen är, som vi nu vet ganska väl, en av de viktigaste komponenterna i övergångsperiodens kultur. Om vi kommer att kalla den handelskultur som är förknippad med arbetarstaten och samarbetet för ”proletär kultur” – det vet jag inte. Men att det är ett steg mot socialistisk kultur är otvetydigt.

När Lenin talade om kulturrevolutionen såg han dess grundläggande innehåll som en höjning av massornas kulturella nivå. Det metriska systemet är en produkt av borgerlig vetenskap. Men att lära hundra miljoner bönder detta okomplicerade måttsystem innebär att utföra en stor revolutionär och kulturell uppgift. Det är nästan bortom allt tvivel att vi inte kommer att uppnå detta utan traktorn och utan elektrisk energi. Grunden för kultur är teknik. Det avgörande instrumentet för den kulturella revolutionen måste vara revolutionen inom teknologin.

När det gäller kapitalismen säger vi att produktivkrafternas utveckling hålls tillbaka av den borgerliga statens och den borgerliga egendomens sociala former. Efter att ha genomfört den proletära revolutionen säger vi att samhällsformernas utveckling hålls tillbaka av produktivkrafternas utveckling, dvs. av teknologin. Den stora länken i kedjan, som om vi griper tag i den kan ge upphov till kulturrevolutionen, är industrialiseringens länk, – men inte på något sätt litteraturens eller filosofins länk. Jag hoppas att dessa ord inte skall uppfattas som en illvillig eller respektlös inställning till filosofi och poesi. Utan generaliserande tankar och utan konst skulle det mänskliga livet vara naket och fattigt. Men när allt kommer omkring är det i stor utsträckning så livet är nu för miljontals människor. Kulturrevolutionen måste bestå i att öppna möjligheten för dem att verkligen få tillgång till kulturen, och inte bara dess överblivna stumpar. Men detta är omöjligt utan att skapa de bästa materiella förutsättningarna. Det är därför som en maskin som automatiskt tillverkar flaskor för oss i dag är en förstklassig faktor i kulturrevolutionen, medan en heroisk dikt bara är en tiondeklassig faktor.

Marx sade en gång att filosoferna hade tolkat världen tillräckligt och att uppgiften nu var att vända upp och ner på den. I dessa ord låg ingalunda någon brist på respekt för filosofin. Marx var själv en av de mäktigaste filosoferna genom tiderna. Hans ord betydde helt enkelt att en vidareutveckling av filosofin, och av kulturen som helhet, både den materiella och den andliga, kräver en revolution i de sociala relationerna. Och därför talade Marx från filosofin till den proletära revolutionen, – inte mot filosofin, utan för den. På samma sätt kan vi nu säga: det är bra när poeter sjunger om revolutionen och proletariatet; men det är ännu bättre när en kraftfull turbin sjunger. Vi har många sånger av medelmåttigt värde som förblir små kretsars egendom. Vi har fruktansvärt få turbiner. Med detta vill jag inte säga att medelmåttiga dikter hindrar uppkomsten av turbiner. Nej, ett sådant påstående kan inte göras. Men en korrekt orientering av den allmänna opinionen, dvs. en förståelse av fenomenens verkliga samband – varför och varför inte – är absolut nödvändig. Vi måste förstå kulturrevolutionen inte på ett ytligt idealistiskt sätt eller i små kretsars anda. Vi talar om att förändra livsvillkoren, arbetsmetoderna och de dagliga vanorna för ett stort folk, för en hel folkfamilj. Endast ett kraftfullt system av traktorer som för första gången i historien gör det möjligt för bonden att räta på ryggen; endast en glasblåsningsmaskin som producerar hundratusentals flaskor och frigör glasblåsarens lungor; endast en turbin med tiotusentals och hundratusentals hästkrafter; endast ett flygplan som är tillgängligt för alla; – endast alla dessa saker tillsammans kommer att garantera den kulturella revolutionen – och inte för minoriteten utan för alla. Endast denna typ av kulturrevolution förtjänar namnet. Endast på dess grundvalar kommer en ny filosofi och en ny konst att börja blomstra.

Marx sa: ”De dominerande idéerna i en epok är idéerna hos den härskande klassen i den givna epoken.” Detta är också sant när det gäller proletariatet, men på ett helt annat sätt än för andra klasser. Efter att ha tagit makten försökte borgarklassen föreviga den. Hela dess kultur var anpassad till detta ändamål. Efter att ha tagit makten måste proletariatet oundvikligen sträva efter att förkorta perioden för sitt styre så mycket som möjligt genom att närma sig det klasslösa socialistiska samhället.

Den moraliska kulturen

Att handla på ett kultiverat sätt innebär bland annat att inte luras, det vill säga att bryta med vår nationella handelstradition: ”Om du inte bedrar, får du ingen försäljning.” Att ljuga och bedra är inte bara en personlig brist, utan en funktion (eller handling) i den sociala ordningen. Lögnen är ett medel i kampen, och följaktligen är den ett resultat av motstridiga intressen. De mest grundläggande motsättningarna härrör från klassrelationer. Naturligtvis kan man säga att bedrägeri är äldre än klassamhället. Även djuren visar prov på ”list” och bedrägeri i kampen för tillvaron. Bedrägeri – militär list – spelade en inte obetydlig roll i de primitiva stammarnas liv. Sådant bedrägeri flödade fortfarande mer eller mindre direkt från den zoologiska kampen för existens. Men från det ögonblick då ”civilisationen”, dvs klassamhället, kom, blev lögnen fruktansvärt mycket mer komplicerad, förvandlades till en samhällsfunktion, delades upp efter klassgränser och blev också en del av den mänskliga ”kulturen”. Men detta är den del av kulturen som socialismen inte kommer att acceptera. Förhållandena i ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle, dvs. i det socialistiska samhällets högsta utveckling, kommer att vara fullständigt genomskinliga och kommer inte att kräva sådana hjälpmetoder som bedrägeri, lögn, förfalskning, förfalskning, förräderi och trolöshet.

Men vi är fortfarande långt ifrån det. I våra relationer och i vår moral finns det fortfarande många lögner som har sina rötter både i livegenskapen och i den borgerliga ordningen. Det högsta uttrycket för livegenskapens ideologi är religionen. Relationerna i det feodalt monarkistiska samhället baserades på blind tradition och upphöjdes till en religiös myt. En myt är en imaginär och falsk tolkning av naturfenomen och sociala institutioner i deras inbördes samband. Men inte bara de lurade, det vill säga de förtryckta massorna, utan också de i vilkas namn bedrägeriet utfördes – de styrande – trodde till största delen på myten och förlitade sig på den med gott samvete. En objektivt falsk ideologi, vävd av vidskepelse, behöver inte nödvändigtvis betyda subjektiv lögnaktighet. Endast i den mån de sociala relationerna blir mer komplexa, det vill säga i den mån den borgerliga samhällsordningen utvecklas, med vilken den religiösa myten kommer i allt större motsättning, blir religionen källan till allt större list och mer raffinerat bedrägeri.

Den utvecklade borgerliga ideologin är rationalistisk och vänder sig mot mytologin. Den radikala borgarklassen försökte klara sig utan religion och bygga en stat på förnuft snarare än tradition. Ett uttryck för detta var demokratin med dess principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Den kapitalistiska ekonomin skapade dock en monstruös motsättning mellan vardagsverkligheten och de demokratiska principerna. För att fylla ut denna motsättning krävs en högre grad av lögn. Ingenstans ljuger människor mer politiskt än i borgerliga demokratier. Och detta är inte längre mytologins objektiva ”lögn”, utan det medvetet organiserade bedrägeriet av folket, med hjälp av kombinerade metoder av extraordinär komplexitet. Lögnens teknik odlas inte mindre än elektricitetens teknik. De mest ”utvecklade” demokratierna, Frankrike och Förenta staterna, har den mest svekfulla pressen.

