”Vad tycker regeringen är okej? Är det okej om jag skarvar? Eller vill de att jag ska jobba mig själv till en tidig grav?” Det frågar sig en brittisk allmänläkare i ett inslag i The Economists podcast. Den brittiska vården är på randen till kollaps, men vårdarbetarna kämpar tillbaka.
Allmänläkaren är inte den enda som ställt sig dessa frågor. Läkare, fysioterapeuter, logopeder, sjuksköterskor, ambulanspersonal och underläkare har alla gått ut i kamp de senaste månaderna – många för första gången. De kräver bättre arbetsvillkor, fler kollegor och bättre betalt då situationen i den brittiska sjukvården blivit alltmer desperat.
Varje vecka dör mellan 300–500 personer i onödan – enbart på grund av de långa väntetiderna. The Guardian rapporterade om en man som hade fått en anafylaktisk chock som behövde vänta i mer än ett år för att träffa läkare och få recept på en epipen. En sådan väntan är livsfarlig. I samma reportage frågar journalisten en kvinna som väntat 31 veckor på att få träffa en specialist hur hennes livskvalité varit under väntetiden. ”Det fanns ingen livskvalité”, svarar hon krasst.
Enligt British Medical Association väntar i nuläget 7,2 miljoner britter på vård, av dessa har 3 miljoner väntat mer än 18 veckor och 380 000 i mer än ett år.
Bristen på allmänläkare leder till att folk inte söker vård alls och blir sjukare eller tvingas söka sig direkt till akutmottagningar. I december var trycket så högt på akutmottagningarna att en av fyra ambulanser behövde vänta i mer än 30 minuter bara på att lämna över patienten. Väntan är inte slut för att patienten kommer in på akuten, i december behövde 54 000 patienter vänta i över 12 timmar på att få träffa en läkare på akuten, innan pandemin var den siffran 0.
Situationen gör att personalen flyr – bara förra året lämnade 40 000 sjuksköterskor yrket och det saknas 133 000 anställda inom sjukvården. Samtidigt är lönerna så låga att det händer att folk sjukskriver sig de sista dagarna innan löning för att de inte har råd att ta sig till jobbet. En fjärdedel av alla brittiska sjukvårdsdistrikt har matbanker för personalen eftersom lönerna inte går att leva på. Många byter jobb och blir butiksbiträden eller servitriser istället för att det helt enkelt är bättre betalt.
En historisk strejk
Det är den här situationen som gjorde att sjuksköterskorna i december röstade för att gå ut i strejk för första gången sedan fackförbundet Royal College of Nursing grundades 1916. Över 300 000 deltog i omröstningen och kom fram till kravet på 19 procent i löneökning. Det kan låta mycket men lönenivån skulle fortfarande bli lägre än den var 2012.
Sjuksköterskeyrket är ett av många före detta medelklassyrken där arbetarna nu är på randen till misär. Strejkvakternas plakat har slagord som: ”Vårdhjälte – men plånboken gapar tomt” och ”Från frontlinjen till brödkön”.
Initialt vägrade regeringen att förhandla med sjuksköterskorna. Men efter de tre första månadernas tre punktstrejker tvingades regeringen till förhandlingsbordet, på grund av den massiva uppslutningen som strejkerna hade och att det var tydligt att de inte skulle ge upp. Men regeringens inställning hade i grunden inte förändrats: även sjuksköterskornas halverade krav på 10 procents löneökning ratades.
Samtidigt har underläkarna, som tjänar mindre än cafébiträden, blivit de senaste i raden av yrkesgrupper att gå ut i strejk i protest över de hundratals människor som varje vecka dör i onödan. Även ambulanspersonal och fysioterapeuter förhandlar om nya löner. Inom vårdfacken har röster höjts för att öka pressen på regeringen med en ny omgång strejker tillsammans med andra fackföreningar innan strejkmandatet går ut i maj.
Att sjukvården krisar är ingen naturlag utan resultatet av att kapitalet och dess politiska representanter sätter profit över människors liv och hälsa. Sjukvården är nära en kollaps eftersom Toryregeringar i mer än tio år medvetet har underfinansierat den. Att få träffa en läkare när man är sjuk, att få komma in på akuten och bli vårdad av personal som hunnit äta de senaste åtta timmarna sågs en gång som självklarheter för den brittiska arbetarklassen. De kämpade till sig gratis sjukvård för alla, men nu tas det ifrån dem och därför kämpar de tillbaka.
De senaste månadernas strejker visar på en enorm kampvilja som behöver tas vidare till nästa steg: Royal college of Nursing behöver organisera mer än enskilda punktstrejker på två dagar i taget som de gjort hittills. De behöver mer långvariga strejker som länkas samman med strejker i andra sektorer. En mängd olika yrkesgrupper har varit ute i strejk de senaste månaderna. För att trappa upp kampen måste fler yrkesgrupper tas ut i strejk och de måste bygga upp en samordnad masskampanj med siktet inställt på en endags generalstrejk som kan bli början till en verklig offensiv mot Toryregeringen och hela den brittiska borgarklassen.