Den senaste tiden har det kommit en uppsjö med repressiva kriminalpolitiska förslag från såväl borgerliga partier som Socialdemokraterna. Detta som svar på den gängkriminalitet som framförallt finns i förorter till Göteborg, Malmö och Stockholm. Men funkar repression? Och vad beror kriminalitet på?
Det råder just nu en kapplöpning bland politikerna om att vara hårdast mot brottsligheten. Moderaterna och Liberalerna vill öka antalet poliser från dagens 20 000 till 25 000 år 2025. Moderaterna och Socialdemokraterna vill ta bort den så kallade straffrabatten för unga, vilken innebär att unga förövare får längden på sitt fängelsestraff reducerat.
Moderaterna vill även se att “mängdrabatten” försvinner, alltså att någon som döms för flera brott får ett gemensamt straff för dessa, som är kortare än straffet för varje enskilt brott hade varit sammanlagt. Att förändra detta skulle enligt förespråkarna innebära att fängelsestraffens längd skulle kunna öka med 60–70 procent. Liberalerna har dessutom föreslagit att det normala ska vara att kriminella sitter hela sina fängelsestraff i stället för två tredjedelar som nu är standarden.
Vissa moderater vill gå ännu längre. Den 4 oktober lämnade 20 moderata riksdagsledamöter in en motion om att militären ska kunna sättas in i förorten. Detta som ett sätt att “upprätthålla lagen” och “den allmänna ordningen” i områden som Botkyrka, Södra Rosengård och Biskopsgården. Enligt en av moderaterna bakom detta förslag, Mikael Cederbratt, handlar det om att förklara krig mot de “cancersvulster” i form av de kriminella gäng som finns i Sverige.
Socialdemokraterna och högern verkar rörande överens om en klassisk borgerlig kriminalpolitik med längre straff och fler poliser. Därför är det värt att fråga sig: kommer det att fungera?
”Hårda tag” fungerar inte
Hårdare straff fungerar i regel extremt dåligt som ett sätt att bekämpa kriminalitet. I Sverige har vi tidigare haft både dödsstraff för mord och dråp och längre straff för misshandelsbrott utan att detta ledde till färre brott. Inte heller har det gått att fastställa att fler poliser i Sverige skulle leda till färre brott.
I USA har det förts ett krig mot kriminaliteten ända sedan Richard Nixons “War on Drugs”, som i stort sett har fortskridit fram tills idag. Där har långa fängelsestraff och polissatsningar varit centrala inslag ända sedan 1970-talet. På grund av detta har fängelsepopulationen ökat i en grad som är helt unik internationellt. Från under 400 000 i mitten av 1970-talet har USA i dag omkring 2 miljoner intagna. Detta gör USA till det land i världen med flest intagna per 100 000 invånare.
Med tanke på den enorma ökningen av intagna kan man tänka sig att USA nu fått bukt med sin kriminalitet. Sanningen är tvärtom att USA är långt ifrån att utrota den illegala drogmarknaden och gängkriminaliteten. Anledningen till att det blivit fler intagna är förändringar inom rättsapparaten – att fängelsestraffen blivit längre och antalet brott som ger fängelse blivit fler.
Ett annat exempel är Dutertes i Filippinerna som började föra ett krig mot droger 2016. Detta krig har blivit ökänt för sin brutalitet som resulterat i att över 5000 dödats – inte sällan i rena avrättningar utförda av korrupta poliser. Trots att regeringen påstår att kriget gett goda resultat, har man troligtvis inte påverkat drogmarknaden i någon större utsträckning. Priserna på droger har till och med gått ner, vilket är ett tecken på att utbudet ökat, alltså raka motsatsen till det man kunde väntat sig om drogkriminaliteten minskat.
Bekämpar symptom
Anledningen till att dessa typer av insatser fungerar dåligt, är att de endast bekämpar symptom och inte själva orsakerna till kriminaliteten.
Sanningen är att kapitalismen präglas av mer eller mindre olaglig kriminalitet på alla nivåer: från bankirernas halvlegala skatteflykt, till korruptionen av olika statstjänstemän, miljöförstöringen, de allt osäkrare arbetsvillkoren och vapenexporten till krigförande länder. Man talar sällan om de oräkneliga offren för dessa ibland lagliga, ibland olagliga handlingar.
Men om kriminalitetens orsaker inom den härskande klassen är vinstjakt, girighet och hänsynslöshet, handlar kriminalitetens orsaker i förorten snarare om den vanmakt, fattigdom, segregation och allmänna misär som finns i samhället. Inget av detta blir bättre av fler poliser.
När vägarna för ekonomisk och social framgång stängs för en allt större del av befolkningen söker allt fler individer från vissa grupper andra vägar för att hantera sin situation. Samma råa brutalitet och konkurrens som präglar samhället som helhet, kan vändas av individer till ett sätt att försöka höja sig över detta mörker och få kontroll över sin situation.
Kriminaliteten kommer existera så länge klassamhället existerar. För att börja undergräva dess grundorsaker skulle det behövas massiva sociala insatser. Men ett första steg för att förhindra ungdomar från att hamna där, skulle vara fler lärare i skolan, kuratorer och psykologer, i kombination med stöd till idrottsklubbar och fritidsaktiviteter. Detta måste kombineras med stödinsatser för de som vill lämna kriminaliteten, i form av arbete, utbildning och bostad.
Som en mamma i Biskopsgården förklarade för GP efter skottlossningarna 2013 så är lockelsen att ge sig in i kriminalitet stor för ungdomar som inte ser någon annan utväg ur fattigdomen:
”Jag ska vara en förebild för min son men jag kämpar med små marginaler. I framtiden kommer han att se att mamma har jobbat i hela sitt liv, ändå bor vi i den här förorten och har inget. Då kan man lockas att gå ut och skaffa något annat. Min lön kan vissa ungdomar här fixa på två dagar.”
En annan man från Biskopsgården förklarade i samma artikel:
”Det som behövs är fritidsgårdar och aktiviteter. Det enda som hänt är att de bytte ut stenarna på torget.”
Tyvärr kan vi i Sverige se att det motsatta görs; resurser för polisiära insatser har ökat samtidigt som sociala insatser har minskat. Samtidigt leder rasistisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden till att arbetslösheten bland utrikes födda, och bland dem som kommer från förorten, är mycket högre än bland infödda svenskar. Det behövs kamp mot rasismen och mot kapitalismen som inte ens kan garantera alla samhällets medlemmar bostad och arbete.
Ett krig mot fattiga och förtryckta
I alla högerns program för att ”bekämpa kriminalitet” är det fattiga människor och utsatta minoriteter som främst varit föremål för polisens insatser. I USA hör hemlösa, afroamerikaner och andra minoriteter till de grupper som polisen mest riktat in sig på. I Filippinerna har Dutertes krig mot droger riktat sig mot missbrukare och lågt stående knarklangare. På samma sätt kommer ”krafttag mot gängkriminaliteten” i Sverige förvärra polisens trakasserier och misstänkliggörandet av vanliga ungdomar i förorten.
Högern för inte ett krig mot kriminalitet och droger, utan ett krig mot arbetarklassens mest förtryckta och fattigaste lager. I skuggan av nedmonteringen av välfärden har polisen och rättsväsendet alltmer tagit över ansvaret att hantera de fattiga och utsatta inom arbetarklassen som blivit överflödiga i den kapitalistiska produktionen.
Genom att göra kriminalitet till en polisiär fråga lösgör man kriminaliteten från de sociala orsakerna. Kriminalitet blir då istället en moralisk fråga där kriminalitet beror på moraliskt korrupta individer. Detta är mycket tacksamt för borgarklassen. Dels för att det skiftar fokus från det kapitalistiska systemet och den misär som ligger till grund för kriminaliteten, och dels för att skulden för samhällets problem läggs på fattiga och minoriteter, vilket har en splittrande effekt på arbetarklassen eftersom det skapar förakt mot fattiga och eldar på rasismen.
Kamp mot kriminalitetens grundorsaker
Detta tar fokus från samhällets verkliga “cancersvulst” som suger ut de rikedomar arbetarklassen producerar. En enorm rikedom koncentreras hos en liten del av befolkningen – enligt Oxfams senaste undersökning äger bara 8 personer lika mycket som halva jordens befolkning – samtidigt som fattigdom och misär breder ut sig i andra änden. Stort fokus läggs på arbetarklassens kriminella som sägs kosta samhället dyrbara resurser, samtidigt som borgarklassens miljöbrott, arbetsmiljöbrott och skattebrott, och den skatteplanering som faller inom lagens ramar, dränerar samhället på hundratals miljarder som kunde gått till enorma förbättringar av vår välfärd och levnadsstandard. Kostnaden för arbetarklassens kriminalitet är ingenting i jämförelse med borgarklassens lagliga och olagliga brottslighet.
Detta betyder givetvis inte att gängkriminaliteten ska negligeras. Den rädsla och den skada gängkriminaliteten orsakar ska tas på allvar. Men det betyder inte att vi ska använda repressiva och reaktionära åtgärder som ändå inte fungerar. Det som behöver göras för att få bukt med kriminaliteten i samhället är att eliminera den grymma vardag av fattigdom, segregation, splittrade familjer och allmän misär som alltför många inom arbetarklassen tvingas leva under.
Dessa faktorer är oundvikliga under kapitalismen, och särskilt under en krisperiod som dagens. Det krävs en socialistisk revolution för att eliminera dem. Då kan vi avskaffa arbetslösheten, trångboddheten, segregationen och fattigdomen. Ungdomar och andra i förorten slipper då förlita sig på kriminella gäng och andra destruktiva grupperingar för att få sina sociala och ekonomiska behov tillgodosedda.
Genom en socialistisk politik, där vi exproprierar den härskande klassens egendomar för att använda resurserna till samhällets bästa, kan vi utrota kriminalitetens materiella grundvalar. Den brottslighet som ändå finns kvar under socialismen kommer att ha en helt annan karaktär och vara resultatet av sjuka individer, svartsjukedraman och så vidare. Detta kan man bara lösa genom att på riktigt involvera folk i den politik som förs på lokalnivå, vilket är själva motsatsen till dagens alltmer militariserade poliskår och stat.