I skrivande stund är hela världens uppmärksamhet riktad mot en man. Varje ord han yttrar studeras, dissekeras och analyseras i minsta detalj i hopp om att man ska kunna utläsa vad det kan, eller inte kan, betyda.

De självutnämnda experternas ansträngningar påminner om forntidens astrologer som med samma flit studerade döda djurs inälvor för att förutsäga framtiden.

Förutsägelsernas vetenskap verkar inte ha tagit ett enda steg framåt sedan dess.

Från det ögonblick då Donald J Trump stormade ut från G7-mötet i Klippiga Bergen – och lämnade de församlade höjdarna, den kända världens påstådda härskare, i ett tillstånd av total chock och misstro – fram till nu är vi fortfarande inte mycket närmare att förstå vad USA:s president tänker eller gör.

Det är nödvändigt att åberopa marxismens vetenskapliga metod för att åtminstone ge oss något slags grepp om vad som händer i världen. För hur viktiga och betydelsefulla enskilda individers tankar och handlingar än må vara för historiens förlopp (och i ett givet ögonblick kan de ha avgörande betydelse), så är de aldrig tillräckliga i sig för att förklara någonting.

Man måste sätta dessa individuella handlingar i ett större sammanhang. Med den utgångspunkten vill jag ta tillfället i akt att uppmärksamma er på något som jag skrev om situationen i Mellanöstern för mindre än ett år sedan:

“Situationen i Mellanöstern är ett verkligt minfält, som bara väntar på den första impulsen för att explodera. Och aktörerna i dramat verkar spela sina roller med en slags blind fatalism, oförmögna att förutse sitt nästa steg. De fortsätter med den dödliga obevekligheten hos maskiner som är programmerade att bete sig på ett visst sätt utan förståelse, och utan kontroll.”

När man analyserar ett krig måste man först fastställa de stridande parternas krigsmål. Det är inte svårt att analysera Israels krigsmål. Som jag förklarat i tidigare artiklar är Netanyahu fast besluten att dra in USA i sitt krig mot Iran, och hans nuvarande agerande följer logiskt från detta.

Det är vanligt att vänsterkritiker av den israeliska ledaren beskriver honom som en krigsförbrytare med händerna indränkta i blod från otaliga oskyldiga offer – vilket utan tvekan är sant – och som en mordgalen man vars handlingar styrs av rent hat och blodtörst – vilket är falskt.

Det finns inget irrationellt i Netanyahus beteende. Det styrs varken av blint hat eller någon annan irrationell känsla. Tvärtom faktiskt. Hans beräkningar är helt rationella.

Som jag skrev i ovannämnda artikel:

“Netanyahu är en cynisk och hårdnackad politiker med en historia av skrupelfria manövrer och korruption. Om kriget i Gaza tar slut, vet han mycket väl att han kommer att förlora makten och med stor sannolikhet hamna i fängelse. Utsikten att avsluta sin politiska karriär är naturligtvis inte särskilt lockande för honom. Risken för en långvarig vistelse i en israelisk fängelsecell är ett ännu mindre aptitligt perspektiv.

Hans förhoppning är att rädda något av sitt rykte genom att framstå som en stark ledare – en krigsledare. Men per definition måste en krigsledare ha ett krig att leda. Denna inte särskilt komplicerade ekvation har en enda möjlig slutsats.

Han måste övertyga Israels folk om att de står inför ett existentiellt hot från mäktiga yttre fiender, och att dessa fiender måste konfronteras med våld, eftersom det är det enda språk som de förstår.”

Utan tvekan väger dessa personliga överväganden mycket tungt för Netanyahu, som står inför betydande problem på hemmaplan. Det bästa sättet att hantera problemen var just att ge sig in i ett militärt äventyr, vilket skulle ge honom möjlighet att framställa sig offentligt som en ”stark krigsledare”. Jag drog slutsatsen att:

“Netanyahu är inställd på ett krig med Iran som vidgas till ett utbrett krig i hela regionen och drar med sig andra makter, inklusive USA. Det är hans mål, och han kommer inte att låta sig avledas från det av någon eller något.”

Jag skrev dessa rader den 2 augusti 2024 i en artikel med titeln Krisen i Mellanöstern: blindgång mot avgrunden. Nästan 12 månader senare kan jag konstatera att jag inte behöver ändra en enda rad av det jag skrev då.

Händelserna har visat att detta är hundra procent korrekt. När vi väl har fastställt detta faktum har vi förstått den nuvarande situationens orsak och exakta natur.