Men samtidigt – och det måste vi öppet erkänna – handlar de i Frankrike ärligare än vi gör, och i vilket fall som helst med ojämförligt större uppmärksamhet på köparen. Efter att ha uppnått en viss nivå av välstånd tar borgarklassen avstånd från de svindlande metoderna för primär ackumulation, inte på grund av några abstrakta moraliska överväganden utan av materiella skäl: småaktigt bedrägeri, förfalskning och girighet förstör ett företags rykte och undergräver dess framtid. Principerna för ”ärlig” handel, som härrör från själva handelns intressen på en viss nivå av dess utveckling, går in i moral, blir ”moraliska” regler och kontrolleras av den allmänna opinionen. Det är sant att det imperialistiska kriget även på detta område medförde kolossala förändringar och kastade Europa långt tillbaka. Men kapitalismens ”stabiliseringsansträngningar” efter kriget övervann de mest ondskefulla formerna av grymhet i handeln. Hur som helst, om vi tar vår sovjetiska handel i sin helhet, det vill säga från fabriken till konsumenten i den avlägsna byn, så måste vi säga att vi handlar på ett enormt mycket mindre kultiverat sätt än de avancerade kapitalistiska länderna. Detta beror på vår fattigdom, på bristen på råvaror och på vår ekonomiska och kulturella efterblivenhet.

Den proletära diktaturens regim är oförsonligt fientlig både mot medeltidens objektivt falska mytologi och mot den kapitalistiska demokratins medvetna svekfullhet. Den revolutionära regimen är livligt intresserad av att blottlägga sociala relationer snarare än att maskera dem. Detta innebär att den är intresserad av politisk ärlighet, av att säga vad som är. Men vi får inte glömma att den revolutionära diktaturens regim är en övergångsregim, och följaktligen en motsägelsefull sådan. Närvaron av mäktiga fiender tvingar oss att använda militär list, och list är oskiljaktigt från lögn. Vårt enda behov är att den list som används i kampen mot våra fiender inte vilseleder vårt eget folk, det vill säga de arbetande massorna och deras parti. Detta är ett grundläggande krav i revolutionär politik som kan ses i hela Lenins arbete.

Men medan våra nya stats- och samhällsformer skapar möjlighet och nödvändighet för en större grad av ärlighet än vad som någonsin uppnåtts mellan härskare och styrda, kan detsamma inte sägas om våra relationer i det vanliga vardagslivet; här fortsätter vår ekonomiska och kulturella efterblivenhet – och i allmänhet hela vårt arv från det förflutna – att utöva ett enormt tryck. Vi lever mycket bättre än 1920. Men bristen på det mest nödvändiga bland livets välsignelser sätter fortfarande sin prägel på vårt liv och på vår moral, och kommer att fortsätta att göra det under många år framöver. Härifrån kommer de stora och små motsägelserna, de stora och små storleksskillnaderna, den kamp som är knuten till motsägelserna och den list, de lögner och det bedrägeri som är knutna till kampen. Även här finns det bara en utväg: att höja nivån på vår teknik, både i produktionen och i handeln. En korrekt orientering i denna riktning bör i sig själv bidra till att förbättra vår ”moral”. Samspelet mellan stigande teknologi och moral kommer att föra oss framåt på vägen mot en social struktur av civiliserade kooperatörer, det vill säga mot en socialistisk kultur.

---

1. Famusov är en av huvudpersonerna i Gribojedovs pjäs Woe from Wit (1824). Han är en högt uppsatt byråkrat och karriärist i Moskva och är särskilt insmickrande inför sina överordnade och arrogant mot sina underordnade. Som ärkekonservativ fruktar han inget mer än innovation och ”fritt tänkande”. Lenin använde referensen i en intressant passage: ”Famusovarna i vårt parti är inte emot att spela rollen av skarpa och hänsynslösa kämpar för marxismen, men när det gäller fraktionsfavorisering är de inte emot att kamouflera de allvarligaste reträtterna från marxismen!” (V. I. Lenin, ”Från redaktionen”, PSS, vol. 17, s. 185) [Ashukin & Ashukina, Krylatye slova, M., 1986, s. 657]. ↩︎
2. Att odla en pseudofreudianism som erotiskt överdåd eller bus har naturligtvis ingenting med denna fråga att göra. Sådan tungviftning har ingen relation till vetenskap och representerar bara dekadenta stämningar: tyngdpunkten förskjuts från hjärnan till ryggmärgen… L.T. ↩︎