För att slå tillbaka mot nedskärningarna, privatiseringarna och alla de övriga försämringarna behövs inte fler jämställdhetsplaner, kvinnliga vd:ar och falska löften från politiker. I bästa fall är deras ”satsningar” en droppe i havet i jämfört med behoven, och i värsta fall är de försämringar som presenteras som förbättringar. Det behövs inte mer prat: det behövs antikapitalistisk klasskamp för att avskaffa kvinnoförtrycket.
I de styrande politikernas bok verkar allt gå framåt. Vi har vår första kvinnliga statsminister. En majoritet av partiledarna är kvinnor. Vissa kvinnor har till och med blivit vd i diverse storföretag. För kvinnor i samhällets topp har det så kallade glastaket krossats. Nu får vi till och med se på tv om ”Svenska Powerkvinnor” om hur Laila Bagge och andra b-kändisar lyckats bli rika – ett surrealistiskt och borgerligt spektakel som de försöker presentera som något slags föredöme, som andra kvinnor kan uppnå om de bara ”jobbar hårt”. För kvinnorna i maktens korridorer, politikerna och borgarklassens kvinnor kan detta säkert verka stämma med verkligheten: deras situation har ju bara blivit bättre och bättre.
Men för majoriteten kvinnor har det blivit sämre. De senaste årtiondena har för arbetarklassen, för både män och kvinnor, inneburit en allt mer söndertrasad välfärd, allt större bostadsbrist, allt fler otrygga anställningar, och en allt mer stressig arbetssituation. En alltmer välmående elit och en alltmer pressad arbetarklass är två sidor av samma mynt. För det är på vår, majoritetens, bekostnad som borgarklassen blivit allt rikare. Och den hårdaste smällen har de sämst ställda delarna av arbetarklassen fått ta, däribland kvinnor.
”100 år tills vi når jämställda löner”, konstaterade Kommissionen för jämställda livsinkomster nyligen i en debattartikel i DN. ”Det finns få politikområden där det råder så bred konsensus över partigränserna som just inom jämställdhet. Alla vill komma till rätta med problemen”, skriver de. Men stämmer verkligen det? Det må vara det som partierna påstår – från Socialdemokraterna till Moderaterna. Men det har definitivt inte varit innehållet i deras politik. Kommissionen konstaterar tvärtom att ”inkomstgapet mellan kvinnor och män knappt förändrats på 25 år”.
Kvinnor har stått längst fram i kampen mot pandemin, offrat sin hälsa och ibland sina liv för att rädda andras: 75 procent av världens hälso- och sjukvårdsarbetare är kvinnor. Tacken de fått? En allt värre livssituation.
Oavsett vilka siffror man tittar på har situationen för kvinnor förvärrats världen över under pandemin. Bara under 2020 förlorade kvinnor 64 miljoner jobb globalt, ungefär 5 procent av det totala antalet jobb som innehas av kvinnor, enligt Oxfam. Men i dessa siffror ingår inte arbeten i den informella sektorn, där 70 procent av kvinnor i fattiga länder arbetar. Den verkliga siffran är därför långt högre.
Med förlorade inkomster, jobb och mer arbete hemifrån har hushållsarbetet ökat, något som huvudsakligen fallit på kvinnor. I en OECD rapport från 2021 sade 62 procent av mödrar till barn under 12 år jämfört med 22 procent av fäder att de tagit ansvaret för majoriteten eller hela hushållsarbetet när skolor och förskolor stängts.
Med en ökad isolering i hemmen har våldet mot kvinnor ökat. Enligt FN rapporterar varannan kvinna i 13 länder att de själva eller någon kvinna de kände hade utsatts för någon form av våld sedan pandemins början. 21 procent rapporterade att de själva hade skadats av en familjemedlem.
I länder som Afghanistan, Uganda, Bangladesh och Senegal tvingades mer än dubbelt så många barn in i äktenskap under 2020 jämfört med 2019, en konsekvens av den ekonomiska misär som drivit fattiga familjer världen över till misärens rand, som inte sett någon annan utväg.
Nästan hälften av kvinnorna i 23 av världens fattigaste länder rapporterar att deras familjer äter mindre i en studie gjord av välgörenhetsorganisationen Concern. ”Min man äter ibland lite mindre när han förstår att det finns mindre mat. Jag äter efter att ha sett till att alla andra i familjen fått sin del,” berättade en kvinna i Bangladesh. Hennes öde delas av miljontals kvinnor världen över som gör sitt bästa för att se till att familjen klarar sig genom att offra sig själva.
Även i Sverige har kvinnor dragit det största lasset under pandemin – och dragit det kortaste strået. Kvinnors inkomster har minskat mer än männens då de varit sjukskrivna och vabbat mer än män och i högre grad förlorat sina jobb. De ekonomiskt hårdast drabbade sektorerna har just varit de kvinnodominerade – handel, hotell och restaurang.
Samtidigt har antalet som sökt stöd hos kvinno- och tjejjourer aldrig varit så högt som det var under 2020. Jämfört med 2019 ökade antalet anmälda fall av våld mot kvinnor i nära relationer i Sverige med cirka 15 procent under 2020.
Trots alla ord om vilka hjältar vårdarbetare varit under pandemin så har satsningarna för att täppa igen de gapande hål som årtionden av nedskärningar orsakat i välfärden uteblivit. Antalet vårdplatser inom intensivvården har inte ökat under pandemin utan tvärtom minskat ännu mer! Regeringen har fastslagit ett flertal gånger att den höga andelen timanställda inom äldreomsorgen var en viktig faktor bakom den stora smittspridningen inom äldreomsorgen under pandemin. Men i 22 av 50 kommuner har andelen arbetstimmar som utförts av timanställda ökat.
Jämställda löner eller ett samhälle utan våld mot kvinnor kommer aldrig uppnås om det är upp till Magdalena Andersson, Annie Lööf eller Ebba Busch att se till att det sker. Tvärtom visar de alla, inte bara högern, utan även Socialdemokraterna, att allt vad de har att erbjuda är högerpolitik. En politik som gynnar de rika och slår mot arbetarklassen.
Det är ett ökande ifrågasättande av kapitalismen världen över som gör att konservativa politiker i länder som Polen och USA behöver försöka splittra arbetarklassen genom att attackera aborträtten. De försöker framställa kvinnors rätt till abort som ett hot mot ”traditionella familjevärderingar” för att bygga en bas bland mer konservativa delar av arbetarklassen. De försöker få arbetare att se all kamp mot förtryck som ett hot mot deras levnadssätt och värderingar i stället för vad det verkligen är: ett hot mot kapitalisterna och deras system.
I Frankrike är tusentals lärare ute i storstrejk mot bristande smittskydd i skolorna. I Indien har miljontals människor protesterat mot mäns våld mot kvinnor på gator och torg. I Danmark har de sjuksköterskorna strejkat under hösten mot för låga löneökningar. Runtom i världen har kvinnor – och män med dem – rest sig mot sexism, våld, för rätten till abort, för högre löner och bättre arbetsvillkor. Sveriges arbetarkvinnor och Sveriges unga måste följa deras exempel och resa sig i klasskamp. Och arbetarklassens män måste ena sig med dem i den kampen.
I kampen mot kvinnoförtrycket är det inte kvinnorna som står mot männen: utan arbetarklassen mot borgarklassen. Det är kapitalisterna som tjänar på kvinnors lägre löner, deltidsarbete och underbemanning. Det är kapitalisterna som tjänat pengar på privatiseringen av välfärden. Det är kapitalisterna som tjänar pengar på att skatterna sänks och välfärden skärs ned, då en lägre skatt på lönen möjliggör större lönesänkningar.
Detta är en slutsats som kapitalisterna inte vill att arbetarklassen ska dra. De vill att arbetarklassens män ska tro att de tjänar på kvinnoförtrycket. De vill att arbetarklassens kvinnor ska tro att de har gemensamma intressen med borgarklassens kvinnor. När vissa feminister framställer det som att kampen står mellan kvinnor och män, så spelar de kapitalisterna i händerna.
Kvinnoförtrycket är djupt rotat i det kapitalistiska systemet och kommer aldrig kunna avskaffas inom dess ramar. För en verklig kamp mot kvinnoförtrycket behövs en revolutionär klasskamp, en klasskamp som måste innefatta både arbetarklassens kvinnor och män, för förbättringar här och nu, men också för att avskaffa systemet en gång för alla. För att kunna avskaffa kvinnoförtrycket, måste vi avskaffa kapitalismen. För att avskaffa kapitalismen, måste vi ta kamp mot kvinnoförtrycket. Kvinnokamp är klasskamp – klasskamp är kvinnokamp!