Om hjältar och skurkar

Som i alla dramer finns det hjältar och skurkar. Som i alla krig sägs det att Ondskans styrkor kämpar mot Godhetens styrkor. Vår underbara fria press har inte dröjt med att framställa israelerna som fredens, rättvisans och demokratins heroiska försvarare, medan Iran naturligtvis framställs som källan till allt ont i Mellanöstern, om inte i hela världen.

Ändå visar det sig i slutändan att dessa krafter, till synes oförenliga och fientliga, i själva verket konspirerar för att skapa en global katastrof.

Vi har för vår del inte den minsta illusion om det reaktionära i den iranska regimens reaktionära. Men att försöka framställa den välkände krigsförbrytaren, Gazas slaktare Benjamin Netanyahu, som en världsfredens försvarare är verkligen att tänja trovärdigheten till bristningsgränsen.

Allt detta är uppenbarligen knutet till situationen i Gaza. Det fattiga, blödande, sönderslagna Gaza, som den israeliska armén har förvandlat till en rykande ruinhög. Ändå har israelerna ännu inte uppnått sina uttalade krigsmål. Gisslan har inte frigivits och Hamas har inte förstörts. Som jag förklarade för nästan ett år sedan, i augusti 2024:

“Kriget i Gaza är, som vi har sett, hopplöst fastlåst. Efter att ha jämnat hela territoriet med marken står den israeliska armén utan några gångbara mål. Till och med vissa generaler har uttryckt sitt missnöje med situationen.

Så Bibi måste tänka om.[…]

Vad han egentligen behöver är att den amerikanska militären direkt involveras i en bredare konfrontation i regionen – en konfrontation som skulle tvinga USA och alla dess allierade att öppet ställa sig på Israels sida. I detta syfte är Netanyahu fast besluten att provocera fram en regional konflikt.

Den fiende han har valt att konfrontera är ingen mindre än Iran.”

Israel har med alla medel försökt provocera fram en konflikt med Iran. Jag kommenterade detta förra året:

“Israelerna inledde omgående ett program med systematiska provokationer, utformat för att tvinga Iran att gå ut i krig. Den 1 april [2024] genomförde Israel ett angrepp mot den konsulära avdelningen av Irans ambassad i Damaskus, vilket dödade sju iranier, inklusive två erfarna befälhavare.

Omedelbart, som en väldrillad kör, utövade USA:s allierade påtryckningar på Iran för att få landet att visa ”återhållsamhet”. Är det inte märkligt att det alltid är Iran som uppmanas att visa återhållsamhet, aldrig Israel? Det är trots allt till Israel sådana råd rimligtvis borde riktas.”

Nu upprepar sig historien. 

Netanyahus strategi

Det är ett välkänt faktum att för att lägga grunden för ett angrepp måste angriparen framstå som offret. Svart måste målas vitt. Och vitt måste målas svart.

Netanyahu var tvungen att avleda uppmärksamheten från sin egen växande impopularitet genom att peka ut en yttre fiende som kan vara ännu mer impopulär än han själv. För att uppnå detta spelade han skickligt på rädslan för Iran, en känsla som den styrande klicken i Israel byggt upp och medvetet underblåst i årtionden. Denna rädsla har nu koncentrerats till frågan om det påstådda hotet från en iransk atombomb.

Alla de mest välinformerade källorna – även i USA – har dragit slutsatsen att hotet om att Iran inom en snar framtid skulle kunna utveckla ett sådant vapen inte är realistiskt. Det är sant att iranierna har allt som krävs för att i slutändan tillverka egna kärnvapen. Men detta innebär inte på något sätt ett ”reellt och överhängande hot” mot Israel, som Netanyahu framställer det.

Tvärtom har de amerikanska underrättelsetjänsterna klargjort att det inte är fråga om att Iran kommer skaffa kärnvapen förrän tidigast om tre år. Allt detta ignoreras medan krigstrummorna slår allt högre och ihärdigare.

Utsikten från Washington

Låt oss börja med det uppenbara. Ett storkrig i Mellanöstern ligger helt klart inte i USA:s intresse. Det skulle få katastrofala följder för världsekonomin (och den amerikanska ekonomin), som redan hotas av en ekonomisk nedgång.

USA har dessutom militärbaser i många länder i Mellanöstern som är sårbara för attacker. Samma sak gäller deras ekonomiska- och handelsintressen.

Till och med Joe Biden och hans krigshetsarklick förstod detta, slingrade sig och undvek att ge Netanyahu grönt ljus att attackera Iran. Istället lämnade de den förgiftade bägaren till Donald Trumps nya administration.

Trump var för egen del uppenbarligen inte för ett krig med Iran. Dels är han som person uppenbart ovillig att ta risker och föredrar istället att begränsa sig till att försöka sluta avtal där han anser att han har goda chanser att vinna.

Ännu viktigare är att han drev en valkampanj med en tydlig plattform mot att dra in USA i utländska krig.

Låt oss komma ihåg att han lovade att avsluta USA:s inblandning i Ukraina på 24 timmar. I slutändan har detta ambitiösa mål undgått honom. Men han har inte på något sätt övergett målet att dra USA ur den ukrainska röran.

Trots en ständig ström av krav från Netanyahu vägrade han konsekvent att ge tillstånd till en attack mot Iran och förespråkade istället en förhandlingslösning på den kniviga frågan som är Irans kärnkraftspolitik.

Förhandlingarna var faktiskt redan igång när israelerna slog till. Attacken genomfördes bara ett par dagar innan förhandlingarna skulle återupptas – söndagen den 15 juni. Syftet med attacken var alltså uppenbarligen att sabotera förhandlingarna.

USA förnekar

Den iranska ledningen har ilsket anklagat amerikanerna för dubbelspel, och menar att de cyniskt gömmer sig bakom förhandlingar som en ursäkt samtidigt som de i hemlighet uppmuntrar israelernas aggressiva planer.

Som svar förnekade amerikanerna upprört att de hade någon roll i attacken. Men när allt kommer omkring kommer dessa förnekanden att ha mycket liten betydelse för ayatollorna eller hos de flesta andra i Iran.

För det första gjorde Trump korkat nog inget försök att förneka att han förvarnats om israelernas avsikter. Detta tolkas i stort som ett tecken på att han i praktiken gav Netanyahu grönt ljus för att attackera Iran, vilket han fram till den punkten envist hade vägrat att göra.

Om amerikanerna kände till Israels planer i förväg är det svårt att tro att de inte spelade någon roll – hur indirekt den än var – i själva attacken. Enbart tillhandahållandet av satellitbilder och annan underrättelseinformation skulle ha spelat en mycket viktig roll i operationen.

Det är ingen hemlighet att Israel har många lydiga tjänare på maktpositioner i USA: i utrikesdepartementet, i Pentagon, i den permanenta icke-valda byråkratin som förblir oförändrad oavsett vem som sitter i Vita huset. Slutligen har Israel också sina anhängare i nyckelpositioner i själva administrationen.

Inför attacken måste alla dessa stora krafter satts i rörelse och utövat en enorm press på presidenten, som inte döljer sitt stöd för Israel och är känd för plötsliga impulser och oförutsägbara humörsvängningar, som kan skifta kraftigt från ett ögonblick till nästa.

Trump ändrar kurs

Trots att Trump försäkrar att han stöder en förhandlingslösning med Iran i stället för krig i varje mening, har han själv bidragit åtskilligt till att sabotera de pågående förhandlingarna med Iran.

De villkor som nu läggs fram för iranierna går långt utöver det ursprungliga kravet på att landet ska avstå från kärnvapen. I praktiken uppmanas iranierna nu att avveckla alla sina kärnanläggningar och avstå från all urananrikning – oavsett om det är för fredliga eller militära ändamål.

Det är naturligtvis uteslutet att någon iransk regering någonsin skulle kunna acceptera ett så orimligt krav, som utgör ett klart brott mot Irans rättigheter som suverän nationalstat.

Det tycks klart att Irans ovilja att kompromissa i denna fråga har lett till en tilltagande frustration för mannen i Vita huset, som därför blivit mer mottaglig för lömska resonemang från den mäktiga pro-israeliska lobbyn: att det enda språk som männen i Teheran förstår är våldets språk.

Man kan föreställa sig ett scenario där en lättretlig Donald Trump till slut säger till Netanyahu att han är trött på iraniernas ”envishet” och att israelerna därför får göra vad de vill för att sätta press på dem.

Vad Trump faktiskt sa till Netanyahu finns inte dokumenterat. Men vad det än var, tolkade den israeliske ledaren det som det gröna ljus från Washington som han så otåligt hade väntat på.

När detta steg väl hade tagits gick allt mycket snabbt. Det är knappast förvånande, eftersom alla förberedelser hade gjorts för länge sedan.

Ett farligt drag

President Trump avbröt sin resa till Kanada för ett möte med världsledare och flög tillbaka till Washington sent på måndagskvällen, efter att först ha retat upp sina allierade genom att klaga på att de orättvist hade exkluderat Vladimir Putin från sina överläggningar.

Samtidigt som han offentligt stödde uppmaningen till ”nedtrappning”, upprepade Trump sitt stöd för de israeliska angriparna. I sista hand talar handlingar alltid starkare än ord. Den amerikanska flottans beslut att skicka en andra grupp hangarfartyg till Mellanöstern kunde inte ha fattats utan hans explicita tillstånd. 

Hangarfartyget USS Nimitz, tillsammans med sina nio flygflottiljer och en eskortstyrka på fem jagare, lämnar Sydkinesiska havet för att ansluta sig till USS Carl Vinson-gruppen i Arabiska havet enligt rapporter i pressen.

Om detta är vad Washington kallar ”att undvika eskalering”, är det rimligt att fråga sig hur en faktisk eskalering skulle kunna se ut!

Hans avsikt kan vara att använda deras närvaro som ett medel för att avskräcka Iran från att attackera amerikanska baser. Men detta är ett mycket farligt steg, och som medför oförutsedda risker.

Själva närvaron av omfattande amerikanska styrkor nära Iran kan bara ses som en eskalering. När dessa styrkor väl är utplacerade i östra Medelhavet och i Persiska viken eller Röda havet kommer kraven på att använda dem oundvikligen att bli starkare, vilket innebär en risk för allvarlig konflikt.

Om USA går med i kriget kommer amerikaner över hela Mellanöstern att vara extremt sårbara för attacker, och närvaron av hangarfartyg kommer inte att skydda dem.

Det finns cirka 40 000 amerikanska soldater utspridda på baser över hela Mellanöstern, som potentiellt kan bli mål för iransk vedergällning.

Internationella följder

Ännu allvarligare vore de internationella följderna av en sådan åtgärd. Detta för oss till frågan om den diskussion som nyligen ägde rum mellan Donald Trump och Vladimir Putin, uppenbarligen på Putins initiativ.

Det är omöjligt att veta exakt vad som sades under samtalet, eftersom den faktiska texten av naturliga skäl inte har offentliggjorts. Men det är helt klart att den ryska ledaren uttryckt sig i starka ordalag och varnat för att ett militärt ingripande från USA, i kriget mellan Iran och Israel, skulle få allvarliga konsekvenser.

Vi måste komma ihåg att Vladimir Putin den 21 april 2025 undertecknade ett avtal med Iran som förbinder båda länderna till ett omfattande strategiskt partnerskap.

Paradoxalt nog var det USA som möjliggjorde detta steg genom att införa förödande sanktioner mot både Ryssland och Iran. Resultatet är att Ryssland blivit en viktig handelspartner, särskilt vad gäller Irans oljeöverskott.

Ryssland och Iran har ett nära ekonomiskt och militärt samarbete, och båda länderna är föremål för hårda sanktioner från de flesta västländer. Detta innebär utan tvekan att varje militärt hot mot Iran nödvändigtvis skulle provocera fram en reaktion från Ryssland – ett faktum som Putin säkert gjorde mycket tydligt för Trump under samtalet.

Det råder ingen tvekan om att dessa ord har tyngt Trump, vilket förklarar de efterföljande vändningarna. Utsikterna för en öppen militär konflikt med Ryssland – och nästan oundvikligen även med Kina – har gett honom mycket att fundera på.

Men medan mannen i Vita huset var upptagen med att slå till hastig reträtt, förberedde sig hans vän i London återigen för handling.

Som om han inte hade tillräckligt med problem hemma, där hans regering är i djup kris och han själv är djupt impopulär, försöker Starmer nu hitta ett sätt att uppnå en ”nedtrappning” i konflikten i Mellanöstern.

Hur hjälper Starmer till att ”trappa ned” situationen? Genom att skicka brittiska stridsflygplan och ett hangarfartyg till regionen! Vi vet inte vad de ska göra där, eftersom den brittiske premiärministern vägrar att säga det.

Men det är inte svårt att förutse att han kommer att beordra dem att göra vad hans chef i Vita huset säger åt dem att göra. Det är ju trots allt det vi kallar ett ”speciellt förhållande” – det vill säga förhållandet mellan betjänten och hans herre. 

Man kan för övrigt inte jämföra brittiska hangarfartyg med amerikanska superhangarfartyg. Men ju mindre som sägs om det, desto bättre. Med Napoleons ord: ”Det är bara ett steg från det sublima till det löjliga.”

Blandade budskap

Som vanligt verkar Trump motsäga sig själv.

Under sitt senaste telefonsamtal med Putin erbjöd den ryska ledaren uppenbarligen sina tjänster för att medla i konflikten mellan Israel och Iran. Detta orsakade panik för de andra västerländska ledarna på G7-mötet. 

Trump har klargjort att han personligen inte skulle ha något emot att Putin spelade en sådan roll. Detta har fördelen att befria mannen i Vita huset från den plågsamma skyldigheten att medla mellan två stater som ligger i luven på varandra och uppenbarligen inte vill avsluta konflikten.

Och alla vet att det bara är en mans åsikter som verkligen räknas för israelerna, och den mannen heter Donald Trump.

Det verkar som om president Macron fick ett sådant anfall att det kunde äventyra hans hälsa. Hans raseri var uppenbarligen föranledd av det antagande han alltid gör, nämligen att han och bara han är kvalificerad att spela rollen som ”ärlig internationell medlare”.

Denna föreställning bortser från den lilla detaljen att ingen nu för tiden har tillräckligt förtroende för Macrons moraliska integritet, ens för att låta honom sälja dem en begagnad bil. 

Macron var dumdristig nog att hävda att Trump lämnade mötet för att driva på för en vapenvila i konflikten i Mellanöstern. Tydligt upprörd gav Trump den franske presidenten en förödmjukande känga, som han beskriver som den ”publicitetssökande presidenten Emmanuel Macron” som ”alltid har fel!”

Han sa att han inte var på humör att förespråka vapenvila eller förhandla om någonting annat än Irans villkorslösa kapitulation.

Vi måste därför försöka analysera de huvudsakliga delarna i Trumps strategi – förutsatt att han har någon sådan. Och det är inte alls säkert.

USA:s förändrade roll

Om man gör ett misstag kommer en rationell individ att välja att ändra sin valda kurs, för att undvika att göra om samma misstag igen. Idén att om man gör ett misstag som leder till misslyckande, så måste slutsatsen vara att upprepa det om och om igen i tron att det till slut kommer att ge goda resultat, är inte kännetecknande för rationellt tänkande, utan snarare ett symptom på galenskap.

Det är just detta som idag får kallas strategiskt tänkande i västvärlden. Det är vad krigshetsarna i USA och Europa gjorde i fallet Ukraina, och det är vad USA nu uppmanas att göra i förhållande till Iran!

Även om det inte verkar ha slagit de trögtänkta män och kvinnor som styr världen från de kanadensiska Klippiga bergen, så har saker och ting förändrats på internationell nivå sedan Biden och hans krigshetsande klick hade makten.

USA-imperialismen är världens mäktigaste land, men denna makt är inte obegränsad och är nu tydligt på nedgång. Inför en ekonomisk jätte som Kina och ett återuppväckt och självsäkert Ryssland blir det nu alltmer riskabelt för USA att hävda sin makt runt om i världen.

Att underskatta sin fiende är ödesdigert i krig. Det är långt bättre att överdriva fiendens styrka och förbereda sig på det värsta, än att blint gå in i striden och hoppas på det bästa, och därmed garantera ett dåligt resultat.

Samma dumma misstag som förde USA in i kriget med Ryssland i Ukraina, som nu slutar i ett förödmjukande nederlag, upprepas nu – med mycket allvarligare konsekvenser.

Det slog dem aldrig att saker och ting kanske inte skulle gå precis som de hade tänkt sig. På samma sätt hade de aldrig kunnat föreställa sig att de iranska missilerna faktiskt skulle kunna tränga igenom det till synes ogenomträngliga israeliska försvaret och träffa viktiga mål i Israel. 

Och de fortsätter att förneka det uppenbara – nämligen att attacken mot atomanläggningar inte fungerar.

Dessa typer framställs i media som högintelligenta, till och med briljanta individer som bara förtjänar beröm och beundran. I själva verket borde de snarast möjligt spärras in i närmaste madrasserade cell, där de inte kan skada vare sig sig själva eller resten av mänskligheten.

Felberäkning

Republikarnernas mest reaktionära flygel stöttar både Israels regering och dess uppfattning att det nu är läge att försöka få till stånd ett regimskifte i Teheran. Det är detta – och inte att förstöra Irans kärnkraftsindustri – som är Netanyahu och hans klicks verkliga mål.

Men de har räknat helt fel. Även om många iranier ogillar regimen, innebär deras hat mot ayatollorna inte att de stöder Netanyahu och amerikanerna! Tvärtom faktiskt.

Israels aggressiva agerande, med stöd av USA, kommer att föra stora delar av det iranska samhället – även en del av dem som är regimens bittraste motståndare – till att stödja regeringen i dess krig mot de utländska angriparna.

I stället för att övertyga iranierna om att inta en mer ”förnuftig” hållning i förhandlingarna om kärnkraftsfrågan kommer många människor, inte bara i regeringen utan också på gatorna, att dra slutsatsen att förhandlingarna med amerikanerna är slöseri med tid och att Irans enda verkliga försvar är att skaffa kärnvapen så snart som möjligt.

Har Israel lyckats?

Hur ser balansräkningen ut efter krigets inledande fas? I nuläget är det omöjligt att göra en korrekt bedömning av skadornas omfattning efter de första attackerna mot Iran. Det samma gäller för övrigt den verkliga skadans omfattning efter de iranska attackerna mot Israel.

Som vanligt har krigsdimman lagt sig och kastat en tjock slöja över den verkliga situationen, vilket gör det oerhört svårt att fastställa sanningen. Just nu jublar israelerna. De är världsexperter på att jubla. Om det fanns ett Nobelpris för att skryta och brösta sig skulle de utan tvekan vara världsetta.

Tyvärr har överdrivna påståenden i krig en tendens att motbevisas med tiden. Och Israels påståenden om att de lyckats förstöra Irans försvar och allvarligt undergräva landets förmåga att tillverka kärnvapen är ett exempel på detta.

De första påståendena från israelernas sida om att Iran inte skulle kunna svara effektivt på länge motbevisades omedelbart av händelserna.

Lyckades den israeliska attacken övermanna Irans luftförsvarssystem? Svaret är ett entydigt ja. Det verkar som om offensiven föregicks av en cyberattack som i praktiken slog ut det iranska luftförsvaret i flera timmar, vilket lämnade Teheran försvarslöst mot den israeliska bombningen.

Men iranierna hävdar att de har börjat reparera skadorna och vi kan därför förutse att framtida israeliska luftangrepp inte kommer att ske utan förluster.

Det råder ingen tvekan om att betydande skador har orsakats i Iran. Men omfattningen av förstörelsen har uppenbarligen överdrivits och blåsts upp oproportionerligt. 

Detta bevisas av det faktum att Iran omedelbart svarade med överväldigande missilattacker – något som israelerna inledningsvis hävdade var uteslutet, åtminstone på kort sikt, med tanke på den förödelse de påstod sig ha åsamkat Irans militära kapacitet.

Iranierna dröjde inte med att avfyra en fruktansvärd våg av missiler – troligen flera hundra – mot mål i Israel, i så stort antal att åtminstone några av dem trängde igenom det mycket omtalade israeliska missilförsvarssystemet ”David’s Sling”.

Israel hävdar att de flesta av dessa missiler sköts ner. Så är säkert fallet, och det är ingen överraskning. Men några missiler kom igenom, vilket krossade myten om de så kallade ”Iron Dome” och ”David’s Sling”-systemens ogenomtränglighet, och orsakade allvarliga skador på både militära och civila mål.

The Guardian rapporterade:

”Iranska missiler har träffat de israeliska städerna Tel Aviv och Haifa, förstört hem och lett till en ökad oro bland världsledarna vid veckans G7-möte att konflikten mellan de två regionala fienderna kan leda till ett större krig i Mellanöstern.”

Bilderna på ett bostadsområde i Tel Aviv som reducerats till en hög av rasmassor och en enorm krater vittnar om missilernas extraordinära förstörelsekraft. Det var en allvarlig väckarklocka för den israeliska befolkningen, som systematiskt har matats med den tröstande illusionen att deras formidabla luftförsvar skulle skydda dem mot alla hot för alltid.

Förtvivlade invånare som såg ut över ruinerna av sina hem, uppenbarligen i ett tillstånd av chock och skräck, kommenterade dystert: ”Det är som i Gaza”.

Ryktet för Iron Dome, David’s Sling och alla dessa luftförsvarssystem som Israel har utvecklat under de senaste 30 åren – sedan den första konflikten mellan Irak och USA 1991 – krossades över en natt.

Den psykologiska skada som detta orsakar kommer att överväga den fysiska skada som de iranska missilerna orsakar. Men civilbefolkningens lidande är inget som bekymrar Netanyahu, som gick ut i TV med sedvanlig cynisk kombination av lugnt självförtroende och iskall återhållsamhet och lovade Israels befolkning att ”Teheran kommer att brinna”. Med andra ord, mer av samma vara.

