Kristersson, adoptionerna och människohandeln

I juni överlämnade Adoptionskommissionen sitt betänkande till regeringen. Slutsatsen var enkel: Sverige bör stoppa alla internationella adoptioner. I dryga tre år har kommissionen undersökt oegentligheter i adoptionsverksamheten som sträcker sig årtionden tillbaka i tiden. Det innefattar förfalskade adoptionspapper, kidnappade barn och en organiserad människohandel genom kriminella gäng och maffior. 

Kommissionen bekräftar att tusentals barn som adopterats till Sverige har stulits från sina ursprungsländer. I centrum står föreningen Adoptionscentrum och den svenska staten. Och mitt i detta, Ulf Kristersson – nuvarande statsminister och tidigare ordförande för Adoptionscentrum under några av de mest kritiska åren.

De stulna barnen från Chile 

I Uppdrag gransknings dokumentär “De stulna barnen” kan man exempelvis se hur Adoptionscentrum etablerade sig i Chile 1973, precis efter att Pinochets militärkupp ägde rum. 

Adoptionscentrum hade en representant på plats – Anna-Maria “Aja” Elmgren. Hon fick kontakt med militärjuntan genom sin make, en gendarmerieofficer i Chile. Aja sökte upp fattiga och utsatta mödrar med diktaturens hjälp, kidnappade deras barn och skickade dem till Sverige.  

Barnen fick med sig ett brev där Aja hittat på vad som har hänt barnen och mödrarna. För föräldrarna i Chile som exempelvis var i ett annat rum på BB eller satt fängslade av militären, berättade man att barnen hade dött i lunginflammation eller någon annan sjukdom. För föräldrarna i Sverige berättade man att mammorna var promiskuösa och oansvariga, och att barnen som adopterats var “funna på en kyrktrappa”.

Detta mönster upprepades av Adoptionscentrum och deras representanter i flera länder: Polen, Sydkorea, Sri Lanka och Etiopien. Indonesien beslutade att stoppa all adoptionsverksamhet till Sverige redan på 1980-talet, med hänvisning till att den svenska staten inte tog ansvar för de övergrepp som skedde inom systemet.

Människosmuggling i Kina

Detta fortsatte in på 2000-talet. I Kina uppdagades det att barn kidnappades i Hunan-provinsen och fördes till Sverige via Adoptionscentrum. Kina var populärt bland svenska familjer, eftersom väntetiderna var korta och barnen saknade födelseattester eftersom de var “hittade”. Människohandlare och giriga tjänstemän knyckte barn från familjer som bröt mot ettbarnspolitiken. 

Barnen var en sedelpress för människohandlarna på barnhemmen, som kunde köpa barnen för omkring 3 700 kronor och sålde vidare dem för mellan 10 000 och 50 000 kronor. De diktade upp historier om att barnen lämnats in anonymt eller hittats på offentliga platser och gav dem nya namn, för att komma runt lagen om att adoptioner måste underskrivas av de biologiska föräldrarna för att godkännas.

Kristerssons roll

Den dåvarande informationsansvariga på Adoptionscentrum, Margret Josefsson, har i efterhand bekräftat att styrelsen, med Ulf Kristersson som ordförande, hade insyn i vad som pågick men sopade hela affären under mattan.

År 2003 kom den statliga utredningen “Adoption – till vilket pris?” (SOU 2003:49) som avslöjade korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten. Utredningen visade hur Adoptionscentrum slussade “biståndsmedel” till barnhem i ursprungsländer som mutor i utbyte mot “adopterade” barn. 

Kristersson motsatte sig kraftigt de förslag som lades fram, bland annat att det skulle bli stopp för betalningar till barnhemmen. Han raljerade mot författarna och utredningen och menade att om man inte kunde “skänka” pengar till barnhemmen, skulle det innebära ett slut för internationella adoptioner i Sverige. 

På samma sätt försökte Kristersson tysta ned information om de korrupta adoptionerna från Chile. Flera år gick till spillo där flera av förövarna, biologiska föräldrar, adoptivföräldrar och de adopterade själva gick bort. 

Men för att unna sig lite lugn tillsatte Kristersson en internutredning som frikände Adoptionscentrum trots att den kinesiska regeringen och den kinesiska ambassaden i Stockholm informerade om den pågående smugglingen via barnhemmen till Sverige. Istället fördubblade Adoptionscentrum antalet adoptioner från Kina till Sverige mellan maj 2003 och maj 2005.

Vad som presenterades som en humanitär gärning, att ge barn ett bättre liv, har i verkligheten varit en miljardindustri där barn varit handelsvaror. Dokumentation visar hur en maffia med anknytning till socialarbetare, rättsväsendet och säkerhetstjänster samarbetade med Adoptionscentrum för att röva bort barn från fattiga föräldrar. 

Kostnaden för en internationell adoption till Sverige kunde uppgå till hundratusentals kronor – pengar som sällan gick till barnets vård utan till människosmugglare och korrupta tjänstemän. Detta är kapitalismens logik i sin mest perverterade form: där varje mänsklig relation kan göras till en vara, där barn inte är individer med rättigheter utan ett begärligt objekt på en marknad. 

Skurkarna kommer undan

Den nya utredningen föreslår att den svenska staten ska ge en offentlig ursäkt till de adopterade och deras ursprungliga familjer, inrätta ett nationellt resurscentrum och att adopterade ska erbjudas resebidrag på närmare 15 000 kronor. Dessa förslag är rent av en förolämpning mot offren för människohandeln och de trauman som stölderna inneburit för både föräldrar och barn.

Summan är symbolisk, och ursäkten är senkommen. De flesta adopterade kommer aldrig att få svar på vad som hände dem. Många biologiska föräldrar är döda, andra återfinns aldrig. Systemet som möjliggjorde detta står kvar – och de ansvariga, inklusive Kristersson, kommer undan. Det är inte en ursäkt, det är en skenmanöver. Det svenska adoptionssystemet var inte bara naivt – det var medvetet likgiltigt inför det faktum att Adoptionscentrum medverkade i att barn stals, såldes och transporterades som varor. 

Det är inte ett misstag att förfalska papper, kidnappa barn från BB och muta socialarbetare. Kristersson kan kalla det vad han vill men historien kommer att kalla det vad det är: en internationell människohandelshärva. Och han kommer aldrig kunna tvätta sina händer rena från det.

Namnlistor på de adopterade barnen, passagerarlistorna för utrikesresorna och dokumentation om de biologiska föräldrarna är väl bevarade affärshemligheter. Adoptionscentrum, Utrikesdepartementet, flygbolagen försöker begrava sin inblandning i människosmugglingen. En del har kommit upp till ytan, men vi kommer aldrig att veta hur många adoptioner som har skett olagligt så vida arbetarklassen inte har makten att själva avslöja och öppna upp alla hemliga register. 

Elin Sjödahl

Elias Olsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,114FansGilla
3,026FöljareFölj
3,346FöljareFölj
2,247FöljareFölj
860PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna