Aleppo har fallit. Efter fyra år av blodigt utnötningskrig ligger Syriens största stad och kommersiella nav under Assad-regimens fullständiga kontroll. För rebellerna och deras utländska medhjälpare utgör detta ett förödmjukande nederlag som kommer att få stora konsekvenser såväl internationellt som inom landet.
Priset för dessa fyra år av krig har varit tusentals döda, tiotusentals skadade, och hundratusentals som tvingats på flykt. Aleppo sammanfattar det syriska inbördeskrigets tragedi. En antik stad, rik på kultur och med en modern befolkning, har förvandlats till blodstänkta ruiner. Effekterna av de brott som begåtts här kommer att vara påtagliga många generationer framåt.
Sedan augusti har östra Aleppo, rebellernas fäste, de facto varit under belägring. Den senaste månaden har en minutiöst planerad operation ledd av syriska, iranska, libanesiska, irakiska och palestinska miliser stadigt avancerat, med flygunderstöd från syriska och ryska jet- och bombplan.
Putin och Assad har agerat cyniskt och brutalt: de har avfolkat hela städer genom att bomba skolor, sjukhus, marknader och andra civila infrastrukturer. Självklart finns det inget humanitärt över deras ageranden. De agerar helt och hållet utifrån egenintresse och utan någon som helst hänsyn till mänskligt liv. Men det vore fel att se blodfläckarna på denna sida av myntet utan att beakta de floder av blod som flyter på den andra.
En historia av grymhet och hyckleri
För att komma fram till sanningen bakom detta reaktionära krig måste man gräva sig igenom ett berg av lögner, bedrägeri och hyckleri. Ledarna för den så kallade ”fria världen” är rörda till tårar. Massmedia visar sitt förakt mot de brutala ryska och syriska styrkorna som har stridit i Aleppo. De fördömer Putin och Assad för att bomba, skjuta och döda människor (i ett krig!). Men de har inga problem med att de egna ”måttfulla” miliserna gör exakt samma sak, på ett lika inhumant sätt som Putin. Media har varje vecka under drygt ett års tid översvämmats av berättelser om bombningen av ”det sista sjukhuset i Aleppo”, men aldrig nämner man den konstanta och urskillningslösa beskjutningen av Västra Aleppo, eller det kurdiska grannskapet Sheikh Maqsood. Man kan bara föreställa sig vilken nivå fasorna och förstörelsen skulle uppnå om de oppositionella miliserna själva haft ett flygvapen. Mord verkar bara vara ett brott då det begås av motståndarna till den västerländska härskarklassen.
Den västerländska imperialismens krigsbrott genom historien är ändlösa: dödandet av hundratusentals i Hiroshima och Nagasaki; bombandet av civilbefolkningen i Dresden under andra världskriget, med mer än 4,000 ton bomber som dödade mer än 25.000 människor; den mordiska bombräden Operation Rolling Thunder som dödade hundratusentals civila i Vietnam. Dessa är nedtystade – eller till och med glorifierade – i historieböckerna.
Dessa damer och herrar har inte visat bättre uppträdande i Mellanöstern. I en undersökning gjord av Läkare för Socialt Ansvar (PSR) dras slutsatsen att ”krigen, direkt eller indirekt, har dödat omkring 1 miljon människor i Irak, 220.000 i Afghanistan och 80.000 i Pakistan, m.a.o. sammanlagt omkring 1,3 miljoner. […] Det totala antalet dödsfall i de tre ovan nämnda länderna skulle även kunna vida överstiga 2 miljoner, medan en siffra under 1 miljon är extremt osannolik.” Sammantaget skulle de mordiska gärningar utförda av Assad, Putin och till och med ISIS inte nå de nivåer av död och förstörelse som den västerländska imperialismen släppt lös i Mellanöstern.
Det brottsliga kriget i Irak fullkomligt destabiliserade landet och regionen och släppte lös de mest reaktionära krafterna. Tragedin är långt mycket större än antalet döda, även om detta i sig är en ofattbar tragedi.
Idag sker belägringen och den urskillningslösa bombningen av Yemen av saudiska plan med ett nära stöd ifrån amerikanska och brittiska styrkor. Detta har försatt mer än hälften av befolkningen på 28 miljoner i risk för svält, men denna humanitära katastrof ignoreras ändå bekvämt nog av politiker och media i väst. En av FN:s humanitära koordinatorer i Yemen sa att kriget ”förmodligen är en av de största kriserna i världen, men det är som en tyst kris, en tyst situation och ett bortglömt krig.”
Likaledes nämns ingenting kring de civila skador och dödsfall som orsakats av belägringen och de våldsamma angreppen på staden Mosul, som bebos av långt fler civila än östra Aleppo. Ironiskt nog har man anlitat vissa av de grupper i Aleppo, som man där kritiserar, för att utföra grovgörat i Mosul med västerländskt flygunderstöd.
Våra kära ledare är mycket bekymrade för den syriska befolkningens svåra situation. Men deras handlingar säger något helt annat. Nyligen läcktes en intern FN-rapport av The Intercept där västs sanktioner mot Syrien karaktäriseras som ”några av de mest komplicerade och långtgående sanktioner en regim någonsin förelagts.” De rapporterar att USA:s sanktioner är exceptionellt grymma ”med avseende på tillhandahållande av humanitärt bistånd” [vår betoning]. En annan FN-läcka i samma publikation nämner sanktioner som en ”huvudsaklig faktor” i nedmonteringen av sjukvårdssystemet.
Till detta är det djupt ironiskt att dessa fredsälskande damer och herrar nu har utlovat ett stort inflöde av vapen och pengar i Syrien efter Aleppos fall.
Våra kära demokratiska vänner är snabba med att skuldbelägga. Men de glömmer lika snabbt den terror och det barbari de själva släppt lös och fortsätter att stödja i regionen.
Syrien
I själva Aleppo kunde de senaste illdåden ha undvikits, om USA för bara en månad sedan hade enats med Ryssland och Assad-regimen om eldupphör. Överenskommelsen misslyckades efter att amerikanska plan bombat och dödat uppemot 100 soldater från syriska regimstyrkor som stred mot ISIS i den belägrade enklaven av Deir Ezzor. Enligt nyhetssajten Middle East Eye visar en ny rapport från Förenta staternas centralkommando (USCENTCOM) tydligt att ”högre officerare inom USA:s flygvapen vid CAOC [Combined Air Operations Center] vid al-Udeid-basen i Qatar, som var ansvariga för beslutet att utföra luftangreppet mot Deir Ezzor i september:
* ”vilseledde ryssarna om var USA planerade att angripa så att Ryssland inte kunde varna om att de riktade sig mot syriska trupper;
* ”ignorerade informations- och underrättelseanalytikernas varning om att positionerna som skulle angripas var den syriska regeringens snarare än Islamska Statens.
* ”plötsligt skiftade från en avsiktlig inriktningsprocess till en omedelbar attack, och bröt med normal flygvapen-praxis.”
– (Källa: US strikes on Syrian troops: Report data contradicts ’mistake’ claims)
Resultatet av denna attack var inte bara att man bröt mot eldupphöret i Aleppo. Det var även ett hårt slag mot syriska styrkor som har belägrats av ISIS i mer än två år.
Efter att eldupphöret brutits avbröts den ryska och syriska bombräden över Aleppo under en treveckorsperiod. Under tiden skapade man åtta flyktvägar åt civila och militärer för att lämna östra Aleppo och transporteras antingen till regim-områden, där rebeller kunde beviljas amnesti mot att lägga ner vapnen, eller till rebellkontrollerade områden i Idlib tillsammans med sin lätta beväpning(!). Men svaret från de ”måttfulla” vännerna till väst i Aleppo var att beskjuta alla som försökte lämna området. Som ett resultat av detta tog oppositionella miliser i princip hela östra Aleppo som gisslan och använde dem som mänskliga sköldar.
Trots detta fortsätter västerländsk media att stödja dessa ”måttfulla rebeller”, porträttera dem som frihetskämpar som representerar folket mot Assad-regimen. Men vilka är dessa moderata grupper? Ingenstans nämns de direkt vid namn. Men om vi ser till grupperna i Aleppo har de starkaste varit: Jabhat Fatah Al-Sham (JFS), den syriska grenen av Al-Qaeda som ursprungligen upprättats av det som nu är ISIS; Ahrar Al-Sham (AAS), som har styrt hela Idlib-guvernementet tillsammans med JFS i flera år, och som nästan sammanslogs med dem för några år sen; och till sist, Nour al-Din al-Zenki, som är en islamistisk grupp med nära band till USA. Förra sommaren blev Zenki-gruppen internationellt känd i och med halshuggningen av en 14-årig pojke. I en av de många filmerna från avrättningen hörs Zenki-männen säga ”vi är värre än ISIS”. Dessa män må vara ”måttfulla” – men jämfört med vad?