Men bakom det falska självförtroendets fasad är Netanyahu en orolig man. Han är väl medveten om att om han inte vinner en snabb seger över Iran, så är tiden inte på Israels sida.

Israel fortsätter att genomföra attacker i ett försök att lokalisera och döda högt uppsatta tjänstemän inom den iranska regeringen och militären, liksom personer i den iranska forskarvärlden.

Och man fortsätter att rikta in sig på iranska ballistiska missiler och luftförsvarspositioner. Men Israel har ännu inte kunnat utdela det avgörande slag som man kanske hoppades på när man inledde operationen i fredags. 

Under tiden blir Irans attacker mot Israel gradvis starkare. Med tiden kommer styrkebalansen i det som nu är ett utmattningskrig att förskjutas alltmer till Irans fördel.

Israels luftförsvarssystem börjar lida brist på resurser, och vid någon tidpunkt kommer det inte att kunna upprätthålla ens den missilskyddsnivå som det klarar av i nuläget.

Det är enkel matematik. Det krävs minst två Patriot-missiler för att med viss säkerhet kunna skjuta ner en inkommande missil.

Iran avfyrar hundratals missiler och tros ha flera tusen till i lager. Däremot har Israel ett begränsat antal Patriot-missiler och i den här takten kommer de att ta slut snabbt.

Netanyahu behöver alltså en snabb seger. Men det är något som han uppenbarligen inte kan uppnå  – åtminstone inte utan aktiv hjälp från USA.

Israel har inte lyckats åsamka betydande skada på Fordow-anläggningen. De har gjort några hål i marken runt anläggningen i Natanz. Det verkar därför alltmer som om Israel inte kan uppnå sina tre mål.

1. Hittills har man inte lyckats få den iranska regeringen att kollapsa.
2. Hittills har man inte lyckats hindra Iran från att avfyra missiler mot Israel, trots påståenden om att Israel har satt en tredjedel av Irans avfyrningsramper ur spel.
3. Man har inte lyckats åsamka Irans kärnkraftsprogram allvarliga skador eller allvarligt fördröja landets utveckling mot att tillverka en atombomb.

Detta förklarar varför han alltmer desperat uppmanar Trump att komma till undsättning.

Riskerna för Trump

Och vad är Trumps hållning? Det är en fråga som är svår att besvara. Man får intrycket att Trump inte har någon klar uppfattning om vart han är på väg eller ens vad han håller på med. När en journalist direkt frågade honom om han avser att ingripa i konflikten svarade han: ”Jag kanske gör det, jag kanske inte gör det.” Det är troligt att han inte ens har bestämt sig själv i den frågan.

Trump verkar reagera empiriskt på händelserna, bestämma sig under resans gång och reagera på en påtryckning i ena stunden och på en annan i nästa.

Sådana metoder kan kanske fungera för en fastighetsutvecklare i New York, men de är hopplöst otillräckliga när det gäller den internationella diplomatins komplexitet. Empiriskt improviserande är inget substitut för en klarsynt och konsekvent strategi. Det verkar tyvärr vara något som den här administrationen saknar.

Trumps uppenbara brist på förståelse för de mest grundläggande diplomatiska metoderna avslöjades tydligt av hur han reagerat på de senaste händelserna. För det första var han snabb med att uttrycka sitt fulla stöd till Israels aggressiva agerande och skyllde på Iran för att inte ha ”slutit ett avtal” – men bortsåg från det faktum att, för att parafrasera Gudfadern, ”han gav dem ett erbjudande de inte kunde acceptera”.

I sin entusiasm för Israels sak gick han så långt att han beskrev den brutala och oprovocerade aggressionen som ”utmärkt”. Han klargjorde också att han hade informerats om attacken i förväg.

Inget av detta hindrade honom från att kort därefter hävda att ”USA inte kände till attacken och var inte inblandad i den”. Ett förnekande som ingen vettig människa kan acceptera.

Sedan dess har han spelat sitt vanliga spel med att skicka ut blandade budskap som var och en kan tolka som de vill. Å ena sidan fullt stöd för Israel, å andra sidan krav på ett slut på fientligheterna, ”de-eskalering” och återupptagna förhandlingar och så vidare.

Blandade budskap av det slaget orsakar alltid förvirring. Men i en krigssituation är de direkt farliga, eftersom de kan leda till att en av de stridande parterna, eller båda, vidtar åtgärder med ödesdigra konsekvenser.