Faktum är att ”rebellerna”, liksom i många andra urbana områden av Syrien, aldrig fick så mycket stöd inom Aleppo. Aleppo föll bara i oppositionens händer initialt efter en attack som kom från landsbygden. I augusti 2012 rapporterade The Guardian följande:
”Oppositionskämpar – omkring 3.000 – är så gott som de enda människor som rör sig kring den östra halvan som den Fria syriska armén nu kontrollerar. Det lilla antal icke-kämpar som blivit kvar verkar inte bry sig nämnvärt om dem. Få verkar öppet välkomnande.
” ’Ja det är sant,’ sa Sheikh Tawfik Abu Sleiman, en rebell-bevälhavare som sitter på bottenvåningen i sitt fjärde nya högkvarter – de andra tre bombades. ’Omkring 70 procent av Aleppo ställer sig bakom regimen. Det har alltid varit så. Landsbygden är med oss och staden är med dem. Vi säger att vi bara kommer att vara här så lång tid som det tar att utföra uppdraget, att göra sig av med Assads män. Efter det kommer vi att avlägsna oss och de kan bygga upp den stad som de önskar sig.’ ”
Faktum är att när den inledande revolutionen började upplösas i en sekteristisk konflikt dominerad av islamistiska grupper, svängde den stora majoriteten av befolkningen, varav många hade stöttat den inledande rörelsen, till att backa regimen.
När de såg att revolutionen destabiliserade Assad-regimen 2011 började Saudiarabien, Turkiet, Jordanien och Gulfstaterna föra in miljarder dollar till islamistiska grupper i Syrien. En avslöjande rapport från Defense Intelligence Agency (DIA) – Pentagons underrättelsetjänst – slog 2012 fast att: ”Internt utvecklas händelserna tydligt i en sekteristisk riktning […]. Salafisterna, Muslimska brödraskapet, och AQI [Al Qaeda i Irak och föregångare till JFS och ISIS] är de huvudsakliga krafterna bakom upproret i Syrien. Väst, länder vid Persiska viken, och Turkiet stödjer oppositionen; medan Ryssland, Kina, och Iran stödjer regimen. […] Det finns en möjlighet att etablera ett deklarerat eller odeklarerat Salafistiskt furstendöme i östra Syrien (Hasaka och Deir Ezzor), och det är precis vad krafterna som stöder oppositionen vill, för att isolera den syriska regimen…”
Instabilitet
Detta är den verkliga orsaken bakom Västs förtvivlade utrop. Alla deras hemliga planer för landet har rasat samman. Den ryska utrikesministern Sergej Lavrov, en härdad diplomat som noga väger sitt ord, sa till journalisterna att han var ”trött på att höra denna klagan från amerikanska kollegor.”
Aleppos fall är en fullständig förnedring för den västerländska imperialismen. Medan annekteringen av Krim – i sig en stor förödmjukelse för USA-imperialismen – var i Rysslands ”gränstrakter”, har man i Aleppo den offentliga förnedringen av krossandet av amerikanska proxy-trupper, i hjärtat på vad som USA traditionellt sett som sin domän.
Något som var uppenbart i krigen i Irak och Afghanistan, var att USA-imperialismen alltid har trott att de kan göra som de vill i Mellanöstern. Men i Aleppo har USA-imperialismens begränsningar lagts fram för allmän beskådan. Det är inte en tillfällighet att de mest seriösa förhandlingarna kring Aleppo har förts mellan Ryssland och Turkiet, utan USA:s deltagande.
När Pentagon avbröt eldupphöret i oktober var det med arrogans och trots gentemot Ryssland. Men Ryssland, Iran och Syrien fortsatte att krossa USA:s proxy-trupper, precis framför näsan på amerikanska (och turkiska) beväpnade styrkor som bokstavligen stationerats ett fåtal mil därifrån… och USA var oförmögna att göra någonting åt det. Väst och deras allierade, som är vana vid att ge order, har reducerats till åskådare i Aleppo.
Inte nog med att de investerat en hel del i själva Aleppo, stadens fall betyder att rebellerna nu har pressats undan från alla de viktigaste stadsområdena i Syrien. Medan inbördeskriget kan fortgå under många år framöver, är det tydligt att hotet mot Assad-regimen har splittrats. Den följande moralkollapsen bland rebellerna kommer att bidra till konsolideringen av makten. Alla de intervenerande makternas planer har slagits i spillror. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser.
Det offentliga avslöjandet av USA:s begränsningar betyder att de kommer att pressas av ett antal svagare makter internationellt, som kommer att testa gränserna för den amerikanska imperialismen och den USA-dominerade ”världsordningen”. Dessa ”allierade” och fiender kommer att börja anta en roll som kommer att vara mer självständig i förhållande till USA och deras intressen. Detta kommer i sin tur att leda till ännu mer instabilitet internationellt.
I Turkiet innebär Aleppos fall ett hårt slag mot Erdogans nyottomanska planer på total dominans av Mellanöstern. Det skadar hans rykte allvarligt och kommer precis vid den tid då den turkiska ekonomin skulle kunna vara på väg mot en allvarlig kris, som i sin tur skulle kunna leda till en explosiv utveckling av klasskampen. I Syrien gynnas Erdogan bara till viss del av det faktum att Ryssland har tillåtit Turkiet en viss närvaro på Aleppos norra landsbygd – och även denna fördel kan komma att rullas tillbaka under den kommande perioden. Som ett resultat är allt som finns kvar av Erdogans Syrien-politik hans utopiska mål att besegra den kurdiska enklaven av Rojava. Men detta i sig skulle vid ett visst stadium kunna slå om och leda till Turkiets splittring.
Det kraftigaste slaget utdelades dock mot Saudiarabien, som hastigt ser sin internationella ställning försämras. Det reaktionära kungadömet har inte längre något betydelsefullt förhandlingsobjekt i Syrien, eftersom de flesta av deras proxy-trupper är begränsade till sitt islamska emirat i Idlib-guvernementet där de inte utgör något hot. De misslyckade saudiska interventionerna i Syrien och Irak, och den kommande förlusten i Yemen, kommer att ha omfattande konsekvenser inuti kungadömet, som är intrasslat i ett nät av sociala, ekonomiska och politiska kriser.
Vad bör göras?
Många människor är med rätta äcklade av tragedin i Aleppo. ”Vad kan vi göra?”, frågar sig de som verkligen bryr sig. Vissa föreslår att en flygförbudszon ska upprättas, som om ett krig utan bombflygplan på något sätt skulle vara mer humant. Men i praktiken är kravet på en flygförbudszon bara ett annat sätt att begära en flygräd av väst till stöd för rebellerna och mot Assad-regimen. Långt ifrån mer human, skulle en sådan innebära flygunderstöd åt några av de mest reaktionära krafterna på planeten. En sådan intervention skulle också öka stödet för Assad-regimen bland den syriska befolkningen.
Västerländsk intervention skulle inte leda till någonting progressivt i Mellanöstern. Faktum är att det är roten till allt det barbari som vi bevittnar i regionen idag. Som historien över västs interventioner (som skisserats ovan) visar, agerar inte dessa regeringar utifrån ”humanitära” ståndpunkter, utan utifrån sina egna trångsynta, imperialistiska intressen. De fördömer brotten som begås av Putin och Assad, fäller krokodiltårar över tragedin i Aleppo, och ändå sopar de samtidigt sina egna krigsbrott i Yemen och annorstädes under mattan.
Interventionerna i Irak, Afghanistan, Libyen och Yemen har inte lett till ”demokrati” och ”frihet”, utan har helt och hållet förstört grunderna för civiliserat liv i dessa länder. Detta borde vara en tydlig indikation på vad vi kan förvänta oss från en västerländsk intervention i Syrien.
Om vi vill göra något; om vi vill åstadkomma någon form av förändring, borde vi starta en seriös kamp mot våra egna kapitalist- och imperialistklasser – som har begått de värsta brotten i Mellanösterns historia.
Lenin kommenterade en gång att kapitalismen innebär ”fasor utan slut”. Bakom denna aforism finns en djupgående sanning. Krig och instabilitet är en inneboende del av kapitalismen – ett system som bygger på anarkiskt egenintresse, konkurrens, och vinstmotiv, och som ingen har någon övergripande kontroll över.
I en period av kris – när klasskampen skärps, världsekonomin destabiliseras, och konkurrensen mellan olika nationer hårdnar – intensifieras även interna konflikter med den generella instabiliteten. Faktum är att alla krafter med intressen i Mellanöstern vill ha stabilitet i regionen – men bara på sina villkor, som alltid är i motsats till, och skadliga för de andra krafterna. I kampen för att säkra sina egna positioner och intressen är de villiga att dränka hela regionen i blod.
Kriget i Syrien, hur tragiskt det än är, kommer inte att vara det sista kriget av det här slaget. Kapitalismen kommer att fortsätta att skapa fler krig av det här slaget till dess att den störtas av de arbetande massorna. Det enda man kan göra för verklig förändring är att förbereda en revolutionär styrka som kan påskynda det internationella störtandet av detta ruttna system.