Netanyahu döljer inte sin irritation över Trumps agerande. Efter fredagens attack antydde Trump att det fortfarande skulle gå att övertyga den iranska regimen att förhandla, och sa att iranierna ”måste sluta ett avtal innan det inte finns något kvar”.

Det är inte det budskap som Netanyahu ville höra från Washington. Han är inte ute efter att återuppta förhandlingar eller sluta något avtal. Han vill fortsätta kriget till slutet. Och för att åstadkomma detta förväntar han sig att USA går in i kriget på hans sida. Kort sagt är hans plan att få amerikanerna att utkämpa hans krig åt honom!

Detta är de oundvikliga konsekvenserna av årtionden av eftergivenhet från USA:s och andra västländers sida, som systematiskt ignorerat Israels brott i strid med grundläggande internationella normer, vilket fått Israel att tro att de kan göra vad de vill medan Amerika fortsätter att stå för notan.

Det grundläggande problemet är att Netanyahus krigsmål inte sammanfaller med USA:s. Tidningen The Guardian påpekade helt korrekt: ”Genom att attackera Iran och sabotera förhandlingarna har Netanyahu överlistat Trump – och den israeliske ledaren kan mycket väl dra in USA i en ny konflikt i Mellanöstern som Trump insisterar på att han inte vill ha.”

De fortsatte: ”I sitt installationstal i januari bekräftade Trump sin önskan att profilera sig som medlaren som kommer att avsluta globala konflikter, inklusive kriget i Ukraina och Gaza, och undvika nya krig helt och hållet. Han sa att ‘mitt stoltaste arv kommer att vara som en fredsmäklare och enande kraft’.”

Krigshetsare som den republikanske senatorn Lindsey Graham kräver däremot högt och tydligt att USA agerar till stöd för Israel. Den krigiska israellobbyn har antagit en frenetisk, nästan hysterisk karaktär.

Det finns goda skäl till detta. De som trodde på Netanyahus propaganda att den iranska regeringen skulle kollapsa som ett korthus blir nu frustrerade över att deras förhoppningar inte har förverkligats.

Bakom den rasande retoriken kan man ana konturerna av något annat – rädsla.

Men, trots sin vildsinta retorik, har dessa personer fullständigt misstagit sig vad gäller Irans styrka och förmåga att stå emot en israelisk attack.

Trumps initiala reaktion på den israeliska attacken var fullkomligt idiotisk. Han beskrev den som ”utmärkt”. Sådana uttalanden kommer inte att övertyga iranierna om att USA på något sätt är en oskyldig åskådare i den här konflikten.

Sedan dess har Donald Trump varit ovanligt och okarakteristiskt tyst. Detta kan mycket väl tyda på att mannen i Vita huset återigen har börjat tvivla. Och det kan mycket väl tyda på att det finns en allvarlig konflikt inom hans egen administration.

Direktören för nationell underrättelse (DNI), Tulsi Gabbard, har gjort det känt att hon starkt motsätter sig Trumps agerande.

Ännu allvarligare är att hans senaste uttalanden och handlingar har väckt allt större oro och till och med ilska bland hans anhängare. Han har säkert märkt att hans agerande i denna fråga inte har mottagits väl av hans MAGA-bas. Faktum är att det har mötts av häftiga reaktioner, även från presidentens mest lojala anhängare.

De påminner honom om hans löften under valkampanjen att inte dra in USA i fler ”krig utan slut”, varken i Mellanöstern eller någon annanstans.

”Inga fler krig utan slut”

Trump lovade sina MAGA-väljare att han inte skulle starta några så kallade ”evighetskrig” i Mellanöstern. Nu råder det därför extrem oro inom MAGA-rörelsen, vilket återspeglas i följande meddelande från en Trump-anhängare:

“Skitsamma.

Jag röstade för:

INGA KRIG

Billig bensin

Inga skatter

Billiga livsmedel

MAGA

Vad av detta har faktiskt hänt?

Om Trump drar in oss i krig, är jag färdig med honom och hans administration.

Jag är förbannad.”

Det har på sistone kommit väldigt många meddelanden av den här typen till Trumps skrivbord.

Kort sagt: Trump behöver ett krig med Iran lika mycket som han behöver ett hål i huvudet. Men det betyder inte nödvändigtvis att ett sådant krig är uteslutet. Inte i närheten.

Trump pressas från alla håll, och det är fortfarande oklart vilken väg han kommer att välja till slut. Men riskerna är mycket tydliga:

“Om Trump drar in oss i krig, är jag färdig med honom och hans administration.”

Det kunde inte ha uttryckts tydligare.